Striden står inte längre mellan konservativa och liberala. Eller mellan reaktionärer och progressiva. Striden står numer mellan ”expanders” och ”restrainers”; de som är emot alla former av begränsningar och de som tror att vi måste leva inom planetens gränser, skriver George Monbiot i en artikel från klimatmötet i Köpenhamn. Detta är striden som avgör vad mänskligheten ska bli.

De flesta här i stan är överens om att vi måste bygga klimatpolitiken utifrån de gränser som vetenskapen ritar upp, men få vill erkänna att dessa gränser kommer inverka på våra ekonomier och individuella liv. Tillväxtparadigmet/ framstegsmyten är stark. Det är därför det är skönt att läsa Monbiots skarpa kritik och förklaring av denna myt. Här är ett långt citat ur artikeln, men det är värt att läsa i sin helhet:

”While economies grow, social justice is unnecessary, as lives can be
improved without redistribution. While economies grow, people need not
confront their elites. While economies grow, we can keep buying our way
out of trouble. But, like the bankers, we stave off trouble today only
by multiplying it tomorrow. Through economic growth we are borrowing
time at punitive rates of interest. It ensures that any cuts agreed at
Copenhagen will eventually be outstripped. Even if we manage to prevent
climate breakdown, growth means that it’s only a matter of time before
we hit a new constraint, which demands a new global response: oil,
water, phosphate, soil. We will lurch from crisis to existential crisis
unless we address the underlying cause: perpetual growth cannot be
accomodated on a finite planet.”

 

100 procent sant, men George Monbiot verkar samtidigt mena att dessa underliggande orsaker till klimatkrisen är något som vi ska ta tag i först efter att våra ledare tecknat ett global avtal. Det håller jag inte med om. Om vi inte börjar diskutera hur vi skapar ett välfärdssamhälle inom planetens/tillväxtens gränser tror jag att det blir svårt att över huvud taget enas om ett vettigt avtal.

Jag ska snart iväg och intervjua Mister Monbiot och ska passa på att fråga honom om detta.

För övrigt verkar förhandlingarna hela tiden vara på gränsen till haveri, men lever fortfarande.

I Sydsvenskan skriver jag om var den positiva tillväxten sker: i klimatrörelsen.

I Aftonbladet har jag en kortis om känslan av klimatflyktingläger på COP15-mötet och känslan av uppgivenhet i folks ögon.

Media om klimatmötet: DN, SVD, SVD2, GP, GP2,