Uttalandet borde naturligtvis ha toppat varje förstasida och inlett varje nyhetssändning. Förre chefen för FN:s klimatförhandlingar, Yvo de Boer, sade idag till Ekot att det är för sent att klara tvågradersmålet. Forskningen visar att utsläppen måste börja vända neråt senast 2015, och den möjligheten ger inte de Boer mycket för.

– Två grader är utom räckhåll nu, vi ser inte politiker som agerar och klimatförhandlingarna är i princip uppskjutna till 2015. Därför tror jag tyvärr att vi kommer att missa vårt mål.

Det är ett besked om att en annorlunda värld väntar. En global uppvärmning på två-tre grader kan enligt  tillgänglig forskning innebära bl a följande:

Förändrade monsunförhållanden orsakar mer översvämningar i Sydkina och mer torka i Nordkina, vilket kommer att innebära svåra påfrestningar för jordbruket i världens folkrikaste land.

Extrema värmeböljor som den vilken drabbade Europa 2003 och orsakade 20 000-30 000 människors död blir något vi får vara med om vart och vartannat år. Det sydeuropeiska klimatet kommer att mer och mer påminna om det nordafrikanska.

Botswana och flera andra länder i södra Afrika riskerar att slås ut på grund av ihållande torka.

På grund av minskade regnmängder och tilltagande skogsbränder kan de väldiga regnskogarna i Amazonas gå in i en dödsspiral.

Arktis blir så småningom isfritt på somrarna. Grönlandsisen är troligen dömd (även om det kommer att ta många hundra år innan den helt försvinner) och Antarktis väldiga inlandsisar lär börja krympa.

Vi skulle kunna fortsätta. Vi skulle kunna lista katastrof efter katastrof, diskutera blekta korallrev och försurade hav och tinande permafrost, men vi skulle ändå bara landa i samma slutsats. Det är en hård värld som Yvo de Boer förutspår.

Det här är bakgrunden till att allt fler klimatforskare menar att det rimliga målet egentligen borde ligga på max 1,5 graders uppvärmning jämfört med förindustriell nivå (vi har redan åstadkommit en 0,7-0,8 grader varmare värld). De befarar en rad så kallade tipping points om vi närmar oss två grader. När Arktisisen minskar i omfång försvinner stora områden som hittills reflekterat bort solljus. När permafrosten tinar frigörs stora mängder metan och koldioxid. Och ingen vet riktigt hur länge till världshaven bevarar sin förmåga att ta upp hälften av den koldioxid vi släpper ut. Risken för skenande klimatförändringar blir överhängande.

Jag gissar dock att Yvo de Boer inte bryr sig om att sätta odds på att vi klarar 1,5-gradersmålet.

Klimatförhandlingarna i FN:s regi har nu pågått sedan 1992. Facit: halten koldioxid i atmosfären har ökat från 356 ppm till 392 ppm. De globala utsläppen markerade förra året ett kraftfullt all-time-high. När de Boer säger att vi inte ser politiker som agerar är det förstås en dramatisk underdrift. Det vi ser, är en samling världsledare som förråder sina barn och barnbarn. Det vi tyvärr har att göra med, är ett ekonomiskt och politiskt världssystem som tycks ha dömt sig självt till att köra ut över stupet.

Om några ska bromsa, lär det få bli alla vi andra.