Mat

Varningar för finanskrasch

Varningarna kommer från alla håll nu och jag måste säga att det blir väldigt spännande att se hur världsekonomin kommer att utvecklas den närmaste tiden. Att Grekland riskerar att gå bankrutt är välkänt. Likaså att flera andra europeiska länder också ligger risigt till. Precis som att USA har urusla finanser och hög arbetslöshet . Men man kan också se varningarna i prisutvecklingen på världens börser och råvaror vilka ser ut att vara på god väg att peaka.

Bloggrannen Flute skriver i en analys att det vi nu ser är början på det finansiella slutspel som kommer innebära deflation. Det vill säga att mängden pengar minskar som en följd av kreditförluster:

"Vad vi bland annat kommer att få se är hur Europas banksystem krackelerar när alla kreditförluster måste tas och gradvis sprider sig genom systemet. Det handlar inte bara om värdelösa statsobligationer, utan även om exempelvis dåliga spanska bolån som just nu döljs genom kreativ bokföring. Även stora delar av de finansiella derivaten som många använt som "skydd" eller "hedge" kommer att drabbas hårt, med ännu större förluster som följd, både för utfärdare och köpare av derivaten. Sveriges banker går inte säkra.

Dessutom kommer de kvarvarande bostadsbubblorna (Sverige, Kanada, Australien, Norge) att börja pysa ihop, med följdeffekter för redan hårt drabbade banker och fonder. Kinas tillväxt kommer troligen att tvärnita på grund av elbrist, med många spruckna förhoppningar som följd. Det finns även fler småkriser som kommer att bidra till det stora hela."

Flute gör bedömningen att detta kommer igång i höst med ordentliga effekter vid årsskiftet.

Det kan såklart visa sig vara en väl pessimistisk bedömning, men det är intressant att se tecknen som tyder på att även företagen planerar för en sådan turbulent utveckling. Ett exempel är rusningen efter reala tillgångar, jordbruksmark till exempel. Afrika är den främsta måltavlan när hedgefonder och investerare ger sig ut för att säkra sitt innehav.

Denna "landgrabbing" är lika omoralisk som brutal. De fattiga tvingas bort från sin mark när företagen skaffar sig kontrakt med metoder som till och med Världsbanken klassar som tvivelaktiga. Här är ett exempel som tas upp i en artikel i E24:

"En markaffär som granskats närmare av en forskargrupp på Oakland Institute är en i södra Sudan, där hela 9 procent av marken köpts av utländska investerare under senare år. Där köpte det amerikanska företaget Nile Trading and Development rättigheterna till 400 000 hektar mark för runt 156 500 kronor i en affär som dessutom gav dom fria rättigheter att utnyttja områdets naturresurser i form av både olja och virke under de kommande 50 åren."

För 156 500 kronor får man på sin höjd tre kvadratmeter lägenhet i Stockholms innerstad. 400 000 hektar jordbruksmark (+ mer) låter ju helt klart som bättre valuta för pengarna. Man undrar vilka metoder som användes i detta fall.

Kriget om de sista resurserna – som kommer att förstärkas i och med den finansiella slutspelet – har bara börjat och det är uppenbart vilka som har övertaget.

En till varning, av Neil Barofsky (tidigare USA:s Special Treasury Department Inspector General), via Vidsynt:

Från lyckojakt till välbefinnande

2011 är ungt, men redan ger rubrikerna från matkravallerna i Tunisien flashbacks till 2008. Att året kommer att gå i ekonomins tecken känns oundvikligt. Men kommer diskussionerna att handla om oss alla som lever i ekonomierna och påverkas av dem, eller bara om hur ekonomierna i sig själva ska leva vidare? Kommer vi att prata om det vi har de ekonomiska systemen till egentligen?

Några som försöker ta upp detta är personerna bakom filmen The Economics of Hapiness, som har premiär i USA idag. Filmen ska inte bara beskriva problemen, utan utlovar att halva filmen ägnas åt vad människor gör för att konfrontera dem genom att skapa mer lokala ekonomier, till exempel genom den brittiska omställningsrörelsen, urbana odlingsnätverk och annat.

I filmens trailer här ovanför efterlyser Vandana Shiva till exempel "Mormorsuniversitet" över hela världen för att rädda lokala kunskaper.
Jag tror att hon har rätt. Likaså tror jag att Bill McKibben har rätt när han säger att antalet amerikaner som uppger sig vara "very happy" med sina liv stod på topp 1956 och sedan dess bara har blivit färre.

Men det är något med begreppet "happiness". Själv blir jag själv allt mer fundersam till att använda ordet lycka. Det är liksom så definitivt och nästan ouppnåeligt, en slags morot som hålls precis lagom långt ur räckhåll för att vi ska fortsätta hoppa högre och högre.
Det är jakten på de där lyckofyrverkerierna som får oss att köpa för dyra prylar eller lägga de surt ihoparbetade semesterdagarna på att åka till någon exotisk avkrok, för som Fritidsresor uttrycker det: "Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna du minns".
Precis som så mycket annat i konsumtions- och tillväxtsamhället blir lyckan till slut en prestation, något att lyckas samla största möjliga mängd av på kortast möjliga tid.

Därför lutar jag mer åt ordet välbefinnande. Det känns mindre prestationsfyllt och mer vardagligt, men inte för den sakens skull sämre.
Annars kan man, som hållbarhetsprofessorn Tim Jackson, tala om välstånd och välfärd. Snart kommer hans bok Prosperity without growth ut på svenska och han dyker själv upp i Sverige om ungefär en månad för att göra flera framträdanden. Håll utkik efter mer information om det här inom kort.

Tills dess kan jag rekommendera Tim Jacksons debattartikel i Expressen, Tillväxtmyten är vårt största hot.

Kanske kan 2011 rentav bli året när tanken på den eviga tillväxten täcks av damm och vi i stället kan börja diskutera det gemensamma välståndet?

Rör inte min livsstil

Förra våren kom svenska Livsmedelsverket med förslag till råd kring hur man minskar klimatpåverkan från sin mat. Några av råden handlade om att äta mindre kött och köpa närodlade grönsaker.

Men när EU fått titta på förslagen menade EU-kommissionen och Rumänien att de uppmuntrar till köp av svenska varor på bekostnad av varor från andra länder, vilket motverkar principen om fri rörlighet på den gemensamma marknaden.

Handelshinder är något av det fulaste man kan ägna sig åt inom EU. Så  livsmedelsverket tog bort ordet "närproducerat" och skrev om. Men till slut blev ingenting kvar, så nu har man beslutat att dra tillbaka hela förslaget.
– För att tillgodose alla inblandade svenska intressenter hade så stor omarbetning av råden krävts att de till slut skulle ha blivit för urvattnade för att vara användbara för konsumenten, säger Livsmedelsverkets generaldirektör Inger Andersson.
Därför har nu regeringskansliet beslutat att råden ska dras tillbaka helt.

Resonemangen påminner lite om den debatt som nyligen blossade upp kring Norra Djurgårdsstaden efter att DN skrev om hur boende där ska få utbildning i hur man ändrar sin livsstil. Detta eftersom enbart ny snajdig teknik knappast kommer att räcka till för att nå stadsdelens klimat- och hållbarhetsmål.
Men idéerna föll inte i god jord. "Smygfascism" ansåg Aftonbladets Karin Magnusson i SVT:s Agenda i söndags. Knutby för klimatsmarta och hälsofascism, menade andra.

Argumenten om att inte vem som helst kommer att ha råd att bo i Stockholms nya internationellt boostade skyltfönster-stadsdel är en sak, men vad är problemet med att en stadsdelsförvaltning och de människor som bor i område resonerar med varandra kring hur man ska leva tillsammans? Och menar någon fortfarande att stadsplanering inte formar vårt sätt att leva? (Stadsdelen kommer nu till exempel att ha 0,5 parkeringsplatser per lägenhet och skolor och annan samhällsservice ska läggas på gång- eller cykelavstånd.)
Några direkta regler hittar åtminstone inte jag i det klubbade miljödokumentet. Tvärtom handlar den om hur folk ska kunna leva så gott som möjligt utan att göra ett allför stort ekologiskt avtryck, och formuleringarna är såpass generella att risken snarare är att ingen behöver göra något.

Men kanske är den svenska (och för delen europeiska) livsstilen fortfarande inte särskilt förhandlingsbar. Friheten att göra val som är dåliga – inte bara för en själv utan också för andra – väger uppenbarligen tyngst.

 

Läs också Copyriot om Norra Djurgårdsstads-diskussionen.

Peak fosfor tvingar oss att sluta kretsloppet

Nyligen fick jag lära mig en spännande sak om fosfor. Till skillnad mot andra ämnen som vi är beroende av för vår överlevnad existerar fosfor enbart i fast form. Kväve, som precis som fosfor bygger upp vårt DNA, kan övergå i gasform och därmed lättare cirkulera mellan olika delar av ekosystemet.

När det första urtidsdjuren började att ta sig upp ur havet var det länge fosforn som höll dem tillbaka. I havet fanns gott om fosfor, men inte på land. När en nyfiken kvastfening kravlade sig upp på landbacken drabbades denne efter en tid av fosforbrist genom att fosforen i kvastfeningens avföring spolades tillbaka ner i havet. Med andra ord, de hade svårt att sluta kretsloppet av näring.

I dag gör vi som kvastfeningarna. Vi skiter i att knyta ihop kretsloppen. Fosforn bryter vi i gruvor, pular ner i konstgödsel, slänger detta på åkrarna och efter att ha konsumerat det som åkrarna gett spolar vi ut fosforen såväl som andra näringsämnen i havet.

Förutom att detta leder till att haven blir övergödda så får vi problem den dagen då gruvorna är tömda, eller förmodligen tidigare, när det blir mer kostsamt att frakta fosfor från Västsaharas gruvor till en åker i Sverige.

Här är ett föredömligt kort tv-reportage från norska NRK som förklarar hotet från peak fosfor som beräknas ligga max två decennier fram i tiden:

Tipset kommer från den utmärkta och väluppdaterade bloggen ASPO Sverige som också tipsar om en fascinerande artikel i Low Tech Magazine. I denna berättas om hur människor i alla tider värnat kretsloppet av näringsämnen. Särskilt i Ostasien har fekalier betraktats som en värdefull resurser och omfattande system har utvecklats för att frakta dessa på särskilda kanalsystem. Från konsumenterna av maten, till de som producerar den.

Hur något liknande ska kunna ske i våra dagar är inte helt lätt att föreställa sig, men man kan tänka sig att någon snart kommer hävda att vi behöver bygga ett mycket avancerad storskaligt tekniskt system för att göra vår matproduktion mer hållbar.

Lästips: Gene Logsdon om sin bok Holy Shit.

Staden grönskar

Borgmästare och gerillaodlare har gjort gemensam sak. Varhelst i staden det är möjligt planteras det mat: päronträd, sallad, pumpa och krusbär. För att det är roligt, för att det får människor att må bra – och för att klimatkrisen kräver det. 


Bilarna susar förbi på båda sidor av den breda refugen. På en stensatt kant utmed en prunkande plantering balanserar Richard Reynolds med en vattentank i ena handen och mobiltelefonen i den andra. Hans smala skospetsar trycks ner i jorden när han böjer sig över några rosa blommor och fångar upp en tom godispåse.
Refugen befinner sig i närheten av Elephant- & Castle i södra London. Och Richard Reynolds är reklamaren som på sin fritid har gjort begreppet ”guerilla gardening” – att utan att be om lov odla upp stadens bortglömda jordplättar – känt för många européer.
Det var inte hans uppfinning, redan på 1970-talet myntade påhittiga odlingsaktivister i New York uttrycket. Men när Richard 2004 började plantera växter i asfaltsöknen- där han bodde, och dessutom bloggade om det, fick han uppmärksamhet i massor. Journalisterna flockades, mejl från hela världen kom in med frågor om var man kunde hitta sin lokala guerilla gardening-grupp och på sajtens forum startade diskussioner om hur man bäst kunde göra sin omgivning lite grönare.
Från början handlade det mest om att Richard Reynolds hade lust att hålla på med trädgårdsodling men saknade trädgård. Men med tiden har han upptäckt att gerillaplanteringarna även tjänar andra syften.
– Det handlar om att miljömässigt, fysiskt- och socialt förbättra platsen man bor på. Växter absorberar koldioxid, avger syre och får människor att känna sig mer avslappnade och dröja sig kvar på en plats. Och jag hade aldrig fått en sådan bra kontakt med mina grannar om jag inte hade haft planteringen på gården, säger han.
Mest blir det blommor, men också en del grönsaker. Richard berättar om sallad, kål och tomater som han just har skördat i olika delar av staden. När något är färdigt att plockas skriver han det på sin blogg så att vem som helst kan gå dit och ta för sig.
– Att odla mat är en fantastisk användning av mark och det irriterar mig att så mycket av marken i stora städer är totalt bortglömd. Det är en outnyttjad resurs, helt enkelt.
På refugen vajar lavendeln. Den har inte börjat blomma än, men gnider man några blad mellan fingrarna fyller deras doft näsan- och tränger bort lukten av avgaser.

En storstad är en märklig organism. Stolt och självtillräcklig, men samtidigt extremt sårbar och beroende av sin omvärld.
Ofta krediteras livet i betongen med ett bättre klimatsamvete. Kollektivtrafiken är mer utbyggd i staden, de flesta hus värms med centralvärme och det är lättare att få tag på ekologiskt framställd mat. Men på sätt och vis är detta kreativ bokföring – för någonstans måste ju även det som stadsbor konsumerar produceras. Inte minst det som äts. Och för att producera mat, men också för att frakta den in i städerna, behövs olja. Olja som förr eller senare kommer att bli en bristvara.
–  I London har vi ungefär tre dagars livsmedel på lager. Det är en stor matsäkerhetsfråga. Vad skulle vi göra om det inträffade en katastrof, ett terrorattentat, översvämning eller en plötslig oljekris?
Rosie Boycott har raspig röst och knackar med nageln i bordet för att understryka det hon säger.
2008 utsågs hon av Londons borg-mästare Boris Johnson till ordförande för London Food Board, som arbetar för att stadens befolkning ska få tillgång till hälsosam och lokalt producerad mat till rimliga priser.
Frågan om vad vi äter och hur vår mat produceras har många rötter och för-greningar. Rosie Boycott talar om ökad fetma i spåren av mindre matlagning, till följd av en matindustri som insett att man tjänar mer pengar på att förädla maten och sälja den som färdiga plastinpackade måltider, än att erbjuda råvaror. Hon pratar om ”matöknar” – stadsdelar i London där det inte går att köpa andra grönsaker än lök och citroner. Hon målar upp bilden av ett Storbritannien där många hem saknar matbord och där andelen av hushållens inkomster som läggs på matinköp har minskat drastiskt, eftersom det huvudsakliga målet inte har varit matens innehåll utan dess låga pris.
– Det har slagit mig att maten alltid har lämnats helt åt den fria marknaden att göra vad den vill med. Nu ägs hela världens nötköttsindustri av fyra stora företag, hela världens veteproduktion kontrolleras av fem. Det är skrämmande. Vi har inga andra så fundamentalt viktiga varor i världen som är i så få händer, säger hon.

London Food Board utbildar bland annat skolkökskockar som sedan lär barnen att laga mat. De har projekt som syftar till att föra in mer frukt och grönsaker i ”mat-öknarna”. Man försöker underlätta för skolor, sjukhus och andra offentliga institutioner att göra upphandlingar från lokala matproducenter.
Något Rosie Boycott är helt klar över är att köttkonsumtionen måste minska, eftersom produktionen av kött både kräver enorma resurser och ger upphov till enorma utsläpp av växthusgaser.
– Vi förespråkar inte att alla ska bli vegetarianer-, det skulle inte lyckas, men människor kan äta mindre och också laga mat på ett smartare sätt så att man kan få fem måltider av en kyckling i stället för att bara äta kycklingbröstet.
Ett annat verktyg är att få invånarna 
i mångmiljonstaden att själva bruka jorden.
–  London kommer aldrig att bli helt självförsörjande på mat. Men vi kan odla mycket mer än vi gör i dag. Och i den processen kan vi öka människors respekt för livsmedel, vilket innebär att man köper mindre och slänger mindre. Lyckas man bara med det har man uppnått en hel del.
Ett av London Foods sätt att uppmuntra- till egen odling är projektet Capital Growth. Tanken är att skapa 2012 nya gemensamma odlingslotter till år 2012, då London står som värd för de olympiska spelen.
Seb Mayfield, som arbetar med projektet, pratar entusiastiskt om hur meningen är att människor ska börja odla små-skaligt, inte för att rädda världen och stoppa klimatförändringarna utan för att det är – roligt.
–  Att lägga en grönsak som du har odlat- själv på din middagstallrik kommer inte att göra dig självförsörjande. Men det får dig att känna dig bra, det ger dig en kontakt med jorden vilket de flesta stadsmänniskor saknar, det får dig att fundera över matens kvalitet när du går och handlar, säger Seb Mayfield och berättar om en nybliven odlare som förklarat för honom att det har blivit svårt att handla billigt industriellt odlade morötter i storpack, nu när han har vet hur lång tid det tar att producera dem och hur goda de skulle kunna bli.

En viktig poäng med Capital Growths odlingslotter- är att de är gemensamma.
–  Väntetiderna för en vanlig kolonilott 
i London är enorma. I Camden får man vänta 40 år, i Islington 25. En av orsakerna till det är att människor får individuella lotter och kanske inte använder hela. Här odlar man i stället tillsammans.
Det ger människor som bor i samma område en anledning att mötas. Seb Mayfield berättar om hur odlingar har förändrat stämningen och minskat brottslig-heten på flera platser i London.
– Ja, det är matodling, men det handlar egentligen om så mycket mer. Människor letar efter något som gör att de kan känna sig som en del av samhället, och odling är ett väldigt enkelt sätt för det.
Hittills har runt 475 lotter frigjorts, på kanalstränder, i skolor, på hustak, i allmänna parker och trädgårdar. Nyligen kom också lokaltrafikbolaget Transport for London med i projektet och har ställt ett område ovanför Southwarks tunnelbanestation till förfogande, för att människor som bor i närheten ska kunna odla frukt och grönsaker där.
Redan innan Seb Mayfield började jobba med Capital Growth var han engagerad i stadsodling. För några år sedan startade han nätverket Food Up Front, som uppmanar människor att odla i sina fönsterbrädor, på balkonger och framför husen i stället för att stå sysslolösa i väntan på en odlingslott. Den som går med får ett startkit med fröer, lite odlingsjord, en odlingsguide- och en kontaktperson i samma område som kan svara på frågor.
– Vi ville inte bara rikta oss till människor som redan är sålda på idén att odla, utan till alla. Då måste man göra det så enkelt som möjligt för folk som vill försöka. Det är som att sätta upp gym i varje kvarter för att folk ska börja träna, säger Seb.
I början var många skeptiska och trodde att krukor skulle stjälas och odlingarna förstöras. Men deras farhågor kom på skam. Och Seb säger att man nog har fått människor som inte annars skulle intressera sig för odling att prova.
– Killen som jobbar på en bank i city har aldrig drömt om en kolonilott, men han kan ha en kruka med sallad utanför ytterdörren så att han kan plocka ett blad på väg genom dörren och lägga på smörgåsen.

I Storbritannien har nu försäljningen av fröer för att odla köksväxter sprungit om blomfröerna flera gånger om. Att odla mat har gått från att vara en sysselsättning för specialintresserade, till något som allt fler stadsbor ägnar sig åt, med intresserade i alla möjliga läger. Att det har en tydlig social funktion märks inte minst i fattigare delar. I östra London ligger Tower Hamlets, ett av Londons minst bemedlade områden. Inte långt ifrån Brick Lane, med sina gatuskyltar skrivna på bengali, bangladeshiska restauranger och hippa konstnärskvarter, låser Sufia Alam upp en omsorgsfullt låst grind som leder till en innergård omgiven av bostadshus i tegel.
Sufia Alam arbetar på Wapping Women’s Centre, ett kvinnocenter dit mestadels bangladeshiska kvinnor kommer, för att bland annat lära sig engelska. I slutet av 1990-talet bad de stadsdelsledningen om mark för att odla, eftersom intresset var stort.
På gården finns 30 odlingslotter, om-givna av träspaljéer. I jorden trängs rader av lök, sallad, koriander och pumpaplantor. Ropen från några lekande barn ekar mellan husen en bit bort.
– Många av de som bor här i området har en väldigt direkt koppling till klimatförändringarnas effekter, med släkt och vänner i till exempel Bangladesh. När vi hade en utbildning om klimatfrågor och vilka problem de orsakar i Syd kom folk ut från föreläsningssalen alldeles gråa 
i ansiktet, säger Sufia Alam.
Hon berättar att utbildningen fick deltagarna att fundera över hur de själva kunde minska sitt bidrag till klimatförändringarna, något som fick dem att inse att mycket av det de redan gör, som att bo i lägenhet, åka kollektivt, odla grönsaker och kompostera, faktiskt är en bra bit på rätt väg.
– Sedan är odlandet faktiskt också ett sätt att utöva sin religion. Islam säger att det är viktigt att ta hand om miljön, men det är ofta svårt att fullgöra det när man bor mitt i en storstad, säger Sufia Alam.

Odlingarna har lett till en omsorg om kvarteret som inte fanns förut, när många bara slängde sitt skräp på gatan utan att ens se sig om efter en papperskorg. Dessutom har lotterna betytt mycket rent socialt-. Kvinnor kommer ut från hemmet, grannar lär känna varandra, invånarna får en gemensam röst och känner att de kan påverka området.
– Förut var det vi från centret som gick runt och samlade in namn för att engagera människor i olika frågor. Nu är det kvinnorna som kommer med listor som centret får skriva under, konstaterar Sufia Alam.
Männen i området har med tiden blivit allt mer intresserade av att vara med och odla. Men lotterna på gården är bara för kvinnor.
– De får väl skaffa sin egen mark! säger Sufia Alam och skrattar.

Sara Jeswani

 

Är det farligt att äta mat som är odlad mitt i en stad?

Sedan bensinen har blivit blyfri är inte längre tungmetaller från bilavgaser ett problem. När Fritidsodlarnas Riksorganisation gjorde ett test av sallad som odlats mitt på den hårt trafikerade Hornsgatan i Stockholm, fann man däremot förhöjda värden av PAH, som kan ge upphov till mutationer och cancer (men som man också kan få i sig genom att grilla korv över öppen eld).
”Rekommendationen för odling av mat i en stadsmiljö är att ha ett säkerhets-avstånd till en hårt trafikerad gata på 20 meter. Det är också viktigt att skölja grönsakerna ordentligt. Man bör också vara uppmärksam på om den jord man odlar i kan ha blivit förorenad, till exempel om det tidigare har funnits en industri där.”, skriver Förbundet Organisk-biologisk odling.

Tillväxt i den svenska betongen

Som man sår får man skörda, tänker stadsodlare över hela landet som hoppat  på den nya urbana odlings-trenden. Ett av målen är att kunna plocka körsbär och minikiwi till picknicken- i parken.

Vitabergsparken i centrala Stockholm är välfylld. Picknickfiltar med tillhörande vinflaskor och människor utspridda på gräsmattan med ansiktena vända mot solen, är det gott om. Men ett av sällskapen skiljer sig lite från de andra. Bredvid ett tiotal människor som sitter i gräset nedanför Sofia kyrka står en ”dramaten”-vagn, ur vilken det sticker upp ett rangligt litet päronträd. Några grepar och en spade skvallrar om att något ska hända.
Det är en tidig sommardag 2009 och gruppen på gräsmattan lyssnar på Sandra Benson från den amerikanska organisationen Common Visions, som berättar om deras arbete med att resa runt och plantera fruktträd tillsammans med barn.
– På några timmar går barnen från att skrika att de inte vill bli smutsiga, till att gräva ner fingrarna i jorden och titta på maskar, säger hon.
Nu är Sandra Benson i Sverige och hälsar på nätverket Tillväxt, som planterar ätbara- växter runtom i Stockholm och säger sig bestå av ”alla som med spaden i handen bidrar till en fruktbar och bärkraftig utveckling av Stockholm”.
Gruppen vandrar iväg till en plats som har setts ut tidigare. Nära gångstigen, så att alla ska kunna se trädet, vid ett plank som ska ge skydd. Sandra visar hur man gör ett ”squeeze test” för att avgöra vilken kvalitet jorden har. Hon tar en näve jord och klämmer till. Håller den inte ihop utan smular, är jorden sandig och sämre på att hålla vatten.
– Men akta er för glasbitar! uppmanar hon.
Deltagarna hjälps åt att gräva ett hål. Någon- lägger en plastsäck på marken bredvid, för att jordhögen som bildas enkelt ska kunna avlägsnas. Det är viktigt att det inte ska se skräpigt ut efteråt, förklarar han.
Ingen av picknickfirarna i parken tycks reagera.
Grepen stöter på en klippa och hålet får ändra riktning. Men till slut står trädet där, med en ring av nöjda stadsodlare omkring- sig.

Några av de som har varit med längst i Tillväxt är Dante Hellström och Martin Sjöstrand. För deras del började det med irritationen över de gröna importerade äpplen som såldes i kaféet på Södertörns högskola.
– Vi ville att studenterna skulle få frukt, så vi tittade ut en trist gräsplan bredvid skolans nya bibliotek, säger Dante.
En vårkväll klädde de ut sig till trädgårdsarbetare, beväpnade sig med en historia utifall att någon vakt skulle ställa frågor, och planterade ett äppelträd och två plommonträd.
Sedan dess har det rullat på. Dante och Martin är ingalunda ensamma. På Tillväxts möten kommer människor i olika åldrar och med skiftande bakgrunder. Nu har de tillsammans berikat Vitabergsparken med krusbärsbuskar, plommonträd, körsbärsträd, jordärtskockor, björnbär och minikiwi-. Dante och Martin pratar engagerat om hur det vore om det växte mer ätbara växter i städerna.
–  Vi vill inspirera till tusentals plan-teringsaktioner, som tillsammans bildar en grön infrastruktur som ger gratis, närodlad, ekologisk frukt, bär och nötter åt alla, säger Dante och poängterar att en viktig del i arbetet är att involvera människor på plats, som vid en festival i Fisksätra, där delar av förortens torg planterades med krusbär, blåbär och hasselbuskar. Eller hur en grupp folkhögskolelärare fått en snabbkurs i trädplantering med tillhörande praktik 
i guerilla gardening.
– Det finns ett symboliskt värde i att sätta ut ett träd där det tidigare har varit asfalt, det blir ett sätt att ta tillbaka staden från bilismen, säger Martin.
Och på många sätt är det de kallar ”busplantering” också ett konkret sätt att uppmärksamma det ohållbara i dagens matproduktion.
–  De flesta fattar nog att det handlar om något större än bara en krusbärsbuske. Det är en hållbarhetsgrej. Folk har hört om klimatet och oljan. Jag tror att man kopplar ihop det, och det har vuxit fram en helt ny medvetenhet bara under det senaste året, säger Dante.

Det är inte bara i Stockholm som intresset för stadsodling växer. Över hela landet pratar arkitekter, stadsplanerare, kyrkor och studieförbund om urban odling. I göteborgska Högsbo och Bergsjön samlar projektet Stadsjord odlare med skilda kulturer och religioner. På kulturhuset Gjuteriet i Norrköping involveras ungdomar i ett projekt för att odla med permakulturteknik.
Många kommuner tycks också bli glada över att få den urbana floran berikad med fler ätbara växter. I Uppsala står kommunen för marken och invånarna för odlingen i projektet Matparken. I Malmö diskuterar nätverket Mykorrhiza med kommunen om att få göra om en centralt belägen gräsmatta till gemensamt odlingsutrymme.
– Hittar man bara rätt personer är de positiva och tycker att det är roligt med initiativ som kommer nerifrån, säger Britta Nylinder som är engagerad- i Mykorrhiza.
Nätverket startades av unga odlingsintresserade på Holma utanför Höör och har sedan spritt sig till Malmö, Göteborg --och Stockholm. Under klimattoppmötet i Köpenhamn i vintras ordnade Mykorrhiza ett eget soppkök med egenodlade råvaror.
För den som ska börja odla i staden rekommenderar Britta Nylinder att börja med pumpa och vintersquash, eftersom de breder ut sig, är vackra att se på, smakar gott och går att lagra ganska länge.
– Sedan är de inte så känsliga för om man glömmer att vattna heller.
Hon hoppas att mer matodlingar i städerna inte bara ska bidra till en mer levande miljö, utan också lyfta upp matfrågan till en konkret nivå för många som aldrig sett en grönsak växa.
– Det är ju om inte annat ett väldigt roligt sätt att kämpa för en bättre värld. Och man behöver jobba för något i stället för att bara kämpa emot det som är dåligt hela tiden.

Sara Jeswani

 

Här hittar du urbana matodlare

Tillväxt. 
Har bland annat skördekarta över Stockholm och ABC för busplantering.
Mykorrhiza.
 Ordnade bland annat soppkök på egen-odlade grönsaker under klimatmötet i Köpenhamn 2009. Har lokalgrupper i Malmö, Göteborg och Stockholm.
Stadsjord. 
Projektet Stadsjord i Göteborg arbetar med odling, lokal mat och samverkan i kvarteret och vill skapa en nygammal hållbarhetskultur.
Matparken. En ”medborgarträdgård” i Gottsunda, Uppsala. Här skapas en spirande grönsakspark där lokalbefolkningen är med och deltar.
Odla med solen. Ordnar deltagarstyrda studiecirklar om odling, i Fisksätra, Stockholm.
Guerilla gardening. 
Richard Reynolds hemsida, med tips om hur man till exempel gör en hemmagjord ”fröbomb”, och forum för gerillaodlare med en Sverigeavdelning.
Fritidsodlingens riksorganisation. Har bland annat kvalificerad telefonrådgivning för fritidsodlare i varje län.
Koloniliv.
 Ett forum för kolonister.

Roligare tillsammans

Det är inte bara Effekts Svart Jord-bloggare som har fått upp ögonen för odlande. Efter att länge ha velat, men bara inte kommit mig för att sätta fingrarna i jorden, fick jag i våras höra talas om en studiecirkel i praktisk omställning. Och vad kan vara mer praktiskt än att odla?

När jag första gången i slutet av mars tog mig ner till Vintervikens trädgård möttes jag av närmare 30 personer, alla ganska mätta på att läsa och prata men desto mer ivriga att göra. Av trädgårdsföreningen fick cirkeln en bit mark att experimentera fritt på. Och det har vi gjort med besked.
Nu växer bönor, squash, tomater, potatis och rödbetor sida vid sida med ruccola, ringblommor, grönkål och broccoli. Och en av mina viktigaste insikter med cirkeln har varit att man kommer mycket längre när man gör något tillsammans. Ensam hade jag nog aldrig orkat gräva ens en av alla de där odlingsbäddarna, men med trevligt sällskap och en och annan fikapaus blev det en hel rad bäddar på en ynka förmiddag.

Ett av målen med cirkeln var också att inspirera folk att börja odla på hemmaplan, tillsammans med sina grannar. Också det blev mycket enklare än jag hade vågat tro. Nu har vi fem lådor mellan lägenhetshusen och grannarna, som jag aldrig tidigare hade pratat med, har blivit välbekanta. Jag plockar färsk sallad utanför cykelrummet och tar en rabarberstjälk på väg från tvättstugan. Bättre kan det nästan inte bli.

Vill man inspektera odlingen i Vinterviken, lyssna på allehanda föredrag eller träffa Effekt går det för övrigt utmärkt att göra det på lördagens Byfest. Effekt finns på plats större delen av dagen.

FN: Bli veganer!

För att rädda världen från hunger, energibrist och de värsta effekterna av global uppvärmning måste en global omläggning av matvanorna till - mot en vegansk diet. Det skriver forskare i FN:s miljöprogram UNEP i en ny rapport.

"Jordbrukets inverkan förväntas öka betydligt på grund av befolkningsökningen, vilket ökar konsumtionen av animaliska produkter. Till skillnad från fossila bränslen är det svårt att hitta alternativ: människor måste äta. Att substantiellt minska [jordbrukets] inverkan vore bara möjligt med en betydande global förändring av matvanorna, bort från animaliska produkter", skriver man i rapportens slutsatser.

Jordbruk, och då i synnerhet kött- och mjölkproduktion, står enligt rapporten idag för 70 procent av jordens förskvattenkonsumtion, 38 procent av den totala landanvändningen och 19 procent av världens utsläpp av växthusgaser.

FN-rapporten är inte den första att komma fram till att maten vi äter inte kan bestå av lika mycket animaliska proteiner om vi vill behålla en beboelig planet. Tidigare har FN:s klimatpanels orförande Rajendra Pachauri uppmanat till en köttfri dag i veckan. Och förra året deklarerade Nicholas Stern (som tidigare kommit med rapporten som fick många ekonomer att inse allvaret i klimatförändringarna när han satte prislappar på uppvärmningens effekter) att människor måste börja överväga att bli vegetarianer för att bromsa klimatförändringarna. Han menade att det i framtiden kan bli lika socialt oaccepterat att äta kött som att köra alkoholpåverkad.

I stället för att odla – ät vilt

Andy Hamilton, författare till The Selfsufficient-ish Bible berättar om en växt (minns ej namnet på denna) som fungerar bra som blodstoppare.

En eftermiddag tog jag en paus från diskussionerna om "slutet på världen så som vi känner den" under festivalen Uncivilisation i Wales som jag besökte i slutet maj. Tillsammans med säkert femtio andra stövlade vi ut ur mörkret i konferenscentret för en crash course i "foraging" – att lära sig använda vilda växter, främst som mat. Det visade sig att det på parkeringsplatsen bredvid, liksom i kanten av fotbollsplanen, växte om inte en hel middag så åtminstone en mindre sallad.

Mycket mer än man tror är ätbart. Om, vill säga, man vet vad på växten man ska plocka, när man ska göra det och hur man ska tillaga det. Möjligen hålls kurser i detta även i Sverige, men för den som vill ge sig ut på egen hand finns numer en utmärkt startpunkt på nätet. De två svenska entusiasterna Christian Cederwall och Markus Lundström har dragit igång sajten Skogsskafferiet.se.

"Skogskafferiet syftar till att uppmuntra omställningen mot en hållbar livsstil, genom att göra ätliga vilda växter mer överskådliga och lättillgängliga för den oerfarne samlaren."

Just nu rekommenderas skörd av brännässlor, harsyra, kirskål, körvel, maskros och viol.

Ut och plocka!

Britterna odlar vidare

För den som råkar ha vägarna förbi London rekommenderas varmt ett besök på utställningen Ministry of food som härbärgerar på Imperial War Museum fram till januari nästa år. Här berättas historien om hur Storbritannien tog itu med matbristen under andra världskriget.
Förutom att slås av hur enormt snygga affischer man producerade på den tiden, är det också uppenbart hur snabbt det faktiskt går att ställa om ett samhälles matsystem om ett lands politiska styre sätter sin kraft bakom målet.

Under andra världskriget mer än fördubblades antalet odlingslotter i Storbritannien, till nära 1,8 miljoner 1943.
Och även om kriget då fungerade som en obönhörlig blåslampa för förändring, spirar återigen initiativen i Storbritannien för att göra samma sak. Denna gång för att klara sig i en värld av global uppvärmning och energikriser.
I London har borgmästaren Boris Johnson dragit igång projektet Capital Growth (som vi skrev om i senaste numret av Effekt), som ska ge staden 2012 nya gemensamma odlingslotter till år 2012. Tanken är att stans invånare ska få chansen att odla, om än inte för självförsörjning så för att få insikter om hur maten produceras. Man lär ut kompostering, hur man bäst tar hand om sin jord och lär skolbarn odla grönsaker.

Men Capital Growth är inte det enda brittiska projektet för folkbildning i matproduktion. Food up front uppmanar människor att odla på den yta de har i sin närhet, och ett av de senaste projekten, One Pot Pledge, vill få människor som aldrig har odlat något i sitt liv att göra ett försök.  
Filmen nedan visar hur kampanjen låter folk plantera sallad i sina använda kaffemuggar.

 

Dela på marken!

Man behöver inte se sig om länge för att hitta mark som skulle kunna prunka, men som markens ägare av ett eller annat skäl inte hinner eller kan ta sig an. Samtidigt växer odlingsintresset hos många som inte har några egna kvadratmeter jord. Vad gör man då? Man delar.

Landshare Sverige är ett nystartat forum där odlingsyta kan hitta odlare och tvärtom. Än så länge finns nätverket här. Och redan efter bara några veckor tycks flera landägare och -sökare ha hittat varandra.

Inspirationen kommer från det brittiska landsharenätverket, som har över 47 000 medlemmar.

Ett av exemplen på lyckade förmedlingar är ålderdomshemmet i Reigate där de boende hört talas om landsharing och nu erbjuder en del av hemmets mark till folk i närheten som vill odla där.
- Våra boende är så entusiastiska över de här odlingslotterna, det kommer att bli som att titta på ett odlingsprogram live, säger en av de anställda på hemmet.

Bloggportalen

Senaste kommentarerna