Foto: Will Rose och Kajsa Sjölander

I dag hade Arktiska rådet möte i Kiruna. Mötet var det sista under det svenska ordförandeskapet, och nu skickas klubban vidare till Kanada. Miljö och klimat skulle vara prioriterade områden under de två år Sverige var ordförande, och inför att Sverige tog över 2011 sa utrikesminister Carl Bildt att regeringens ambition är att fokusera ”på själva sakmaterian, inte administrativa frågor”.

Sakmaterian i det här fallet är de olje- och gasfyndigheter som finns under Arktis, och som blir tillgängliga i takt med att isen smälter på grund av den globala uppvärmningen. I fjol sommar var det arktiska istäcket det lägsta som någonsin hade uppmätts och den arktiska medeltemperaturen har ökat nästan dubbelt så snabbt som den globala.

Detta gör att det blir lättare för energitörstande nationer och företag att komma åt de enorma fyndigheterna av fossila bränslen som göms under isen. US Geological Survey uppskattar att 13 procent av världens oupptäckta oljereserver och 30 procent av de oupptäckta gasreserverna finns där.

Under våren så har mängden koldioxid i atmosfären för första gången på åtminstone 800 000 år gått över 400 ppm (parts per million). Antagligen behöver vi gå tillbaka Pliocen, som ägde rum 2,6 till 5,3 miljoner år sedan för att hitta en tid då koldioxidkoncentrationen var lika hög, en tid då havsnivån beräknas ha varit 20–30 meter högre än i dag. För att vi ska hålla oss inom en säker gräns för att undvika katastrofala klimatförändringar anser de flesta forskare att vi måste få ner koldioxidkoncentrationen till 350 ppm.

I mars rapporterade SVT att vi håller på att stänga dörren för att klara tvågradersmålet, som oftast ses som gränsen för riktigt allvarliga klimatförändringar (även om många forskare menar att vi måste begränsa oss till en och en halv grad). Vi har redan nått en uppvärmning på 0,8 grader, och tiden för att vi ska kunna begränsa uppvärmningen är extremt knapp. För att göra det måste vi sluta elda fossila bränslen, och det enklaste sättet att göra det är givetvis att låta dem vara kvar i marken.

Om vi inte borrar efter oljan behöver vi inte heller oroa oss över oljeutsläpp. Skulle oljeborrningen haverera i Arktis med ett utsläpp likt Deepwater Horizon skulle det få katastrofala följder för ekosystemen och människorna som bor i området.

Men inför dagens möte skrev Carl Bildt på DN Debatt att det är ”fel läge [att] driva frågan om stopp för oljeutvinning”. Den givna frågan är då: när är det rätt läge, Carl Bildt?

Är det när oljebolagen har investerat ännu mer pengar i prospektering för att få reda på exakt hur stora fyndigheterna är? Är det när borrningen redan har satt igång och koldioxidhalten i luften närmar sig 450 ppm? Kanske först när – eller snarare om – världens regeringar lyckas komma överens om ett bindande avtal för koldioxidminskningar? Eller är det då olyckan som inte får ske ändå händer och oljekatastrofen i Arktis är ett faktum?

Det som Carl Bildt i sin debattartikel skriver att de ska diskutera på dagens möte handlar om hur de ska förhindra oljeutsläpp, och vilken beredskap som ska finnas om det ändå händer. De ska prata om två forskningsrapporter som kommer att presenteras: en gällande hur koldioxiden i atmosfären kan kopplas till försurningen av Norra ishavet, och en om hur de snabba förändringar som sker i Arktis pressar områdets sårbara ekologiska och sociala system till sina yttersta gränser. Och han hoppas faktiskt att få till en diskussion om kortlivade klimatpåverkande ämnen som sot och metan.

Men vad gäller koldioxiden som kommer från förbränningen av oljan och gas är det tyst. Det är mycket möjligt att Sverige inte skulle ha fått igenom ett förbud mot oljeborrning i Arktis även om de hade försökt, men det är ingen anledning att inte försöka. Tyvärr påverkas inte den globala uppvärmningen av vad dagens politiker tycker är genomförbart. Och under de två ordförandeåren hade Sverige mer inflytande än någonsin tidigare över utvecklingen i Arktis, men tyvärr slösades chansen bort på att diskutera administrativa frågor om vem som har ansvaret när oljeutsläppet sker; snarare än själva sakmaterian – att vi måste lämna oljan i marken.

Lästips: Supermiljöbloggens inlägg om Carl Bildt.