Tänk dig att vi förflyttar oss framåt i tiden. För elva år sedan samlades världens ledare vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn. Då fanns fortfarande en möjlighet att påverka klimatförändringen, men tre veckor före mötet offentliggjorde världens mäktigaste personer att de inte tog chansen – de valde att skjuta de viktiga besluten på framtiden.
2020 riktas ett knippe tunga frågor till vår generation: vad gjorde ni med allt ni visste 2009 om effekterna av klimatförändringen? Vad kunde ni ha gjort? Varför gjorde ni inte mer? Det är utgångspunkten för klimatutfrågningen Humanity on trials andra session på MR-dagarna i Älvsjö, Stockholm.

Den allvarstyngda juryn, ledd av Carl Söderbergh, tidigare generalsekreterare för Svenska Amnesty, tar plats och när stolskrapet är över inleds en lång rad vittnesmål som ska ge svar på frågan: Vilka kände till klimathotets allvar redan 2009, finns det några som kan hållas ansvariga?
Först ut är inuiten Sheila Watt-Cloutier från norra Kanada. Hon är känd för att redan 2005, tillsammans med 62 andra inuiter, ha startat den första internationella rättsprocessen om klimatförändringarna.
– Vi inuiter i norra Kanada märkte av klimatförändringarna långt före 2009. Permafrosten tinar och kusterna eroderar. Våra hus faller ner i havet. Vintern blir allt kortare och nya arter invaderar. Klimatförändringen har en stor inverkan på hela mitt folks sätt att leva, säger hon.

I 2005 års rättsprocess i den Inter-Amerikanska Kommissionen för mänskliga rättigheter ansåg Sheila Watt-Cloutier att USA enligt internationell rätt är ansvarigt för att inte vålla skador på andra länder och folk.
Hon vittnar om tragiska konsekvenser för inutitisk ungdom.
– Det finns en koppling till höga självmordstal när vi förlorar möjligheten att leva vårt liv. Vårt land är vårt universitet och våra ungdomars väg till visdom rycks undan av klimatförändringen. Min kamp är personlig. 2009 hade vi redan försökt väcka frågan en längre tid. Det svar vi fick var: det kostar för mycket att sluta skada ert sätt att leva, säger Sheila Watt-Cloutier.

Efter henne kommer en lång rad vittnen från vitt skilda delar av världen. Alla vittnar de om fakta som var kända redan 2009.
Peuvchenda Bun, Kambodja, som arbetar särskilt med barns rättigheter:
– Barnens rättigheter kränktes i Kambodja på grund av klimatförändringen redan 2009. Översvämningar gjorde det omöjligt att gå till skolan. Torka lämnade barnen att gå hungriga. Sjukdomar härjade.
Sultana Begum, Bangladesh, inriktad på hur kvinnor drabbats av klimatförändringen:

– Kvinnor är bland de hårdast drabbade i vårt samhälle. De får informationen för sent när det är dags att evakuera på grund av översvämningar och har hela omsorgsansvaret för barnen. De får svårt att hitta rent dricksvatten. Redan i dag flyr mängder med människor från kustområdena till städerna. Deras liv räddas, men deras möjligheter att försörja sig har krossats.

Alivio Aruquipa Lazo från Bolivia vittnar om en glaciär som försvinner och med den en hel kultur. Juan Carlos Alurralde Tejada lyssnar i bakgrunden.

Alivio Aruquipa Lazo, Bolivia, som utsetts av ett stormöte i byn Khapy i Anderna för att berätta om hur Mururata-glaciären inte längre ger byn tillräckligt med vatten och om konsekvenserna för byn:
– Utan vatten kommer vi att tvingas flytta till okända platser. I vår kultur respekterar vi naturen, vi respekterar glaciären och vi offrar till den. Vi talar vårt eget språk. Om vi flyttar kommer vi att förlora allt, säger han.

Vittnena konstaterar att det först och främst är de rika, industrialiserade ländernas ansvar – främst USA:s – att klimatet förändras och människor drabbas.
Carl Söderbergh avslutar med att konstatera att det åtminstone står klart att det finns ansvariga för klimatförändringen.
– Vi bär alla en del av ansvaret, men vem som borde åtalas och dömas är oklart. Det är upp till er att bestämma.

Stefan Ljung
Frilansjournalist

 


Vid tribunalens slut stormar flera barn – som representerar framtidens barn – in och sliter tag i varsin mikrofon. De bildar en suggestiv ljudvägg när de i otakt mässar: Jag vet att ni visste. Jag skiter i om ni försökte. Ni misslyckades med något man inte får misslyckas med.

Fakta/Humanity on trial
Humanity on trial är en klimatutfrågning i form av en fiktiv framtida tribunal år 2020, men med högst verkliga nutida vittnesmål. Ögonvittnen berättar om hur klimatförändringarna förändrat deras liv redan 2009. Humanity on trial regisseras av Stina Oscarsson och arrangeras av Anna Lindhs Minnesfond, MR-dagarna och Stockholm Environment Institute. Första sessionen hölls i Kulturhuset i Stockholm 29 maj. Se den live på: www.humanityontrial.wordpress.com

Fakta/MR-dagarna
MR-dagarna är ett årligen återkommande evenemang som bland annat syftar till att öka kunskapen om de mänskliga rättigheterna och lyfta frågan högre upp på den politiska dagordningen. Årets MR-dagar 16–17 november i Älvsjö, Stockholm har temat Mänskliga rättigheterna och klimatkrisen. För mer information: www.mrdagarna.nu