De spelregler som har satts upp kring hur utsläppen av koldioxid ska minskas i världen är både många och intrikata. Till exempel finns flera mekanismer som går ut på att rikare länder kan kvitta sina egna utsläpp mot att de finansierar utsläppsminskningar i fattigare länder. I Kyotoavtalet går de under namnen CDM och JI. Försvarsargumenten går ut på att det är mer kostnadseffektivt och att det för över ekonomiska och tekniska resurser till fattiga länder.

Den internationella miljöorganisationen Friends of the Earth, FoE, väljer att sätta samma namn på fenomenet som när man betalar en slant för sina personliga flygutsläpp: klimatkompensation. Släpp ut här hemma, betala för utsläppsminskningar någon annanstans.
I veckan som gick släppte den brittiska delen av FoE en rapport som tar en närmare titt på vad 12 års klimatkompensation av det här slaget egentligen har gett.

Att koncentrera sig på utsläppsminskningar i utvecklingsländer räcker inte, påpekar Friends of the Earth. Det behövs tuffa åtgärder både ”där” och ”här”. Annars riskerar den rika delen av världen att nöja sig med de enklare minskningarna på bortaplan och hamna efter i arbetet med svårare uppgifter som att ändra sin egen infrastruktur. En utveckling som i förlängningen innebär att de stora utsläppsminskningar som är nödvändiga även här kanske aldrig blir av.

Ett annat problem är att projekten inte alltid är så särskilt framsynta. Ta exempelvis de ”moderna” kolkraftverk som byggs i Kina, som klimatkompensation. De släpper ut lite mindre än gamla kraftverk. Marginalen kommer västländer tillgodo – men Kina har fortfarande inte kommit närmare en hållbar energiförsörjning.

Möjligheten för länder att klimatkompensera sina utsläpp, skriver FoE, har gått från att vara en liten, experimentell idé till en ”lösning” som utökas allt mer, trots att man vet att den har negativ påverkan på länders klimatstrategier. Inför klimatförhandlingarna i Köpenhamn i december hårdnar kraven om att öka möjligheterna till klimatkompensation ännu mer. EU har redan skrivit in i sin klimatstrategi att hälften av utsläppsminskningarna fram till 2020 ska få göras i andra länder.

När det gäller privatpersoners klimatkompenserande för flygresor blev debatten och granskningen ganska hård, med omdömen som ”moderna avlatsbrev” och diskussioner om vilka utsläppsminskningar projekten i Syd egentligen ledde till. Var finns samma debatt när det gäller länders klimatkompensation?

 

Foto: Davipt