Människan står mellan mossan och massan. Hon avgör hur mycket mossa och massa som finns i skogen. Men varken människan eller massan finns utan mossan. Och mossan bryr sig föga om den saken.

Utan mossan – den biologiska mångfalden och andra ekosystemtjänster i skogen – är vi människor inte mycket. Samhället vilar på naturen och inte tvärtom.

I det gröna finns vårt ursprung. Om jag får välja en vandring blir den till fjälls, men skogen är den miljö som mer än andra väcker tankar om samhörighet med något större. I skogen är jag hemma, hemma i barndomens smyglekar på mage i blåbärsriset, hemma bland dofter och smaker som hör till mina tidigaste minnen.

Skogen skapar en känsla av band med de gröna miljöer som våra förfäder utvecklades i, när de under årtusenden sakta reste sig över den afrikanska trädsavannen och började vandringen mot den värld som kallas modern.

Skogen bjuder färgspel som får ögat att vila. Den doftar skvattram och ljuder av tystnad. Mossgröna mattor över stenar och döda träd får det ibland nästan att vattnas i munnen.

Kanske är det just detta, länken till ett ursprung och motpolen till snurret och surret i tiden, som får många att trivas så bra i skogen.

På promenad bland den sydsvenska bokskogens elefantben, med nosen nära marken på jakt efter kantarell, eller stilla på en stubbe, till smaken av varmt kaffe och en ostsmörgås som ligger böjd över en tuva mossa.

På skidor i en seglivad spillra av gammal granskog, på någon vintertyst höjd i norra Värmland, där snön på en knotig gren växer lika tjock som mossan runt stammen på ett jätteträd i Monteverdes molnregnskogar i Costa Rica.

Taigan och regnskogen virar sig om klotet som halsduk och gördel i grönt.

Skogen skapar en känsla av band med de gröna miljöer som våra förfäder utvecklades i.

 

Nu menar jag inte att ikonisera naturen. Den står inte på en piedestal och ska inte dyrkas. Människan står fri och med ena benet i kulturen. Med rätta. Naturen är rutten som moralisk vägvisare – den verkar ju inte sällan efter knölpåkens logik. Och med rätta brukar vi naturliga resurser, vi gör mossa till massa.

Men när vi alla är spunna av gröna nystan är det mindre begåvat att klippa av tråd efter tråd i skogens väv. Det sker när mossorna alltför brutalt rullas upp, trycks genom fabriker och flyter ut som massa och en massa annat, när varsamt bruk blir industriell exploatering och mossornas inneboende rätt att finnas sätts på undantag.

Jag möter många skogsägare som förfasas över denna utveckling i skogen. Skogsbor som ser rika marker de trampat i åratal förvandlas till sönderplöjda öknar, de många inom näringen som på allvar söker balans mellan miljö och produktion. Dessa mossans vänner får alltför sällan stöd eller applåder. Ibland får de lämna sin tjänst.

Men jag möter också skogsmän på maktstolar i bolagsrum och inom branschorganisationer som svär över biologisk mångfald och annat som trasslar till kalhuggningen. Motvilligt köper de den ena eller andra certifieringsetiketten. Detta massafolk jagar kronor så hårt att lagstiftarens veka värn av mossan körs över ordentligt.

 

Roten till problemen finns i en sekelgammal strävan att inte bara med återplanteringskrav råda bot på skogsbrist utan också öka intensifieringen. Skogsbruk, skogsindustri, skogsforskning och skogspolitik utgör sedan länge en ram för stora kalhyggen, markberedning, främmande trädslag, gödsling och bekämpningsmedel.

Konsekvensen sedan decennier är sargade landskap. Många arter som är beroende av en stor och varierad mängd död ved har bara spillror kvar att frodas i. På vetenskapiska mäter forskare effekten i rödlistade arter; de uppgår till ett par tusen i svenska skogar. På politiska visar myndigheter att riksdagens mål om levande skogar inte uppnås. Utifrån verklighetens tuva skymtar miljömålet i skogsvårdslagen alltjämt vid horisonten. Den som hävdar att det finns mer skog än någonsin reducerar levande ekosystem till en industriell måttstock kallad skogskubikmeter.

Dessbättre reagerar samhället sedan ett par decennier med miljökrav på skogsbruket. Det ändrar inte ännu den grundläggande modellen, men studier visar att naturvårdsinsatser i regel ger riktigt goda resultat. Parallellt ökar riksdagen anslagen för att skydda värdefulla skogar och under denna mandatperiod är ökningen rekordstor.

Ändå är bara knappa tre procent av den produktiva skogen formellt skyddad nedanför gränsen för fjällnära skog vid slutet av 2016 (ovanför gränsen är siffran knappt 45 procent). Det kan jämföras med 17 procent skydd av landytan i ekologiskt representativa och väl sammanbundna områden som är ett av målen i FN-överenskommelsen från Nagoya år 2010 om biologisk mångfald. Forskningen visar att säkrad biologisk mångfald förutsätter åtminstone den nivån av långsiktigt skydd och att det säkerställs i respektive typ av skog – att mycket fjällbjörkskog skyddas är bra, men hjälper inte arter i bokskogar.

Utöver det formella skyddet finns stora områden med frivilligt avsatt skog. Det är klart värdefullt. Men eftersom sådana områden i huvudsak inte är långsiktigt säkrade blir resultatet ändå att merparten av skogsskyddsresan återstår.

Också naturvårdshänsynen i skogsbruket ökar. Den frivilliga certifieringen och andra insatser medför klara förbättringar, men även här visar forskningen på brister. Dessvärre står regelverket och certifieringen och stampar på ungefär samma plats. Lagstiftningen skärps inte i linje med förslagen från vare sig forskare eller regeringens miljömålsberedning.

Trots att miljötrenden i skogen stärks bör därför en ny översyn genomföras. Det följer även av att miljömålen, naturvårdsreglerna inom EU och klimatfrågan alla kom på agendan efter att dagens skogspolitik formulerades. En sådan översyn bör ta tillvara på möjligheten att utveckla en stark svensk bioekonomi och samtidigt klarlägga skogens roll för klimatet.

Just den frågan, om relationen mellan skog och klimat, står högt på agendan i dag. En anledning är att klimatfrågan i sig blir allt viktigare, en annan att regelverken i EU nu är under förändring. Frågan är komplex men tyvärr försöker olika aktörer förenkla och tolka den kunskap som trots allt finns till förmån för sina egna intressen. Det leder inte långt.

Som utgångspunkt bör bioenergi analyseras i ett systemperspektiv, där klimat, ekosystem, produktion och konsumtion ingår. Ur ett klimatperspektiv är det bra att volymen biomassa ökar. Det binder kol och möjliggör en ökad användning av bioenergi som ersättning för fossila bränslen i fordon, industri och energisystem.

Viss bioenergi från skog är synnerligen olämplig i ett klimatperspektiv, exempelvis från oljepalmer som odlas på dränerade tropiska fuktmarker. Men när bioenergi från svensk skog kritiseras sker det ofta utifrån ett kortsiktigt trädperspektiv, eftersom avverkad biomassa som bränns blir koldioxid. Visst är det så och hyggen läcker växthusgaser. Men träd återplanteras och skogens totala biomassa ökar. När hyggesrester ersätter fossila bränslen i kraftvärme blir klimatnyttan därför klart positiv. I ett långsiktigt beståndsperspektiv, som jag ser som det rätta i klimatfrågan, är bioenergi producerad i Sverige förenlig med en utsläppsbudget för växthusgaser som sannolikt klarar målen i FN:s Parisavtal om klimatet.

Bioenergi som leder till ökad klimatpåverkan ska däremot inte användas. Det ska inte heller bioenergi som motverkar målen för biologisk mångfald. Men effekten i skogen beror i huvudsak på skogsbrukets metoder och inte på vad biomassan används till. Därför blir debatten förvirrad om klimatargument används för att värna mångfalden. Det riskerar att försvaga skyddet av naturen. Omvänt så missgynnas bioenergin när skogsindustrin eller bioenergibloggare tar rödlistan med en klackspark.

Det är långt bättre för alla intressen om aktörerna möts och söker enas i frågan om skogen, klimatet och mångfalden. Det ger en grund för en rikare diskussion om hur vi tillsammans bygger en framtida hållbar bioekonomi, som är en ännu mer komplex fråga.

Foto: Johanna Hanno

Redan bioenergins framtid är svårbedömd. Den beror på flera osäkra faktorer, däribland utvecklingen av andra förnybara energisystem, elektrifieringen av olika transportslag, och förändringen av styrmedel i klimatpolitiken.

Än svårare är att bedöma den framtida efterfrågan på – och politiken för – andra skogsprodukter än energi. Juryn är ännu ute i frågan om huruvida papperskonsumtionen ökar eller minskar under kommande decennier. Byggandet i trä som sådant och i hybridmaterial ökar nog rejält framöver men bromsas ännu av traditioner, prissättning och svag klimatpolitik. Den långa raden av andra, ofta helt nya, produkter från skogen lär öka. Troligen ser vi bara början av användningen av bioplaster, biokompositer, ligninbaserade kolfibrer, skogstextilfibrer och nanocellulosa. Det mesta som kan produceras av fossil olja kan tillverkas av skog. Trä kan göras transparent och ersätta glas, och skogen rymmer läkemedel. Och varför inte skriva ut natur på recept?

En viktig förutsättning för en stark bioekonomi är att skogsbruket blir hållbart.

En smart användning av skogens biomassa inriktas på resurseffektivitet, där molekylernas och fibrernas högsta samhällsvärde först tas tillvara – läkemedel och höghus, sedan papper, sist energi, för att nu förenkla. Denna inriktning, som ibland kallad kaskadanvändning, är omdebatterad. Vissa vill hugga den i lagens sten, andra ropar på marknadskrafternas logik. Tyvärr förenklar båda sidorna. Det går inte att planekonomiskt reglera användningen av skogsråvara, men det går inte heller att tänka bort politikens roll; på en fri marknad vinner ännu det fossila över det förnybara. Ekonomiska och andra styrmedel påverkar redan i dag hur biomassa produceras och används, och signalerna behöver snarare förstärkas än försvagas. Resan till hållbar politik är långt ifrån över.

Till att börja med bör de EU-regler som likställer förnybar energi med fossila bränslen göras om i grunden. Principen i fördraget om att förorenaren ska betala bör i stället tillämpas. Byggande i trä bör premieras, från stöd till forskning och utveckling till förändring av byggnormer. Orimligt snabba slitage eller direkt förbränning av värdefulla molekyler och fibrer bör påverkas med ekonomiska styrmedel, men först på längre sikt. Politikens roll är visserligen att styra marknaden mot det samhällsekonomiskt lönsamma, så att miljökostnader synliggörs. Men teoretiskt optimala system får inte pressas fram så att miljökostnaderna ökar i praktiken. Det betyder att klimatsmarta bioenergisystem bör gynnas under överskådlig tid.

En viktig förutsättning för en stark bioekonomi är att skogsbruket blir hållbart, för att värna miljövärden för framtida människor, men också för att skapa ökad tillit. Om inte det gröna värderas högre riskerar tilltron till bioekonomiska produkter att minska och det är olyckligt om den förnybara svenska skogen blir en strandad resurs. Därför behövs en synvända, där fler tar ton mot skador på naturen. Därför bör miljökraven på skogsbruket öka och anslagen för skydd höjas. Det ger stöd åt de många markägare som värnar naturen.

En synvända behövs även om resursanvändningens volym. Skogen är begränsad, trots aldrig så mycket av biomassatillväxt och kaskadprinciper. När fossila resurser avvecklas behövs hushållning även med det förnybara. Det kan stimuleras med nya miljöskatter på energi och fibrer, vars intäkter kan finansiera skattesänkningar och hållbara investeringar.

Men synen på skogens värden behöver breddas mer, utöver de produktionsekonomiska, utöver rekreation och turism. För många barn är skogen helt enkelt en underbar lekkamrat och för det passar ekosystemtjänstspråket mindre bra. Det fångar inte de många dimensionerna i glädjen över en levande rik skog. Den glädjen bottnar ytterst i känslan av naturen som ett hem.

Människan börjar och slutar i livets gröna väv, som oupplösligt och oupphörligt förbinder allt levande, från tid till annan.

I den väven spinner mångfalden hemligheter i det myller som växer när naturen bygger på sig själv. Det kan få oss människor att häpna över naturen och tillvaron, men också att känna mening och respekt. Den som karvar för hårt i mossans mångfald gör därför intrång inte bara i naturen, utan även i en del av folksjälen.

Vi måste alla hjälpa varandra att sluta med det. Då kan vi fortsätta göra massa och en massa annat av skogen, men på mossans och människans villkor.

Mikael Karlsson är miljöforskare på KTH

 

 

***********

Texten är tidigare publicerad i Effekt, nummer 4/2017