Matilda Welin

Jag gick förbi miljöfestivalen London Green Fair i Regent's Park här i London i lördags. Det var ganska trevligt: musik, mat och ett antal organisationer som ställt upp bord. Högt och lågt blandades på ett nästan chockerande sätt. Bredvid Friends of The Earthfanns en organisation vars enda syfte var att frakta omkring oönskade böcker som folk skänkt dem, och ge bort dem till nya ägare.

“Hur länge fraktar ni runt en och samma bok om ingen vill ha den?” frågade jag och pekade på en 'Who is who in British football' från 1982 som enligt omslaget hade levererats gratis inuti ett paket Kelloggs frukostflingor.

“Det finns alltid någon som vill läsa varendabok!” sa organisationens volontär övertygat och började samla ihop de ratade, hundörade volymerna för frakt i bil till nästa festival.

Hur som helst, här och var fanns seriösa utställare och föredragshållare också. De var inspirerande. All tid, all energi, allt engagemang. Jag gick därifrån upplyft. Men på vägen hem passerade jag Oxford Street. Där var det fullt med folk som ägnade hela lördagen åt härlig retail therapy. De var många fler än besökarna på miljöfestivalen.

Den överväldigande majoriteten av människor jag träffar är ganska ointresserade av klimat-och resurskrisen. Problemen drabbar ju inte dem, ännu, de har – excuse the pun – sitt på det torra. Det gör mig deppig. Vad hjälper det att några människor i Londons Permakulturorganisation outtröttligt har workshops i Regent's Park när Oxford Street är överfull av människor som köper nya trendkläder? Vad hjälper det att jag tar tåget hem till Sverige när folk flyger mellan Stoclkholm och Malmö tre gånger i veckan? Vad hjälper det att jag skriver en bloggpost om utsläppsmängder när valfri kändisblogg har hundra gånger fler läsare?

Å andra sidan. Det är så omställning går till. Åtta timmars arbetsdag, semesterrätt, kvinnlig rösträtt... Nästan alla positiva förändringar där motrparten är starkare men massorna fler har uppnåts genom att folk har gått samman och kämpat. En talare som berättade om en jordbrukskooperativ i Regent's Park igår hade faktiskt en hel del lyssnare, och alla såg inte ut att vara redan invigda. Folk som flyger på semester till Paris i stället för att ta tåget vet numera i alla fall om om att det inte är bra och att det finns alternativ. Långsamt blir fler intresserade. Långsamt växer kraften. Man kan diskutera vilken taktik man ska ha och man kan öka farten, jobba hårdare. Men det kommer alltid att handla om seghet och envishet. Droppen urholkar stenen. Makt tas inte tillbaka i en handvändning. Den tas tillbaka millimeter efter millimeter.

Nytt år, nya djärva geoengineering-idéer. (Fast den här är egentligen från förra året. Julskinka och adventssånger har försenat skrivandet.) I november rapporterades om Mongoliets planer på att på konstgjord väg fixa extratjock is på floden Tuul, som ska smälta under sommaren för att ge Ulan Bator svalka och dricksvatten. Till min besvikelse kan jag inte hitta några uppdateringar om arbetet sedan The Guardian publicerade nyheten i mitten av november (och en massa bloggar och tidningar rapporterade vidare). Men hur som helst – geoengineering blir en allt hetare fråga. Här i Storbritannien lanserades under pompa och ståt det så kallade SPICE-projektet i höstas. Med hjälp av en heliumballong skulle en slang lyftas en kilometer upp i luften för att sprida vattenaerosoler. Men bara några månader efter lanseringen fick förberedelsearbetet skjutas på framtiden eftersom flera miljöorganisationer, under paraplyorganisationen Hands Off Mother Earth – HOME – protesterat. HOME klagar bland annat på att vattenångan lätt kan bytas ut mot kemikalier om försöket utvecklas vidare, något som är mycket mer riskfyllt (det nuvarande projektet ska mest undersöka att idén fungerar). Något känns också fel med forskningsdeltagarna, tycker jag. De är Universiteten i Bristol, Cambridge, Edinburgh och Oxford – så långt allt väl – och... ehum, flygplansingenjörsföretaget Marshall Aerospace.

SPICE är ett bra exempel på problemen med geoengineering. Först och främst används ju tekniken gärna som ursäkt för att strunta i de bakomliggande utsläppsproblemen. “We believe that such research is a dangerous distraction from the real need: immediate and deep emissions cuts“, skriver till exempel HOME apropå SPICE. Dessutom påpekar Clive hamilton från Charles Sturt University i Canberra att geoengineering är en ganska ny idé, som många ännu inte hunnit göra sig någon uppfattning om. Det innebär att den är enkel att framställa som något positivt, till flyg- och fossilenergiproducenternas fördel. Geoengineeringens image kan kapas av oljelobbyn, helt enkelt. Till exempel försöker den amerikanska organisationen BPC döpa om tekniken till climate remedation – klimatsanering. Snitsigt. Den nya tekniken erbjuder också nya inkomstmöjligheter för dem som vill profitera på våra allt mer desperata försök att göra något åt läget, menar John Vidal i The Guardian.

Det finns också säkerhetspolitiska risker. I Hamburg hölls i oktober en konferens med titeln Geoengineering the Climate: An issue for Peace and Security Studies? ECC platform citerar Ulrike Niemeier from the Max Planck Institute som menar att försök att manipulera vädret lätt leder till ojämn nederbörd och torka, något som kan bidra till konflikt. ECC fortsätter:

“Moreover, governance questions emerge: A single state or small group of states could implement Climate Engineering. In such a case, political tensions are likely to emerge as long as there is no adequate international regime. This includes research on Climate Engineering, as field experiments can already have problematic effects.“

Kort sagt, problemen hopar sig. Det blir nästan tragikomiskt. Som när någon tagit till en vit lögn och sedan, för att upprätthålla den, trasslar in sig i ett växande nät av nya osanningar och ursäkter. Eller som i en trött komedifilm, där någon drummels försök att snabbfixa ett problem – tänk en sönderslagen ming-vas, typ – utan att något märks ofelbart leder till nya, ännu pinsammare situationer. Vid första anblick framstår alltså geoengineering som en möjlig lösning på problemen. "Ingen fara på taket. Vi har en superbra idé. Det här fixar vi." Men i själva verket leder den bara till nya komplikationer: Ökad profit för oljeföretag, ännu mer oförutsägbart väder, politiska konflikter. Ja, det är precis som i den – usla – filmen Bean - the Movie från 1997. Där försöker Mr Bean piffa upp en tavla han förstört med ny färg, men råkar i stället klottra över ansiktet på damen på bilden. Plötsligt står han där med exakt samma situation som förut. Bara ännu trassligare.

Hjälporganisationen Action Aid har tipsat oss om sin klimatkampanj och blogg, Klimat och fattigdom, som lanseras nästa vecka. Karin Strandås på Action Aid förklarar att de vill lyfta fram dem som drabbas av klimatförändringarna samt koppla till COP 17, som ganska ouppmärksammat närmar sig om bara drygt tre veckor. Dessutom är en insamling kopplad till kampanjen.

Jag har surfat runt på bloggen, och jag gillar den. Praktiska exempel gör frågan tillgänglig och greppbar, och förutom insamlingsaspekten finns också en bredare kampanj där informationsspridande och politiskt påverkansarbete och krav på regeringen får stort utrymme. Det gör mig extra glad. Välgörenhetskampanjer får ibland kritik för att pengainsamlande riskerar att bli en falsk lösning. Att vi måste förändra våra vanor och inte kan köpa oss fria genom att lägga 200 kronor i en insamlingsbössa. Den politiska delen ger "Klimat och fattigdom" en större bredd.

Precis som de flesta av Action Aids projekt fokuserar klimatkampanjen på kvinnor. Det är också kul. Att rätta till den ofta ojämna maktbalansen mellan könen genererar nästan alltid en mängd positiva bieffekter. Vad gäller anpassning till klimatförändringar skulle fördelarna med mer jämlika samhällen vara stora. I dag är situationen ofta problematisk. I många traditionella, fattigare områden är det kvinnorna som ansvarar för att förse sina familjer med mat och vatten. Därför är det också de som först märker när något är fel: de ser när råvarorna är av låg kvalitet, de måste promenera allt längre för att hämta vatten eller bränsle, och de är, som Action Aid påpekar, ansvariga för att vårda de familjemedlemmar som lider av t.ex. magsjukdomar på grund av sanitetsproblem i tätt packade bostadsområden. Kvinnor driver den största delen av världens jordbruk, och i de minst utvecklade länderna är kvinnorna ofta den största eller enda familjeförsörjaren (enligt FN:s FAO). Men utanför hemmets väggar har de ofta mindre att säga till om. Det är männens arena. Det är männen som äger hus, redskap och mark. Det är männen som möts i byråd och diskuterar framtidsplaner. Det här upplägget riskerar att medföra ett informationsglapp. De stora besluten, som påverkar mat- och vattensäkerhet och hälsa, tas av männen, och sedan är det upp till kvinnorna att jämka och anpassa för att fixa vardagen.För att hårddra det: Den ena gruppen fattar besluten, den andra får ta konsekvenserna.

Som sagt innehåller kampanjen också en tydlig regeringskritik. Redan i Bali 2007 bestämdes det att väst skulle avsätta pengar för klimatadaption i de områden som drabbats. Men hittills har många länder undvikit att betala genom att helt enkelt omdirigera pengar från sin normala biståndsbudget för att täcka anpassningsbidragen. “Visst, klimatförändringarna skapar och förvärrar fattigdom. Men andra orsaker till fattigdom försvinner inte av sig själv. Biståndet behövs lika mycket nu som förr", skriver Action Aid. De kräver att Sveriges regering ska ge fräscha pengar i klimatanpassningshjälp utan räkna ned biståndet, samt att vi ska sluta genomföra vår egen anpassning genom att flytta över utsläppsminskningarna till fattiga.

"Klimat och fattigdom"-kampanjen är ett bra exempel på en annan sak också. Varken kampen för jämställdhet eller kraven på regeringen är nya. Men det gör inget. Det är inte poängen. Alla krav som ställs på dem som sitter på makten behöver ständigt förses med ny energi. Att jobba för något som går emot det rådande maktklimatet är jobbigt. Det behövs nya infallsvinklar, nya bilder, nya idéer och nya röster. Därför hoppas att Action Aids kampanj kommer att gå bra.

Cycle-in cinema i norra London. Bild: Magnificent Revolution

Cykling är väl cykling? Inte bara. I London är cyklingen extremare än I Sverige. Här ställs den på sin spets, på gott och ont.

När jag flyttade hit hittade jag en andrahandscykel för 35 pund att trampa runt på. Jag har piffat upp den med stänkskärmar, cykelkorg och en grön ringklockla med rosa blommor (fast just ringklockan var faktiskt en present), och den bär mig överallt i de västra delarna av stan. I bland åker jag in till Trafalgar Square via Notting Hill, och vidare genom Hyde Park och förbi Buckingham Palace. Ibland fortsätter jag från centrum till Farringdon och The City.

Under fyra år på sadeln har jag funderat. Det blir tydligt när man byter land: Cykling är inte bara cykling. Cykling är politik. Här precis som var som helst, förstås, men cyklingen ligger närmare politiken här. Kopplingarna är tydligare. Först och främst: det är svårare att cykla i London än vad det är i Sverige. Avstånden är längre – staden är ju ganska stor. Dessutom är antalet cykelkunniga mycket lägre. Klasskillnaderna gör att en stor andel Londonbor helt enkelt inte har råd att investera i en cykel: Bara 40% av Londons hushåll har ens tillgång till en (och det är hushåll, inte personer). Visst, att åka tunnelbana blir dyrare i längden, men en cykel är en stor engångsutgift. Och fick man, på grund av familjens ekonomi, inte någon cykel som barn, blir det ännu svårare att bestämma sig för cykelalternativet när man är 25 och plötsligt behöver ta sig till mataffären och kontoret, men inte kan cykla. Bara 2% av alla resor i London görs på cykel. I Stockholm är siffran runt 17% och i Amsterdam 37.

En annan stor faktor är trafikbilden. Vägarna är byggda för bilister. Folktätheten gör att gatorna är överfulla med bilar och den täta bebyggelsen innebär att få vägar har plats för vägrenar – och än mindre separata cykelbanor. År 2007 rapporterades det att 2,003 cyklister dött i Storbritannien sedan 1994. Det var ett genomsnitt av 143 per år eller en person på 2,5 dagar (siffrorna går ned men är fortfarane höga). Staden är inte bygd för oss som färdas på två hjul. Väljer man att cykla gör man det trots risken, medveten om farorna. Att cykla blir på så vis en uttalad politisk handling. Ett medvetet försök att bryta dominansen av bilar på gatorna. En markering mot bilsamhället.

För dåliga förhållanden leder ofta till kreativa protester. Aldrig har jag blivit så inspirerad att cykla som sedan jag blev Londonbo! Stan har en stor gräsrotsgemenskap av cykelentusiaster. Kolla in listan nedan för ett urval. Jag läser, deltar, skrattar, cyklar in till Trafalgar Square igen. Yay! Live your life on two wheels! Nu drar jag till Hackney.

• Förutom den gemensamma cykelaktionen Critical Mass ordnas stämningsfulla Midnight Rides
• I trendiga nordöstra Hackney ligger cykelcafeet och baren Look Mum no Hands. Jag måste se till att göra ett besök snart!
• I somras hölls, för andra året i rad, London Bike Music Festival i Regent's Park
• På nätet vimlar det av cykelbloggar. Slösurfa runt och slösa bort flera timmar! Kolla in ibikelondon och London Cyclist, till exempel
• Här och var kan man plocka upp den superfina tidningen The Ride, som behandlar cykling ur ett mer filosofiskt (och estetiskt) perspektiv. Den tillverkas som ett hobbyprojekt, och alla intäkter går till välgörenhet
• I östra London (igen) ligger Magnificent Revolution, en buffé av cykelinspiration. Bland annat ordnar de cykeldrivna biovisningar. (Cykelentusiasmen i London är så stor att det till och med finns trender inom trenden, och nu gäller det alltså cycle-ins. Delar av London Bike Music festival drevs med besökarnas cyklar, och i min stadsdel sattes ett cykeldrivet äppelmusteri upp förra helgen, dit folk tog sin överblivna frukt. Cykeldrivna apparater är the latest fad. Yes indeed. Ni vet var ni läste det först.)