Jag kommer ihåg en av de första sakerna jag läste när jag fått upp ögonen för klimatfrågan för fyra år sedan. Det var Munich Re, ett av världens största återförsäkringsbolag (vilka försäkrar andra försäkringsbolag), som tagit fram siffror på hur mycket klimatförändringarna kommer att kosta om de tillåts fortsätta accelerera. Deras slutsats var, grovt räknat, att kostnaderna av klimatkatastrofer år 2065 skulle överstiga världens totala BNP.

I dag läser jag i The Guardian att klimatrelaterade kostnader i Kina har ökat med 50 procent sedan 1990-talet. Det är därför inte längre säkert att Kina kan räkna med fortsatt ekonomisk tillväxt i framtiden.

Eftersom det är tillväxten som drivit fram den snabba ökningen av utsläpp kan man dra slutsatsen att tillväxten inte längre ekonomisk utan oekonomisk.

Kommer Fredrik Reinfeldt o co, som tar över som ordförande i EU i dag, beakta detta?

– Världen saknar riktiga svar på hur vi ska lösa [klimat]frågan, säger Reinfeldt ödmjukt i en intervju i Svenska Dagbladet i dag.

Helt rätt inställning. Ingen sitter inne på Svaret, men vi kommer snabbare att finna det om vi slutar köra fast i myter. Under det närmaste halvåret kommer mången internationella ledare att få höra myten om hur Sverige kopplat i sär tillväxt och utsläpp sedan början av 1990-talet. Fast läser man in hur mycket vi har ökat konsumtionen av varor producerade i länder utanför Sverige så blir resultatet ett helt annat. Trots energieffektiviseringar och trots att en massa oljepannor fasats ut de senaste femton åren så har utsläppen lik förbannat ökat. Med omkring sju miljoner ton om man går på Stockholm Environment Insitutes analys.

– Jag väljer både tillväxt och minskade utsläpp, sade näringsminister Maud Olofsson i sitt tal i Almedalen i går.

Sorry Maud, men i detta fall kan man inte få både och.

 

Läs också krönikan ”Bot mot tillväxtsjukan” i Sydsvenskan

Bloggat: SVT Ställ om

Media om ordförandeskapet: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3

Media: China Daily om ökade kostnader för klimatkatastrofer