Matilda Welin

Varför är det så ont om kriser?

Reportage från Effekt nummer 3/2012. Numret finns att köpa här.

I januari i år kom Saci Lloyds ungdomsbok Mitt klimatkatastrofala liv ut på svenska. Boken handlar om hur Storbritannien år 2015, efter en svår storm, blir det första landet som inför koldioxidransonering. I huvudpersonen Lauras familj blir det kämpigt. Mamma blir new-age-frälst och pappa startar grisfarm i trädgården. Familjemedlemmarnas duschtid inskränks till fem minuter var och storasyster vägrar ge upp sina flygresor till Ibiza. Boken har blivit väl mottagen. Den har nominerats till priser, en fortsättning har getts ut och Johnny Depp har försökt köpa filmrättigheterna. Men hittills är den ganska ensam i sin genre.

– ”Det här är det ju ingen som har skrivit om!” tänkte vi när vi fick manuset, säger förläggaren Karin Lemon på BonnierCarlsen.

Omställning, minskade tillgångar och energikris borde vara teman som är perfekt dramatiskt lämpade för populärkultur. Ändå syns de nästan aldrig. Eller gör de det? De största filmerna under sommaren 2012 var The Dark Knight Rises och Prometheus, och Spindelmannen som gjorts i ännu en remake. Bland böckerna är dystopiska Hungerspelen en av bästsäljarna. Har de något med saken att göra? Jag ringer runt till svenska filmproducenter, förläggare och kulturvetare för att fråga.

Tove Leffler är chefredaktör för bokbranschens tidning Svensk Bokhandel. Hon håller med om att böcker och filmer om resurs- och miljökrisen är färre än man kanske kunnat vänta sig. Men temat är svårt att skriva om.

– Det måste vara ett bra narrativt flöde för att en historia ska funka. Miljöfrågor är inte så sexigt. Miljöförstörelsen har ett så utdraget skeende och det blir ett deprimerande slut.

Samma tanke återkommer hos nästan alla jag pratar med. Klimatfrågan är en dramaturgisk utmaning. Det är långt mellan orsak och verkan, både i tid och i rum. Negativa val, som att ta en biltur, har inga omedelbara effekter. Och händelseutvecklingen har ingen tydlig början, ingen peak och inget självklart slut.

– Hur ska berättelserna sluta – med att någon blir Batman och får det att vända, eller att allt går åt helvete? frågar sig Tove Leffler.

De klimathistorier som redan finns har oftast en och samma form: katastrofberättelsen. Här har jorden frusit till is, översvämmats eller förvandlats till en gigantisk sophög. Men då är omställningen redan förbi. Berättelsen handlar inte om problemen vi har i dag, utan om det som kommer efter dem. Jerry Määttä är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och forskar på just katastroffilmer. De flesta filmerna i genren tar upp andra ämnen än klimatet, berättar han.

– Det är svårt att få finansiering för klimatfilmer. De är kontroversiella. Därför handlar film oftare om det som kommer efteråt: Hur ska vi bygga upp ett nytt samhälle?

Om man gör film om klimatet får man använda sig av samma trick som Rachel Carson i Tyst vår, menar Jerry Määttä. I bokens inledning föreställer Carson sig att alla fåglar dött och att alla vattendrag har förgiftats, på samma gång. Då uppnås en dramaturgisk effekt. Men det angreppssättet innebär i stället andra problem.

– Man snabbar upp så mycket att det blir orealistiskt, men då blir det också svårt att ta till sig.

Klimatpopulärkulturens magnum opus är katastroffilmen The Day After Tomorrow. Även här används överdrifter för att göra berättelsen möjlig: Filmen bygger på att norra halvklotets temperatur faller med mer än hundra grader på två dagar.

Men för att en berättelse ska fungera räcker det inte med att lösa narrationsproblemet. Det måste också finnas en mer eller mindre konkret fiende. Renodlat politiska konflikter om Kalla kriget eller Kriget mot terrorismen har klart utpekade antagonister.

I omställningsfilmerna är det inte lika lätt. Här är fienden vi själva. Vi är både Hjälten och Skurken på samma gång. Greg Garrard är ekokritiker och verksam vid engelska Bath Spa University. I The Day After Tomorrow är problemet med en utpekad antagonist fixat genom att vicepresidenten får vara ond, berättar han. Men den lösningen är inte idealisk.

– Filmen undviker faktumet att republikanerna i verkligheten har massor med sympatisörer som håller med den fiktiva vicepresidenten. Bakom honom finns en väljarkår av förnekare.

Utan fungerande historia, ingen berättelse. Det låter logiskt. Men ju fler människor jag pratar med, ju större växer sig ett annat problem som en mörk skugga i bakgrunden. Det handlar om politik. Omställnings- och resursfilmer är kontroversiella. Finansieringsfrågan är svår, och lobbyismen stark. Greg Garrard berättar om BBC:s klimatsatsning, med dokumentärer och drama, som lades på hyllan 2007. Då hade kritiker börjat klaga på att det statliga tv-bolaget inte var opartiska i frågan.

– I kölvattnet av kritiken mot BBC:s partiska rapportering av Irakkriget lade man också ner klimatsatsningen, säger Greg Garrard. Tidigare var inställningen att klimatförändringarna är vetenskapligt bevisade, och därför passar för sändning till allmänheten. Men när de började uppfattas som politiska, särskilt partipolitiska, stoppades de.

En nordisk klimatfilm är trots allt på gång. Det är Nordisk Films Skytten som kommer ut nästa vår och som handlar om hur den danska regeringen under stora protester bestämmer sig för börjar borra efter olja på Grönland. Filmen tar upp ett politiskt ämne, menar Åke Sandgren, som är filmens producent. Kan Danmark avstå från välfärdsstaten, lyder den underliggande frågan, för att rädda miljön och kommande generationer? Men att diskutera sådana teman är inte alltid enkelt.

– Politiska filmer gavs ofta ut förr, men den typen av självrannsakan är inte lika vanlig längre, säger Åke Sandgren. Politisk film är en balansgång. Det är mycket svårt.

Kanske är det lättare att gestalta resurskris i en bok än på en tv-skärm. Det största skälet till att BonnierCarlsen gav ut Mitt klimatkatastrofala liv var att berättelsen var bra, berättar Karin Lemon. Men temat låg också väl i tiden. Ändå kan hon förstå att omställningsfrågan är svår att ta sig an. Osäkerheten och okunskapen skapar tveksamhet. Och boken om omställningen i Storbritannien har mötts av kritik från svenska klimatförnekare.

– En massa arga gubbar har gnällt på sina bloggar. Och många har sagt att det är orealistiskt att världen skulle se ut så här redan 2015, de har klagat på att boken är överdriven och besserwisseraktig.

Känslan av att det politiska klimatet i allmänhet påverkar vilka böcker och filmer som ges ut delas också av Tove Leffler-.

– På nittiotalet hade vi Refused och Straight Edge, säger hon, men på 2000-talet har vi Paris Hilton och dokusåpor. Det syns också i politiska böcker, som mest handlar om individens position i klassen – Alakoski, Lindeborg, Kauppi, Khemiri. Det är identitetspolitik, vi lever i en individualistisk tid. Men miljökatastrof, det är en kollektiv berättelse.

Men det är inte bara den politiska osäkerheten som skrämmer oss från att skapa omställningskultur. Vi skyggar också för frågan i sig. Den är skrämmande och ohanterlig. Jerry Määttä menar att vi, på film och i böcker, föredrar att diskutera klimatkrisen genom allegorier. Vårt krismedvetande manifesteras i den nuvarande trenden med zombiefilmer, säger han – eftersom vi vet att filmerna inte är på riktigt vågar vi genom dem diskutera det som händer. Zombiefilmer tar ju upp frågor om just resurser och plötsliga förändringar.

– Om vi vill placera vår rädsla i något konkret är zombies det mest konkreta man kan få. Det handlar ju om ruttet kött som kommer och vill bitas och äta.

Motståndet från finansiärer och stora kulturproducenter innebär också att böcker med resursbristtema är vanligast i sci-fi och fantasy, som ligger utanför mainstreamfåran. Men det fantasifulla temat måste inte innebära att berättelsen är mindre värdefull som samhällskommentar. Dominic Hinde är doktorand i miljöretorik vid universiteten i Edinburgh och Uppsala. Välskrivna romaner eller filmer kan vara mer effektiva för att inspirera folk till handling än en vetenskaplig rapport, tror han.

– Jag tror att man kan dra paralleller med religiöst beteende. De berättelser som vi skapar om vår egen existens och den värld vi lever i förser oss med en referensram, på samma sätt som Bibeln eller Koranen är ett sätt att förstå var man passar in i världsbilden.

Samtidigt kan de orealistiska filmerna illustrera vår önskan om en enkel lösning.

– Den senaste tiden har det kommit en massa filmer med superhjältar. Tanken att vi kan räddas av en annan person, helst en supermänniska, är avslöjande vad gäller vårt självförtroende inför stora samhällsproblem.

Vad ska hända med omställningskulturen? Kommer den att etablera sig som en egen genre? Dominic Hinde har noterat att filmer och konstverk som inte direkt handlar om miljöfrågor har börjat lägga till dem som en del av något större – till exempel filmen Another Earth från 2011, där en kvinna i kris vägleds av en tvillingplanet till jorden som dyker upp på himlavalvet, en planet som samtidigt visar potentialen att lösa den globala resurs- och klimatkrisen.

– Strukturella samhällsproblem är inte så roliga att skriva filmer om. Det är mycket lättare att ha en skurk som på ett djupt omoraliskt sätt tar olja från fattiga afrikaner som sedan kan dödas av berättelsens hjälte. Jag har faktiskt sett en film som behandlar det här problemet. I Heart Huckabees, där Mark Wahlberg står upp vid middagsbordet och skriker ”You are the destroyer” åt en amerikansk förortspappa.

I Heart Huckabees har inte miljön som ett centralt tema, utan är mer en nödvändig del av huvudpersonernas existensiella frågeställningar.

Kanske är det dumt att hoppas att en enda bok eller film ska öppna våra ögon. Greg Garrard minns hur han skrev en positiv förhandsrecension av Ian McEwans Hetta, för att sedan upptäcka att boken inte alls levde upp till hans förväntningar. I efterhand skämdes han över att ha trott att den skulle bli en vändpunkt.

– Men vi har en idé om en mirakelmedicin. Vi hoppas på en bok som ska ge oss det slutgiltiga svaret.

Den som väntar på omställningsfiktionens Tyst vår får kanske vänta länge än. Men ju mer resursproblemen ökar omkring oss, ju mer kan man uppfatta en ny klangbotten i populärlitteraturen, i superhjältefilmerna och i bakgrunden till vilka tv-serier eller böcker som helst. Temat är subtilt. Men det finns där.

Matilda Welin

Livet efter parentesen

Reportage från nummer 1/2012. Numret finns att köpa här.

Vi lever i en existentiell kris, säger sociologen Roland Paulsen. Väldigt få trivs med sina arbeten. Folk går in i väggen och blir utbrända. De flesta skulle säga upp sig eller kanske ta ett år ledigt om de kunde. Om de vann väldigt mycket pengar på lotteri, till exempel. Varje sak som kan bryta monotonin blir något att hoppas på. Till och med peak oil.

Roland Paulsen forskar vid Uppsala universitet och har nyligen utkommit med boken Arbetssamhället. Vi jobbar mer än vi behöver, menar han. Teknologin har fördubblat vår produktivitet sedan sjuttiotalet, men marknaden är beroende av att varor produceras, och en arbetsvillig befolkning pressar ner lönerna. Och de flesta politiker understödjer systemet eftersom arbete ses som det bästa verktyget för fördelningspolitik. Våra jobb har blivit det som definierar oss, som gör oss till viktiga medlemmar i samhället.

– Hur rika vi än blir, så måste rikedomen fördelas via arbete, säger Roland Paulsen. Alternativ, som basinkomst, diskuteras inte.

Många av de arbeten vi utför i dag är ganska onödiga, menar han. Vapentillverkning och aktiehandel, till exempel.

– Det beror på vår blinda tro på att marknaden bäst kan avgöra vad som bör produceras. Marknaden är inte demokratisk. Om vi bara utförde de jobb vi verkligen ville få utförda skulle vi kunna skära ner på arbetstimmarna rejält.

Det spenderas mycket pengar på att hålla igång systemet. I Sverige läggs tre procent av BNP varje år på att underhålla konsumtionen, berättar Roland Paulsen. Det är hälften så mycket som vi lägger på utbildning.

Vårt förhållande till arbete har förändrats genom historien. När människorna fortfarande var samlare bodde de i grottor, och arbetade mest direkt för sin egen föda. Genom tiderna har levnadsstandarden ökat. Det har ofta skett samtidigt med något annat: Samhället har blivit mer komplext. När människorna började odla förbättrades matsäkerheten, men mer planering krävdes, och när djurhållning introducerades kunde man äta ännu bättre, men att ta hand om boskap krävde ännu mer jobb och organisation.

I högkonjukturen efter andra världskriget slog oljan igenom i Sverige. Den drev teknikutveckling och globalisering och skjutsade bönderna bort från vedkubben och hästen, in till staden, till lägenhet och skrivbordsjobb. I dag ser våra liv annorlunda ut. Vi har Ipods, hundratals tv-kanaler, utlandssemestrar. Samtidigt är minsta detalj av vårt vardagsliv beroende av ett intrikat samhällssystem som sträcker sig i nätverk över hela jorden. Och vi arbetar lika mycket som förr, trots tekniken och trots de fossila bränslena. Länge var ökad arbetstid kopplat till ökat välstånd, men det sambandet gäller inte längre i Sverige.

Hur ska det bli när resursförbrukning och utsläpp måste begränsas och samhällsorganisationen förändras igen? Kommer oljebristen att leda till att meningslösa jobb för att hålla igång systemet försvinner? Kommer vi behöva slita ännu hårdare för att få ihop till mat och värme?

Oljan och tillgången till el förändrade Sverige, vår syn på arbete och hur samhället organiserades. Det säger Carin Martiin, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Under fyrtiotalet arbetade trettio procent av svenskarna i jordbruket, som dominerades av småbruk med arbetshästar och mycket manuellt arbete, där varje bit utvunnen mat eller virke krävde många timmars arbetsinsats.

– Tidigare var man hänvisad till den energi som kunde utvinnas från marken, som ved från skogen eller odling av mat och foder vars kalorier kunde omvandlas till muskelarbete, säger Carin Martiin. Det betyder att produktionen av foder för energi konkurrerade med produktionen av mat.

 

Men med oljan och elektriciteten begränsades energi tillgången inte längre av vad marken kunde ge. Plötsligt slapp bönderna tillbringa flera veckor varje år på vedbacken. Plötsligt slapp de vara hemma och mata in ved i spisen. I stället kunde de vara ute i skogen eller på åkern, eller komplettera de knappa inkomsterna från gården med andra extrajobb. Dessutom gav oljan och elen ljus, så att arbete kunde utföras också efter mörkrets inbrott.

Efter andra världskriget fanns en nationell och internationell marknad för industriprodukter, men för att få igång exportmarknaden krävdes arbetskraft. Den kom snart att bestå av före detta bönder, skriver Carin Martiin (i uppsatsen Ruling the Rural). År 1947 inleddes en stor rationalisering av jordbruket, till stor del för att frigöra arbetskraft för industrin och olika jobb i stan. Små gårdar slogs ihop med granngårdar som bedömdes ha möjlighet att bli mer effektiva, och ägarna flyttade till moderna förorter och stadiga jobb.

Andelen jordbrukare började minska – i dag är Sveriges bönder några få procent av befolkningen, men minskningen fortsätter än. Tack vare industrialisering, rationalisering och tillgång till olja och el kunde jordbruksproduktionen ändå hållas hög nog att förse hela landet med mat. Samtidigt ökade Sveriges industrisektor och export. Maten blev billigare och människor fick råd att lägga pengar på annat.

– Enligt en rapport från Jordbruksverket kostade maten 19 procent av folks budget år 1978, säger Carin Martiin. År 2006 hade siffran sjunkit till 13 procent. Den disponibla inkomsten har under samma tid ökat med 60 procent. Det blir mycket pengar kvar att sätta fart på resten av samhället med.

Att den moderna energianvändningen verkligen förändrade Sveriges jordbruk är ett faktum, menar Carin Martiins kollega Anders Wästfelt, också forskare på Sveriges lantbruksuniversitet.

– Den billiga energin är A och O i dagens jordbruk, säger han. Europa och USA är helt beroende av att ha den. Vi kan inte använda en enda maskin annars.

Dessutom används fossila bränslen för att tillverka konstgjorda gödningsmedel, till exempel kvävegödsel som skapas genom att kväve plockas ur atmosfären, säger Anders Wästfelt. Och det är inte bara oljan som används till bristningsgränsen i dagens industrijordbruk. I flera år har forskare varnat för peak fosfor, tidpunkten då fosfatgruvorna i världen börjar sina.

Så vad kommer att hända när resurserna börjar ta slut? Eva Alfredsson är analytiker vid Tillväxtanalys, Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, och studerar dagens tjänsteekonomi.

– På artonhundratalet, innan de fossila bränslenas tid, gick allt arbete ut på att samla in energi, säger hon. Det fanns i stort sett ingen tid över till annan produktion. Det är energin i fossilbränslena som lett till den exceptionella tillväxt och välståndsutveckling vi har sett under 1900-talet.

Energiinnehållet i ett fat olja motsvarar tolv personers årliga arbete, 40 timmar per vecka, berättar Eva Alfredsson. Det innebär att vi i dag har tillgång till stora mängder billig arbetskraft. Vi nyttjar hundratals ”energislavar” i vårt dagliga liv.

– Det går naturligtvis inte att ersätta denna mängd energi med muskelkraft.

Arbetslivet i en värld med resursbrister bör se annorlunda ut, tror Eva Alfredsson. Troligen förutsätter många av dagens välavlönade jobb inom tjänstesektorn en hög välfärdsnivå. Men när oljan försvinner kommer antagligen olika sorters manuellt arbete att bli lönsamt igen, som att laga skor eller kläder som fått en mindre skada.

– Både historiska data och logik talar för att vi kommer att få arbeta mer. Om än inte förvärvsarbete, säger Eva Alfredsson.

Mycket jobb kan nog bli oavlönat hemarbete i stället. Det är ingen brist på viktiga uppgifter här i världen, men frågan är vilka som kommer att avlönas, och hur: på en privat marknad eller via gemensamma resurser som vi avsatt?

Hur vår levnadsstandard utvecklar sig efter peak oil beror på hur väl vi förbereder oss, tror Eva Alfredsson. Vi kommer kanske inte att kunna resa lika ofta på långresor och till samma låga pris, och de dagliga resorna måste också bli betydligt miljövänligare. Det kommer att kräva förändrad samhällsplanering, till exempel för boende, arbetsplatser och service.

– Men om vi genomför omställningen på ett bra sätt kan vi bevara och utveckla välfärden kvalitativt. Vi bör investera i förnyelsebar energi och energieffektivitet, och avveckla subventionerna som motverkar omställning, inte minst subventionerna av fossila bränslen.

Även Anders Wästfelt tror att samhället kommer att förändras. Utan billig energi måste fler människor arbeta med matproduktion, menar han. Frånvaron av industrijordbrukets höga produktivitet kan i framtiden kompenseras med innovationer som beskärning, skuggkontroll och gödsling. Men till det krävs tid.

– Man kan ha hög produktivitet utan olja, för vi har med oss teknik vi inte hade förut. Men man måste acceptera en liten skala, att man är bunden till platsen, att man måste använda sin kunskap, som förr. Och det kommer att behövas folk, vi kan inte sköta detta maskinellt i samma utsträckning som nu.

Den nya samhällsorganisationen kommer också att innebära en förändrad levnadsstandard.

– Vi har en bisarr transportrörlighet i dag, säger Anders Wästfelt.

Han nämner geografen David Harvey, som talar om avståndsfriktion. Ju rikare vi blir, desto mindre viktiga blir geografiska avstånd. Att frakta snittblommor från Kenya, dagpendla mellan Gävle och Stockholm eller att åka till andra världsdelar på semester är plötsligt inget problem. Men med sinande fossil energi försvinner det långväga billiga resandet. Det blir också dyrare att transportera saker. På så vis blir världen större igen. Produktion måste förläggas närmare konsumenterna och avstånd blir viktigare än lönenivåer.

– Vad väger vi in i levnadsstandard? Frågar sig Anders Wästfelt. Jag tror inte att standarden kommer att sjunka markant, men att den kommer att ändras.

En förändring av samhället baserad på resursbrist skulle också kunna slå åt andra hållet. Kanske skulle den innebära att vi får arbeta mindre? Nyligen skrev fyra miljöpartister ett debattinlägg på tidningen Arenas hemsida, där de argumenterade för förkortad arbetstid för människans och miljöns skull. Samtidigt rapporterar Naturvårdsverket och EU-parlamentets miljöutskott att kortare jobbdagar skulle spara naturresurser.

– Man kan argumentera att produktionsapparaten, med pendlande och industri, är det mest oljekonsumerande vi har, säger Roland Paulsen. Att sänka överkonsumtion, av olja och annat, är viktigt inom arbetskritiken. Argumentet är att vi måste arbeta mindre, eftersom vårt arbete tär så mycket på jordens resurser.

Dessutom går enorma resurser åt för att öka konsumtionen.

– Jag är också för nya datorer, nya telefoner. Men inte kvantitativt utan kvalitativt. I dag tvingas vi hela tiden köpa nytt. Industrin har stora intressen av det. Folk tjänar på att producera dålig teknik så att vi får lov att köpa nya prylar. Saker som datorer och telefoner skapas för att gå sönder, eller för att föråldras väldigt snabbt.

Roland Paulsen berättar hur General Electrics en gång kommenderade en underleverantör att sänka livslängden på glödlampor från ett tusen timmar till 750. De nya lamporna kostade lika mycket att producera, men de ökade konsumtionen.

I en resurssnål framtid kan förbättring av telefoner, datorer och bilar komma att innebära ökad kvalitet snarare än ökad kvantitet, menar han. Dessutom kommer oljeparentesen att lämna efter sig teknik, vetenskapsutveckling och kommunikationsmöjligheter. Tillsammans kan det hjälpa oss att jobba mindre. En sådan framtid skulle inte bara innebära samma levnadsstandard som i dag, utan en förbättring.

Men Roland Paulsen ser också att det finns en risk att vi måste jobba mer utan det gratisarbete som oljan utför åt oss. Vi kan inte bara räkna med att oljebristen kommer att driva en positiv förändring. Arbetstidsförkortning och ökad livskvalitet handlar till allra största delen om politiska ambitioner.

– Många TV-serier och filmer handlar om jordens undergång, säger han. Det är familjefilmer, feel-goodfilmer nästan. Apokalypsromantik. Vi längtar så efter en förändring. Men om folk tänker sig in i vad en apokalyps skulle innebära förstår de ju att det skulle bli värre. När man argumenterar för förändrad arbetstid tror jag att det är en retorisk svaghet att luta sig för mycket mot att oljan försvinner. Då lägger man över ansvaret för att initiera förändring på en extern faktor.

I stället, menar Roland Paulsen, måste initiativet komma från oss själva. Det är en uppfordrande tanke. Men kanske kan den hjälpa oss att hitta en jämvikt mellan arbetstid, resursförbrukning och levnadsstandard. En jämvikt som vi med oljans hjälp har rusat förbi.

Matilda Welin

Det goda köttet

Utdrag ur Effekt nr 4/2012

Allt kött är inte dåligt. En småskalig djurhållning är inte bara bra för miljön, på nordliga breddgrader är den nödvändig. Det är dags att nyansera köttdebatten – och skaffa en gris på varje bakgård – uppmanar journalisten, ekobonden och ex-vegetarianen Simon Fairlie.

Text: Matilda Welin Foto: Michael Bewley

Simon Fairlie är ett välkänt namn i brittiska miljökretsar. I början av nittiotalet var han chefredaktör för The Ecologist, och därefter aktiv i The Land is Ours som jobbar för rättvis tillgång till mark. Idag bor han tillsammans med ett tjugotal andra på den ekologiska kursgården Monkton Wyld Court, där han säljer liar och arbetar med markrättstidningen The Land.

Som aktiv i miljörörelsen fick Simon Fairlie ofta höra argumentet att en vegetarisk kost är det bästa för planeten. Men han tvekade på argumentet verkligen höll. Instinktivt kände han att småskalig djurhållning borde vara till nytta snarare än ett problem. Gick det att hitta vetenskapliga belägg för en sådan känsla? Svaret blev boken Meat: A Benign Extravagance (ungefär “Kött: en gynnsam extravagans”) som gavs ut för två år sedan. Den har blivit mycket uppmärksammad och prisats av bland andra journalisten och matprofilen Rosie Boycott och miljödebattören George Monbiot som efter att ha läst boken erkände att han haft fel om veganismen.

Vi sitter i Simon Fairlies arbetsrum på gården i sydvästengelska Devon. Utanför fönstret syns åkrar och redskapsbodar. Flera uthus ligger framför gårdens viktorianska huvudbyggnad. Där bortom böljar mjuka engelska kullar i det grå oktoberregnet. Vi har just avslutat en lunch – pasta med tomatsås, bröd och hemgjord ost – tillsammans med de andra som bor här.

– En viss mängd kött går att producera på ett hållbart sätt, säger Simon Fairlie och slår därmed fast grundbudskapet i sin bok.

Ja, industriell djurhållning är dålig för miljön, men det är den industriella aspekten som är problemet, inte djurhållningen i sig – den är tvärtom nästan nödvändig, menar Simon Fairlie. Boskapsdjur kan leva på marker som inte kan nära oss människor. Kor och getter kan konsumera grödor på områden som inte passar för odling – som branta sluttningar eller våtmarker – och djurens magar kan bryta ner växtmaterial som vi själva inte förmår smälta. Dessutom kan djuren tillgodogöra sig vårt avfall. I västvärlden slänger vi ungefär trettio procent av den mat som vi släpar hem från affären och tillsammans med rester från matindustrin är detta utmärkt föda för grisar.

De som talar för en vegetarisk kost brukar peka på de stora odlingsytor som går åt för att producera foder till djurindustrin. Men Simon Fairlie menar att om vi bara slutade ge djuren den mat som vi själva kan äta skulle inte detta vara något problem. På kallare breddgrader är kött och mejeriprodukter rentav den enklaste och bästa källan till protein och fett.

– Det enda vegetariska fett som man kan framställa här är rapsolja, och det går inte att odla särskilt mycket protein. Alla vegetarianer jag känner käkar fett och proteiner från andra sidan jorden.

Dessutom, påpekar han, förser djuren oss med biprodukter som skinn och håller undan skadedjur från markerna. En annan fördel är att de kan transportera födoämnen från utmarker, där de betar, till odlingsmarker som de gödslar när de kommer hem på kvällen. I sluttningen nedanför byggnaden där vi sitter går Simon Fairlies två kor Milou och Folly i en hage.

– I hagen växer näringsämnen som vi behöver i trädgården uppe på kullen. Korna är det enklaste sättet att få näringsämnena upp för backen!

I fattiga, tätbefolkade länder är odlingsmark ännu svårare att komma över än i väst. Men en ko kan hitta föda på vägrenar, ödetomter och allmänningar. En gris kan leva på köksavfall. När kon mjölkas eller grisen slaktas får bonden del av näringsämnena och energin. Djur fungerar också som nödproviant för svåra tider – de kan äta det som blir över av spannmålet ett år, och nödslaktas om skörden är dålig året efter.

Simon Fairlie förespråkar ett system där mängden djur anpassas efter hur samhället ser ut i stället för tvärtom. I dag, skriver han i Meat, föds djuren upp “som en enskild produkt som allt annat tvingas rätta sig efter”. Samhället är anpassat efter köttproduktionen. I EU är det sedan 2002 förbjudet att ge animaliskt matavfall till produktionsdjur, eftersom det anses sprida sjukdomar.

– Industriella gårdar trycker alltid på för fler hälso- och säkerhetsregler. Men en sjukdomsparanoid kultur blir en ond cirkel. Om en enda gris blir sjuk i en jätteuppfödning avlivas alla. Det innebär en stor ekonomisk förlust och då blir bonden ännu mer paranoid. Men sjukdomar är ett oundvikliga. De är ett naturligt inslag i allt liv. Om man i stället har många olika sorters djur blir ett sjukdomsfall blir inte så dyrt.

Simon Fairlie är tydlig med att den industriella djuruppfödningen måste upphöra och att vi måste äta mycket mindre kött. Ändå händer det att han blir missuppfattad. Som en artikel om hans bok rubricerades i Daily Mail: ”Köttätare, glädj er! Att äta kött är bra för planeten (och det enligt en militant vegan)”. Det är svårt att skilja på kött och kött. Människor saknar ofta kunskap om vilket kött som är hållbart odlat och vilket som inte är det. Simon Fairlie håller med om att det nog är långt kvar tills de stora massorna får upp ögonen för detta och ställer om.

– Jag skulle inte säga att det är nära förestående. Det finns en stark rörelse för minskad köttkonsumption, men jag håller med om att ämnet är problematiskt. Det kommer bara att slå igenom i stor skala om det blir en resurskris.
Boken har ändå inneburit stora nyanseringar i djurhållningsdiskussionen. Idén om en hållbar köttkonsumtion är inte ny, men Meat bidrar med en del ny fakta i fallet. Bland annat lyckas Simon Fairlie motbevisa några seglivade myter om resursåtgång. En myt som upprepats så ofta att den börjat tas för en sanning är att det går åt 100 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött. Den visade sig bygga på antagandet att boskapen föds upp på foder som odlats i öknen i Kalifornien.

Enligt Simon Fairlie vore det bästa om vi slutade att koncentrera människor i stora städer och djur i industriella anläggningar, men fram tills att en sådan förändring börjar ske i stor skala finns det annat vi kan göra i stället. Till exempel att som förr i tiden ha en gris på varje bakgård, såväl i stan som på landet.

– Det skulle inte bara vara ett bra bidrag till en mer lokal matproduktion. Folk gillar grisar! De är ganska sympatiska.

Matilda Welin är frilansjournalist bosatt i London

Nyttiga djur

Några exempel på hur boskapsdjur kan göra nytta:

  • Beta och samla upp näringsämnen på mark där vi inte kan odla.
  • Äta delar av växter som vi inte kan smälta.
  • Omvandla sopor och hushållsavfall till energi.
  • Förse oss med fett och protein i klimat där sådant är svårt att odla.
  • Omvandla näringsämnen från utspridda betesmarker till koncentrerad gödsel.
  • Hålla undan skadedjur.
  • Hålla landskapen öppna.
  • Gynna biologisk mångfald.
  • Hjälpa till i plöjnings- och skördearbete.

 

Hållbarhetspartner: BP

London blir allt mer en OS-stad. Det är spännande. Överallt syns tecken på att olympiaden snart är här. I tidningarna skriver man om “Team GB”, och på vägarna monteras speciella vägskyltar upp. På mitt jobb är den stora snackisen hur folk ska kunna resa till och från arbetet när stadens redan hårt belastade transportsystem plötsligt får tusentals nya resenärer. Men mest märks den kommande sportfesten på reklamen. Allt går att koppla till olympiaden. "Vi är OS officiella smoothieleverantör!" skryter ett juiceföretag på en stor skylt längs min väg till jobbet. "Under OS gäller det att försvara de brittiska färgerna, och vår nya kulörtvätt håller alla färgtoner rena och klara också efter hundra tvättar”, tipsar en tvättmedelsreklam på TV. Protestorganisationen Space Hijackers skriver:

“The International Olympics Committee isn’t only interested in inspiring future athletes. It’s ... hoping to inspire as many people as possible to buy more stuff.”

Ändå är reklamen bara toppen på isberget. Värre är de fördelar som sponsrande företag får på bekostnad av samhället. Bland spelens samarbetspartner finns multinationella företag som Procter & Gamble och Coca-Cola. Här finns också Dow, som köpt Union Carbide, ansvariga för utsläppskatastrofen i Bhopal på åttiotalet, samt gruvföretaget Rio Tinto. Kronan på verket är spelens officiella hållbarhetspartner som förra året, i en nästan komisk tvärtom-anda, visade sig vara... host... BP. Sponsrande företag har kunnat köpa tillträde till speciella VIP-trafikfiler på Londons allmänna vägar, där deras gäster kan svischa fram under tävlingsveckorna medan vi andra köar i filen bredvid. Det engelska skatteverket har gått med på speciella undantag som innebär att flera av företagen som sponsrar spelen – t.ex. McDonalds som har så gott som ensamrätt på matförsäljning innne på arenorna – undantas från skatt. “The games is more than anything an experiment in extending corporate control of social life”, sammanfattar The Space Hijackers.

Kanske är gruv- och oljeföretagen det allra bästa exemplet. Dow, Rio Tinto och BP vill inte sälja något på arenorna. De vill bara verka bra. Att greenwasha hela företag är ganska vanligt i Storbritannien. Metoden har fördelen att man slipper få sina produkter att verka miljövänliga (vilket kan vara en utmaning om man planerar att borra efter olja i Arktis) och helt enkelt kan satsa på att ändra sin image istället. De senaste åren har BP och konkurrenten Shell praktiskt taget delat upp Londons kulturinstitutioner mellan sig i kampen om att stödja flest trevliga arrangemang. Flera av dem har varit utställningar på statliga museum – Shell sponsrade till och med en utställning om klimatförändringar på statliga Science Museum förra året.

Det känns deppigt. Hur gick det till? OS är till för företagen, och vi åskådare och idrottsutövare är statister. Men, samtidigt som nedräkningen till sportevenemanget tickar på pågår debatterna och protesterna. En av ledamöterna i arrangörernas hållbarhetskommitté har redan avgått, och Dow's namn har tagits bort från stadium-byggnaden de hjälpt till att konstruera. I April lades en fejkad OS-webbsida upp där det påstods att BP strykits som hållbarhetspartner eftersom de inte var tillräkligt miljövänliga, och i februari fick OS-maskotarna låtsas-olja över sig utanför ett av stans museum. Det är verkligen spännande att bo i här nu. OS-staden London är full av både sportglädje och diskussion. 

Förändra bit för bit

Jag gick förbi miljöfestivalen London Green Fair i Regent's Park här i London i lördags. Det var ganska trevligt: musik, mat och ett antal organisationer som ställt upp bord. Högt och lågt blandades på ett nästan chockerande sätt. Bredvid Friends of The Earthfanns en organisation vars enda syfte var att frakta omkring oönskade böcker som folk skänkt dem, och ge bort dem till nya ägare.

“Hur länge fraktar ni runt en och samma bok om ingen vill ha den?” frågade jag och pekade på en 'Who is who in British football' från 1982 som enligt omslaget hade levererats gratis inuti ett paket Kelloggs frukostflingor.

 

“Det finns alltid någon som vill läsa varendabok!” sa organisationens volontär övertygat och började samla ihop de ratade, hundörade volymerna för frakt i bil till nästa festival.

 

Hur som helst, här och var fanns seriösa utställare och föredragshållare också. De var inspirerande. All tid, all energi, allt engagemang. Jag gick därifrån upplyft. Men på vägen hem passerade jag Oxford Street. Där var det fullt med folk som ägnade hela lördagen åt härlig retail therapy. De var många fler än besökarna på miljöfestivalen.

 

Den överväldigande majoriteten av människor jag träffar är ganska ointresserade av klimat-och resurskrisen. Problemen drabbar ju inte dem, ännu, de har – excuse the pun – sitt på det torra. Det gör mig deppig. Vad hjälper det att några människor i Londons Permakulturorganisation outtröttligt har workshops i Regent's Park när Oxford Street är överfull av människor som köper nya trendkläder? Vad hjälper det att jag tar tåget hem till Sverige när folk flyger mellan Stoclkholm och Malmö tre gånger i veckan? Vad hjälper det att jag skriver en bloggpost om utsläppsmängder när valfri kändisblogg har hundra gånger fler läsare?

 

Å andra sidan. Det är så omställning går till. Åtta timmars arbetsdag, semesterrätt, kvinnlig rösträtt... Nästan alla positiva förändringar där motrparten är starkare men massorna fler har uppnåts genom att folk har gått samman och kämpat. En talare som berättade om en jordbrukskooperativ i Regent's Park igår hade faktiskt en hel del lyssnare, och alla såg inte ut att vara redan invigda. Folk som flyger på semester till Paris i stället för att ta tåget vet numera i alla fall om om att det inte är bra och att det finns alternativ. Långsamt blir fler intresserade. Långsamt växer kraften. Man kan diskutera vilken taktik man ska ha och man kan öka farten, jobba hårdare. Men det kommer alltid att handla om seghet och envishet. Droppen urholkar stenen. Makt tas inte tillbaka i en handvändning. Den tas tillbaka millimeter efter millimeter.

Londoncyklisterna tar tillbaks vägarna

Jag tar en cykeltur efter jobbet. Det är en av mina favoritaktiviteter här i London: Att ge sig av i en slumpmässsig riktning och försöka lista ut var jag hamnar. Ofta får jag mest uppleva biltrafik. Bilarna viner förbi i ett ständigt brus, som en grå vadd som blockerar alla andra sinnesintryck. Husen längs vägkanterna visar upp stumma, stängda fasader. Bakom fasaderna sitter husens invånare och försöker stänga ute det ständiga motorvägsbruset med gardiner, tjocka fönster, hög volym på TV:n.

Det bor många människor i London. Vägarna är brittiskt smala. Vilka ska få förtur till att färdas på dem? Alla ryms inte på samma gång. Det nya nätverket BikesAlive vill reclaima gatorna från bilisterna. “Official policies ... pander to the most anti-social, dangerous, and selfish behaviour of many motorists”, skriver de på sin hemsida. Det stämmer. Det pratas mycket om cykelsäkerhet – till exempel har många politiker från både höger och vänster skrivit under The Times nya cykelkampanj. Men en stor del av debatten handlar om verksamhet inom den lilla zon som cyklisterna redan tillåts uppta på allmänna vägar. Ytan i sig blir inte större. Den bara möbleras om. Alltså: Gärna cycle super high ways och cykeluthyrning – men förslaget om en expanderad trängselskattzon slopas. Gärna trafikljus som anpassas efter cyklister – men utbyggnaden av Blackfriars Bridge som ökar bilhastighten får också grönt ljus. Gärna ökad säkerhet för cyklister, men aldrig, aldrig på bekostnad av bilismen.

En viktig sak glöms bort nästan jämt. Bilismen är en utmärkt symbol för makten hos lata, välbärgade, inflytesrika män – de dominerar på våra (skattefinansierade) vägar och när stadsplaneringshänsyn tas, precis som på många andra ställen. De skriver gärna under på kampanjer som vill öka cykeluthyrningen, men de vill inte ge upp sina trefiliga bilvägar. Det är det som är hela problemet med trafikmaktordningen. Och om den makten inte ifrågasätts blir cykelsäkerhets-diskussionen bara halv.

Tacka vet jag gräsrotsorganisationerna. Bikes Alive ordnar bland annat Go-Slows – långsamma cykel- och fotgängardemonstrationer – på körbanorna i stadsdelen King's Cross, som Londons transportmyndighet just bygger om så att den blir ännu farligare. Lite som Critical Mass som tar över några centrala Londongator en fredagskväll i månaden. Se bilder från förra BikesAlivemanifestationen här – nästa aktion äger rum den 30 april. Man har också hållit en minnesceremoni för de 16 personer som förolyckades i stans trafik förra året. Och precis som i Sverige växer här trenden med Ghost Bikes: I en korsning där en cyklist dödats eller skadas placeras, permanent, en vitmålad hoj. Ofta med blommor, meddelanden eller namn på den som förolyckats.

Det viktigaste arbetet för cykelsäkerhet i London kommer från gräsrotsorganisationerna. Ingen tvekan. Kanske kan jag snart ta en cykeltur i stan där jag bor och uppleva något annat än biltrafik.

Mr Bean räddar klimatet

Nytt år, nya djärva geoengineering-idéer. (Fast den här är egentligen från förra året. Julskinka och adventssånger har försenat skrivandet.) I november rapporterades om Mongoliets planer på att på konstgjord väg fixa extratjock is på floden Tuul, som ska smälta under sommaren för att ge Ulan Bator svalka och dricksvatten. Till min besvikelse kan jag inte hitta några uppdateringar om arbetet sedan The Guardian publicerade nyheten i mitten av november (och en massa bloggar och tidningar rapporterade vidare). Men hur som helst – geoengineering blir en allt hetare fråga. Här i Storbritannien lanserades under pompa och ståt det så kallade SPICE-projektet i höstas. Med hjälp av en heliumballong skulle en slang lyftas en kilometer upp i luften för att sprida vattenaerosoler. Men bara några månader efter lanseringen fick förberedelsearbetet skjutas på framtiden eftersom flera miljöorganisationer, under paraplyorganisationen Hands Off Mother Earth – HOME – protesterat. HOME klagar bland annat på att vattenångan lätt kan bytas ut mot kemikalier om försöket utvecklas vidare, något som är mycket mer riskfyllt (det nuvarande projektet ska mest undersöka att idén fungerar). Något känns också fel med forskningsdeltagarna, tycker jag. De är Universiteten i Bristol, Cambridge, Edinburgh och Oxford – så långt allt väl – och... ehum, flygplansingenjörsföretaget Marshall Aerospace.

SPICE är ett bra exempel på problemen med geoengineering. Först och främst används ju tekniken gärna som ursäkt för att strunta i de bakomliggande utsläppsproblemen. “We believe that such research is a dangerous distraction from the real need: immediate and deep emissions cuts“, skriver till exempel HOME apropå SPICE. Dessutom påpekar Clive hamilton från Charles Sturt University i Canberra att geoengineering är en ganska ny idé, som många ännu inte hunnit göra sig någon uppfattning om. Det innebär att den är enkel att framställa som något positivt, till flyg- och fossilenergiproducenternas fördel. Geoengineeringens image kan kapas av oljelobbyn, helt enkelt. Till exempel försöker den amerikanska organisationen BPC döpa om tekniken till climate remedation – klimatsanering. Snitsigt. Den nya tekniken erbjuder också nya inkomstmöjligheter för dem som vill profitera på våra allt mer desperata försök att göra något åt läget, menar John Vidal i The Guardian.

Det finns också säkerhetspolitiska risker. I Hamburg hölls i oktober en konferens med titeln Geoengineering the Climate: An issue for Peace and Security Studies? ECC platform citerar Ulrike Niemeier from the Max Planck Institute som menar att försök att manipulera vädret lätt leder till ojämn nederbörd och torka, något som kan bidra till konflikt. ECC fortsätter:

“Moreover, governance questions emerge: A single state or small group of states could implement Climate Engineering. In such a case, political tensions are likely to emerge as long as there is no adequate international regime. This includes research on Climate Engineering, as field experiments can already have problematic effects.“

Kort sagt, problemen hopar sig. Det blir nästan tragikomiskt. Som när någon tagit till en vit lögn och sedan, för att upprätthålla den, trasslar in sig i ett växande nät av nya osanningar och ursäkter. Eller som i en trött komedifilm, där någon drummels försök att snabbfixa ett problem – tänk en sönderslagen ming-vas, typ – utan att något märks ofelbart leder till nya, ännu pinsammare situationer. Vid första anblick framstår alltså geoengineering som en möjlig lösning på problemen. "Ingen fara på taket. Vi har en superbra idé. Det här fixar vi." Men i själva verket leder den bara till nya komplikationer: Ökad profit för oljeföretag, ännu mer oförutsägbart väder, politiska konflikter. Ja, det är precis som i den – usla – filmen Bean - the Movie från 1997. Där försöker Mr Bean piffa upp en tavla han förstört med ny färg, men råkar i stället klottra över ansiktet på damen på bilden. Plötsligt står han där med exakt samma situation som förut. Bara ännu trassligare.

Välgörenhet och engagemang

 

 

 

 

V

 

 

 

 

Lunchreklam och memorabilia i samband med brittiska välgörenhetskampanjen Red Nose Day.

Vintern är välgörenhetssatsningarnas tid. Världens Barn varvas med mindre galor och insamlingsprojekt. Här i England drar jätteprojektet Red Nose Day, med insamlingar, memorabilia och TV-gala, igång efter jul. Även klimatkampen har sina projekt, gamla Live Earth, till exempel. Satsningarna drar in pengar och skapar uppmärksamhet och diskussion kring ämnet de behandlar. Människor, kanske folk som är kända och som många ser upp till, visar att projektens tema är värt att jobba för, ger ansikten åt kampen.

Så varför är de ofta så irriterande? Liv Strömquist tar upp frågan i serielbumet Hundra procent fett. Man borde ha en omvänd välgörenhetsgala, föreslår hon, där afrikanska barn är programledare. "Skänk 100 kr, lär Bengt Magnusson att sopsortera!". Well. Det är när galan bara handlar om att skänka pengar som det blir problematiskt. Det riskerar att ta fokus från annat som måste göras. Att erbjuda ett falskt sätt för oss att köpa oss fria. Dessutom - vilka är projekten till för? Från, säg, Läkare utan Gränsers outtröttliga arbete till amerikanska charity events drivna av uttråkade hemmafruar går en skala av skarpt fallande altruism.

Att leva ett liv i väst innebär att dra nytta av andras dolda arbetsinsatser och betalningar varje dag. Billiga flygresor. Billiga kläder med “Made in India” på tvättrådsmärket. Turistresor till all-inclusive-hotell där lokalbefolkningen serverar oss en paraplydrink innan de går hem för att köa till sitt bostadskvarters enda vattenkran. Vårt välstånd bygger på det. (Ett enkelt ekonomiskt exempel är de fattiga ländernas skulder, ofta
uppkomna under sjuttiontalet i investeringar från väst. De fattigaste 48 länderna har skulder till västvärlden på 168 miljarder dollar, och de 128 fattigaste på 1,37 biljoner, enligt brittiska Jubilee Debt Campaign.) Men det syns inte på mina jeans att någon fått ryggvärk av att sy dem. Jag behöver inte tänka på att min nya kontorsbyggnad kunde uppföras så snabbt tack vare koldioxidspyende maskiner. Systemet är snillrikt uppbyggt. Om de fattiga länderna protesterar blir vi irriterade. Vi slipper inte bara göra grovjobbet. Vi slipper också tänka på att någon annan faktiskt gör det.

I TV-galorna har detta ännu en aspekt. Vårt dagliga överanvändande av resurser syns inte. Men välgörenhetsgalans insamling på några miljoner syns. I direktsändning samlas kändisar, programledare och musiker på scenen. Kolla på det här filmklippet, säger de. Åh, vad det är synd om dem! Åh, vad vi vill hjälpa till! Åh, vad vi känner oss bra, och snälla! Som en stor, enad familj! Hela jordklotet tillsammans! Här finns en sak till som människorna från fattigare länder kan göra för oss. De kan vara mottagare av vår välvilja. Samtidigt som vi importerar billiga kläder, exporterar sopor, fifflar med biståndsbudgeten och är medlemmar i IMF med sina statsskuldsindrivningar väntar vi oss att människorna i syd glatt ska spela rollen som tacksamma, vänligt inställda offer i TV-galans väl dramatiserade jättehappening. Vi tittare får känna oss goda på bästa sändningstid. Vilken TV-underhållning.

Självklart är det inte fel att skänka pengar. Finansiella medel behövs för att stärka långsiktiga utvecklingssatsningar (och Sverige behöver öka sitt bistånd och sluta fiffla med det vi redan ger). I stora kriser som den på Afrikas Horn är det finansiella medel till mat som behövs, snabbt, inte en lång och seg livsstilsförändring. Vem kan se folk svälta utan att dela med sig? Och visst, det är svårt, nästan omöjligt, att tråckla sig ur konsumtionsvanorna som automatiskt medföljer ett liv i väst. Klarar man inte att sluta köra bil, köpa nya kläder eller låta bli att använda dator är det bättre att ge en ekonomisk gåva än att inte göra något alls. Det gör jag precis som alla andra. Men det fixar ofta bara symptomen. En förändring av vår resursförbrukning har mycket större effekt. Vi kan konsumera mindre eller bättre, köra mindre bil, protestera mot företag som bygger sin profit på fattiga arbetare i andra länder eller rösta bort de politiker som fortsätter hålla konsumtionismen under armarna, som fortsätter låta de rikaste komma undan och som i stället kräver att alla andra jobbar ännu hårdare för att systemet inte ska kollapsa. En pengagåva riskerar, när den inte kombineras med information och engagemang, att bli ett avlatsbrev, ett sätt att köpa sig fri från dåligt samvete, ett sätt att inbilla sig att det går fint att fortsätta leva precis som vanligt. Det är det som gör vissa välgörenhetsprojekt så irriterande. De leder till en felaktig världsbild. Den orättvisa resursfördelningen beror, till stor del, på vår livsstil och vår konsumtion. Den beror inte på att vi inte skänker tillräckligt med pengar.

"Klimat och fattigdom"

Hjälporganisationen Action Aid har tipsat oss om sin klimatkampanj och blogg, Klimat och fattigdom, som lanseras nästa vecka. Karin Strandås på Action Aid förklarar att de vill lyfta fram dem som drabbas av klimatförändringarna samt koppla till COP 17, som ganska ouppmärksammat närmar sig om bara drygt tre veckor. Dessutom är en insamling kopplad till kampanjen.

Jag har surfat runt på bloggen, och jag gillar den. Praktiska exempel gör frågan tillgänglig och greppbar, och förutom insamlingsaspekten finns också en bredare kampanj där informationsspridande och politiskt påverkansarbete och krav på regeringen får stort utrymme. Det gör mig extra glad. Välgörenhetskampanjer får ibland kritik för att pengainsamlande riskerar att bli en falsk lösning. Att vi måste förändra våra vanor och inte kan köpa oss fria genom att lägga 200 kronor i en insamlingsbössa. Den politiska delen ger "Klimat och fattigdom" en större bredd.

Precis som de flesta av Action Aids projekt fokuserar klimatkampanjen på kvinnor. Det är också kul. Att rätta till den ofta ojämna maktbalansen mellan könen genererar nästan alltid en mängd positiva bieffekter. Vad gäller anpassning till klimatförändringar skulle fördelarna med mer jämlika samhällen vara stora. I dag är situationen ofta problematisk. I många traditionella, fattigare områden är det kvinnorna som ansvarar för att förse sina familjer med mat och vatten. Därför är det också de som först märker när något är fel: de ser när råvarorna är av låg kvalitet, de måste promenera allt längre för att hämta vatten eller bränsle, och de är, som Action Aid påpekar, ansvariga för att vårda de familjemedlemmar som lider av t.ex. magsjukdomar på grund av sanitetsproblem i tätt packade bostadsområden. Kvinnor driver den största delen av världens jordbruk, och i de minst utvecklade länderna är kvinnorna ofta den största eller enda familjeförsörjaren (enligt FN:s FAO). Men utanför hemmets väggar har de ofta mindre att säga till om. Det är männens arena. Det är männen som äger hus, redskap och mark. Det är männen som möts i byråd och diskuterar framtidsplaner. Det här upplägget riskerar att medföra ett informationsglapp. De stora besluten, som påverkar mat- och vattensäkerhet och hälsa, tas av männen, och sedan är det upp till kvinnorna att jämka och anpassa för att fixa vardagen.För att hårddra det: Den ena gruppen fattar besluten, den andra får ta konsekvenserna.

Som sagt innehåller kampanjen också en tydlig regeringskritik. Redan i Bali 2007 bestämdes det att väst skulle avsätta pengar för klimatadaption i de områden som drabbats. Men hittills har många länder undvikit att betala genom att helt enkelt omdirigera pengar från sin normala biståndsbudget för att täcka anpassningsbidragen. “Visst, klimatförändringarna skapar och förvärrar fattigdom. Men andra orsaker till fattigdom försvinner inte av sig själv. Biståndet behövs lika mycket nu som förr", skriver Action Aid. De kräver att Sveriges regering ska ge fräscha pengar i klimatanpassningshjälp utan räkna ned biståndet, samt att vi ska sluta genomföra vår egen anpassning genom att flytta över utsläppsminskningarna till fattiga.

"Klimat och fattigdom"-kampanjen är ett bra exempel på en annan sak också. Varken kampen för jämställdhet eller kraven på regeringen är nya. Men det gör inget. Det är inte poängen. Alla krav som ställs på dem som sitter på makten behöver ständigt förses med ny energi. Att jobba för något som går emot det rådande maktklimatet är jobbigt. Det behövs nya infallsvinklar, nya bilder, nya idéer och nya röster. Därför hoppas att Action Aids kampanj kommer att gå bra.

52, exakt!

Jag fastnar framför ett test där vardagens livsstil plockas isär. Det räknar ut hur mycket slavarbete som ligger bakom mina konsumtionsvaror. Utan konkreta exempel är det lätt att glömma precis hur intrikat det globala samhället är. Hur långt vissa ingredienser i mitt läppstift har färdats. Hur många som har hostat sönder en lunga för att bryta coltanet i min telefon. 

Jag älskar test. De är roliga. Och det här är dessutom riktigt väldesignat. Alla har ju inte läsvanan att tackla en lång, komplicerad text.

Det finns nackdelar med snajdiga presentationer, såklart. All snyggt förklarad fakta måste backas upp av gedigen kunskap, forskning och diskussion. Färgglatt och lättillgängligt är en slutprodukt, ett presentationsverktyg, som inte kan ersätta välgrundat, arbetsamt teoribygge. Dessutom är det svårt att göra saker roligare utan att samtidigt råka fördumma, förenkla eller förvilla. 52 personer har slavat för mina prylar, visar det sig. Det låter som en misstänkt exakt siffra. Det är som BBC:s interaktiva sajt om jordens befolkning, där man kan se som vilken person i ordningen man är född och där ett räkneverk obevekligt tickar upp mot 7 miljarder människor på jorden, sekund för sekund. Det är klart att uppgifterna inte är precisa. Det är klart att räkneverket inte stämmer på pricken. Vid vilket ögonblick vi når 7 miljarder, denna jättesiffra, är förresten inte ens poängen. Det viktiga är effekterna och vad vi kan göra för att vända utvecklingen.

Men interaktiva sajter och test fäster vår uppmärksamhet på vad det är som händer. De är bra kommunikationsmedel. Och spelar det så stor roll att siffrorna är lite för konkreta, händelseförloppen lite för direkta? De inspirerar till engagemang och sätter mig själv i relation till resten av världen. 52 personer. 7 miljarder människor, precis nu. De ger ett omskakande perspektiv. Det behövs.

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Mr M: Det behövs fler partier som verkligen bryr sig om...
  • Martin Saar: Som observatör och deltagare i alla de händelser du...
  • Thorsten Laxvik: Tack David för intressant artikel. Det är sant som...
  • Buster: Fast världen är tyvärr vare sig enkel eller svart-vit...
  • Buster: Ganska så likt svenskt traditionellt jordbruk alltså....