Mitt favoritlandmärke i London är The Thames Barrier. (Detta är patetiskt nog alldeles sant. Jag har till och med en stor bild av barriärens silverfjälliga, glänsande hus ovanför skrivbordet i mitt rum i västra delen av stan.) Themsenbarriären är världens andra största flodbarriär, efter Oosterscheldekering i Nederländerna, och den fascinerar mig som få andra byggen: en konstruktion som ska stoppa en hel flod! Temat är det samma som när jag var liten och gick ut i regnet för att bygga dammar av lera och sand för att stoppa rännilarna av regnvatten i gatkanten. Möjlighet att påverka var vattnet ska ta vägen. Handlingskraft och makt. Människan som herre över naturen. The Thames Barrier ligger ute vid Woolwich Arsenal, i östra delen av London, men det händer att jag tar tunnelbanan genom stan och sedan The Docklands Light Railway ut till Pontoon Dock för att beskåda den från The Barrier Park. Senast jag var där regnade det, och bomhusen smälte in i flodvattnet och dimman.

Men det är en sak jag inte tänker på när jag beundrar barriärens ingenjörskonst. Vattnet rann alltid förbi dammarna jag konstruerade när jag var liten. Och vattnet rinner förbi Themsenbarriären också. När London började byggas för nästan 2000 år sedan bestod hela floddalen av mängder av bäckar och åar som rann ut i Themsen och den närliggande River Lea. I takt med att staden byggdes blev många vattendrag underjordiska, medan andra delar av marken dikades ur och torrlades. (än idag är gator och gränder runom i London uppkallade efter åarna som en gång rann där, trots att det inte finns ett vattendrag i dagen på flera kilometer.) Stora delar av London ligger nu på porös, uppluckrad jord. Och för varje år som går sjunker staden längre ned i den instabila marken.

På 1850-talet byggdes Embankment – den höga stenbanken som går längs Themsens norra strand där den rinner genom centrala Westminster – för att hålla den stigade floden stången. Sedan kosntruerades The Thames Barrier som stod färdig 1982. I början stängdes den ungefär en gång om året. Men nu ökar havsvattnets volym och polarisen smälter. Havsnivån stiger. Om lufttrycket är lågt över Atlanten kan vatten tryckas österut ovanför Skottland och fortsätta till den grunda Nordsjön. Om flodvågen sedan fortsätter till den smala Engelska kanalen, och om detta sammanfaller med högvatten, kan vattenströmmen i Themsen vända så att havsvatten rinner in mot London i stället för att sötvatten rinner ut. Nu hotas Europas största stad av översvämningar. På åttiotalet stängdes barriären fyra gånger, på nittiotalet 35 gånger och hittils under tvåtusentalet har bommarna stängt av flodvattnet 75 gånger. Från och med år 2060 tror man att konstruktionen inte längre kommer att förslå. I stället måste andra åtgärder vidtas: högre flodbanker, större bariärer. Detta är London idag. En sjunkande stad kring en stigande flod.

Grön teknologi gör oss ofta en björntjänst. Den lockar oss att ignorera de verkliga problemen ett litet tag till, låter oss leva på lånad tid. Themsenbarriären kallas för ett ingengörsmässigt underverk. Men egentligen är den också en dröm, ett storhetsvansinne, ett tecken på mänsklig ambition som man bara bitvis kan låta sig ryckas med i. Jag glömmer lätt det där jag står i regnet vid Pontoon Dock. Men det är dags att vakna upp ur teknikfantasin. Både för förespråkarna av ekologisk modernisering och för mig.