Miljöpsykologi

Psykologin och människans två ansikten

När min sambo skolade in vår dotter på dagis kom hon i samtal om politik med de andra föräldrarna, alla nya bekantskaper. Hon sa något i stil med att vi lever i ett sjukt ekonomiskt system men att det är svårt att exakt veta hur alternativet skulle se ut.

Det som var intressant var reaktionen hos de andra föräldrarna. Medhållet var rungande. Under den städade ny-dagisförälder-ytan låg längtan efter samtal om systemets galenskap. Eller ja, i grunden om världens överlevnad. De där frågorna som när man sitter själv på sin kammare kan kännas så fullständigt övermäktiga.

Jag tänker på den episoden när jag läser Magasinet Arenas första nummer för året.  Under vinjetten psykologen & filosofen (ej på nätet) svarar Tor Wennerberg, psykolog, på frågan: varför har vi så svårt att ta in klimathotet?

Wennerbergs svar är inga sensationer men tydliggör pedagogiskt den vågskål som många klimatengagerade upplever, en vågskål som gungar mellan uppgiven hopplöshet och viljan till handling.

Wennerbergs svar är i korthet: Människan är evolutionärt betingad att hantera omedelbara hot. Hot kopplade till framtiden förskjuter vi (liksom vi förskjuter tanken på vår egen död). Klimatkrisen blir ur det perspektivet något vi förnekar, något som ger ångest och paralyserar.

Men i den andra vågskålen ligger hoppet. Att vi faktiskt är en art som kan se bortom nuet och planera för framtiden, att vi har en förmåga till empatiskt och moraliskt handlande och att vi faktiskt har en enastående förmåga till samarbete.

Wennerberg tar också upp frasen ”människan är sin egen värsta fiende”. De flesta av oss mött den tanken i någon version. Och visserligen lever de flesta av oss i väst långt över hållbara nivåer. Men den verkliga fienden, menar Wennerberg – den är någon annan. Fienden är den globala fossilindustrin. De som gör allt för att få fortsätta att bränna olja och kol.

Hoppet, menar Wennerberg, är folklig mobilisering. Och för att sådan ska vara möjlig måste fienden vara identifierad.  

Som avslutning därför några identifierade fiender i min egen närhet: Vattenfall, flyg- och billobbyn, Fortum med sitt kolkraftverk i Värtahamnen och de politiker som vill bygga Förbifart Stockholm.

Men jag sopsorterar faktiskt

Jag är i Sverige över påsk. Den här gången ska jag stanna ganska länge, hela elva dagar. Men ganska ofta reser jag från London, där jag bor, för kortare tidsperioder - en förlängd helg, kanske. Jag borde inte flyga så mycket, inte färdas fram och tillbaka mellan Heathrow och Arlanda flera gånger om året. Men jag saknar min familj och mina vänner. Jag vill delta på bröllop, fester och högtider. Och möjligheten finns ju. Det går snabbt, och det är billigt.                                                                                                                                            
Varför vi flyger har ju diskuterats tidigare här på bloggen. Jag har funderat på samma sak. För några år sean läste jag miljöpsykologi på Göteborgs Universitet. Bland mycket annat studerade vi vad som händer när vi ställs inför situationer där våra attityder eller förhållningssätt inte matchar våra vanor. Vad händer om jag vill flyga hem till min mammas födelsedagsfest i Stockholm, men min attityd är att flygresor bör undvikas?                                                  
När attityd och handling inte matchar uppstår dissonans, läste vi. Den kan undvikas genom att handlingen eller attityden förändras – till exempel genom att man slutar flyga – eller genom rationalisering. ”Jag cyklar alltid”, säger man till sig själv, ”jag kan ta bilen idag när det regnar.” Eller: ”Jag förtjänar att ta bilen, jag har ju lite ont i ryggen.” Eller, som i flygfallet: ”Jag är ju så miljövänlig annars, nog kan jag unna mig att flyga ibland.”                              
Med hjälp av rationaliseringen kan vi hålla oss med en typ av värderingar – som att flygresor bör undvikas – och totalt motsatta vanor. Samma mekanism är verksam när det gäller rökning: Alla vet att den ger dålig hälsa och för tidig död. Ändå puffar de vidare. Ingen säger: ”Jaså! Rökning ger lungcaner och KOL. Det hade jag ingen aning om! Jag fimpar genast!” (För en mer humoristisk take på samma sak, se den här artikeln på skämtsajten The Onion. "How bad for the environment can throwing away one plastic bottle be? 30 million people wonder.")                                                                                                                                          
Med detta resonemang följer att problemet sällan är attitydförändringen. De flesta vet redan att flygtresor är dåliga. Det är inte mer information som behövs. Vad är nästa hinder? Kanske är vi så bekväma att vi helt enkelt kommer att flyga så länge vi har möjlighet och råd. I så fall får vi göra det svårare för oss själva, genom att hindra att fler flygplatser öppnas (ett steg i rätt riktning är miljödomstolens nej till lågprisflyg från Ärna flygplats i Uppsala). Och genom att införa flygskatt, såklart.
Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...