Mat

Staden grönskar

Borgmästare och gerillaodlare har gjort gemensam sak. Varhelst i staden det är möjligt planteras det mat: päronträd, sallad, pumpa och krusbär. För att det är roligt, för att det får människor att må bra – och för att klimatkrisen kräver det. 


Bilarna susar förbi på båda sidor av den breda refugen. På en stensatt kant utmed en prunkande plantering balanserar Richard Reynolds med en vattentank i ena handen och mobiltelefonen i den andra. Hans smala skospetsar trycks ner i jorden när han böjer sig över några rosa blommor och fångar upp en tom godispåse.
Refugen befinner sig i närheten av Elephant- & Castle i södra London. Och Richard Reynolds är reklamaren som på sin fritid har gjort begreppet ”guerilla gardening” – att utan att be om lov odla upp stadens bortglömda jordplättar – känt för många européer.
Det var inte hans uppfinning, redan på 1970-talet myntade påhittiga odlingsaktivister i New York uttrycket. Men när Richard 2004 började plantera växter i asfaltsöknen- där han bodde, och dessutom bloggade om det, fick han uppmärksamhet i massor. Journalisterna flockades, mejl från hela världen kom in med frågor om var man kunde hitta sin lokala guerilla gardening-grupp och på sajtens forum startade diskussioner om hur man bäst kunde göra sin omgivning lite grönare.
Från början handlade det mest om att Richard Reynolds hade lust att hålla på med trädgårdsodling men saknade trädgård. Men med tiden har han upptäckt att gerillaplanteringarna även tjänar andra syften.
– Det handlar om att miljömässigt, fysiskt- och socialt förbättra platsen man bor på. Växter absorberar koldioxid, avger syre och får människor att känna sig mer avslappnade och dröja sig kvar på en plats. Och jag hade aldrig fått en sådan bra kontakt med mina grannar om jag inte hade haft planteringen på gården, säger han.
Mest blir det blommor, men också en del grönsaker. Richard berättar om sallad, kål och tomater som han just har skördat i olika delar av staden. När något är färdigt att plockas skriver han det på sin blogg så att vem som helst kan gå dit och ta för sig.
– Att odla mat är en fantastisk användning av mark och det irriterar mig att så mycket av marken i stora städer är totalt bortglömd. Det är en outnyttjad resurs, helt enkelt.
På refugen vajar lavendeln. Den har inte börjat blomma än, men gnider man några blad mellan fingrarna fyller deras doft näsan- och tränger bort lukten av avgaser.

En storstad är en märklig organism. Stolt och självtillräcklig, men samtidigt extremt sårbar och beroende av sin omvärld.
Ofta krediteras livet i betongen med ett bättre klimatsamvete. Kollektivtrafiken är mer utbyggd i staden, de flesta hus värms med centralvärme och det är lättare att få tag på ekologiskt framställd mat. Men på sätt och vis är detta kreativ bokföring – för någonstans måste ju även det som stadsbor konsumerar produceras. Inte minst det som äts. Och för att producera mat, men också för att frakta den in i städerna, behövs olja. Olja som förr eller senare kommer att bli en bristvara.
–  I London har vi ungefär tre dagars livsmedel på lager. Det är en stor matsäkerhetsfråga. Vad skulle vi göra om det inträffade en katastrof, ett terrorattentat, översvämning eller en plötslig oljekris?
Rosie Boycott har raspig röst och knackar med nageln i bordet för att understryka det hon säger.
2008 utsågs hon av Londons borg-mästare Boris Johnson till ordförande för London Food Board, som arbetar för att stadens befolkning ska få tillgång till hälsosam och lokalt producerad mat till rimliga priser.
Frågan om vad vi äter och hur vår mat produceras har många rötter och för-greningar. Rosie Boycott talar om ökad fetma i spåren av mindre matlagning, till följd av en matindustri som insett att man tjänar mer pengar på att förädla maten och sälja den som färdiga plastinpackade måltider, än att erbjuda råvaror. Hon pratar om ”matöknar” – stadsdelar i London där det inte går att köpa andra grönsaker än lök och citroner. Hon målar upp bilden av ett Storbritannien där många hem saknar matbord och där andelen av hushållens inkomster som läggs på matinköp har minskat drastiskt, eftersom det huvudsakliga målet inte har varit matens innehåll utan dess låga pris.
– Det har slagit mig att maten alltid har lämnats helt åt den fria marknaden att göra vad den vill med. Nu ägs hela världens nötköttsindustri av fyra stora företag, hela världens veteproduktion kontrolleras av fem. Det är skrämmande. Vi har inga andra så fundamentalt viktiga varor i världen som är i så få händer, säger hon.

London Food Board utbildar bland annat skolkökskockar som sedan lär barnen att laga mat. De har projekt som syftar till att föra in mer frukt och grönsaker i ”mat-öknarna”. Man försöker underlätta för skolor, sjukhus och andra offentliga institutioner att göra upphandlingar från lokala matproducenter.
Något Rosie Boycott är helt klar över är att köttkonsumtionen måste minska, eftersom produktionen av kött både kräver enorma resurser och ger upphov till enorma utsläpp av växthusgaser.
– Vi förespråkar inte att alla ska bli vegetarianer-, det skulle inte lyckas, men människor kan äta mindre och också laga mat på ett smartare sätt så att man kan få fem måltider av en kyckling i stället för att bara äta kycklingbröstet.
Ett annat verktyg är att få invånarna 
i mångmiljonstaden att själva bruka jorden.
–  London kommer aldrig att bli helt självförsörjande på mat. Men vi kan odla mycket mer än vi gör i dag. Och i den processen kan vi öka människors respekt för livsmedel, vilket innebär att man köper mindre och slänger mindre. Lyckas man bara med det har man uppnått en hel del.
Ett av London Foods sätt att uppmuntra- till egen odling är projektet Capital Growth. Tanken är att skapa 2012 nya gemensamma odlingslotter till år 2012, då London står som värd för de olympiska spelen.
Seb Mayfield, som arbetar med projektet, pratar entusiastiskt om hur meningen är att människor ska börja odla små-skaligt, inte för att rädda världen och stoppa klimatförändringarna utan för att det är – roligt.
–  Att lägga en grönsak som du har odlat- själv på din middagstallrik kommer inte att göra dig självförsörjande. Men det får dig att känna dig bra, det ger dig en kontakt med jorden vilket de flesta stadsmänniskor saknar, det får dig att fundera över matens kvalitet när du går och handlar, säger Seb Mayfield och berättar om en nybliven odlare som förklarat för honom att det har blivit svårt att handla billigt industriellt odlade morötter i storpack, nu när han har vet hur lång tid det tar att producera dem och hur goda de skulle kunna bli.

En viktig poäng med Capital Growths odlingslotter- är att de är gemensamma.
–  Väntetiderna för en vanlig kolonilott 
i London är enorma. I Camden får man vänta 40 år, i Islington 25. En av orsakerna till det är att människor får individuella lotter och kanske inte använder hela. Här odlar man i stället tillsammans.
Det ger människor som bor i samma område en anledning att mötas. Seb Mayfield berättar om hur odlingar har förändrat stämningen och minskat brottslig-heten på flera platser i London.
– Ja, det är matodling, men det handlar egentligen om så mycket mer. Människor letar efter något som gör att de kan känna sig som en del av samhället, och odling är ett väldigt enkelt sätt för det.
Hittills har runt 475 lotter frigjorts, på kanalstränder, i skolor, på hustak, i allmänna parker och trädgårdar. Nyligen kom också lokaltrafikbolaget Transport for London med i projektet och har ställt ett område ovanför Southwarks tunnelbanestation till förfogande, för att människor som bor i närheten ska kunna odla frukt och grönsaker där.
Redan innan Seb Mayfield började jobba med Capital Growth var han engagerad i stadsodling. För några år sedan startade han nätverket Food Up Front, som uppmanar människor att odla i sina fönsterbrädor, på balkonger och framför husen i stället för att stå sysslolösa i väntan på en odlingslott. Den som går med får ett startkit med fröer, lite odlingsjord, en odlingsguide- och en kontaktperson i samma område som kan svara på frågor.
– Vi ville inte bara rikta oss till människor som redan är sålda på idén att odla, utan till alla. Då måste man göra det så enkelt som möjligt för folk som vill försöka. Det är som att sätta upp gym i varje kvarter för att folk ska börja träna, säger Seb.
I början var många skeptiska och trodde att krukor skulle stjälas och odlingarna förstöras. Men deras farhågor kom på skam. Och Seb säger att man nog har fått människor som inte annars skulle intressera sig för odling att prova.
– Killen som jobbar på en bank i city har aldrig drömt om en kolonilott, men han kan ha en kruka med sallad utanför ytterdörren så att han kan plocka ett blad på väg genom dörren och lägga på smörgåsen.

I Storbritannien har nu försäljningen av fröer för att odla köksväxter sprungit om blomfröerna flera gånger om. Att odla mat har gått från att vara en sysselsättning för specialintresserade, till något som allt fler stadsbor ägnar sig åt, med intresserade i alla möjliga läger. Att det har en tydlig social funktion märks inte minst i fattigare delar. I östra London ligger Tower Hamlets, ett av Londons minst bemedlade områden. Inte långt ifrån Brick Lane, med sina gatuskyltar skrivna på bengali, bangladeshiska restauranger och hippa konstnärskvarter, låser Sufia Alam upp en omsorgsfullt låst grind som leder till en innergård omgiven av bostadshus i tegel.
Sufia Alam arbetar på Wapping Women’s Centre, ett kvinnocenter dit mestadels bangladeshiska kvinnor kommer, för att bland annat lära sig engelska. I slutet av 1990-talet bad de stadsdelsledningen om mark för att odla, eftersom intresset var stort.
På gården finns 30 odlingslotter, om-givna av träspaljéer. I jorden trängs rader av lök, sallad, koriander och pumpaplantor. Ropen från några lekande barn ekar mellan husen en bit bort.
– Många av de som bor här i området har en väldigt direkt koppling till klimatförändringarnas effekter, med släkt och vänner i till exempel Bangladesh. När vi hade en utbildning om klimatfrågor och vilka problem de orsakar i Syd kom folk ut från föreläsningssalen alldeles gråa 
i ansiktet, säger Sufia Alam.
Hon berättar att utbildningen fick deltagarna att fundera över hur de själva kunde minska sitt bidrag till klimatförändringarna, något som fick dem att inse att mycket av det de redan gör, som att bo i lägenhet, åka kollektivt, odla grönsaker och kompostera, faktiskt är en bra bit på rätt väg.
– Sedan är odlandet faktiskt också ett sätt att utöva sin religion. Islam säger att det är viktigt att ta hand om miljön, men det är ofta svårt att fullgöra det när man bor mitt i en storstad, säger Sufia Alam.

Odlingarna har lett till en omsorg om kvarteret som inte fanns förut, när många bara slängde sitt skräp på gatan utan att ens se sig om efter en papperskorg. Dessutom har lotterna betytt mycket rent socialt-. Kvinnor kommer ut från hemmet, grannar lär känna varandra, invånarna får en gemensam röst och känner att de kan påverka området.
– Förut var det vi från centret som gick runt och samlade in namn för att engagera människor i olika frågor. Nu är det kvinnorna som kommer med listor som centret får skriva under, konstaterar Sufia Alam.
Männen i området har med tiden blivit allt mer intresserade av att vara med och odla. Men lotterna på gården är bara för kvinnor.
– De får väl skaffa sin egen mark! säger Sufia Alam och skrattar.

Sara Jeswani

 

Är det farligt att äta mat som är odlad mitt i en stad?

Sedan bensinen har blivit blyfri är inte längre tungmetaller från bilavgaser ett problem. När Fritidsodlarnas Riksorganisation gjorde ett test av sallad som odlats mitt på den hårt trafikerade Hornsgatan i Stockholm, fann man däremot förhöjda värden av PAH, som kan ge upphov till mutationer och cancer (men som man också kan få i sig genom att grilla korv över öppen eld).
”Rekommendationen för odling av mat i en stadsmiljö är att ha ett säkerhets-avstånd till en hårt trafikerad gata på 20 meter. Det är också viktigt att skölja grönsakerna ordentligt. Man bör också vara uppmärksam på om den jord man odlar i kan ha blivit förorenad, till exempel om det tidigare har funnits en industri där.”, skriver Förbundet Organisk-biologisk odling.

Tillväxt i den svenska betongen

Som man sår får man skörda, tänker stadsodlare över hela landet som hoppat  på den nya urbana odlings-trenden. Ett av målen är att kunna plocka körsbär och minikiwi till picknicken- i parken.

Vitabergsparken i centrala Stockholm är välfylld. Picknickfiltar med tillhörande vinflaskor och människor utspridda på gräsmattan med ansiktena vända mot solen, är det gott om. Men ett av sällskapen skiljer sig lite från de andra. Bredvid ett tiotal människor som sitter i gräset nedanför Sofia kyrka står en ”dramaten”-vagn, ur vilken det sticker upp ett rangligt litet päronträd. Några grepar och en spade skvallrar om att något ska hända.
Det är en tidig sommardag 2009 och gruppen på gräsmattan lyssnar på Sandra Benson från den amerikanska organisationen Common Visions, som berättar om deras arbete med att resa runt och plantera fruktträd tillsammans med barn.
– På några timmar går barnen från att skrika att de inte vill bli smutsiga, till att gräva ner fingrarna i jorden och titta på maskar, säger hon.
Nu är Sandra Benson i Sverige och hälsar på nätverket Tillväxt, som planterar ätbara- växter runtom i Stockholm och säger sig bestå av ”alla som med spaden i handen bidrar till en fruktbar och bärkraftig utveckling av Stockholm”.
Gruppen vandrar iväg till en plats som har setts ut tidigare. Nära gångstigen, så att alla ska kunna se trädet, vid ett plank som ska ge skydd. Sandra visar hur man gör ett ”squeeze test” för att avgöra vilken kvalitet jorden har. Hon tar en näve jord och klämmer till. Håller den inte ihop utan smular, är jorden sandig och sämre på att hålla vatten.
– Men akta er för glasbitar! uppmanar hon.
Deltagarna hjälps åt att gräva ett hål. Någon- lägger en plastsäck på marken bredvid, för att jordhögen som bildas enkelt ska kunna avlägsnas. Det är viktigt att det inte ska se skräpigt ut efteråt, förklarar han.
Ingen av picknickfirarna i parken tycks reagera.
Grepen stöter på en klippa och hålet får ändra riktning. Men till slut står trädet där, med en ring av nöjda stadsodlare omkring- sig.

Några av de som har varit med längst i Tillväxt är Dante Hellström och Martin Sjöstrand. För deras del började det med irritationen över de gröna importerade äpplen som såldes i kaféet på Södertörns högskola.
– Vi ville att studenterna skulle få frukt, så vi tittade ut en trist gräsplan bredvid skolans nya bibliotek, säger Dante.
En vårkväll klädde de ut sig till trädgårdsarbetare, beväpnade sig med en historia utifall att någon vakt skulle ställa frågor, och planterade ett äppelträd och två plommonträd.
Sedan dess har det rullat på. Dante och Martin är ingalunda ensamma. På Tillväxts möten kommer människor i olika åldrar och med skiftande bakgrunder. Nu har de tillsammans berikat Vitabergsparken med krusbärsbuskar, plommonträd, körsbärsträd, jordärtskockor, björnbär och minikiwi-. Dante och Martin pratar engagerat om hur det vore om det växte mer ätbara växter i städerna.
–  Vi vill inspirera till tusentals plan-teringsaktioner, som tillsammans bildar en grön infrastruktur som ger gratis, närodlad, ekologisk frukt, bär och nötter åt alla, säger Dante och poängterar att en viktig del i arbetet är att involvera människor på plats, som vid en festival i Fisksätra, där delar av förortens torg planterades med krusbär, blåbär och hasselbuskar. Eller hur en grupp folkhögskolelärare fått en snabbkurs i trädplantering med tillhörande praktik 
i guerilla gardening.
– Det finns ett symboliskt värde i att sätta ut ett träd där det tidigare har varit asfalt, det blir ett sätt att ta tillbaka staden från bilismen, säger Martin.
Och på många sätt är det de kallar ”busplantering” också ett konkret sätt att uppmärksamma det ohållbara i dagens matproduktion.
–  De flesta fattar nog att det handlar om något större än bara en krusbärsbuske. Det är en hållbarhetsgrej. Folk har hört om klimatet och oljan. Jag tror att man kopplar ihop det, och det har vuxit fram en helt ny medvetenhet bara under det senaste året, säger Dante.

Det är inte bara i Stockholm som intresset för stadsodling växer. Över hela landet pratar arkitekter, stadsplanerare, kyrkor och studieförbund om urban odling. I göteborgska Högsbo och Bergsjön samlar projektet Stadsjord odlare med skilda kulturer och religioner. På kulturhuset Gjuteriet i Norrköping involveras ungdomar i ett projekt för att odla med permakulturteknik.
Många kommuner tycks också bli glada över att få den urbana floran berikad med fler ätbara växter. I Uppsala står kommunen för marken och invånarna för odlingen i projektet Matparken. I Malmö diskuterar nätverket Mykorrhiza med kommunen om att få göra om en centralt belägen gräsmatta till gemensamt odlingsutrymme.
– Hittar man bara rätt personer är de positiva och tycker att det är roligt med initiativ som kommer nerifrån, säger Britta Nylinder som är engagerad- i Mykorrhiza.
Nätverket startades av unga odlingsintresserade på Holma utanför Höör och har sedan spritt sig till Malmö, Göteborg --och Stockholm. Under klimattoppmötet i Köpenhamn i vintras ordnade Mykorrhiza ett eget soppkök med egenodlade råvaror.
För den som ska börja odla i staden rekommenderar Britta Nylinder att börja med pumpa och vintersquash, eftersom de breder ut sig, är vackra att se på, smakar gott och går att lagra ganska länge.
– Sedan är de inte så känsliga för om man glömmer att vattna heller.
Hon hoppas att mer matodlingar i städerna inte bara ska bidra till en mer levande miljö, utan också lyfta upp matfrågan till en konkret nivå för många som aldrig sett en grönsak växa.
– Det är ju om inte annat ett väldigt roligt sätt att kämpa för en bättre värld. Och man behöver jobba för något i stället för att bara kämpa emot det som är dåligt hela tiden.

Sara Jeswani

 

Här hittar du urbana matodlare

Tillväxt. 
Har bland annat skördekarta över Stockholm och ABC för busplantering.
Mykorrhiza.
 Ordnade bland annat soppkök på egen-odlade grönsaker under klimatmötet i Köpenhamn 2009. Har lokalgrupper i Malmö, Göteborg och Stockholm.
Stadsjord. 
Projektet Stadsjord i Göteborg arbetar med odling, lokal mat och samverkan i kvarteret och vill skapa en nygammal hållbarhetskultur.
Matparken. En ”medborgarträdgård” i Gottsunda, Uppsala. Här skapas en spirande grönsakspark där lokalbefolkningen är med och deltar.
Odla med solen. Ordnar deltagarstyrda studiecirklar om odling, i Fisksätra, Stockholm.
Guerilla gardening. 
Richard Reynolds hemsida, med tips om hur man till exempel gör en hemmagjord ”fröbomb”, och forum för gerillaodlare med en Sverigeavdelning.
Fritidsodlingens riksorganisation. Har bland annat kvalificerad telefonrådgivning för fritidsodlare i varje län.
Koloniliv.
 Ett forum för kolonister.

Roligare tillsammans

Det är inte bara Effekts Svart Jord-bloggare som har fått upp ögonen för odlande. Efter att länge ha velat, men bara inte kommit mig för att sätta fingrarna i jorden, fick jag i våras höra talas om en studiecirkel i praktisk omställning. Och vad kan vara mer praktiskt än att odla?

När jag första gången i slutet av mars tog mig ner till Vintervikens trädgård möttes jag av närmare 30 personer, alla ganska mätta på att läsa och prata men desto mer ivriga att göra. Av trädgårdsföreningen fick cirkeln en bit mark att experimentera fritt på. Och det har vi gjort med besked.
Nu växer bönor, squash, tomater, potatis och rödbetor sida vid sida med ruccola, ringblommor, grönkål och broccoli. Och en av mina viktigaste insikter med cirkeln har varit att man kommer mycket längre när man gör något tillsammans. Ensam hade jag nog aldrig orkat gräva ens en av alla de där odlingsbäddarna, men med trevligt sällskap och en och annan fikapaus blev det en hel rad bäddar på en ynka förmiddag.

Ett av målen med cirkeln var också att inspirera folk att börja odla på hemmaplan, tillsammans med sina grannar. Också det blev mycket enklare än jag hade vågat tro. Nu har vi fem lådor mellan lägenhetshusen och grannarna, som jag aldrig tidigare hade pratat med, har blivit välbekanta. Jag plockar färsk sallad utanför cykelrummet och tar en rabarberstjälk på väg från tvättstugan. Bättre kan det nästan inte bli.

Vill man inspektera odlingen i Vinterviken, lyssna på allehanda föredrag eller träffa Effekt går det för övrigt utmärkt att göra det på lördagens Byfest. Effekt finns på plats större delen av dagen.

FN: Bli veganer!

För att rädda världen från hunger, energibrist och de värsta effekterna av global uppvärmning måste en global omläggning av matvanorna till - mot en vegansk diet. Det skriver forskare i FN:s miljöprogram UNEP i en ny rapport.

"Jordbrukets inverkan förväntas öka betydligt på grund av befolkningsökningen, vilket ökar konsumtionen av animaliska produkter. Till skillnad från fossila bränslen är det svårt att hitta alternativ: människor måste äta. Att substantiellt minska [jordbrukets] inverkan vore bara möjligt med en betydande global förändring av matvanorna, bort från animaliska produkter", skriver man i rapportens slutsatser.

Jordbruk, och då i synnerhet kött- och mjölkproduktion, står enligt rapporten idag för 70 procent av jordens förskvattenkonsumtion, 38 procent av den totala landanvändningen och 19 procent av världens utsläpp av växthusgaser.

FN-rapporten är inte den första att komma fram till att maten vi äter inte kan bestå av lika mycket animaliska proteiner om vi vill behålla en beboelig planet. Tidigare har FN:s klimatpanels orförande Rajendra Pachauri uppmanat till en köttfri dag i veckan. Och förra året deklarerade Nicholas Stern (som tidigare kommit med rapporten som fick många ekonomer att inse allvaret i klimatförändringarna när han satte prislappar på uppvärmningens effekter) att människor måste börja överväga att bli vegetarianer för att bromsa klimatförändringarna. Han menade att det i framtiden kan bli lika socialt oaccepterat att äta kött som att köra alkoholpåverkad.

I stället för att odla – ät vilt

Andy Hamilton, författare till The Selfsufficient-ish Bible berättar om en växt (minns ej namnet på denna) som fungerar bra som blodstoppare.

En eftermiddag tog jag en paus från diskussionerna om "slutet på världen så som vi känner den" under festivalen Uncivilisation i Wales som jag besökte i slutet maj. Tillsammans med säkert femtio andra stövlade vi ut ur mörkret i konferenscentret för en crash course i "foraging" – att lära sig använda vilda växter, främst som mat. Det visade sig att det på parkeringsplatsen bredvid, liksom i kanten av fotbollsplanen, växte om inte en hel middag så åtminstone en mindre sallad.

Mycket mer än man tror är ätbart. Om, vill säga, man vet vad på växten man ska plocka, när man ska göra det och hur man ska tillaga det. Möjligen hålls kurser i detta även i Sverige, men för den som vill ge sig ut på egen hand finns numer en utmärkt startpunkt på nätet. De två svenska entusiasterna Christian Cederwall och Markus Lundström har dragit igång sajten Skogsskafferiet.se.

"Skogskafferiet syftar till att uppmuntra omställningen mot en hållbar livsstil, genom att göra ätliga vilda växter mer överskådliga och lättillgängliga för den oerfarne samlaren."

Just nu rekommenderas skörd av brännässlor, harsyra, kirskål, körvel, maskros och viol.

Ut och plocka!

Britterna odlar vidare

För den som råkar ha vägarna förbi London rekommenderas varmt ett besök på utställningen Ministry of food som härbärgerar på Imperial War Museum fram till januari nästa år. Här berättas historien om hur Storbritannien tog itu med matbristen under andra världskriget.
Förutom att slås av hur enormt snygga affischer man producerade på den tiden, är det också uppenbart hur snabbt det faktiskt går att ställa om ett samhälles matsystem om ett lands politiska styre sätter sin kraft bakom målet.

Under andra världskriget mer än fördubblades antalet odlingslotter i Storbritannien, till nära 1,8 miljoner 1943.
Och även om kriget då fungerade som en obönhörlig blåslampa för förändring, spirar återigen initiativen i Storbritannien för att göra samma sak. Denna gång för att klara sig i en värld av global uppvärmning och energikriser.
I London har borgmästaren Boris Johnson dragit igång projektet Capital Growth (som vi skrev om i senaste numret av Effekt), som ska ge staden 2012 nya gemensamma odlingslotter till år 2012. Tanken är att stans invånare ska få chansen att odla, om än inte för självförsörjning så för att få insikter om hur maten produceras. Man lär ut kompostering, hur man bäst tar hand om sin jord och lär skolbarn odla grönsaker.

Men Capital Growth är inte det enda brittiska projektet för folkbildning i matproduktion. Food up front uppmanar människor att odla på den yta de har i sin närhet, och ett av de senaste projekten, One Pot Pledge, vill få människor som aldrig har odlat något i sitt liv att göra ett försök.  
Filmen nedan visar hur kampanjen låter folk plantera sallad i sina använda kaffemuggar.

 

Dela på marken!

Man behöver inte se sig om länge för att hitta mark som skulle kunna prunka, men som markens ägare av ett eller annat skäl inte hinner eller kan ta sig an. Samtidigt växer odlingsintresset hos många som inte har några egna kvadratmeter jord. Vad gör man då? Man delar.

Landshare Sverige är ett nystartat forum där odlingsyta kan hitta odlare och tvärtom. Än så länge finns nätverket här. Och redan efter bara några veckor tycks flera landägare och -sökare ha hittat varandra.

Inspirationen kommer från det brittiska landsharenätverket, som har över 47 000 medlemmar.

Ett av exemplen på lyckade förmedlingar är ålderdomshemmet i Reigate där de boende hört talas om landsharing och nu erbjuder en del av hemmets mark till folk i närheten som vill odla där.
- Våra boende är så entusiastiska över de här odlingslotterna, det kommer att bli som att titta på ett odlingsprogram live, säger en av de anställda på hemmet.

Kött fortsätter vara klimatbov

Köttfoder i form av sojabönor i Amazonas.


Tack vare ett par finska forskare och några aningslösa artiklar i svensk media om att kött egentligen inte är så farligt, kan miljontals köttätare nu dra en lättnadens suck. Som en läsare skriver efter Sydsvenskans artikel:

"Skönt att läsa detta, familjen funderade på om vi skulle sluta äta kött här hemma bara för att dra vårt strå till stacken. Men nu kan man ju fortsätta utan att få dåligt samvete."

I nyheten säger forskarna att en vegetarisk kost innebär 5–7 procent lägre utsläpp än köttkost, men att det inte blir så stor skillnad om bara några går över till vegetarisk kost. Man skulle också kunna säga att om alla blev vegetarianer så skulle det blir en stor skillnad.

Men bortsett från den tendentiösa slutsatsen som forskarna drar så är det något som inte stämmer med hela idén om att kött och vegetarisk kost innebär ungefär lika mycket utsläpp.

De finska forskarna verkar ha missat att det faktum att de flesta köttdjur inte betar gräs utan lever på foder, inte sällan i form av sojabönor odlade i Brasilien på mark som frigjorts genom skogsskövling. Om sojabönorna (eller andra grödor) hade konsumerats direkt i form av människoföda skulle betydligt mindre mark behöva tas i anspråk vilket skulle minska avskogningen samt minska utsläppen som kommer från markbruket. Desstuom skulle behovet av konstbevattning, konstgödsel, bekämpningsmedel och så vidare bli betydligt mindre. På Ecoprofile tipsar Martin Saar om denna rapport från World Watch Institute som kommer fram till att de direkta och indirekta utsläppen från köttindustrin står för 50 procent av utsläppen.

Det låter väldigt högt, men tyder på att det ändå ligger något i föreställningen att storskalig köttproduktion är dålig för klimatet.

De finska forskarna verkar dock inte ha varit ute efter att slå fast sånt som redan är känt. De har en annan agenda:

– Det har blivit för mycket fokus på kopplingen mellan mat och klimat, säger Helmi Risku-Norja, forskare vid MTT, Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi i Joki­oinen till Sydsvenskan.

Brittiske klimatdebattören George Monbiot skrev här om dagen en artikel om den, för de flesta, något svårbegripliga forskningsvärlden. Han skriver att den process där forskningen granskas av andra forskare innan publicering har lett till ett konkurrensförhållande där "den största vetenskapliga triumfen är att motbevisa en dominant teori". Är det som drivit de finska forskarna?

 

För bra reportage kopplingen mellan mat och klimat. Lyssna på Sveriges Radios serie Matens pris.

Bloggat: Röda Malmö, Djurens rätt, Kostdoktorn, Climate Scam,

Media om köttnyheten här, här, här, här, här, här och här

Höga kostnader för billig mat

100 miljoner paprikor från Holland varje år. Artificiellt odlade i fiberull med näringsslangar kopplade till behållare med konstgödsel och med lampor i stället för solljus (bilden). Senaste programmet i Sveriges Radios serie Matens pris berättar historien om hur Sverige plötsligt började äta holländska paprikor och hur dessa paprikor kräver 37 gånger mer energi än vad vi får ut när vi äter dem (se också Ekots nyhet).

Att vi överhuvud taget äter holländska paprikor, och mitt i vintern dessutom, skulle för en person som levde innan energiboomen på 60-talet ha framstått som komplett vansinne. Men i dag verkar det vara en självklarhet att kunna äta vad som helst, när som helst på året, till samma kilopris som en palsternacka.

Konsekvenserna börjar uppenbara sig nu. Klimatkrisen är den mesta kända. Lägg till den skogsskövlingen, kemikalieanvändningen, vattenbristen, utarmningen av jordarna, de sönderslagna småjordbruken och så vidare.

Inte konstigt att det startas initiativ för att motverka vansinnet. "Dyrare mat nu!" lyder budskapet i en ny kampanj vars Facebook-grupp samlat 1 400 medlemmar på två veckor och som nu även lanserat en blogg. Det finns en ilska i detta som gör att man struntar i de tillrättalagda budskapen:

"Konsekvenserna av jakten på billig mat är förödande. Den driver oss mot
ett läge där vi alla är förlorare. Manifestera mot
lågpriskulturen och halvfabrikaten. Känn dig stärkt av vetskapen om att
vi är fler som värderar god, hållbart och närproducerad mat som inte ger
en bitter bismak av död och förstörelse"

Uppfriskande!

Men även den som vill ha sin mat så billig som möjligt borde detta fundera ett varv över vårt livsmedelssystem. Om förutsättningen är billig energi (olja, kol och gas), vad händer då när energin stiger i pris? När energin inte längre räcker till för att driva det nuvarande systemet?

En av de mest inspirerande och bästa dokumenärfilmer på detta tema är Rebecca Hoskins A Farm for the Future som sändes i BBC förra året. Filmen sätter fingret på det ohållbara i dagens matproduktion och drar upp konturerna av den verkligt gröna revolutionen. Se hela filmen här:

Fortsättningen:

Bloggat om Matens pris: Vad som helst, Karins miljöblogg

Halva USA förnekar klimathotet

Nästan hälften av amerikanerna (46 procent) tror att klimatförändringar inte orsakas av människor utan av sådant som förändrad solaktivitet eller vulkanutbrott, visar en ny opinionsundersökning av Gallup Femtio procent anser att klimatförändringarna kan kopplas ihop med mänsklig aktivitet. Det kan jämföras med 2003 då 61 procent uppgav mänsklig aktivitet som skäl till klimatförändringarna och 33 procent hävdade andra orsaker. (I Sverige ansåg 86 procent i en undersökning gjord av Synovate i februari i år att klimatproblemet är orsakat av människan).

Den utbredda förnekelsen i USA lär ju inte göra det enklare att genomdriva en politik som ens är i närheten av vad som behövs för att kunna tackla klimathotet. Å andra sidan, den amerikanska befolkningen har en tradition av vetenskapsförakt. Enligt en opinionsundersökning från 2004 tror 67 procent att en gud har skapat människan. Endast 6 procent tror på evolution, utan hjälp av gud. Nästa hälften av befolkningen (45 procent) tycker att skolorna borde undervisa i kreationism (gud har skapat människan) i stället för evolutionsteori.

Detta genanta resultat innebär dock inte att skolorna ersatt biologiböcker med Bibeln. De allra flesta fall amerikaner fortsätter att undervisas i evoloutionsteori.

Med andra ord, folk kan ha märkliga idéer om världen utan att det påverkar politiken särskilt mycket.

Men att genom beslut uppifrån ställa om USA mot ett mer hållbart samhälle kommer inte bli enkelt, för att inte säga omöjligt. Det enda hoppfulla är det faktum att USA är på väg att tvingas in i en omställningsfas vare sig folk vill eller inte. I helgen sänder BBC en dokumentär om motorstaden Detroits kollaps. Ett första exempel på vad som händer med ett samhälle på nedgång. En fjärdedel av innerstan har naturen redan börjat återta. Så här skriver regissören Julien Temple om sin upplevelse av staden:

"The only growth industry is the gangs of armed scrappers, who plunder copper and steel from the ruins. Rabid dogs patrol the streets. All the national supermarket chains have pulled out of the inner city. People have virtually nowhere to buy fresh produce. Starbucks? Forget it."

Med dessa förutsättningar blir det vettigt att göra det som miljörörelsen tjatat om i snart ett halvsekel: Bli mer självförsörjande, odla upp gröna ytor med mat, stärk det lokala samhället och så vidare. I senaste numret av Ordfront skildras detta i ett spännande reportage av Björn Forsberg. Väl värt att läsa.

När lokal omställning blir en överlevnadsfråga spelar det ingen roll om folk tror att människan eller vulkaner orsakar klimatförändringarna.

Bloggat: Jonas Fogelqvist

Media: Övning inför havsnivåhöjning (SVD, DN)

Matens dolda pris

Mer mat för mindre pengar. Så har vår livsmedelskonsumtion utvecklat sig under de senaste åren. Vi trycker i oss tidigare i otänkbara mängder kött, läsk, choklad och mjölk, utan att behöva dra ner på något annat.
Men bara för att matinköpen inte gräver några djupare hål i våra plånböcker innebär det inte att notan har försvunnit – den hamnar bara hos någon annan.

För att ta reda på mer exakt hos vem har radioreportrarna Malin Olofsson och Daniel Öhman begett sig ut i världen och har nu gjort fem program om hur dagens livsmedelsproduktion i själva verket skadar människor, djur och miljö.  
Av förhandsinformationen att döma ser det mycket lovande ut. Första programmet sänds i P1 nu på söndag klockan 13. Jag kommer att sitta bänkad.

Senaste kommentarerna

  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...
  • Gäst: Ha ha ha! Ja ni borgare bryr ju er verkligen om miljön...