Utanför panoramafönstren flyter Klarälven stilla förbi. Långt i norr rör hon sig i levande meandrar men här i deltastaden är hennes lopp styrt av lagda stenar. Ändå är det en imponerande älv som skickar sina armar genom Karlstad innan den fyller Vänern och småningom Västerhavet.

För oss inne på ett konferenscentrum påminner den om naturen och om kretslopp. Det är 1999 och den tidigare statsministern Ingvar Carlsson kliver upp på scenen för ett tal om demokrati och miljö. Carlsson berör 60-talets strid om Vindelälven, 80-talets debatt om kärnkraften och menar att ”det är legitimt att miljögrupper koncentrerar sig på miljöfrågorna och renodlar argumenten”, eftersom andra grupper ser till motargumenten och politiken ser till helheten.

Något år senare får jag på en båtresa till Visby och Almedalsveckan en fråga av den tidigare partiledaren Bengt Westerberg, om jag fortfarande håller på med ”enbart” miljöfrågor. ”Hmm, menar du trafik, energi, jordbruk, skogsbruk, fiske, jakt, industri, beskattning, lagstiftning, politik, bistånd, forskning – och naturvård?” svarar jag.

Nu menar jag inte att kritisera Carlsson och Westerberg. Jag känner båda som rakryggade demokrater, som tar miljökrisen på allvar. Tillsammans gjorde de också framsynt upp om världens första, och alltjämt högsta, koldioxidskatt. Men synen på miljö som en isolerad fråga, och därmed som ett slags särintresse, är symptomatisk under flera decennier.

 

Påfallande ofta rör miljödebatten från 60-talet till 90-talet frågan om det alls finns problem av sådan vikt att mer genomgripande åtgärder behövs. Miljöforskare och miljörörelsen agerar väckarklocka och försöker sätta agendan – om försurning, vattenkraft, kärnkraft och fjällskog. De för fram proargument, de som talar för att åtgärder behövs. Mot detta görs försök att bagatellisera problemen och ekonomiska invändningar lyfts fram. Denna motargumentens retorik dominerar. Det går därför trögt att forma en bred och effektiv miljöpolitik.

Men ozonuttunning och klimatför­ändring gör perspektivet globalt och alarmerande. Efter Riokonferensen 1992 följer en lösningseufori i Sverige med koldioxidskatt, kväveoxidavgift, kretsloppssamhälle, lokal Agenda 21, kompostering, ekobyar, miljömärkning, grönt folkhem, miljökvalitetsmål och miljöbalk… På en miljökurs jag håller på Karlstads universitet frågar studenter om det egentligen finns en arbetsmarknad på miljöområdet i framtiden. Proargumenten är överflödiga, debatten om problembilden är vunnen. Men motargumenten lever kvar. Oro för jobb, tillväxt och konkurrenskraft gör att miljöarbetet fortfarande går trögt.

Det syns i debatten efter millennieskiftet, när torsken försvinner, haven
fylls med miljögifter och uppvärmningen obevekligt fortsätter. Miljömålen nås inte. Ekosystemtjänster i hela världen förstörs. Klimatförändringen eroderar samhällets grundläggande ekonomi. En ny geologisk epok inträder, bortom planetens gränser. Kraven på åtgärder skärps återigen.

Samtidigt händer något mer avgörande – motargumenten urholkas. Det teoretiska stödet för att konkurrenskraft och sysselsättning skadas av miljöarbetet är sedan tidigare svagt. Empirin visar allt tydligare att invändningarna mot miljöarbetet inte stämmer. Allt fler enskilda
företag kliver fram, tar ansvar och visar att åtgärder är lönsamma. Politiker ser att miljösatsningar kan stimulera sysselsättning och konkurrenskraft. Tidigare motdebattörer börjar samarbeta. Kapitalplaceringar börjar långsamt förflyttas. Transparenskraven ökar. Risker för strandade tillgångar lyfts fram som problem. Klimatförändringen – och lösningar – dominerar toppmö­ten. Politiken börjar kalibrera sig med klimatvetenskapen. Världens hav sätts på agendan. Länder och företag tar sikte på nollutsläpp.

”Den synvända som skett de senaste decennierna underlättar utvecklingen.”

 

I dag stärks miljöpolitiken i världen – och i Sverige – med rekordfart. Denna mandatperiod sluts unika överenskommelser över den tragiska blockgränsen, med världens kanske tuffaste klimatmål, och mål för helt förnybar energi. Styrmedel som länge uppfattats omöjliga genomförs på löpande band av regeringen: bonus-malus för bilar, indexuppräkning av miljöskatter, flygskatt och reduktionsplikt för utsläpp från fossila bränslen. Miljöbudgeten växer sig långt större än någonsin tidigare. Det gör att skyddet av värdefull natur ökar snabbt, inte minst i skogens ekosystem. Sverige driver också på internationellt, mot farliga kemikalier, och för att skydda världshaven. Det är miljöpolitisk skördetid, trots de mörka problemmolnen.

Den synvända som skett de senaste decennierna underlättar utvecklingen. Att miljö och ekonomi inte längre uppfattas stå i ett givet motsatsförhållande, utan allt oftare ses som ömsesidigt stödjande, är avgörande för att lösa miljökrisen. Det är när ledande politiker drar en sådan slutsats som ett Parisavtal kan slutas. Det är då världen kan stärka klimatarbetet, trots att ett förvuxet barn som nått presidentstatus i USA förnekar vetenskap. Det är med en sådan signal som ledande företag kortsluter bakåtsträvande branschorganisationer.

Jag småler åt tanken på när Svenskt Näringsliv gjorde sig obsolet med förslaget att först vid ”seklets slut nå i princip noll” utsläpp, medan sju riksdagspartier enades om nettonollutsläpp år 2045.

Det är glädjande att det efter klimatlagen nu följer en rad färdplaner för ett fossilfritt Sverige, med stora företag i spetsen. När jag hör Henrik Henriksson, Scanias vd, prata hållbarhet njuter jag lika mycket som när jag läser miljöledare av PM Nilsson i Dagens Industri eller av Patrik Kronqvist i Expressen. Organisationer och medier som förut var emot är nu för. Troligen gör stålindustrin den största kovändningen när den nu tar världsledande sikte på kolfritt stål. Välkomna, säger jag.

 

Klimattoppmötet i Paris 2015 slutade i jubel. På bilden bland annat Christiana Figueres, Ban Ki-moon, Laurent Fabius och François Hollande. Foto: UNFCCC

 

Men är det dags att slå sig till ro? Absolut inte. Det är motiverat att hurra, men politiken bör stärkas och tempot ökas. Synvändan gör förutsättningarna ovanligt goda för att greppa möjligheter och klara utmaningar. Det framgår i exempelvis klimatfrågan.

En utmaning på den fronten är vetenskapsförnekarna. De tenderar att bli färre och tappa makt på många håll, men i USA spelar de en destruktiv roll. I Sverige finns ett ickedemokratiskt parti som slirar rejält i grundläggande klimatfrågor. Så gör populister runt om i världen. Men det finns en mindre uppenbar form av vetenskapsförnekelse som också är problematisk. Somliga kö­per den allmänna vetenskapliga bilden men ägnar sig åt att plocka russin ur den statistiska kakan, eller att förtränga fakta som uppfattas obehagliga. Mönstret syns i den tragikomiska debatten om flygets utsläpp, där teknikpredikanter från Helgeandsholmen sjunger faktafalskt ihop med flyglobbyns kommunalråd från norr. Även sådan klimatförnekelse behöver motverkas. Bland de bästa sätten att skapa ordning är att visa hur vetenskapsförnekare arbetar, och att förklara vad vetenskap är och vad den kan säga och inte. Dessutom behöver korrekta fakta lyftas fram, även om det sällan leder långt att ta debatt med just förnekarna.

Sett till teknik och klimatpåverkan blir förnybar energi allt billigare och
den växer allt snabbare. Men även om världens länder genomför fler åtgärder än någonsin är utsläppen fortfarande enorma. De bör minskas mycket och snabbt – i världen, EU och Sverige. Det går inte att utesluta en global förnybar energirevolution det kommande decenniet, vissa forskare ser det till och med som sannolikt. Men det går heller inte att utesluta utsläppsökningar. Parisavtalet sätter ambitiösa mål som styr politiken allt starkare i allt fler länder, men vägen till noll är lång. Inte ens stora volymer förnybart och omfattande effektivisering räcker. Systemskiften med minskad aktivitet i fossilbränslebaserad verksamhet är också nödvändiga om målen ska nås.

”Allt fler enskilda företag kliver fram, tar ansvar och visar att åtgärder är lönsamma.”

 

För att få mer fart på politiken i form av lagar, planer, skatter och investeringar behövs systematiska reformer av beslutsfattandet som sådant. Det framgår tydligt i forskning jag bedriver.

En första punkt rör kraven på beslutsunderlag. I dag ska statliga klimatpolitiska utredningar konsekvensberäkna effekter på offentliga finanser och konsekvensbeskriva inverkan på kommunalt självstyre, brottslighet, sysselsättning, service, småföretag, konkurrensförmåga, jämställdhet och integration… Men det motsatta gäller inte. Det innebär att förslag inom andra politikområden inte måste beakta klimateffekter. Följden blir en skev politisk spelplan, som motverkar klimatarbetet. Det kan regeringen enkelt ändra.

En andra punkt rör vilka beslutskriterier som tillämpas. Det vanliga är att låta utfallet i kostnads-intäktskalkyler styra besluten med sikte på att maximera förväntad nytta. Men för att beräkna allvarliga klimatkostnader krävs då kunskaper och data som saknas. Osäkerheten är betydande. Då kan det vara bättre att tillämpa försiktighetsprincipen, och aktivt styra bort från de värsta tänkbara scenarierna. Det vore också bra att prioritera styrmedel som är måluppfyllande framför sådana som är kostnadseffektiva. I praktiken går det nämligen inte alltid att förena dessa teoretiska ideal, hur mycket somliga nationalekonomer än vill. Beslut bör också fattas i ett långsiktigt perspektiv. Om målet på sikt är nollutsläpp ska alla frukter i trädet plockas, inte bara de lågt hängande. Då är det inte alltid bäst att sikta på de lågt hängande, eftersom systemförändringar riskerar att skjutas alltför långt på framtiden.

En tredje punkt rör vem som har bevisbördan, vem som måste visa något innan beslut fattas. Det vanliga i dag är att den som föreslår ett skärpt mål eller styrmedel avkrävs bevis för att en sådan förändring är lönsam. Men det är i klimatsammanhang svårt att visa med precision. Och klimatfrågan är inte att likna vid en picknick, där den som föreslår hemgång tvingas peka ut regnmoln som tornar upp sig. En bättre bild är att mänskligheten sitter mitt på en motorväg, där långtradare kör i hög hastighet. Då bör den som vill sitta kvar förklara varför det skulle vara att föredra. På motsvarande sätt bör den som föresprå­kar business as usual i klimatpolitiken avkrävas bevis för att det skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt. Det vore en uppgift att låta Svenskt Näringsliv tugga på nästa gång organisationen försöker backa in i framtiden.

De tre punkterna hänger samman och rör även frågan om det inte finns andra nyttor med klimatåtgärder, utöver minskad klimatförändring. Forskningen visar tydligt på omfattande sådana sidonyttor, inte minst bättre folkhälsa. Det kan följa av lägre halter av luftföroreningar när förbränningen av fossila bränslen minskar, eller av en klimatanpassad kost med mindre rött kött och mer vegetabilier. Sidonyttor rör också jobbskapande effekter av klimatpolitik, eller omvänt, utsläppsminskningar som sidonytta vid ökad digitalisering. Studier pekar på att sidonyttorna motsvarar en stor del av åtgärdskostnaderna, ibland verkar klimatlunchen till och med gratis.

Tyvärr visar forskningen också att sidonyttor sällan tas i beaktande i politiken. Men det kan förändras.

Den problematik med uppförsbackar i beslutsfattandet som jag pekar på är inte unik för klimatfrågan. Det är väl belagt även när det rör miljögifter. Det är lätt att introducera nya kemiska ämnen på en marknad, men det krävs omfattande bevisning och tidsödande experiment för att begränsa befintliga farliga ämnen, även i många fall då forskare visat att de är giftiga. I åter andra miljöfrågor – om hotade arter eller fiske – finns problem i förhållandet mellan vetenskaplig kunskap och politiska beslut. Interaktionerna mellan dessa båda sfärer är långt ifrån alltid optimala, men goda erfarenheter att lära av finns i FN:s klimatpanel IPCC.

Om diskussionen vidgas följer andra utmaningar. Det saknas integration och koherens mellan olika politikområden, trots de globala hållbarhetsmålen. Koordineringen mellan olika nivåer – från
den lokala till den globala – är bristfällig. Nationalstatens otillräcklighet är uppenbar när föroreningar sprids över gränser och handel globaliseras. Men samtidigt som det behövs mer effektiva institutioner och styrmedel inom EU och internationellt står det klart att åtgärder i enskilda länder kan spela en viktig roll.

 

Föregångsländer som visar att strategier för hållbarhet är gynnsamma för andra samhällsmål kan effektivt sätta agendan och påverka utvecklingen. Sverige har gjort det flera gånger förut på miljöområdet, exempelvis i frågor om försurning och miljögifter. Det går att göra igen, både på klimatområdet och i systemfrå­gan om miljöpolitiskt beslutsfattande.

Det hoppfulla i denna rad av utmaningar är att politik är allt annat än
något cementerat. Regler och förhållningssätt är i ständig utveckling.

Förändringen i synen på förhållandet mellan miljö och ekonomi är avgörande för det fortsatta miljöarbetet. Det placerar miljöfrågan alltmer i centrum av politiken. Den tid är förbi då planeten sågs som ett isolerat och smalt särintresse. Miljömålen uttrycker allmänna intressen och är nav som politiken bör cirkulera kring. Miljödimensionen bör tillåtas väga långt starkare i beslutsfattandet om strategier och styrmedel. Den bör genomsyra det politiska landskapet – ungefär likt en älv som korsar och präglar ett deltaland.

 

Mikael Karlsson är miljöforskare på KTH    

 

 

**********

Artikeln är tidigare publicerad i Effekt nr 2/2018 (tema politik) som kan beställas här.