De är som vattenmeloner. Gröna på utsidan och röda inuti.
Så lyder ett populärt gammalt högerskämt om miljövänner. Jag tror inte att Gustaf Fridolin skrattar så att han gråter. Den del av miljörörelsen som brukar bedyra hur mycket de tror på företagande och marknader är inte särskilt förtjusta i sådan humor.
När kanadensiska journalisten och författaren Naomi Klein (Chockdoktrinen m fl böcker) besöker Heartland Institutes klimatkonferens i Washington får hon höra en lite grövre variant på den gamla vitsen. Det är republikanen Richard Rothschild som undrar om inte miljörörelsen är en ”grön trojansk häst vars mage är fylld med röda marxistiska doktriner”.
Heartland Institutes årliga konferens är julafton för alla dem som menar att klimatvetenskapen utgör en attack mot individens friheter och rättigheter. Här framträder de fåtaliga forskare som går mot strömmen. Här trängs herrar från de olika nyliberala och konservativa tankesmedjorna. Här finns en publik som älskar att få sina åsikter bekräftade. När inflytelserike klimatförnekaren Marc Morano liknar miljövänner vid aztekpräster som offrar människor för att ändra på vädret, sticker han inte direkt ut från mängden.
Man kan tycka att det är bisarrt. Men Naomi Klein undrar om inte Heartlandfolket förstår något som vänstern inte riktigt greppar.
Det går djupa politiska skiljelinjer i klimatdebatten. I USA är de extrema, men man ser dem även i Sverige. Högern känner sig inte bekväm med klimatforskningen. Den kanske inte förnekas. Men man tonar gärna ner situationens allvar. Det är inte konstigt, menar Klein. Klimatkrisen kan nämligen inte lösas inom det ekonomiska systemets ramar. Kapitalismen står ivägen för de åtgärder som krävs. Och det är det som konferensdeltagarna i Washington anar. Det är därför som de så ivrigt lyssnar till varenda marginaliserad eller havererad forskare som påstår att det inte är någon fara på taket.
Den som följer klimatforskningen vet att det krävs snabba och omfattande åtgärder om vi ska undvika alltför farliga konsekvenser. Till och med försiktiga International Energy Agency menar att tiden håller på att rinna ut. Vad är det då som krävs? Naomi Klein räknar upp sex punkter, som hon menar är närmast självklara, men som alla utmanar rådande ordning.
1. Rusta upp den kollektiva infrastrukturen. Tunnelbanor, spår- och järnvägar, förnyelsebar energi, smarta elnät, energisnåla bostäder – allt detta kräver massiva investeringar. Flera av dessa satsningar lär inte vara kortsiktigt lönsamma, framförallt inte om människor ska ha råd att bo, betala elräkningar och åka tåg. Det är bara samhället, vi tillsammans, som kan åstadkomma en sådan kraftsamling.
2. Återuppliva samhällsplaneringen. Varje land, stad och by måste planera för hur omställningen till ett fossilfritt samhälle ska gå till. Anställda i kolraftverk, bilindustrier och andra fossilslukande verksamheter måste få andra jobb eller börja producera nya saker. Jordbruket måste ställas om utan att matsäkerheten äventyras. Vi måste lära oss att åter vara medborgare och inte bara kunder
3. Begränsa företagens makt. Många direkt klimatskadliga verksamheter måste helt enkelt förbjudas, andra begränsas. Om vi förlitar oss till marknadsmekanismer eller ekonomiska styrmedel för att begränsa kolkraften, SUV-åkandet, oljeborrandet i Arktis och en massa andra vansinnigheter spelar vi roulette med klimatmålen.
4. Mer lokal produktion. En värld där alltifrån laxfiléer till plastleksaker skeppas och flygs kors och tvärs över världen är ohållbar. Handel mellan regioner och länder kommer att fortsätta, men bör begränsas till varor som inte kan produceras lokalt.
5. Avveckla shoppingkulturen. Kraven på ständig tillväxt kräver en fortsatt ökande konsumtion. Det tillväxtutrymme som eventuellt fortfarande existerar måste reserveras för länder som håller på att ta sig ur direkt fattigdom. I västvärlden måste offentlig sektor, kooperativ och småföretag som inte drivs av kraven på ständigt ökande profiter få expandera på storföretagens bekostnad.
6. Beskatta de rika och de som förstör ekosystemen. Det måste frigöras pengar till klimatinvesteringar. Skatter måste tas ut på koldioxid, finansiell spekulation, storföretag och höga inkomster.
Naomi Klein summerar: om vi ska komma tillrätta med klimatkrisen måste vi bryta mot varenda regel i de marknadsliberala läroböckerna. Och vi måste göra det skyndsamt. Alternativet är inte statssocialistiska monster som forna Sovjet, där ekosystemen förstördes minst lika effektivt som under kapitalismen. Men så länge som profitjakten är det ekonomiska systemets kärna, innebär framtiden fortsatta ekologiska katastrofer.
Detta är bakgrunden till hatet som vibrerar i luften när Heartland Institute håller konferens. Det är lättare att förneka verkligheten än att se sin världsbild falla samman, skriver Naomi Klein. De rika och privilegierade har all anledning att känna sig obekväma med kraven på en klimatpolitik som tar vetenskapen på allvar.
Foto på Naomi Klein: Ed Kashi
Martin Saar • 21 november 2011 kl. 22:59
En bra artikel Jonas om något som vi känt till i många många år, men som verkar vara totalt omöjligt att få accept för hos politiker avsett partifärg, massmedia och bland miljöorganisationer.
De heliga fria marknadskrafterna kan och kommer aldrig att bidra mer än marginellt till en hållbar resilient utveckling av samhället. Det behöver man inte vara alltför smart för att begripa. Synd att MF inte orkar stå emot, utan blivit ett tillväxtparti med gröna förtecken. Och drömmer om business as usual light bara det är grönt.
Lyssnar man på talarna på ASPO konferensen i Washington för några veckor sedan ( har skrivit om detta på http://www.asposverige.se) är tongångarna lika pessimistiska inför de galopperande klimatförändringarna. Folk tar inte varningarna på allvar och det gäller för övrigt även konsekvenserna av PO.
Lägg därtill, att när peakoil och den nuvarande energikrisen / ett oljepris på 100 dollar per fat/ , blommar ut inom 1- 4 år kommer klimatproblematiken hamna långt långt ned på angelägna problem som människorna kommer att ta itu med.
Så det är minst sagt motvind på många plan.
R Hansson • 22 november 2011 kl. 01:48
Ja det var en rolig och underhållande liknelse. Naomi Klein är ofta väldigt underhållande att läsa även fast man inte alltid köper budskapet.
Men det finns ju faktiskt gröna borgare också då vi alla inte lever i förnekelse. Kanske snarare grön på utsidan och blåa insidan.
Det jag kan störa mig på är varför debatten blir så polariserad då den miljö vi lever i nyttjar vi all därför är ju konsensus och förståelse viktigt.
Att väldigt ofta blåsa upp en kalla kriget konflikt likt Sovjet mot USA skapar häftiga rubriker men sällan samförstånd.
Det gäller båda parter. Sedan så finns det ju även de som är helt oresonliga extremfall men att bry sig om dem är bara onödigt tidspill.
markus • 23 november 2011 kl. 10:22
Att reglera sönder ett samhälle fungerar inte. Det har provats, och alltid med katastrofala resultat
Tore Eriksson • 24 november 2011 kl. 00:13
Motsatsen, anarki och tygellös kapitalism, är precis lika katastrofal.
Karl Johan Nordensten • 24 november 2011 kl. 13:32
Jag hoppas Fridolin läser den här artikeln. Den visar på ett bra sätt varför det inte går att vara grön och liberal på samma gång.
Gäst • 14 december 2011 kl. 13:18
Men samhällsplanering är inte heller den enda sanningen.
Det finns inga enkla sanningar åt något håll.
Hur många är det som återvinner sina mjölkförpackningar idag?
Skölj ur ta till återvinning kör ursköljda förpackningar till en central plats för återvinning.
Vem tjänade på det?
Miljön?
Konsulter som propagerade för den metoden?
Återvinningsföretag ?
Åkerierna?
Att ersätta den klassiska glödlampan med lågenergilampor utan att ha tänkt igenom alla konsekvenser är ju inte så lyckat.
Visst i driftsögonblicket är det en vinst för miljön.
Men framställning och återvinning när lampan intelängre lyser hur bra är det för miljön?
Jag hoppas att dom delarna är bättre än motsvarande för den gamla sortens glödlampa men jag vet inte.
I Sovjetunionen hade man ju också samhällsplanering med diverse års-planer.
Tror inte att någon kan påstå att det gynnade miljön.