
Jag är i Sverige över påsk. Den här gången ska jag stanna ganska länge, hela elva dagar. Men ganska ofta reser jag från London, där jag bor, för kortare tidsperioder – en förlängd helg, kanske. Jag borde inte flyga så mycket, inte färdas fram och tillbaka mellan Heathrow och Arlanda flera gånger om året. Men jag saknar min familj och mina vänner. Jag vill delta på bröllop, fester och högtider. Och möjligheten finns ju. Det går snabbt, och det är billigt.
Varför vi flyger har ju diskuterats tidigare här på bloggen. Jag har funderat på samma sak. För några år sean läste jag miljöpsykologi på Göteborgs Universitet. Bland mycket annat studerade vi vad som händer när vi ställs inför situationer där våra attityder eller förhållningssätt inte matchar våra vanor. Vad händer om jag vill flyga hem till min mammas födelsedagsfest i Stockholm, men min attityd är att flygresor bör undvikas?
När attityd och handling inte matchar uppstår dissonans, läste vi. Den kan undvikas genom att handlingen eller attityden förändras – till exempel genom att man slutar flyga – eller genom rationalisering. ”Jag cyklar alltid”, säger man till sig själv, ”jag kan ta bilen idag när det regnar.” Eller: ”Jag förtjänar att ta bilen, jag har ju lite ont i ryggen.” Eller, som i flygfallet: ”Jag är ju så miljövänlig annars, nog kan jag unna mig att flyga ibland.”
Med hjälp av rationaliseringen kan vi hålla oss med en typ av värderingar – som att flygresor bör undvikas – och totalt motsatta vanor. Samma mekanism är verksam när det gäller rökning: Alla vet att den ger dålig hälsa och för tidig död. Ändå puffar de vidare. Ingen säger: ”Jaså! Rökning ger lungcaner och KOL. Det hade jag ingen aning om! Jag fimpar genast!” (För en mer humoristisk take på samma sak, se den här artikeln på skämtsajten The Onion. ”How bad for the environment can throwing away one plastic bottle be? 30 million people wonder.”)
Med detta resonemang följer att problemet sällan är attitydförändringen. De flesta vet redan att flygtresor är dåliga. Det är inte mer information som behövs. Vad är nästa hinder? Kanske är vi så bekväma att vi helt enkelt kommer att flyga så länge vi har möjlighet och råd. I så fall får vi göra det svårare för oss själva, genom att hindra att fler flygplatser öppnas (ett steg i rätt riktning är miljödomstolens nej till lågprisflyg från Ärna flygplats i Uppsala). Och genom att införa flygskatt, såklart.
Gäst • 27 april 2011 kl. 16:51
En fråga är om du har möjlighet att ta tåget ibland? Om det är en födelsedag eller liknande, så vet man ju det i god tid, och då går det att få billiga biljetter. Det blir sömn+ungefär en arbetsdag ombord på tåget, vilket ju faktiskt kan vara produktiv tid.
Karin • 27 april 2011 kl. 17:53
Intressant inlägg och du har ju en speciell situation som bor och arbetar utomlands.
Vanans makt är stor men – häftigt nog – så funkar avvänjning. När jag flög för första gången på fyra år i höstas – så var det så jobbigt, meckigt och i högsta grad obekvämt att jag vill att det dröjer minst lika länge innan jag ger mig upp i luften igen…Och jag flög MYCKET och GÄRNA innan.
Så vanans makt kan vara bra också…
Ylva Engström • 28 april 2011 kl. 07:17
Jag brukar resonera att alla kan göra något, men ingen kan göra allt. I min vardag tar det sig uttrycket att jag försöker utöka mina miljöriktiga beteenden med ett i taget. Då känns det inte så överväldigande som när man tänker på när allt är fel.
Intressant begrepp det där, kognitiv dissonans. Jag skrev ett inlägg på min blogg om det för ett tag sedan : http://ylven.blogspot.com…
Martin Saar • 28 april 2011 kl. 11:21
När jag får frågan om flyga eller inte fyga är mitt svar enkelt och tydligt. Flyg så mkt du kan länge det går!
Då först når man fram med budskapet hur illa vi ligger till. Och lyckats få en del människor att förstå den kommande och pågående krisen för flygets och dess framtid framtid och då börjar det hända saker i huvet på folk. Är det så illa? Det är inte sant?
Många gånger avstår de då att ta flyget, reser mer med tåg, anväänder skype helt enkelt förändrar sina resvanor bestående etc.
Annars vill jag rekommendera alla att halvera allt man konsumerar i vardagen. Tänk 50 % på allt!
CF • 28 april 2011 kl. 16:45
Är lite konfunderad över mig själv faktiskt. Jag anser mig själv som hyfsat medveten. Jag räknar ut hur många ton koldioxid det går åt att åka till USA och tillbaka och inser att jag måste vara totalt koldioxid fri i herrans många år för att gottgöra den resan. Självklart kan alla inte göra allt men det går ju aldrig att komma ifrån det faktum att min livstil på många sätt sker på någon annans bekostnad och det är människor i syd som får betala priset för mina utsläpp och inte i första hand jag. Ändå åker jag. Och har dåligt samvete.
Matilda Welin • 28 april 2011 kl. 21:58
Karin: Intressant att det kändes jobbigt att flyga när man vant sig av med det! Kanske flyger vi egentligen mer för att det förväntas av oss än för att det är den bästa lösningen?
Ylva: Ja just det, kognitiv dissonans heter det ju, tack!
CF: Precis, jag tänker likadant. Jag läste någonstans för länge sedan att om flygresorna ska vara rättvist fördelade mellan alla på jorden, så att planeten tål det, får alla flyga två gånger var. Och till och med det låter orealistiskt.
Robban • 29 april 2011 kl. 15:21
Karin:
Ska man ha dåligt samvete nar man flyger?
Ska man undvika en flygresa om man gør det i ett speciellt syfte? Exempelvis hjalper palestinier på ockuperad mark eller volontar-arbete.
Nar kommer peak-flyg intraffa?
Kan man kompensera sina utslapp så att skadan inte blir lika stor?
Gäst • 2 maj 2011 kl. 15:48
”Dåligt samvete” används som ”räddaren i nöden”.
Jag flyger, men jag erkänner att jag gör det, jag säger att jag har dåligt samvete, jag vet att jag borde sluta,jag tycker man borde införa flygskatt och andra begränsningar så det blir dyrare att välja flyget och man får ”betala” för sig.
Man skapar ett scenario med empati för sin egen situation och således behöver man inte egentligen ändra den, bara man får förståelse för den.
På det sättet slipper man stå till svars, det är väldigt svårt att angripa sig själv eller andra när man gör ett sånt upplägg. Är det attityden eller ursäkten som behöver ändras?
När har ett dåligt samvete hjälpt ett offer?
Matilda Welin • 11 maj 2011 kl. 19:37
Gäst: Ja, det är sant. Men å andra sidan är förståelsen för varför man flyger första steget till att sluta flyga.
Lundabo • 11 maj 2011 kl. 19:40
Jätteintressant inlägg. Men är det inte någon som har en lösning på hur vi kan få ihop det vi vet med det vi gör? Själv har jag slutat flyga. Har inte flugit privat sen 2004, och då har jag hela min släkt utomlands (Tyskland).
Jag har inte saknat flygandet, vi åker nattåg oftast, och vi är inte bilfria heller, det blir någon bilresa per år till sambons släkt i Östergötland eller till något annat trevligt resmål i Sverige. Men jag kan ibland bli lite upprörd att det är så otroligt många som tar det för givet att få flyga när som helst, vart som helst! Av alla kompisar som har råd med den där solresan är det ju ingen som avstår. Inte de riktigt mijöengagerade heller, även de verkar kunna stå ut med en semesterresa med flyg med jämna mellanrum. Min sexåring är nog den enda i hans dagisgrupp som aldrig har flugit!
Linnea • 23 mars 2014 kl. 16:03
Din text användes i niornas nationella prov (svenska läsförståelse) förra veckan. 🙂 Tycker du tänker på ett bra sätt. Jag fick en tankeställare när jag läste.
Matilda • 27 mars 2014 kl. 22:03
Vad roligt att du gillade texten, tack!
Gäst • 6 april 2014 kl. 17:19
hej!
jag har en fråga kring nationella provet, som ni har haft förra veckan!!
kan ni kontakta mig?
tamana.javadi@hotmail.com
tack, tamana.
Kjell Vowles • 6 april 2014 kl. 21:28
Hej, Effekt har inte på något sätt varit inblandade i utformningen eller genomförandet av det nationella provet, utan Skolverket bad bara Matilda om tillåtelse att få använda ovenstående blogginlägg. För frågor gällande provet i sig får du vända dig till Skolverket.
Vänligen, Kjell (redaktör)
Gäst • 26 april 2014 kl. 17:08
Hej!
kan du förklara att vad menar du med rubriken egentligen?
Tack!
Matilda • 18 september 2016 kl. 19:22
Hej! Jag såg det här först nu, två och ett halvt år senare… Med rubriken menade jag att jag ofta kommer på de konstigaste ursäkter och rationaliseringar för att flyga – jag kommer på mig själv med att tänka att jag ”väger upp” det dåliga flygandet genom att sopsortera. Det är ju inte alls jämförbart, men texten beskriver varför vi ofta tänker så ändå.