London

Londoncyklisterna tar tillbaks vägarna

Jag tar en cykeltur efter jobbet. Det är en av mina favoritaktiviteter här i London: Att ge sig av i en slumpmässsig riktning och försöka lista ut var jag hamnar. Ofta får jag mest uppleva biltrafik. Bilarna viner förbi i ett ständigt brus, som en grå vadd som blockerar alla andra sinnesintryck. Husen längs vägkanterna visar upp stumma, stängda fasader. Bakom fasaderna sitter husens invånare och försöker stänga ute det ständiga motorvägsbruset med gardiner, tjocka fönster, hög volym på TV:n.

Det bor många människor i London. Vägarna är brittiskt smala. Vilka ska få förtur till att färdas på dem? Alla ryms inte på samma gång. Det nya nätverket BikesAlive vill reclaima gatorna från bilisterna. “Official policies ... pander to the most anti-social, dangerous, and selfish behaviour of many motorists”, skriver de på sin hemsida. Det stämmer. Det pratas mycket om cykelsäkerhet – till exempel har många politiker från både höger och vänster skrivit under The Times nya cykelkampanj. Men en stor del av debatten handlar om verksamhet inom den lilla zon som cyklisterna redan tillåts uppta på allmänna vägar. Ytan i sig blir inte större. Den bara möbleras om. Alltså: Gärna cycle super high ways och cykeluthyrning – men förslaget om en expanderad trängselskattzon slopas. Gärna trafikljus som anpassas efter cyklister – men utbyggnaden av Blackfriars Bridge som ökar bilhastighten får också grönt ljus. Gärna ökad säkerhet för cyklister, men aldrig, aldrig på bekostnad av bilismen.

En viktig sak glöms bort nästan jämt. Bilismen är en utmärkt symbol för makten hos lata, välbärgade, inflytesrika män – de dominerar på våra (skattefinansierade) vägar och när stadsplaneringshänsyn tas, precis som på många andra ställen. De skriver gärna under på kampanjer som vill öka cykeluthyrningen, men de vill inte ge upp sina trefiliga bilvägar. Det är det som är hela problemet med trafikmaktordningen. Och om den makten inte ifrågasätts blir cykelsäkerhets-diskussionen bara halv.

Tacka vet jag gräsrotsorganisationerna. Bikes Alive ordnar bland annat Go-Slows – långsamma cykel- och fotgängardemonstrationer – på körbanorna i stadsdelen King's Cross, som Londons transportmyndighet just bygger om så att den blir ännu farligare. Lite som Critical Mass som tar över några centrala Londongator en fredagskväll i månaden. Se bilder från förra BikesAlivemanifestationen här – nästa aktion äger rum den 30 april. Man har också hållit en minnesceremoni för de 16 personer som förolyckades i stans trafik förra året. Och precis som i Sverige växer här trenden med Ghost Bikes: I en korsning där en cyklist dödats eller skadas placeras, permanent, en vitmålad hoj. Ofta med blommor, meddelanden eller namn på den som förolyckats.

Det viktigaste arbetet för cykelsäkerhet i London kommer från gräsrotsorganisationerna. Ingen tvekan. Kanske kan jag snart ta en cykeltur i stan där jag bor och uppleva något annat än biltrafik.

Yay! Nu drar jag till Hackney!

Cycle-in cinema i norra London. Bild: Magnificent Revolution

 

Cykling är väl cykling? Inte bara. I London är cyklingen extremare än I Sverige. Här ställs den på sin spets, på gott och ont.

När jag flyttade hit hittade jag en andrahandscykel för 35 pund att trampa runt på. Jag har piffat upp den med stänkskärmar, cykelkorg och en grön ringklockla med rosa blommor (fast just ringklockan var faktiskt en present), och den bär mig överallt i de västra delarna av stan. I bland åker jag in till Trafalgar Square via Notting Hill, och vidare genom Hyde Park och förbi Buckingham Palace. Ibland fortsätter jag från centrum till Farringdon och The City.

Under fyra år på sadeln har jag funderat. Det blir tydligt när man byter land: Cykling är inte bara cykling. Cykling är politik. Här precis som var som helst, förstås, men cyklingen ligger närmare politiken här. Kopplingarna är tydligare. Först och främst: det är svårare att cykla i London än vad det är i Sverige. Avstånden är längre – staden är ju ganska stor. Dessutom är antalet cykelkunniga mycket lägre. Klasskillnaderna gör att en stor andel Londonbor helt enkelt inte har råd att investera i en cykel: Bara 40% av Londons hushåll har ens tillgång till en (och det är hushåll, inte personer). Visst, att åka tunnelbana blir dyrare i längden, men en cykel är en stor engångsutgift. Och fick man, på grund av familjens ekonomi, inte någon cykel som barn, blir det ännu svårare att bestämma sig för cykelalternativet när man är 25 och plötsligt behöver ta sig till mataffären och kontoret, men inte kan cykla. Bara 2% av alla resor i London görs på cykel. I Stockholm är siffran runt 17% och i Amsterdam 37.

En annan stor faktor är trafikbilden. Vägarna är byggda för bilister. Folktätheten gör att gatorna är överfulla med bilar och den täta bebyggelsen innebär att få vägar har plats för vägrenar – och än mindre separata cykelbanor. År 2007 rapporterades det att 2,003 cyklister dött i Storbritannien sedan 1994. Det var ett genomsnitt av 143 per år eller en person på 2,5 dagar (siffrorna går ned men är fortfarane höga). Staden är inte bygd för oss som färdas på två hjul. Väljer man att cykla gör man det trots risken, medveten om farorna. Att cykla blir på så vis en uttalad politisk handling. Ett medvetet försök att bryta dominansen av bilar på gatorna. En markering mot bilsamhället.

För dåliga förhållanden leder ofta till kreativa protester. Aldrig har jag blivit så inspirerad att cykla som sedan jag blev Londonbo! Stan har en stor gräsrotsgemenskap av cykelentusiaster. Kolla in listan nedan för ett urval. Jag läser, deltar, skrattar, cyklar in till Trafalgar Square igen. Yay! Live your life on two wheels! Nu drar jag till Hackney.

  • Förutom den gemensamma cykelaktionen Critical Mass ordnas stämningsfulla Midnight Rides
  • I trendiga nordöstra Hackney ligger cykelcafeet och baren Look Mum no Hands. Jag måste se till att göra ett besök snart!
  • I somras hölls, för andra året i rad, London Bike Music Festival i Regent's Park
  • På nätet vimlar det av cykelbloggar. Slösurfa runt och slösa bort flera timmar! Kolla in ibikelondon och London Cyclist, till exempel
  • Här och var kan man plocka upp den superfina tidningen The Ride, som behandlar cykling ur ett mer filosofiskt (och estetiskt) perspektiv. Den tillverkas som ett hobbyprojekt, och alla intäkter går till välgörenhet
  • I östra London (igen) ligger Magnificent Revolution, en buffé av cykelinspiration. Bland annat ordnar de cykeldrivna biovisningar. (Cykelentusiasmen i London är så stor att det till och med finns trender inom trenden, och nu gäller det alltså cycle-ins. Delar av London Bike Music festival drevs med besökarnas cyklar, och i min stadsdel sattes ett cykeldrivet äppelmusteri upp förra helgen, dit folk tog sin överblivna frukt. Cykeldrivna apparater är the latest fad. Yes indeed. Ni vet var ni läste det först.)

Sätt siffrorna i rätt sammanhang

Klimatdebatten dras (som många andra debatter, antar jag) med ett ständigt överhäng av siffror. Att flyga tur och retur till New York skapar utsläpp på 1 220 kg CO2. Förra året bidrog Europeiska Unionen med 2.2 miljarder euro till klimatåtgärder i utvecklingsländer. Eh... jaha. Ofta bidrar siffrorna mindre till upplysning och mer till frustration: Bakom dem döljer sig viktig information, anar man, men vilken? Vad betyder 1 220 kg CO2?

Tur då att informationsgrafik tycks vara en designtrend på uppgående. Det finns ett hav av miljörelaterade diagram och visualiseringar att kasta sig ut i: Kolla in Practical Actions översvämmade London i Tube map 2100, till exempel, eller jämför olika länders ekonomi, välstånd och miljö i Hans Roslings Gapminder.
 
Min favorit bland informationsdesignarna är ändå brittiske David McCandless. Filmen nedan, som bygger på hans bild The Billion-dollar-o-gram från 2009, glädjer både grafiknörden, rättvisekämpen och tetrisspelaren i mig. (Det är nog ingen slump att den är skapad här i Storbritannien, förresten. Allt mer kritik riktas nu mot Tory-regeringens nedskärningar och borttagna bidrag.)

Mina drömmars Themsenbarriär

Mitt favoritlandmärke i London är The Thames Barrier. (Detta är patetiskt nog alldeles sant. Jag har till och med en stor bild av barriärens silverfjälliga, glänsande hus ovanför skrivbordet i mitt rum i västra delen av stan.) Themsenbarriären är världens andra största flodbarriär, efter Oosterscheldekering i Nederländerna, och den fascinerar mig som få andra byggen: en konstruktion som ska stoppa en hel flod! Temat är det samma som när jag var liten och gick ut i regnet för att bygga dammar av lera och sand för att stoppa rännilarna av regnvatten i gatkanten. Möjlighet att påverka var vattnet ska ta vägen. Handlingskraft och makt. Människan som herre över naturen. The Thames Barrier ligger ute vid Woolwich Arsenal, i östra delen av London, men det händer att jag tar tunnelbanan genom stan och sedan The Docklands Light Railway ut till Pontoon Dock för att beskåda den från The Barrier Park. Senast jag var där regnade det, och bomhusen smälte in i flodvattnet och dimman.

Men det är en sak jag inte tänker på när jag beundrar barriärens ingenjörskonst. Vattnet rann alltid förbi dammarna jag konstruerade när jag var liten. Och vattnet rinner förbi Themsenbarriären också. När London började byggas för nästan 2000 år sedan bestod hela floddalen av mängder av bäckar och åar som rann ut i Themsen och den närliggande River Lea. I takt med att staden byggdes blev många vattendrag underjordiska, medan andra delar av marken dikades ur och torrlades. (än idag är gator och gränder runom i London uppkallade efter åarna som en gång rann där, trots att det inte finns ett vattendrag i dagen på flera kilometer.) Stora delar av London ligger nu på porös, uppluckrad jord. Och för varje år som går sjunker staden längre ned i den instabila marken.

På 1850-talet byggdes Embankment – den höga stenbanken som går längs Themsens norra strand där den rinner genom centrala Westminster – för att hålla den stigade floden stången. Sedan kosntruerades The Thames Barrier som stod färdig 1982. I början stängdes den ungefär en gång om året. Men nu ökar havsvattnets volym och polarisen smälter. Havsnivån stiger. Om lufttrycket är lågt över Atlanten kan vatten tryckas österut ovanför Skottland och fortsätta till den grunda Nordsjön. Om flodvågen sedan fortsätter till den smala Engelska kanalen, och om detta sammanfaller med högvatten, kan vattenströmmen i Themsen vända så att havsvatten rinner in mot London i stället för att sötvatten rinner ut. Nu hotas Europas största stad av översvämningar. På åttiotalet stängdes barriären fyra gånger, på nittiotalet 35 gånger och hittils under tvåtusentalet har bommarna stängt av flodvattnet 75 gånger. Från och med år 2060 tror man att konstruktionen inte längre kommer att förslå. I stället måste andra åtgärder vidtas: högre flodbanker, större bariärer. Detta är London idag. En sjunkande stad kring en stigande flod.

Grön teknologi gör oss ofta en björntjänst. Den lockar oss att ignorera de verkliga problemen ett litet tag till, låter oss leva på lånad tid. Themsenbarriären kallas för ett ingengörsmässigt underverk. Men egentligen är den också en dröm, ett storhetsvansinne, ett tecken på mänsklig ambition som man bara bitvis kan låta sig ryckas med i. Jag glömmer lätt det där jag står i regnet vid Pontoon Dock. Men det är dags att vakna upp ur teknikfantasin. Både för förespråkarna av ekologisk modernisering och för mig.

London blir klimatläger

I morgon intas London av klimataktivister. Efter att förra året ha hållit klimatläger på en äng utanför kolkraftverket Kingsnorth i östra England, har organisatörerna av det brittiska Camp for Climate Action bestämt sig för att sätta fokus på storstaden. Anledningarna är många, skriver de på sin hemsida: här finns makten och pengarna, här har de stora oljebolagen sina kontor, här hotar floden Themsen att svämma över sina bräddar om havet stiger.

Lägret har föregåtts av stort hemlighetsmakeri. Klockan 12 i morgon samlas människor på olika strategiska platser i staden och sammanstrålar sedan på den plats där lägret ska byggas upp. Tidigare år har man under de dagar lägret varat byggt upp ett fungerande samhälle för tusentals människor, komplett med egen fossilfri elproduktion, komposttoaletter och kök som serverar närproducerad mat. Det är inte utan att jag är nyfiken på hur man lyckas med det i miljonstaden London. Det blir också en lång rad seminarier och workshops, samt aktioner för att uppmärksamma klimatfrågan ur olika vinklar. Till exempel kommer representanter från Kanadas Cree-folk att vara med i en protest mot hur brittiska företag deltar i exploateringen av oljesand i deras hemland.

Hittills har de brittiska diskussionerna inför klimatlägret mest handlat om hur polisen har agerat under tidigare läger och hur de kommer att göra nu. Men förhoppningsvis kommer veckan att lyfta upp det som aktivisterna faktiskt har kommit för att diskutera: klimatet.

Mest lästa just nu

Mest kommenterade just nu

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...
  • Gäst: Ha ha ha! Ja ni borgare bryr ju er verkligen om miljön...