Mat

Jag vill påstå att framtiden aldrig tidigare har varit så svår att förutsäga som i dag. Aldrig tidigare har nämligen komplexiteten varit så omfattande. Ändå, paradoxalt nog, bygger vi upp samhället med utgångspunkten att vi mer eller mindre exakt kan förutse vad som kommer att ske i framtiden.

Exempelvis räknar vi med att transporter, kommunikationsystem, energiförsörjning och så vidare, kommer fungera lika väl i morgon som i dag.

Detta gör vi trots att vi närmast dagligen överraskas av händelser som de flesta inte har kunnat förutse, både i stort och smått. Det behöver inte vara svarta svanar – oförutsedda händelser med stora konsekvenser – som vi skriver om senaste numret av Effekt (artikeln finns nu tillgänlig på nätet). Det kan också vara mindre händelser som får stora följder för den som drabbas.

De senaste dagarna har vi fått veta att insättningsgarantin för dina sparpengar plötsligt kan tas bort om bank- och statsmakten så kräver. Följderna kan bli enorma om det förtroende som hela finanssystemet bygger på plötsligt rasar.

I dag nås vi av nyheten att det är strömavbrott i Fukushima – en plats där elförsörjningen rimligen borde vara tryggare än på de flesta andra platser.

I morgon kommer en ny överraskning, någon helt annanstans. Och frågan är då: hur god är beredskapen för den dag då någon del av något system havererar där just du befinner dig?

Det läskiga svaret: det finns en väldigt låg beredskap. I tjugo års tid, sedan EU-inträdet och kalla krigets slut, har Sverige konsekvent monterat ner sin krisberedskap. Marknaden ska lösa problemen, har det hetat.

Den svenska livsmedelsförsörjningen har inte varit så här sårbar sedan 30-talet, säger Christer Isaksson, redaktör för boken Maten och makten.

Alla myndigheter svär sig fria från ansvar. Ansvaret ligger i stället på den enskilde i händelse av exempelvis en störning i de långa och globala produktionskedjor som gör att vi får mat på bordet:

– Vi har ett relativt smalt uppdrag och tittar framför allt på logistiska problem. Det är inte så att Livsmedelsverket ska koka soppa, är det kris så får friska människor räkna med att klara sig själva, säger Therese Frisell som jobbar livsmedelsberedskap på Livsmedelsverket (SVD).

Lagerhållningen är centraliserad och begränsad. Om transporterna står stilla tar mjölken slut i butiken på några timmar och centrallagren har mat för högst tio dagar, enligt en undersökning från Sveriges åkeriföretag.

Nu verkar experter och myndigheter i viss mån inse att det kanske trots allt är klokt att ha en viss beredskap för exempelvis livsmedels- och energikriser. I Svenska Dagbladet citeras Johan Kuylenstierna, vd för Stockholm Environment Institute:

– Vi lägger ner jordbruksmarker och det är möjligt att vi ska göra det, men man bör åtminstone förstå vilka konsekvenser det får. Jag kan bara tycka att det är absurt att vi inte har en bättre överblick över de risker som finns vad gäller en tryggad livsmedelsförsörjning.

Vill man inte vara beroende av myndigheternas ofta begränsde krisberedskap gäller det att bygga upp en beredskap själv, likt familjen Hammargård.

– Stormen Gudrun gjorde väldigt många väl förberedda, i efterhand. Vi brukar rekommendera att man ska ha mat för åtminstone tre dygn, innan dess kan man inte räkna med någon hjälp, säger Ulrika Hammargård.

Foto: Karen Apricot New Orleans/Creative Commons

I höstas synade Effekt kulturen, och frågade sig varför inte kriserna syntes mer i film och litteratur. Det vore fel att säga att saker har förändrats särkilt mycket sedan dess, även om det har varit roligt att se vilken uppmärksamhet som Effekt-medarbetarens Jesper Weithzs roman Det som inte växer är döende har fått.

Men på Oscarsgalan i natt, som främst handlar om mastodontfilmer som Berättelsen om Pi, Les Misérables och Lincoln, finns det en film som sticker ut. Lågbudgetfilmen Beasts of The Southern Wild (den kostade visserligen cirka tolv miljoner kronor att producera, men det är endast en och en halv procent av de nästan 800 miljoner som Ang Lee satte sprätt på för att filma Yann Martels roman Berättelsen om Pi) är nominerad som bästa film. Regissören Benh Zeitlin är nominerad för bästa regi och nioåriga Quvenzhané Wallis är den yngste någonsin som har nominerats till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.

Quvenzhané Wallis är fenomenal som flickan Hushpuppy som bor med sin far i the Bathtub – ett samhälle som har hamnat på fel sida fördämningarna som ska skydda New Orleans mot det stigande havet. Bathtub är civilisationens utkant i en nära framtid. Invånarna är människor som har offrats för att den stora staden ska skyddas mot klimatförändringarnas effekter. Samhällets formella institutioner har kollapsat, i stället är det ett slags fredlig men stundtals brutal anarki som råder. Den sociala gemenskapen är viktig. Enligt dem själva anordnar Bathtub världens bästa fester eftersom det inte är någon som måste ta hänsyn till att gå till jobbet dagen efter. Festerna är nästan apokalyptiska – som ett avsked – präglade av New Orleans musikaliska arv och det kreolska köket. Ingen av invånarna vill lämna platsen där de har sina rötter, trots att det bara är en tidsfråga innan samhället slukas av havet.

Beasts of the Southern Wild är den typ av film vi letade efter i höstas. En kulturell skildring som behandlar den minst sagt prekära situation vi befinner oss i, och vad som kan hända om vi inte lyckats ändra kurs. En film som kan kommunicera med oss på ett känslomässigt plan, vid sidan av alla rapporter, artiklar och grafer. Det är saga och socialrealism på samma gång. Som saga tillåter sig Beasts of the Southern Wild att ströva långt bortom fysikens strama tyglar, för att kunna iscensätta ett barns känslomässiga koppling till naturen, men som socialrealism är den kusligt nära verkligheten.

Det verkliga Bathtub heter Isle de Jean Charles – en ö utanför Louisiana som snart kan vara ett minne blott.

Varje år försvinner 40 kvadratkilometer av Louisianas kustland ner i i havet. Kusten är en del av Mississippi-flodens delta, och det är en naturlig process att den lösa jorden eroderar och dras med ut i havet. I ett orört delta kommer dock kusterosionen att kompenseras av de sediment som floden lämnar efter sig när den svämmar över, så att den totala landmassan förblir oförändrad eller till och med växer. Detta var också vad som skedde i Missisippi-deltat fram till de massiva översvämningarna 1927 då floden på vissa ställen var 97 kilometer bred.

Efter översvämningarna började bygget med vallar och fördämningar. Men när översvämningarna stoppas kan inte floden bidra med sediment för att ersätta jorden som försvinner i havet, och landytorna blir allt mindre. Fördämningarna är byggda för att hålla vattnet borta från de största städerna som New Orleans (även om det misslyckades katastrofalt under Katrina) men de platser som har hamnat utanför fördämningarna har lämnats åt sitt öde. De hotas nu inte bara av att kusterosionen, utan även av den stigande havsnivån som klimatförändringarna bidrar med.

Isle de Jean Charles är en sådan plats. Ön blir bara mindre och mindre, och kommer dessutom att hamna utanför de barriärer som nu håller på att byggas för att skydda Louisiana mot orkaner. För de som bor på Isle de Jean Charles handlar det om att antingen flytta eller bo kvar och vänta på vattnet. (Två dokumentärer håller just nu på att produceras om Isle de Jean Charles, som ni kan se trailers för nedan.)

Oscarsgalan är kändisfesten framför andra. Röda mattor och fotoblixtar välkomnar filmstjärnorna till en tillställning som domineras av storbolagens megaproduktioner. Även om en Oscar inte är ett bevis för en bra film, så kan Beasts of the Southern Wilds framgångar förhoppningsvis bli en inspirationskälla för andra filmskapare att börja behandla klimatkrisen.

PS. Ett kulturtips för er som befinner er i Stockholm. Imorgon, måndag, är det uppläsning ur diktsamlingen Blå Blixt på Stadsbiblitoketet kl 18.00, där Effekt-redaktören Jonas Gren medverkar.

Can't Stop The Water from Cottage Films on Vimeo.

Last Stand on the Island from Evan Abramson on Vimeo.

I senaste numret av Effekt diskuterade vi köttfrosseriet och dess konsekvenser. I dag kom Jordbruksverket med en rapport som tydligt slår fast att vi i den rika västvärlden måste minska vårt köttätande. Rapporten föreslår även att ett medel för att styra konsumtionen bort från de värsta utsläppsbovarna är att köttet beläggs med en koldioxidskatt.

Den så kallade köttskatten har blivit dagens toppnyhet (bland annat här, här och här), men förslaget har viftats bort innan det ens kom upp på bordet. Anders Borg (M) säger att han inte tror på ”en särlösning på köttområdet” medan Annie Lööf (C) twittrade att ”köttskatt är ingen lösning. Viktigare då att vi väljer kött från glada kossor som betar gräs.” och att ”vi behöver inte mer skatt på kött, snarare mindre skatt för mer klimatsmart matproduktion.” Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) säger att det inte är aktuellt med en skatt och även Socialdemokraterna säger att det är uteslutet att införa den ”bara i Sverige”. Trots att Jordbruksverket själva ärr oerhört försiktiga i sina rekommendationer – köttskatten diskuteras endast som ett tänkbart medel – verkar själva tanken på skatten tillräcklig för att det ska ta skruv.

Köttet är känsligt. Den som ifrågasätter vår köttkonsumtion ifrågasätter inte bara vår mat, utan hela vår livsstil. Det handlar om steken på sommargrillen, korven från kiosken under fotbollsmatchen, och fyllehamburgaren på McDonalds. Det handlar om den manliga jägaren (som i vår tid gestaltas personligen av TV-kocken Per Morberg som ”jagar och lagar”) och om det idylliska öppna landskapet som kött- och mejeriproducenterna använder sig av i sin marknadsföring.

Men hur mycket av det här skulle egentligen hotas av en köttskatt? Steken, korven och hamburgaren skulle bli dyrare eller kanske försvinna, men Jordbruksverket slår i sin rapport effektivt hål på myten om köttets nyttighet. Det går utmärkt att få alla nödvändiga proteiner från vegetarisk kost, och Sverige ligger över World Cancer Research Funds rekommendationer vad gäller intag av rött kött, som ökar risken för tjock- och ändtarmscancer. Även risken för hjärt- och kärlsjukdomar ökar hos personer som äter mycket rött kött och charkprodukter.

Bättre hälsa känns som en utomordentlig bieffekt av att vi minskar våra utsläpp av växthusgaser.

Hur är det då med jakten? Även om det kan finnas etiska skäl mot jakt ur ett djurrättsperspektiv, så finns det få argument mot viltkött ur klimatsynpunkt. Förutsatt att inte extra foder läggs ut i naturen bidrar inte det skjutna djuret med några extra utsläpp under sin livstid. Och om jägaren undviker att bränna allt för mycket fossila bränslen genom transporter så blir de totala utsläppen nära på noll. Men jakten skulle inte påverkas av köttskatten. Jordbruksverket föreslår att skatten baseras på ett schablonbelopp som gäller för olika typer av kött. Därmed skulle skatten på ett kilo industriellt producerat nötkött bli betydligt högre än för ett kilo kyckling, och i sin tur högre än ett kilo vilt. En köttskatt är därmed inte ett hot mot jakten.

Och hur är det med de öppna landskapen? Öppna landskap är bra för den biologiska mångfalden, och att ta bort alla betesdjur med hänvisning till klimatet skulle motverka miljömålet om biodiversitet. Köttproduktionen och köttkonsumtionen är dock – vilket Jordbruksverket påpekar – till stor del frikopplade från varandra i dag. Trots att köttkonsumtionen i Sverige har ökat konstant så har antalet kor och grisar minskat. Den fria marknaden kommer med andra ord inte se till att vi får öppna marker bara för att vi äter mer kött, istället krävs det riktade insatser för att bevara naturbetet. Att en viss konsumtion av naturbeteskött är bra ur klimatsynpunkt (vilket bland annat intervju med Simon Fairlie visade i senaste Effekt) är inget argument för att vi ska fortsätta konsumera enorma mängder industriellt producerat kött som orsakar stora utsläpp av växthusgaser.

Här är det värt att nämna Annie Lööfs förslag om att det krävs minskade skatter på klimatsmart matproduktion snarare än en köttskatt. Problemet är att stora delar av den mat vi producerar kastas bort eller går förlorad som svinn, och målet måste vara att få ner den totala mängden utsläpp. Att därför stimulera ökad produktion av mat som per enhet släpper ut mindre än köttet – utan att faktiskt minska köttproduktionen – kommer antagligen bara att leda till en ökad total matproduktion och därmed ökade utsläpp.

Därmed inte sagt att en köttskatt baserad på schablonbelopp är oproblematisk. På grund av EU:s och WTO:s frihandelspolitik är det exempelvis svårt att sätta olika skattesatser på kött beroende på ursprungsland, trots att produktionsmetoderna för nötkött i exempelvis Brasilien orsakar betydlig högre utsläpp än produktionen i Sverige. Men i dagsläget kanske köttskatten är det bästa vi har, och därför är det trist – om kanske inte oväntat – att våra politiker förkastar förslaget utan att det ens får diskuteras. De enda som verkar vara villiga att ens prata om det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet, medan resten av riksdagspartierna slår ifrån sig en fråga som går rätt in i den svenska folksjälen. Men när inte våra folkvalda ledare vågar ta tag i frågorna, är det inte så förvånande att inte så många medborgare orkar engagera sig på individnivå.

Men för er som ändå orkar göra medvetna val i mataffären, kan Effekts utsläppsguide som går att ladda ner här nedan ge lite vägledning.

Grafik: Mats Jerndahl (publicerades i Effekt nr 4/2012)

Klick klick, låter proppskåpet i hallen, och jag hinner precis titta upp för att se hur siffrorna på den digitala väckarklockan tonar bort, några minuter efter fyra.

Sen blir det mörkt. Alltså inte mörkt som när man släcker lamporna, utan mörkt på riktigt. Ingen gatubelysning, inget ljus från lamporna på gården, eller grannhusen mitt emot. Efter en stund märker jag att det finns en aning skymningsljus kvar, trots att det är en timme efter solnedgång. Vilket får mig att inse att avbrottet måste vara geografiskt omfattande, eftersom det normalt sett aldrig går att uppfatta skymningsljuset i staden på grund av ströljuset från all bebyggelse omkring.

Jag tänker att jag borde veta precis vad jag ska göra, men ändå känner jag mig villrådig. Tar fram några värmeljus och tänder, men de är ganska opraktiska i sammanhanget, gjorda för att skapa mysljus, inte för att lysa upp. Var hade jag nu stearinljusen? Och var är ljusstakarna? Istället för att ta reda på det, så börjar, jag, precis som tiotusentals andra i samma ögonblick, fippla med mobilen för att få information. Displayen indikerar att det ska finnas mottagning, men det går inte att nå något Internet, står bara och tuggar.

Irriterad på mig själv över att jag reflexmässigt försöker nå Internet, inser jag att det vore bättre att försöka lyssna på radio. Jag hade tänkt att jag borde köpa batterier till den gamla transitorradion i köket, men det har inte blivit av. Men så kommer jag på att jag har radio på mobilen. Bara för att inse att headsetet måste anslutas för att det ska fungera. Var är nu headsetet? Till slut hittar jag det och får igång P4. Där ges knapphändig information, de har inte ens fått prata med någon på elbolaget Fortum, utan får läsa innantill från hemsidan. Avbrottsprognosen anges till 2,5 timmar, men det står också att felsökning pågår. Radiorösten konstaterar att det är konstigt att ge en tidsprognos om man inte ens hittat felet. Det känns inte helt bra. Det är dags att börja tänka lite mer långsiktigt.

Hur länge finns det vatten? Jag går ut i köket, hittar stearinljusstakarna, och i skenet från dessa börjar jag leta efter nåt att tappa upp vatten i. Återigen irriterad över mina dåliga förberedelser, men som tur är har ingen gått ut med pantflaskorna, så jag hittar några 1,5 liters PET att fylla på. Spolar upp en hink i badrummet. Det är bra tryck i kranen. Vi bor nära vattentornet som står på en kulle i närheten. Funderar på hur det är för de som bor i höghus där man är beroende av pumpar för att få upp vattnet.

Sådär. Nu känns läget under kontroll. Gott om batteri i den icke-smarta mobilen med radio och ficklampa. Jag kan lyssna varje halvtimme i många dagar om det skulle behövas. Smartphonen kommer vara urladdad efter några timmar. Radion rapporterar om trafikkaos i släckta korsningar. Jag blir nyfiken, och ger mig ut på en promenad. Porten står olåst, motorlåset har stannat i öppet läge. Går ner för att kolla källaren, där är det låst, och jag kan använda nyckelbrickan som vanligt. Hur fungerar det? Och hur länge? Kan jag komma åt källarförrådet vid ett längre avbrott? Jag inser att jag har många frågor till husvärden.

 Borta i centrum är det helt kolsvart och folktomt. Den stora matbutiken är stängd och mörk, just vid den här tiden då det brukar vara som mest folk. Inget anslag, ingen väktare eller personal utanför. Det känns som om den lika gärna hade kunnat vara stängd i veckor. Lite längre bort lyser dock ett stort blått T som en fyrbåk i mörkret. Tunnelbanan är helt upplyst och igång som vanligt på min linje. Jag går bort till den kombinerade brand- och ambulansstationen. I kontorsdelen lyser elljusstakar, men i det normalt sett ständigt upplysta garaget står brandbilarna i totalt mörker. Lite märklig prioritering av reservkraften kan man tycka. Bilarna i korsningen utanför kör huller om buller. Fotgängarna i sina svarta jackor syns dåligt. Skulle det hända nåt så är här nära till ambulansen i alla fall.

Går hemåt igen. På den mörka himlen bolmar kraftig rök från en hög skorsten. Det är tolv grader kallt och värmeverket i Högdalen går för fullt. Åtminstone så länge det finns sopor att elda. På vägen hem funderar jag på hur fjärrvärmen kommer till huset. Behövs det inte el för det? Och finns det reservkraft för att klara värmen? Jag går ner i källaren för att kolla där rören kommer in i huset, men styrdonen är inlåsta någon annanstans, och jag kan inte få reda på om vi fortfarande har värmeförsörjning. Jag blir irriterad över att jag vet så lite om hur de mest basala saker fungerar.

Uppe i lägenheten igen så gör jag iordning kall middag, det blir konserver och knäckemackor. Jag konstaterar nöjt att skulle det behövas så har jag spritköket tillgängligt och T-röd nyligen införskaffat, vissa förberedelser har jag ändå gjort. En kompis ringer på mobilen som funkar sporadiskt, och på en dålig förbindelse så får jag höra att där har även elementen börjat kallna, inte så kul.

Efter drygt tre timmar är strömmen tillbaka. I stort sett enbart en trevlig upplevelse hemma hos mig, så länge det finns värme och vatten, så är inte ett elavbrott något större bekymmer. Kontentan blir att jag ska göra vissa förbättringar i vad jag har hemma, att man i stort sett kan räkna bort mobiltelefonin i ett krisläge, och att jag behöver lära mig mer om hur fjärrvärme och elektroniska låssystem fungerar.

Nästa gång är jag bättre förberedd.