Foto: Jade Berman/Flickr.

 

Gästbloggpost av Effekts praktikant Matilda Welin

Ironi för polarområdena: Ett resultat av de smältande isarna vid nord- och sydpolen verkar vara att  engagemanget för Arktis och Antarktis ökar. I takt med att isarna smälter blir nämligen intresset för vackra isformationer allt större. Wired rapporterar att en oväntad bieffekt av den globala uppvärmningen är att inte bara isbjörnarna, utan också isbergen själva, har blivit fokus för ett ökat intresse, eftersom allt fler fotografer specialiserar sig på polarfotografering. Även kryssningarna har ökat markant i polarområdena de senaste åren, både på grund av billigare resor och det nya polarintresset.

Det här måste vara samma sak som händer när folk reser långa vägar för att se utrotningshotade djur, eller när fågelskådare samlas på avlägsna platser för att se en ovanlig örn bygga bo. Det sällsynta fascinerar. Man vet inte vad man har förrän det (nästan) är borta. En psykologisk mekanism som får extra allvarliga konsekvenser när det gäller något så avgörande för jordens stabilitet som ismassorna i norr och söder. Kanske är ljuset i mörkret här ändå att läget nu börjar bli så akut att vi vaknar upp och inser vad som är på gång.

Ytterligare polarintresse-bevis: Senast världens ögon vändes mot de stora isarna med samma intresse som nu var nog under polar-racens storhetstid vid förra sekelskiftet, då Schackleton, Amundsen, Andrée och andra färdades mot polerna med hjälp av tidens bästa teknik. Just Andrée upphör aldrig att fascinera, men just nu är han dubbelt aktuell: Nya rön har kommit fram kring expeditionsmedlemmarnas död, och expeditionen är ett grundtema i Jan Wallentins uppmärksammade roman Strindbergs Stjärna. Kanske är det bara en slump. Kanske inte.

Matilda Welin