Mat

Superbonden fixar biffen

Världens matförsörjning är en katastrof. En stor del av världens befolkning svälter redan och frågan är om vi i den rika världen också kommer att göra det i framtiden. Fortsätter det som nu är risken stor. Maten är oftast skräp, bönderna blir allt färre, markerna utarmas, monokulturerna frodas, oljan flödar tillsammans med kemikalierna och konstgödslet. Politikernas försök att göra något åt saken är oftast rent kontraproduktiva. Visst vore det skönt om det flög in en superekologisk superhjälte och visade var skåpet ska stå?

Det närmaste man kommer en sådan är en amerikansk bonde som nyss landat på svensk mark. I går mötte han sin publik under det välbesökta seminariet ”Småskalig ekologisk odling som får pengarna att växa” på Stockholms Universitet.

Joel Salatin rör sig som en cowboy. Breda steg och med armarna hängandes spänstigt en bit ut från kroppen – med händerna i hölsterhöjd. Han har bjudits in till Sverige för att berätta om sin nyskapande och smått revolutionerande jordbruksverksamhet på Polyface Farm i Virginia.

Det budskap som han avfyrar, laddad med amerikansk självsäkerhet, är att det går att producera hälsosam mat, som förbättrar marken och ekosystemen, som behandlar djuren väl, minskar vårt beroende av fossil energi och som dessutom ger de som arbetar med matproduktionen bra betalt.

Det gäller bara att släppa taget om det individualistiska, fragmentariska, egoistiska sättet att betrakta jordbruket och i stället ”se helheten, arbeta holistiskt och tänka utanför boxen”. Det låter flummigt, men Joel Salatin tillhör inte den krets av gurus som åker världen runt predikar med hjälp av floskler, han har högst konkreta exempel på hur utanför-boxen-tänkandet ser ut i praktiken.

Polyface farm satsar exempelvis inte enbart på en sorts djur utan att har en variation värdig ett mindre zoo. Fördelen är att varje djurslag är bra på olika saker och tillsammans skapar de ett mer helt ekosystem. Så här kan det se ut:
På vintern har korna ett utrymme i stallet där de får sitt hö. De skiter på golvet, men i stället för att mocka ut den och lägga den på en gödselplatta utanför häller man träflis och sågspån på golvet som absorberar skiten. Tack vare kornas trampande blir gödselbädden så kompakt att nedbrytningen blir syrefri och därmed utan stank. När våren kommer släpps korna ut och in kommer grisarna. Under vintern har man nämligen slängt in majskorn i gödselbädden med jämna mellanrum. Grisar som älskar majs och som älskar att böka får sedan gå loss på ströbädden tills den är finfödelad och redo att spridas på odlingsmarken. Nu får hönsen flytta in på samma yta och tack vare denna mix minskar risken att sjukdomar och parasiter lever kvar och sprider sig.

Samma rotationstänkande gäller ute på betesmarken där korna betar först, följda av hönsen som pickar fluglarver i kodyngorna. Dessutom flyttas djuren ständigt runt till nya fållor enligt den princip som utvecklats av bland andra Allan Savory. Tanken är att härma hur betesdjur rör sig i det vilda – det vill säga i mer eller mindre ständig rörelse för att hålla sig borta från rovdjur. Gräset som utvecklats tillsammans med betesdjuren gynnas och växer snabbare när det äts av intensivt under en kort tid, gödslas och trampas ner för att sedan återhämta sig tills nästa hjord drar förbi. Stänglen, förklarar Joel Salatin, är en sorts surrogat-rovdjur som flyttar flocken från dag till annan och håller ihop den. Med ”kortsiktig störning och snabb rörelse” som han sammanfattar konceptet hävdar Joel Salatin att man har femdubblat hur många djur som kan födas från en hektar mark. Samtidigt som det ökar kolinlagringen i marken.

Det som är fascinerande är att detta inte är något litet experiment-jordbruk. Polyface farm brukar 800 hektar mark. Och gör det dessutom långt mer framgångsrikt än de konventionella amerikanska jordbruken. En viktig förklaring är att man har satsat på system som inte kräver dyr infrastruktur. Visst har man några traktorer, motorsågar och andra maskiner, men i jämförelse med ett konventionellt jordbruk är det en högst begränsad maskinpark.

– Det är ett stort problem med för hög specialisering av infrastrukturen, menar Joel Salatin, vi blir förslavade av våra maskiner.

Enligt Salatin spenderar genomsnittsbonden i USA hälften av utgifterna på bränsle till sina maskiner. På Polyface farm är det en tjugondel. I stället är det fler människor som arbetar på gården: tjugo anställda, en kader av volontärer och så ytterligare några som sköter försäljning på marknader och distribution.
En annan framgångsfaktor är nämligen att allt som produceras på gården säljs direkt till konsument. Mellanhänderna behövs inte tack vare ett stort lokalt nätverk.

Det finns en del som man kan invända om man är på det humöret, som att gården är högst beroende av att köpa in stora mängder foder för att mätta sina djur. Men humöret denna dag är ett annat. Folk vill bli, och blir, inspirerade. I publiken sitter flera av pionjärerna inom svensk ekologisk matproduktion. Alla verkar nöjda.

Superbonden har landat, levererat och, förhoppningsvis, åtminstone sått några frön som får flera sunda jordbruk att blomma.

Har permakultur blivit en kult?

Permakultur är ett ord med särskild lyster. Var gång någon tar det i sin mun ångar luften av entusiasm och förhoppningar, ofta också av löften. Permakultur verkar vara nyckeln till hur vi ska kunna föda oss själva på ett hållbart sätt. I min bok Kollaps skriver jag att permakultur ”kan ses som alternativet till å ena sidan det ryggknäckande grävandet i jorden som civilisationernas befolkningar har ägnat sig åt sedan den neolitiska revolutionen och å andra sidan det ohållbara maskinjordbruk som kom med den fossila revolutionen. Permakultur – som innebär en tredje väg – skapar genom medveten design och ett helhetstänkande mänskliga bosättningar som producerar sin mat genom att arbeta med, i stället för mot naturen.”

En kompis som gick en kurs i permakultur i våras fick lära sig begreppet ”gin&tonic-odling”. Andra pratar om ”hög avkastning” med ”liten insats”. Varför slita i onödan när en fulländad permakulturplan kan designa bort det mesta av jobbet?

Den entuaismen som omgärdar permakultur är förståelig. Men som med alla koncept som ibland låter för bra för att vara sanna är det klokt att vara lite extra kritisk. Och frågan är om vi är det när det gäller permakultur? Trots all hype är det slående hur sällan jag hör någon ifrågasätta den. Och då menar jag seriös kritik, från sådana som delar grundanalysen att matproduktionens problem inte löses med mer industrialisering.

Det var därför extra stimulerande att läsa det senaste numret av The Land som tar sig an permakulturrörelsen med en skeptikerblick.

I artikeln ”Permaculture: The Big Rock Candy Mountain” skriver Peter Harper från Centre for Alternative Technology om den kult som han menar har uppstått:

De flesta som attraheras av permakultur är unga, drömmande idealister som söker någon form av system för att strukturera sina aktiviteter och skapa mening. Det spelar inte så stor roll om saker och ting ”fungerar” eftersom man inte behöver vara beroende av dem. Det är deras symboliska värde som räknas. Jag har mött massor av ”permakulturträdgårdar” med en minimal produktivitet som likväl har övertygat sina skapare att de mer eller mindre är självförsörjande på mat. Några mätningar och siffror skulle snabbt krossa den illussionen, men permies är inte så mycket för att mäta sina resultat.

Enligt Peter Harper uppstod det tidigt en splittring inom permakulturrörelsen, en splittring som aldrig riktigt har uppmärksammats. De två grundarna, Bill Mollison och David Holmgren, valde två olika vägar. Bill Mollison – som företrätt huvudfåran inom rörelsen – skapade ”en global circus” mer inriktad på att sprida fascinerande idéer än att testa om de verkligen fungerar i praktiken. Medan David Holmgren genom tålmodigt arbete kritiskt började undersöka hur väl de idéer som han och Mollison utvecklat gick att praktisera – utan att blunda för de negativa resultaten.

Detta är Harpers huvudkritik: kreativt tänkande och intressanta idéer i all ära, men de är tämligen värdelösa om det inte håller vad de lovar. Och utifrån sin egen erfarenhet som odlare hävdar han att odling trots allt kräver en hel del arbete. Han tar exemplet med den inom permakulturkretsar så omhuldade skogsträdgården där en myriad av perenna ätbara växter bildar en trädgård som mer eller mindre sköter sig själv. Inte sällan säljs denna in som något som, när den väl är etablerad, mest innebär jobb i form av skörd. Något som Harper har svårt att köpa:

”Skogsträdgården” kommer visa sig vara ett system med liten insats och låg avkastning, medan en vanlig trädgårdsodling innebär hög insats och hög avkastning. Du kan säga att de båda är lika ”produktiva” i förhållande till arbetsinsats, den ena passar odlare med mer mark än tid, den andra odlare med mer tid än mark. Och man kan enkelt tänka sig en mix av de båda systemen. Permakulturörelsen har gjort oss en tjänst genom att peka på möjligheterna med perenna grödor, ätbara träd och tredimensionellt tänkande i odlingarna. Men den har totalt översålt idén, de hävdar att de funnit den heliga graalen i form av ett system med låg insats och hög avkastning.

I samma tidning intervjuas Patrick Whitefield, en av permakulturens frontfigurer och författare till bland annat boken Permakultur i ett nötskal. Han instämmer i viss mån i kritiken och säger bland annat att det finns en tendens inom permakultur mot överentusiasm: ”att påståenden tagna ur luften betraktas som sanningar och en tro att sådant som fungerar i en bok nödvändigtvis också fungerar i praktiken”. Precis som Peter Harper efterlyser Patrick Whitefield en mer kritisk attityd, vilket inte behöver förringa permakulturens styrkor.

På ett eller annat sätt ska vårt samhälles stora kriser tacklas och ett annat sätt att producera vår mat på kommer tveklöst att behövas. Vi vet ännu inte hur detta kommer att gå till, men den experimentslusta som permakulturrörelsen hyser lär vara ett viktigt bidrag. Som Patrick Whitefield påpekar: permakulturen har gått i bräschen för många nya idéer vilka i dag anses som närmast konventionell odling. Dessutom erbjuder permakultur en verktygslåda av principer som åtminstone för mig har konkretiserat samspelet mellan alla olika delar på en odlingsplatser: växter, djur, människor, byggnader och så vidare.

Jag tror inte att det finns något större problem med permakulturens idéer i sig. Problemet är snarare att en del av dess anhängare – i ljuset av övermäktiga utmaningar – sätter ett orealistiskt stort hopp till ett visst koncept för att producera mat. Ungefär som många andra sätter ett orealistiskt stort hopp till förnybar energi eller politiska styrmedel eller en monetär reform. Och när hoppet blir orealistiskt, för att inte säga falskt, brukar det kritiska tänkandet blåsa ut genom dörren.

Till helgen arrangeras permakulturfestivalen Synvända i Stjärnsund i Dalarna. Den som är nyfiken på permakultur och vill få en dos inspiration rekommenderas ett besök. Jag kommer själv att åka dit.

Omställning pågår

Reportage ur Klimatmagasinet Effekt nr 1/2009.

Protester, kampanjer och aktioner räcker inte. För att möta klimathotet och den annalkande­ energikrisen måste medborgarna själva påbörja omställningen till ett mer motståndskraftigt, hållbart och självförsörjande samhälle. Med denna utgångspunkt sprider sig nu Ställ om-städerna, Transition Towns, världen över.
David Jonstad rapporterar från Ställ om-rörelsens epicentrum – Storbritannien.

Trots duggregnet, trots fredag kväll, trots prime time för underhållningsprogram på tv, väller folk in i S:t Peters-
kyrkan i stadsdelen Hackney i östra London. Inne i kyrkan serveras vin i plastmuggar. Flygblad delas ut och stämningen är både uppsluppen och förväntansfull.
I kyrkbänken bredvid mig sitter två kvinnor som båda arbetar i församlingen. De är lyriska. Så mycket folk som nu kommer det sällan till deras kyrka, berättar de och tror att förklaringen är en lyckad kombination. Kvällens huvudtalare är George Alagiah – karismatisk stjärnjournalist och populärt nyhetsankare på BBC. Kvällens ämne är mat, eller närmare bestämt: frågan om maten kommer att räcka till alla i framtiden.
Även inramningen är ovanligt lyckad. Lite som da Vincis målning Nattvarden, men i stället för lärljungar kantas bordet av representanter för organisationer som på olika sätt kämpar för att öka den lokala matproduktionen. Och intill dessa står George Alagiah, upplyst av en ljusstråle från ovan.
– Matfrågan kommer att vara den stora frågan för oss under resten av våra liv, predikar Alagiah. Minns ni förra året när det plötsligt, inom loppet av några veckor, blev matkravaller över hela världen? Tro mig, det var en teaser inför framtiden.
– Den viktigaste orsaken till att matpriserna plötsligt sköt i höjden, säger Alagiah, var oljan. Oljepriset var uppe i 147 dollar fatet våren 2008 och eftersom oljan är en huvudingrediens i nästan all matproduktion följde matpriserna efter.
Han fortsätter att rada upp andra orsaker till varför vi står inför en snar matkris: Klimatförändringarna ger sämre skördar och torrare marker. Vattenbristen är nu så påtaglig att indiska bönder begår självmord när de inser att de inte får upp något vatten hur djupt de än försöker borra sina brunnar. Jakten på biobränsle har gjort att vi, med Alagiahs ord, ”bokstavligen tar maten ur munnen på de fattiga människorna och stoppar den i våra bilar”. Samtidigt vill allt fler människor på jorden leva i-landsliv, det vill säga sätta i sig kött och mjölk i mängder och samtidigt kasta en fjärdedel av maten i soporna.
– För att kunna försörja Storbritannien med mat behöver vi sex gånger mer land och vatten än vi har. I dag löser vi det genom att låta andra producera maten åt oss. Men vad händer när oljan sinar?
Nyhetsankaret George Alagiah redogör, med en trovärdighet som är total, sakligt för de fakta som allt fler har tagit till sig, men som regeringarna än så länge håller ifrån sig: Att vi balanserar på kanten till en djup energikris. Att vi närmar oss peak oil, oljetoppen, då utvinningen av olja för första gången sedan den upptäcktes för hundrafemtio år sedan snart kommer att minska i stället för att öka. Samt att den billiga energi som utgjort grunden för västvärldens expanderande ekonomier därmed snart inte är billig längre, utan en bristvara.
Den enda räddningen:
– Lokalsamhällena måste stiga fram och ta kontroll över maten, säger nyhetsankaret.

Sarah Nicholl i Belsize i norra London leder in mig på en bakgård. Länge var denna plats överväxt med ogräs och buskar. Kommunens fastighetsbolag ville asfaltera och anlägga en parkeringsplats, men grannarna ville annat. De ville förvandla bakgården till en trädgård och efter ett halvårs kamp fick de igenom sin vilja. Nu är ogräset och buskarna utbytta mot potatisplantor, rödbetor, sockerärtor, kryddväxter och zuccini. Bakom projektet står Transition Belsize som på mindre än ett års tid har trummat igång en mindre matrevolution i grannskapet. Flera bakgårdar har omvandlats till odlingslotter och de har fått markägare, inklusive kommunen, att överlåta oanvänd mark för matodling. På biblioteket har de byggt upp en särskild avdelning med böcker och tidningar i ämnet. En matkedja har börjat sälja överskottet från odlingarna.
I dag är matgruppen den största av Transition Belsizes grupper och har omkring 40 medlemmar.
– Men det tog ett tag innan vi lärde oss hur vi skulle få med oss folk, berättar Sarah Nicholl. När vi startade trodde vi att det handlade om att arrangera en massa möten och pumpa ut en massa information. Men efter några månader så insåg vi att det egentligen handlar om att lära känna folk och börja bygga upp lokalsamhället. Allt är så splittrat i London. Folk flyttar ofta, det är högt tempo och stressigt. Så vi backade lite och började titta på vad som var viktigt. Om folk inte känner varandra så vill de inte prata med varandra och om folk inte pratar med varandra kommer man inte särskilt långt.

Samtidigt – när folk väl börjar prata med varandra kan det gå väldigt fort. Det som skett i Belsize det senaste året har skett parallellt i flera hundra andra stadsdelar, hela städer och byar, så kallade Transition Towns – Ställ om-samhällen. De finns i USA, Australien, Italien och ett dussintal andra länder, men framför allt finns de i Storbritannien och det är mot stadsdelar som Belsize som det mesta intresset nu riktas.
De första Ställ om-samhällena uppstod på landsbygden där förutsättningarna är bättre än i städer. I mindre samhällen finns ofta en starkare gemenskap, där finns land att odla mat på och där är folk mer rotade i sitt lokalsamhälle. I städerna är utmaningen större. Det är inte säkert att folk ens identifierar sig med området de bor i, de flesta känner knappt sina grannar och vad gäller matfrågan – hur sjutton löser man den i en stad med miljontals människor men bara små plättar av odlingsbar mark?
Ingen vet, men mycket tack vare Ställ om-rörelsen har frågan hamnat i blixtbelysning. Matfrågan diskuteras överallt. Londons borgmästare har just lanserat projektet Capital Growth som syftar till att anlägga 2 012 nya odlingslotter till dess att London står värd för OS, sommaren 2012. Inte av en slump tillhör den första odlingslotten en Ställ om-stad: Transition Brixton.
Brixton är en av de stadsdelar som kommit längst i ställ om-arbetet, även om det inte syns så mycket på ytan. Än så länge är denna fattiga och multietniska del av södra London mest känd för sin starka musikkultur liksom sin stora karibiska befolkning, men Duncan Law arbetar hårt för att Brixton även ska bli en inspirationskälla för andra storstadsmiljöer som vill ställa om. Han är en av eldsjälarna i Transition Brixton och är lätt att hitta i myllret utanför tunnelbanestationen, trots att vi inte träffats tidigare. Han cyklar upp på trottoaren på en liggcykel, studsar upp ur sadeln och hinner mingla runt med ett par personer i folkhavet innan han tagit sig fram till mig – just kommen från ett möte med en företagsgrupp i Brixton om den lokala valuta som Transition Brixton snart lanserar. Duncan berättar med entusiasm:
– Poängen med en lokal valuta är att pengarna inte försvinner från lokalsamhället. Köper jag till exempel något på Tescos här försvinner 90 procent av det jag betalat från Brixton. Med en valuta som är lokal går pengarna i stället runt här i Brixton, det stärker den lokala ekonomin och bygger upp relationer mellan lokala producenter och affärsinnehavare.
En annan fördel, förklarar han, är att bara idén om en lokal valuta har satt igång en diskussion om vad en lokal ekonomi är och vad vi värderar i en sådan. ”The Brixton Pound” (med Brixton-kändisar som David Bowie och Linton Kwesi Johnson på sedlarna) lanseras nu i höst, och i slutet av sommaren hade över femtio företag, restauranger och butiker meddelat att de kommer att ta emot den nya valutan. Även kommunen stödjer projektet.
På 1800-talet var lokala valutor vanliga, nu håller de på att få en renässans. Två av de tidigaste Ställ om-städerna, Totnes och Lewes, har sedan ett par år tillbaka framgångsrikt infört lokala valutor och nyligen tryckt nya sedlar. The Brixton Pound blir den första valutan för en stadsdel.

Framgångarna för Ställ om-rörelsen förklaras ofta med den känsla av hopp och till och med nöje i att på ett väldigt handfast sätt förändra samhället. Men hur käckt det hela än ser ut på ytan ligger en klump av desperation i magen på alla jag träffar. För Alexis Rowell innebar insikten om klimat- och energikrisen att hela hans liv förändrades.
– Jag vaknade upp en dag och insåg att Nordpolen kommer att ha smält under min livstid. Det gjorde att jag gick in i en tre dagar lång depression. När jag kom ut ur depressionen insåg jag att jag var tvungen att förändra mitt liv. Tidigare var jag en internationell företagare och flög mycket i mitt jobb. Först slutade jag flyga, sedan sålde jag bilen, jag började odla massor av mat på balkongen och så vidare. Och efter det bestämde jag mig för att försöka förändra mer – genom politiken.
I dag är Alexis Rowell kommunpolitiker och aktiv i Ställ om-staden i Camden där han bor. Mycket av sin tid ägnar han åt att få andra politiker att förstå mer av utmaningen. Trots den snabba utvecklingen för Ställ om-rörelsen och andra liknande inititativ anser nämligen Alexis Rowell att politikerna måste ta fram en krisplan.
– Nästan all mat, allt vatten, all energi kommer utifrån. London kommer bara att överleva en seriös peak oil-chock om någon har förberett så att den viktigaste servicen fungerar. Det är fullt möjligt, fast vi har inte särskilt mycket tid. Problemet är att folk inte verkar vara beredda att reagera innan krisen är ett faktum. Och då är det för sent.

Utanför en jamaicansk restaurang i Brixton där reggaen flödar ur feta högtalare säger Duncan Law det som många andra i rörelsen ger uttryck för: Det är inte säkert att detta kommer att fungera, men vad kan man göra annat än att kämpa vidare?
– Att få saker att hända uppifrån har hittills inte visat sig fungera, så vi försöker åstadkomma förändringen underifrån i stället. Problemet är att om vi inte lägger fram vårt budskap på ett väldigt vänligt sätt uppfattar folk det som ett hot mot deras drömmar. Samtidigt som vi måste vara ärliga med att vi inte tror att ekonomisk tillväxt är lösningen på folks problem. Många befinner sig i ett överlevnadsläge snarare än hållbarhetsläge. För att få dem till det senare gäller det att förklara vad överlevnad är på en något längre sikt.
Å andra sidan: ju längre väntan på att ”det ska vända” drar ut på tiden – utan att det faktiskt vänder – desto mer attraktiva framstår Ställ om-rörelsens idéer. Som The Guardians Madeleine Bunting skriver i en kommentar:
– De tar itu med den sociala recessionen, känslan av hur lokalsamhället kopplas bort och faller isär, samtidigt som idéerna ligger i linje med den enorma beteendeförändring som kommer att krävas för att vi ska få ett samhälle med låga utsläpp. Det är mycket troligare att sådana beteendeförändringar sker genom relationer mellan människor än som ett resultat av att misstrodda politiker dikterar förändring. Det hela skapar en oväntad aptit för politiskt engagemang i en tid av utbredd desillusion med den konventionella politiska processen.

Följaktligen har omfamningarna från politikerna inte låtit vänta på sig. Storbritanniens miljöminister Ed Miliband hyllade i ett tal förra året Ställ om-rörelsen som han menade gjorde ett ”oerhört viktigt arbete” för att ”engagera människor i en folkrörelse som kan sätta press på politikerna”. En undersökning visade att The Transition Handbook av Rob Hopkins var en av de mest populära böckerna bland brittiska parlamentsledamöter. Och i somras kom inte helt oväntat den brittiska regeringen med sitt eget ställ om-initiativ: ”The low carbon transition plan”.
Men Ställ om-rörelsen har också fått stå ut med kritik, både från de egna leden och utifrån. Den vanligaste kritiken är att rörelsen domineras av vit medelklass. Hur ska man kunna förändra samhället om man inte lyckas få med sig arbetarklassen och personer med utländsk bakgrund?
Ingen förnekar att detta är ett problem, men det finns också flera exempel på Ställ om-städer som framgångsrikt bygger upp sin bas i områden som huvudsakligen bebos av just arbetarklass och invandrare. Många arbetar också hårt på att bredda rörelsen. En av dessa är Lucy Neal som är aktiv i Transition Tooting i södra London. På den konferens som Transition-nätverket i Storbritannien arrangerade i våras var hon en av de hårdaste kritikerna mot att stora grupper i samhället än så länge lämnats utanför.
Som alla andra jag träffar från olika Ställ om-städer kan Lucy Neal varken stå eller sitta still. Hon befinner sig i ständig förflyttning. Det är så mycket hon vill visa. Tusen idéer om vad den gamla nedlagda biografen borde användas till, vad som skulle kunna läras ut på arbetsförmedlingen, vilka områden som borde bli matodlingar och så vidare. Hennes energi och entusiasm skvallrar om att hon förmodligen kommer att genomföra åtminstone hälften av idéerna.
Vad gäller ambitionen att bli en rörelse för alla är detta redan på gång. Lucy Neal berättar om hur Transition Tooting genomförde en sorts pilgrimsvandring längs stadens huvudgata för att få med sig de religiösa samfunden på Ställ om-spåret. Sikh-templet, moskén, katolska kyrkan, synagogan och så vidare. På varje ställe hölls ett möte utifrån respektive religions syn på människans förhållande till naturen. Borgmästaren själv följde med halva dagen och överväldigades av mottagandet. För Transition Tooting innebar denna dag att deras nätverk vidgades enormt.
Halvvägs ner längs huvudgatan dyker Lucy in hos apotekaren Indrajit Patel för att uppdatera honom om några av de kommande projekten för Transition Tooting, bland annat en stor matfestival. Indrajit Patel är redan ombord. Han har själv börjat organisera butiksägarna i samma affärslänga för att odla mat på bakgården.
– Det finns ett stort behov av utbildning, säger han. Vi måste lära oss att bli mer självförsörjande och lära oss återanvända resurserna. Så det senaste jag jobbar med är att samla ihop matoljefat som folk slänger och så skär jag sönder dem har mina växter i dem, säger han stolt.

Det finns något förlösande i att börja prata om sådant som varit centralt för människor i alla tider, men som under oljeeran hamnat i skymundan av konsumtionssamhällets statusjakt. I S:t Peters-kyrkan sjuder publiken av frågor och åsikter efter att George Alagiah avslutat sitt föredrag om maten. Varför är inte all odling ekologisk, varför över huvud taget tillåta något annat? undrar någon. Vi borde ransonera. Inte bara oljan, utan kanske även maten, anser flera. En man från Ghana förklarar att kvällen öppnat hans ögon för problemet med framtidens matförsörjning när energin blir dyrare. Många uttrycker frustration över de dåliga framtidsutsikterna.
Med i panelen sitter Ian Westmoreland från Transition Hackney, en av de organisationer som arrangerat kvällen i S:t Peters-kyrkan. Han instämmer med de i publiken som uppgivet konstaterar att de förändringar som måste till är så enorma att de nästan känns omöjliga. Men, säger han, drygt två hundra Ställ om-städer världen över har redan börjat göra dessa förändringar.
– All den kreativitet som vi har använt för att skapa problemet kan vi också använda för att lösa det.
För som allt fler vittnar om: känslan av att kunna förändra tillsammans, om än i det lilla, ger faktiskt något mer än bara grönsaker och ett starkare lokalsamhälle. Nämligen en bot mot uppgivenheten.

LOKALT SVAR PÅ GLOBALT PROBLEM

Det handlar inte bara om att göra samhället mer hållbart, betonar Ställ om-konceptets utvecklare Rob Hopkins. Klimatförändringar och en snabbt uppseglande energikris kommer att påverka våra samhällen vare sig vi vill eller inte. För att möta denna utmaning gäller det att skapa samhällen som är resilienta. Ordet resilient är relativt nytt i det svenska språket och översätts närmast med motståndskraftig – eller förmågan att klara av och återhämta sig från störningar. Exempelvis har ett samhälle som är beroende av att mat fraktas till staden med lastbilar en låg resiliens eftersom det snabbt skulle få problem om det blev brist på energi att driva lastbilarna med.
Ställ om-konceptet betonar därför vikten av att öka samhällets resiliens. Genom att öka graden av självförsörjning på till exempel mat, vatten, energi och andra resurser. Dessutom ökar resiliensen om människor känner varandra, om produktionen och konsumtionen är mer lokalt förankrad och ekonomin mindre beroende av omvärldens svängningar.
Strategin för att lyckas med detta är att öka medvetenheten om de utmaningar som samhället står inför och samtidigt mobilisera människor till att påbörja de förändringar som måste till för att kunna möta dessa utmaningar. Så långt som möjligt strävar rörelsen efter att utnyttja de kunskaper och tillgångar som finns i lokalsamhället för att genomföra omställningen.

Rob Hopkins började utveckla konceptet om ”Transition Towns” medan han arbetade som lärare i ekologisk design på Irland. När han flyttade tillbaka till Storbritannien och byn Totnes i södra England sattes idéerna i verket på allvar och möttes snabbt av ett stort intresse, både i Totnes och i andra delar av Storbritannien.
Efter att ha spridit sig över de brittiska öarna fick rörelsen fäste i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och en rad andra länder. I dag finns över två hundra officiella Ställ om-städer och flera tusen som är under uppstart.
I höst lanseras rörelsen i Sverige efter närmare ett år av förberedelser. I somras fick nätverket Ställ om Sverige officiell status som den svenska delen av det internationella Ställ om-nätverket. Flera svenska orter ligger redan i startgroparna för att lansera sig som Ställ om-städer.

David Jonstad

Vänstern som försvarar en ohållbar och orättvis världsordning

Folk brukar fråga mig "möter du mycket invändningar när du föreläser om kollapsen?". Jag antar att de väntar sig det, det gjorde jag också – innan min bok släpptes. Nu vet jag att invändningarna normalt är ganska få. Bland de som jag föreläser för är det i regel ingen tvekan om att vårt moderna samhälle styr mot en ekologisk och ekonomisk kollaps. Frågorna handlar snarare om hur detta kommer att ske och vad vi ska göra nu.

När jag möts av mer kritiska invändningar är det nästan alltid från personer som antingen har betydande politisk makt eller som identifierar sig med den politiska makten.

På ett socialdemokratiskt möte där jag talade i höstas deltog Daniel Mathisen, chefredaktör på Frihet och ny ledarskribent på Dagens Arena. Han blev provocerad av det jag sa, tyckte jag var reaktionär. I dag har han skrivit en ledare, "Inplastad nationalism", där han utifrån mitt föredrag kritiserar mig och andra som förespråkar en mer lokal matproduktion för att vara utvecklingsmotståndare. Min "lösning" beskriver han så här:

ett samhälle som stryper handeln med omvärlden och där varje individ svarar för egen försörjning.

Det är lite hårddraget, men visst, den globala handeln borde minska och den lokala självförsörjningen vad gäller mat och andra grundläggande behov borde öka. Dock som en del i en gemensamt organiserad omställning, inte som en individuell grej.

Denna kritik blottar en klyfta i den politiska debatten som är väl värd att uppmärksamma. Och det intressanta är att denna klyfta inte går mellan höger och vänster. Den går mellan de som fortfarande tror på framstegssagan (framtiden är en ljusare och tekniskt uppgraderad version av i dag) och oss som slutat tro på denna saga (framstegssagan har varit dopad med olja och andra billiga resurser som nu börjar bli uttömda).

Dessutom kan man tillägga att framstegssagan har gjorts möjlig genom en extrem omfördelning av resurser. Det ekonomiska och tekniska övertag som västvärlden skaffade sig, främst genom den industriella revolutionen, gjorde det möjligt för oss med stor köpkraft att i allt större utsträckning tillägna oss fattiga människors tid och mark. Något som i dag har nått absurda proportioner.

Med andra ord: Daniel Mathisen, jag själv liksom de flesta av er som läser detta tillhör en priviligerad skara i dagens globala civilisation. Vi försörjer inte oss själva, vi tjänar pengar i det industriella maskineriets överbyggnad och med dessa pengar köper vi det vi behöver, ofta väldigt billigt.

Om man vill behålla detta privilegium och samtidigt behålla sin identitet som vänster och progressiv tvingas man inta en position som går ut på att alla kan tas upp i de priviligerades krets. Det är bara maskinen som behöver modifieras:

Det är inte tillväxten i sig som är problemet, det är dess källor. Det är inte transporterna i sig som är problemet, det är drivmedlen. Och det är inte handeln i sig som är problemet, det är villkoren för hur den bedrivs i dag.

På Mathiesen låter det som om fysiska begränsningar inte existerar. Utan att specificera hur ska den industriella civilisationen göras grön och rättvis. Trots att den ekologiska förstörelsen och ojämlikheten i världen har ökat i takt med att denna civilisation har brett ut sig.

Att försöka kliva bort från denna ordning handlar inte om nationalism eller isolering. Det handlar om att minska sina anspråk på naturens och andra människors resurser så att världen blir mindre ohållbar och mindre ojämlik. Jag ser det som en progressiv handling.

För att citera Keynes (ur ett tal från 1932):

Idéer, kunskap och vetenskap, gästfrihet och resande – detta är sådant som av sin natur borde vara internationellt. Men låt varor förbli hemmagjorda närhelst det är rimligt och praktiskt möjligt.

Daniel Mathisens vänster skulle kunna vara en del i denna omställning till ett samhälle som ur ett globalt perspektiv lever upp till vänsterns ideal. Men än så länge verkar den mer intresserad av att upprätthålla status quo. Trist.

Inte bara bisamhällen kollapsar

Foto: Folkets bio

I dag har filmen Inte bara honung premiär på flera av Folkets bios salonger runt om i landet. Titeln är närmast en underdrift; bin handlar visserligen om mer än honung, men filmen handlar om mycket mer än bara bin. För samtidigt som regissören Markus Imhoof söker svaren på varför bina dör runt om i världen, så röjer han det ohållbara i hela vår civilisation. Och på samma sätt som att bisamhällen kollapsar av ett system där varje problem kräver en snabb lösning, som oftast stavas kemikalier och som gör det omöjligt att ställa om systemet från grunden, så håller vår civilisation på väg att kollapsa då ekonomisk tillväxt ses som lösningen på allt – trots att det är tillväxten som har fört oss dit vi är i dag.

Men vi börjar med bina. Bisamhällen håller på att gå under. I USA har uppskattningsvis 40–50 procent av bina dött den senaste vintern, och det ser inte särskilt mycket bättre ut i Europa. Hälften av bina i Schweiz beräknas ha dött vintern 2011-2012. I Sverige har regeringen tillsatt extra forskningspengar för att komma till rätta med problemet och jordbruksverket räknar med att i genomsnitt tolv procent av Sveriges bin dör under vinterhalvåret. I delar av Kina har bina försvunnit totalt – istället tvingas människor att pollinera fruktodlingarna för hand.

Bina spelar en avgörande roll för vår livsmedelsförsörjning. Givetvis skulle vi klara oss väl utan honung, men globalt sett så är en tredjedel av all mat vi äter beroende av pollinerande insekter, och det är bina som står för 85 procent av pollineringen. Om bina försvinner kommer det att få långtgående konsekvenser.

Det finns ingen enskild orsak som kan förklara bidöden. Nyligen kunde forskare konstatera att bekämpningsmedel av typen neonikotinoider – en typ av nervgift – är en viktig faktor. Detta har lett till att EU-kommissionen kommer att införa ett tvåårigt förbud för tre av de farligaste ämnena i gruppen. Men bekämpningsmedlen kan inte förklara allt. Flera olika virus har också drabbat bina, och i USA, där bina körs i lastbil till olika delar av landet för att hyras ut för pollinering under de olika odlingssäsongerna, är stress sannolikt en bidragande orsak. Lägg också till hårda avlingsmetoder för att premiera det lugna europeiska biet framför det aggressiva afrikanska (som inte har drabbats av bidöden på samma sätt) och det blir tydligt att det är en komplex sammansättning orsaker som alla bidrar till problemet.

Men alla orsakerna (möjligtvis med undantag av de olika virusen) har sin grund i att bina används som en viktig kugge i vårt ständigt växande ekonomiska system, där allt fler bin behövs för att pollinera allt fler växter för att föda en allt större och rikare befolkning. Som den kommersiella amerikanska biodlaren säger i filmen: surrande bin är ljudet av pengar. När bisamhällena dör menar han att det enda han har att slå tillbaka med är kemikalier och antibiotika som tillsätts i binas sockervatten.

Det är skrämmande likt hur vi hanterar problemen med växthusgaserna, resursbristen, den utarmade biodiversiteten, och även den ekonomiska krisen. Alla lösningar handlar om att systemet måste bevaras, att det ska gödas med allt mer resurser för att produktiviteten ska öka, och hjulen ska kunna snurra snabbare och snabbare i jakten på "hållbar" tillväxt. Men i själva verket är dags att stanna till, tänka om och fundera på vad vi egentligen vill, och acceptera att allting vi har i dag inte kan bevaras. Vi bör diskutera vad det faktiskt är som betyder någonting. För även om en stundande civilisationskollaps inte kommer att komma lika plötsligt som ett utdött bisamhälle, råder det inga tvivel om att vi håller på att slå in i väggen.

Ingen beredskap för matkris i Sverige

Jag vill påstå att framtiden aldrig tidigare har varit så svår att förutsäga som i dag. Aldrig tidigare har nämligen komplexiteten varit så omfattande. Ändå, paradoxalt nog, bygger vi upp samhället med utgångspunkten att vi mer eller mindre exakt kan förutse vad som kommer att ske i framtiden.

Exempelvis räknar vi med att transporter, kommunikationsystem, energiförsörjning och så vidare, kommer fungera lika väl i morgon som i dag.

Detta gör vi trots att vi närmast dagligen överraskas av händelser som de flesta inte har kunnat förutse, både i stort och smått. Det behöver inte vara svarta svanar – oförutsedda händelser med stora konsekvenser – som vi skriver om senaste numret av Effekt (artikeln finns nu tillgänlig på nätet). Det kan också vara mindre händelser som får stora följder för den som drabbas.

De senaste dagarna har vi fått veta att insättningsgarantin för dina sparpengar plötsligt kan tas bort om bank- och statsmakten så kräver. Följderna kan bli enorma om det förtroende som hela finanssystemet bygger på plötsligt rasar.

I dag nås vi av nyheten att det är strömavbrott i Fukushima – en plats där elförsörjningen rimligen borde vara tryggare än på de flesta andra platser.

I morgon kommer en ny överraskning, någon helt annanstans. Och frågan är då: hur god är beredskapen för den dag då någon del av något system havererar där just du befinner dig?

Det läskiga svaret: det finns en väldigt låg beredskap. I tjugo års tid, sedan EU-inträdet och kalla krigets slut, har Sverige konsekvent monterat ner sin krisberedskap. Marknaden ska lösa problemen, har det hetat.

Den svenska livsmedelsförsörjningen har inte varit så här sårbar sedan 30-talet, säger Christer Isaksson, redaktör för boken Maten och makten.

Alla myndigheter svär sig fria från ansvar. Ansvaret ligger i stället på den enskilde i händelse av exempelvis en störning i de långa och globala produktionskedjor som gör att vi får mat på bordet:

– Vi har ett relativt smalt uppdrag och tittar framför allt på logistiska problem. Det är inte så att Livsmedelsverket ska koka soppa, är det kris så får friska människor räkna med att klara sig själva, säger Therese Frisell som jobbar livsmedelsberedskap på Livsmedelsverket (SVD).

Lagerhållningen är centraliserad och begränsad. Om transporterna står stilla tar mjölken slut i butiken på några timmar och centrallagren har mat för högst tio dagar, enligt en undersökning från Sveriges åkeriföretag.

Nu verkar experter och myndigheter i viss mån inse att det kanske trots allt är klokt att ha en viss beredskap för exempelvis livsmedels- och energikriser. I Svenska Dagbladet citeras Johan Kuylenstierna, vd för Stockholm Environment Institute:

– Vi lägger ner jordbruksmarker och det är möjligt att vi ska göra det, men man bör åtminstone förstå vilka konsekvenser det får. Jag kan bara tycka att det är absurt att vi inte har en bättre överblick över de risker som finns vad gäller en tryggad livsmedelsförsörjning.

Vill man inte vara beroende av myndigheternas ofta begränsde krisberedskap gäller det att bygga upp en beredskap själv, likt familjen Hammargård.

– Stormen Gudrun gjorde väldigt många väl förberedda, i efterhand. Vi brukar rekommendera att man ska ha mat för åtminstone tre dygn, innan dess kan man inte räkna med någon hjälp, säger Ulrika Hammargård.

Genvägar i en modifierad verklighet

Kontroll av mat inom unionen verkar vara en av EU:s hjärtefrågor för tillfället. Förra veckan var jag på ett seminarium om GMO-märkning som anordnades av den gröna parlamentsgruppen i Bryssel, men jag fick läsa titeln: ”GMO-free labelling of food products: a way to increase GMO-free supplies for animal feed?” flera gånger innan jag förstod dess innebörd.

För att vara ärlig trodde jag att det skulle handla om hur produkter som genmodifierats skulle förses med en tydligare märkning. Men det visade sig handla om motsatsen – en märkning av de produkter som inte genmodifierats. När jag insåg det blev jag skeptisk. Och ju längre seminariet gick desto mer illa till mods kände jag mig. Inte av förslaget, utan av verkligheten.

Den GMO-situation vi befinner oss i är nämligen rätt trasslig. En summering av läget: Idag måste endast vissa varor som framställts med hjälp av GMO – men som inte innehåller något genmodifierat material – förses med information om att genmodifiering har använts under produktionen. Om varan behöver märkas eller inte beror på vilken del av produktens DNA som berörs av förändringen. Livsmedelsverket sammanfattar så här:

”Alla produkter som består av, innehåller eller har framställts av GMO ska märkas. På en produkt kan det till exempel stå 'framställd av genetiskt modifierad soja'. Även livsmedel som är framställda av GMO men som genom olika processer inte längre innehåller något DNA från en GMO ska märkas, till exempel tomatpuré, majsstärkelse och rapsolja”

Så långt är förklaringen ganska tydlig, men längre ner kommer undantagen:

”Enzymer, aminosyror och vitaminer framställda av så kallade genetiskt modifierade mikroorganismer, GMM, och där inget sådant material finns i slutprodukten, behöver inte märkas.”

I praktiken betyder det här att kött från en ko som fötts upp på genmodifierad soja inte behöver förses med någon märkning. Detsamma gäller mjölk, ost och ägg. (Dock får inte GMO ingå i ekologisk produktion.)

Under seminariet debatterades för- och nackdelar med ett märke där till exempel de konventionella köttbönder som undviker GMO, under hela produktionskedjan, kan få sina produkter att skilja sig från kött som fötts upp med genmodifierad soja eller majs. I nuläget kan inte konsumenten se denna information på innehållsförteckningen. Istället ser det ut som att alla köttvaror är GMO-fria eftersom de inte har någon märkning om motsatsen.

En av debattörerna representerade det tyska mjölkföretaget Zott, som efter att ha märkt en av sina produkter som GMO-fri ökat sin försäljning med 25 procent. Många av seminariedeltagarna framhöll att det finns ett ökat intresse för helt GMO-fria varor. (Eller helt är att ta i, enligt nuvarande lagstiftning räcker det om mindre än 0,9 procent av en vara innehåller GMO, för att varan ska räknas som GMO-fri; detta är för att i princip alla produkter riskerar att kontamineras med GMO även om det är oavsiktligt).

Men varför handlar diskussionen om märkning av GMO-fria varor, snarare än en märkning av mat som har framställts med hjälp av GMO? Jo, det huvudsakliga argumentet är att om vi ska märka alla varor som innehåller någon typ av GMO kommer vi att märka i stort sätt allt. Nästan all produktion har på något sätt att göra med genmodifiering, och att synliggöra det skulle överskölja oss med märkningar. Det orimliga i detta var seminariedeltagarna överens om. Istället menar de att det är bättre att märka de GMO-fria undantagsfallen.

Jag tror dock att detta riskerar att leda till en verklighet där genmodifiering blir än ännu mer självklar del av matproduktionen. För att markera den verkliga normaliteten kanske det vore bättre att märka varor där GMO faktiskt har använts i produktionen. Överrumplande eller inte, ibland måste tydlighet och valfrihet prioriteras över bekvämlighet.

Om jag som konsument ska kunna påverka marknaden i någon som helst utsträckning är vetskap om de produkter som erbjuds en absolut grundförutsättning. Alternativet, att låta industriella intressen regera även när det kommer till skinkan på frukostmackan och mjölken i kaffet, har haft en framgång som nu måste ifrågasättas.

Foto: MillionsAgainstMonsanto/Creative Commons

Verklighetens Bathtub

Isle de Jean CharlesFoto: Karen Apricot New Orleans/Creative Commons

I höstas synade Effekt kulturen, och frågade sig varför inte kriserna syntes mer i film och litteratur. Det vore fel att säga att saker har förändrats särkilt mycket sedan dess, även om det har varit roligt att se vilken uppmärksamhet som Effekt-medarbetarens Jesper Weithzs roman Det som inte växer är döende har fått.

Men på Oscarsgalan i natt, som främst handlar om mastodontfilmer som Berättelsen om Pi, Les Misérables och Lincoln, finns det en film som sticker ut. Lågbudgetfilmen Beasts of The Southern Wild (den kostade visserligen cirka tolv miljoner kronor att producera, men det är endast en och en halv procent av de nästan 800 miljoner som Ang Lee satte sprätt på för att filma Yann Martels roman Berättelsen om Pi) är nominerad som bästa film. Regissören Benh Zeitlin är nominerad för bästa regi och nioåriga Quvenzhané Wallis är den yngste någonsin som har nominerats till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.

Quvenzhané Wallis är fenomenal som flickan Hushpuppy som bor med sin far i the Bathtub – ett samhälle som har hamnat på fel sida fördämningarna som ska skydda New Orleans mot det stigande havet. Bathtub är civilisationens utkant i en nära framtid. Invånarna är människor som har offrats för att den stora staden ska skyddas mot klimatförändringarnas effekter. Samhällets formella institutioner har kollapsat, i stället är det ett slags fredlig men stundtals brutal anarki som råder. Den sociala gemenskapen är viktig. Enligt dem själva anordnar Bathtub världens bästa fester eftersom det inte är någon som måste ta hänsyn till att gå till jobbet dagen efter. Festerna är nästan apokalyptiska – som ett avsked – präglade av New Orleans musikaliska arv och det kreolska köket. Ingen av invånarna vill lämna platsen där de har sina rötter, trots att det bara är en tidsfråga innan samhället slukas av havet.

Beasts of the Southern Wild är den typ av film vi letade efter i höstas. En kulturell skildring som behandlar den minst sagt prekära situation vi befinner oss i, och vad som kan hända om vi inte lyckats ändra kurs. En film som kan kommunicera med oss på ett känslomässigt plan, vid sidan av alla rapporter, artiklar och grafer. Det är saga och socialrealism på samma gång. Som saga tillåter sig Beasts of the Southern Wild att ströva långt bortom fysikens strama tyglar, för att kunna iscensätta ett barns känslomässiga koppling till naturen, men som socialrealism är den kusligt nära verkligheten.

Det verkliga Bathtub heter Isle de Jean Charles – en ö utanför Louisiana som snart kan vara ett minne blott.

Varje år försvinner 40 kvadratkilometer av Louisianas kustland ner i i havet. Kusten är en del av Mississippi-flodens delta, och det är en naturlig process att den lösa jorden eroderar och dras med ut i havet. I ett orört delta kommer dock kusterosionen att kompenseras av de sediment som floden lämnar efter sig när den svämmar över, så att den totala landmassan förblir oförändrad eller till och med växer. Detta var också vad som skedde i Missisippi-deltat fram till de massiva översvämningarna 1927 då floden på vissa ställen var 97 kilometer bred.

Efter översvämningarna började bygget med vallar och fördämningar. Men när översvämningarna stoppas kan inte floden bidra med sediment för att ersätta jorden som försvinner i havet, och landytorna blir allt mindre. Fördämningarna är byggda för att hålla vattnet borta från de största städerna som New Orleans (även om det misslyckades katastrofalt under Katrina) men de platser som har hamnat utanför fördämningarna har lämnats åt sitt öde. De hotas nu inte bara av att kusterosionen, utan även av den stigande havsnivån som klimatförändringarna bidrar med.

Isle de Jean Charles är en sådan plats. Ön blir bara mindre och mindre, och kommer dessutom att hamna utanför de barriärer som nu håller på att byggas för att skydda Louisiana mot orkaner. För de som bor på Isle de Jean Charles handlar det om att antingen flytta eller bo kvar och vänta på vattnet. (Två dokumentärer håller just nu på att produceras om Isle de Jean Charles, som ni kan se trailers för nedan.)

Oscarsgalan är kändisfesten framför andra. Röda mattor och fotoblixtar välkomnar filmstjärnorna till en tillställning som domineras av storbolagens megaproduktioner. Även om en Oscar inte är ett bevis för en bra film, så kan Beasts of the Southern Wilds framgångar förhoppningsvis bli en inspirationskälla för andra filmskapare att börja behandla klimatkrisen.

PS. Ett kulturtips för er som befinner er i Stockholm. Imorgon, måndag, är det uppläsning ur diktsamlingen Blå Blixt på Stadsbiblitoketet kl 18.00, där Effekt-redaktören Jonas Gren medverkar.

 

Can't Stop The Water from Cottage Films on Vimeo.

 

Last Stand on the Island from Evan Abramson on Vimeo.

Det goda köttet

Utdrag ur Effekt nr 4/2012

Allt kött är inte dåligt. En småskalig djurhållning är inte bara bra för miljön, på nordliga breddgrader är den nödvändig. Det är dags att nyansera köttdebatten – och skaffa en gris på varje bakgård – uppmanar journalisten, ekobonden och ex-vegetarianen Simon Fairlie.

Text: Matilda Welin Foto: Michael Bewley

Simon Fairlie är ett välkänt namn i brittiska miljökretsar. I början av nittiotalet var han chefredaktör för The Ecologist, och därefter aktiv i The Land is Ours som jobbar för rättvis tillgång till mark. Idag bor han tillsammans med ett tjugotal andra på den ekologiska kursgården Monkton Wyld Court, där han säljer liar och arbetar med markrättstidningen The Land.

Som aktiv i miljörörelsen fick Simon Fairlie ofta höra argumentet att en vegetarisk kost är det bästa för planeten. Men han tvekade på argumentet verkligen höll. Instinktivt kände han att småskalig djurhållning borde vara till nytta snarare än ett problem. Gick det att hitta vetenskapliga belägg för en sådan känsla? Svaret blev boken Meat: A Benign Extravagance (ungefär “Kött: en gynnsam extravagans”) som gavs ut för två år sedan. Den har blivit mycket uppmärksammad och prisats av bland andra journalisten och matprofilen Rosie Boycott och miljödebattören George Monbiot som efter att ha läst boken erkände att han haft fel om veganismen.

Vi sitter i Simon Fairlies arbetsrum på gården i sydvästengelska Devon. Utanför fönstret syns åkrar och redskapsbodar. Flera uthus ligger framför gårdens viktorianska huvudbyggnad. Där bortom böljar mjuka engelska kullar i det grå oktoberregnet. Vi har just avslutat en lunch – pasta med tomatsås, bröd och hemgjord ost – tillsammans med de andra som bor här.

– En viss mängd kött går att producera på ett hållbart sätt, säger Simon Fairlie och slår därmed fast grundbudskapet i sin bok.

Ja, industriell djurhållning är dålig för miljön, men det är den industriella aspekten som är problemet, inte djurhållningen i sig – den är tvärtom nästan nödvändig, menar Simon Fairlie. Boskapsdjur kan leva på marker som inte kan nära oss människor. Kor och getter kan konsumera grödor på områden som inte passar för odling – som branta sluttningar eller våtmarker – och djurens magar kan bryta ner växtmaterial som vi själva inte förmår smälta. Dessutom kan djuren tillgodogöra sig vårt avfall. I västvärlden slänger vi ungefär trettio procent av den mat som vi släpar hem från affären och tillsammans med rester från matindustrin är detta utmärkt föda för grisar.

De som talar för en vegetarisk kost brukar peka på de stora odlingsytor som går åt för att producera foder till djurindustrin. Men Simon Fairlie menar att om vi bara slutade ge djuren den mat som vi själva kan äta skulle inte detta vara något problem. På kallare breddgrader är kött och mejeriprodukter rentav den enklaste och bästa källan till protein och fett.

– Det enda vegetariska fett som man kan framställa här är rapsolja, och det går inte att odla särskilt mycket protein. Alla vegetarianer jag känner käkar fett och proteiner från andra sidan jorden.

Dessutom, påpekar han, förser djuren oss med biprodukter som skinn och håller undan skadedjur från markerna. En annan fördel är att de kan transportera födoämnen från utmarker, där de betar, till odlingsmarker som de gödslar när de kommer hem på kvällen. I sluttningen nedanför byggnaden där vi sitter går Simon Fairlies två kor Milou och Folly i en hage.

– I hagen växer näringsämnen som vi behöver i trädgården uppe på kullen. Korna är det enklaste sättet att få näringsämnena upp för backen!

I fattiga, tätbefolkade länder är odlingsmark ännu svårare att komma över än i väst. Men en ko kan hitta föda på vägrenar, ödetomter och allmänningar. En gris kan leva på köksavfall. När kon mjölkas eller grisen slaktas får bonden del av näringsämnena och energin. Djur fungerar också som nödproviant för svåra tider – de kan äta det som blir över av spannmålet ett år, och nödslaktas om skörden är dålig året efter.

Simon Fairlie förespråkar ett system där mängden djur anpassas efter hur samhället ser ut i stället för tvärtom. I dag, skriver han i Meat, föds djuren upp “som en enskild produkt som allt annat tvingas rätta sig efter”. Samhället är anpassat efter köttproduktionen. I EU är det sedan 2002 förbjudet att ge animaliskt matavfall till produktionsdjur, eftersom det anses sprida sjukdomar.

– Industriella gårdar trycker alltid på för fler hälso- och säkerhetsregler. Men en sjukdomsparanoid kultur blir en ond cirkel. Om en enda gris blir sjuk i en jätteuppfödning avlivas alla. Det innebär en stor ekonomisk förlust och då blir bonden ännu mer paranoid. Men sjukdomar är ett oundvikliga. De är ett naturligt inslag i allt liv. Om man i stället har många olika sorters djur blir ett sjukdomsfall blir inte så dyrt.

Simon Fairlie är tydlig med att den industriella djuruppfödningen måste upphöra och att vi måste äta mycket mindre kött. Ändå händer det att han blir missuppfattad. Som en artikel om hans bok rubricerades i Daily Mail: ”Köttätare, glädj er! Att äta kött är bra för planeten (och det enligt en militant vegan)”. Det är svårt att skilja på kött och kött. Människor saknar ofta kunskap om vilket kött som är hållbart odlat och vilket som inte är det. Simon Fairlie håller med om att det nog är långt kvar tills de stora massorna får upp ögonen för detta och ställer om.

– Jag skulle inte säga att det är nära förestående. Det finns en stark rörelse för minskad köttkonsumption, men jag håller med om att ämnet är problematiskt. Det kommer bara att slå igenom i stor skala om det blir en resurskris.
Boken har ändå inneburit stora nyanseringar i djurhållningsdiskussionen. Idén om en hållbar köttkonsumtion är inte ny, men Meat bidrar med en del ny fakta i fallet. Bland annat lyckas Simon Fairlie motbevisa några seglivade myter om resursåtgång. En myt som upprepats så ofta att den börjat tas för en sanning är att det går åt 100 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött. Den visade sig bygga på antagandet att boskapen föds upp på foder som odlats i öknen i Kalifornien.

Enligt Simon Fairlie vore det bästa om vi slutade att koncentrera människor i stora städer och djur i industriella anläggningar, men fram tills att en sådan förändring börjar ske i stor skala finns det annat vi kan göra i stället. Till exempel att som förr i tiden ha en gris på varje bakgård, såväl i stan som på landet.

– Det skulle inte bara vara ett bra bidrag till en mer lokal matproduktion. Folk gillar grisar! De är ganska sympatiska.

Matilda Welin är frilansjournalist bosatt i London

Nyttiga djur

Några exempel på hur boskapsdjur kan göra nytta:

  • Beta och samla upp näringsämnen på mark där vi inte kan odla.
  • Äta delar av växter som vi inte kan smälta.
  • Omvandla sopor och hushållsavfall till energi.
  • Förse oss med fett och protein i klimat där sådant är svårt att odla.
  • Omvandla näringsämnen från utspridda betesmarker till koncentrerad gödsel.
  • Hålla undan skadedjur.
  • Hålla landskapen öppna.
  • Gynna biologisk mångfald.
  • Hjälpa till i plöjnings- och skördearbete.

 

Köttskatten för känslig för att diskuteras

I senaste numret av Effekt diskuterade vi köttfrosseriet och dess konsekvenser. I dag kom Jordbruksverket med en rapport som tydligt slår fast att vi i den rika västvärlden måste minska vårt köttätande. Rapporten föreslår även att ett medel för att styra konsumtionen bort från de värsta utsläppsbovarna är att köttet beläggs med en koldioxidskatt.

Den så kallade köttskatten har blivit dagens toppnyhet (bland annat här, r och här), men förslaget har viftats bort innan det ens kom upp på bordet. Anders Borg (M) säger att han inte tror på ”en särlösning på köttområdet” medan Annie Lööf (C) twittrade att ”köttskatt är ingen lösning. Viktigare då att vi väljer kött från glada kossor som betar gräs.” och att ”vi behöver inte mer skatt på kött, snarare mindre skatt för mer klimatsmart matproduktion.” Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) säger att det inte är aktuellt med en skatt och även Socialdemokraterna säger att det är uteslutet att införa den ”bara i Sverige”. Trots att Jordbruksverket själva ärr oerhört försiktiga i sina rekommendationer – köttskatten diskuteras endast som ett tänkbart medel – verkar själva tanken på skatten tillräcklig för att det ska ta skruv.

Köttet är känsligt. Den som ifrågasätter vår köttkonsumtion ifrågasätter inte bara vår mat, utan hela vår livsstil. Det handlar om steken på sommargrillen, korven från kiosken under fotbollsmatchen, och fyllehamburgaren på McDonalds. Det handlar om den manliga jägaren (som i vår tid gestaltas personligen av TV-kocken Per Morberg som ”jagar och lagar”) och om det idylliska öppna landskapet som kött- och mejeriproducenterna använder sig av i sin marknadsföring.

Men hur mycket av det här skulle egentligen hotas av en köttskatt? Steken, korven och hamburgaren skulle bli dyrare eller kanske försvinna, men Jordbruksverket slår i sin rapport effektivt hål på myten om köttets nyttighet. Det går utmärkt att få alla nödvändiga proteiner från vegetarisk kost, och Sverige ligger över World Cancer Research Funds rekommendationer vad gäller intag av rött kött, som ökar risken för tjock- och ändtarmscancer. Även risken för hjärt- och kärlsjukdomar ökar hos personer som äter mycket rött kött och charkprodukter.

Bättre hälsa känns som en utomordentlig bieffekt av att vi minskar våra utsläpp av växthusgaser.

Hur är det då med jakten? Även om det kan finnas etiska skäl mot jakt ur ett djurrättsperspektiv, så finns det få argument mot viltkött ur klimatsynpunkt. Förutsatt att inte extra foder läggs ut i naturen bidrar inte det skjutna djuret med några extra utsläpp under sin livstid. Och om jägaren undviker att bränna allt för mycket fossila bränslen genom transporter så blir de totala utsläppen nära på noll. Men jakten skulle inte påverkas av köttskatten. Jordbruksverket föreslår att skatten baseras på ett schablonbelopp som gäller för olika typer av kött. Därmed skulle skatten på ett kilo industriellt producerat nötkött bli betydligt högre än för ett kilo kyckling, och i sin tur högre än ett kilo vilt. En köttskatt är därmed inte ett hot mot jakten.

Och hur är det med de öppna landskapen? Öppna landskap är bra för den biologiska mångfalden, och att ta bort alla betesdjur med hänvisning till klimatet skulle motverka miljömålet om biodiversitet. Köttproduktionen och köttkonsumtionen är dock – vilket Jordbruksverket påpekar – till stor del frikopplade från varandra i dag. Trots att köttkonsumtionen i Sverige har ökat konstant så har antalet kor och grisar minskat. Den fria marknaden kommer med andra ord inte se till att vi får öppna marker bara för att vi äter mer kött, istället krävs det riktade insatser för att bevara naturbetet. Att en viss konsumtion av naturbeteskött är bra ur klimatsynpunkt (vilket bland annat intervju med Simon Fairlie visade i senaste Effekt) är inget argument för att vi ska fortsätta konsumera enorma mängder industriellt producerat kött som orsakar stora utsläpp av växthusgaser.

Här är det värt att nämna Annie Lööfs förslag om att det krävs minskade skatter på klimatsmart matproduktion snarare än en köttskatt. Problemet är att stora delar av den mat vi producerar kastas bort eller går förlorad som svinn, och målet måste vara att få ner den totala mängden utsläpp. Att därför stimulera ökad produktion av mat som per enhet släpper ut mindre än köttet – utan att faktiskt minska köttproduktionen – kommer antagligen bara att leda till en ökad total matproduktion och därmed ökade utsläpp.

Därmed inte sagt att en köttskatt baserad på schablonbelopp är oproblematisk. På grund av EU:s och WTO:s frihandelspolitik är det exempelvis svårt att sätta olika skattesatser på kött beroende på ursprungsland, trots att produktionsmetoderna för nötkött i exempelvis Brasilien orsakar betydlig högre utsläpp än produktionen i Sverige. Men i dagsläget kanske köttskatten är det bästa vi har, och därför är det trist – om kanske inte oväntat – att våra politiker förkastar förslaget utan att det ens får diskuteras. De enda som verkar vara villiga att ens prata om det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet, medan resten av riksdagspartierna slår ifrån sig en fråga som går rätt in i den svenska folksjälen. Men när inte våra folkvalda ledare vågar ta tag i frågorna, är det inte så förvånande att inte så många medborgare orkar engagera sig på individnivå.

Men för er som ändå orkar göra medvetna val i mataffären, kan Effekts utsläppsguide som går att ladda ner här nedan ge lite vägledning.

Grafik: Mats Jerndahl (publicerades i Effekt nr 4/2012)

BilagaStorlek
24-25 Grafik.jpg179,16 kB
Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Mr M: Det behövs fler partier som verkligen bryr sig om...
  • Martin Saar: Som observatör och deltagare i alla de händelser du...
  • Thorsten Laxvik: Tack David för intressant artikel. Det är sant som...
  • Buster: Fast världen är tyvärr vare sig enkel eller svart-vit...
  • Buster: Ganska så likt svenskt traditionellt jordbruk alltså....