Reportage från nummer 1/2012. Numret finns att köpa här.

Vi lever i en existentiell kris, säger sociologen Roland Paulsen. Väldigt få trivs med sina arbeten. Folk går in i väggen och blir utbrända. De flesta skulle säga upp sig eller kanske ta ett år ledigt om de kunde. Om de vann väldigt mycket pengar på lotteri, till exempel. Varje sak som kan bryta monotonin blir något att hoppas på. Till och med peak oil.

Roland Paulsen forskar vid Uppsala universitet och har nyligen utkommit med boken Arbetssamhället. Vi jobbar mer än vi behöver, menar han. Teknologin har fördubblat vår produktivitet sedan sjuttiotalet, men marknaden är beroende av att varor produceras, och en arbetsvillig befolkning pressar ner lönerna. Och de flesta politiker understödjer systemet eftersom arbete ses som det bästa verktyget för fördelningspolitik. Våra jobb har blivit det som definierar oss, som gör oss till viktiga medlemmar i samhället.

– Hur rika vi än blir, så måste rikedomen fördelas via arbete, säger Roland Paulsen. Alternativ, som basinkomst, diskuteras inte.

Många av de arbeten vi utför i dag är ganska onödiga, menar han. Vapentillverkning och aktiehandel, till exempel.

– Det beror på vår blinda tro på att marknaden bäst kan avgöra vad som bör produceras. Marknaden är inte demokratisk. Om vi bara utförde de jobb vi verkligen ville få utförda skulle vi kunna skära ner på arbetstimmarna rejält.

Det spenderas mycket pengar på att hålla igång systemet. I Sverige läggs tre procent av BNP varje år på att underhålla konsumtionen, berättar Roland Paulsen. Det är hälften så mycket som vi lägger på utbildning.

Vårt förhållande till arbete har förändrats genom historien. När människorna fortfarande var samlare bodde de i grottor, och arbetade mest direkt för sin egen föda. Genom tiderna har levnadsstandarden ökat. Det har ofta skett samtidigt med något annat: Samhället har blivit mer komplext. När människorna började odla förbättrades matsäkerheten, men mer planering krävdes, och när djurhållning introducerades kunde man äta ännu bättre, men att ta hand om boskap krävde ännu mer jobb och organisation.

I högkonjukturen efter andra världskriget slog oljan igenom i Sverige. Den drev teknikutveckling och globalisering och skjutsade bönderna bort från vedkubben och hästen, in till staden, till lägenhet och skrivbordsjobb. I dag ser våra liv annorlunda ut. Vi har Ipods, hundratals tv-kanaler, utlandssemestrar. Samtidigt är minsta detalj av vårt vardagsliv beroende av ett intrikat samhällssystem som sträcker sig i nätverk över hela jorden. Och vi arbetar lika mycket som förr, trots tekniken och trots de fossila bränslena. Länge var ökad arbetstid kopplat till ökat välstånd, men det sambandet gäller inte längre i Sverige.

Hur ska det bli när resursförbrukning och utsläpp måste begränsas och samhällsorganisationen förändras igen? Kommer oljebristen att leda till att meningslösa jobb för att hålla igång systemet försvinner? Kommer vi behöva slita ännu hårdare för att få ihop till mat och värme?

Oljan och tillgången till el förändrade Sverige, vår syn på arbete och hur samhället organiserades. Det säger Carin Martiin, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Under fyrtiotalet arbetade trettio procent av svenskarna i jordbruket, som dominerades av småbruk med arbetshästar och mycket manuellt arbete, där varje bit utvunnen mat eller virke krävde många timmars arbetsinsats.

– Tidigare var man hänvisad till den energi som kunde utvinnas från marken, som ved från skogen eller odling av mat och foder vars kalorier kunde omvandlas till muskelarbete, säger Carin Martiin. Det betyder att produktionen av foder för energi konkurrerade med produktionen av mat.

 

Men med oljan och elektriciteten begränsades energi tillgången inte längre av vad marken kunde ge. Plötsligt slapp bönderna tillbringa flera veckor varje år på vedbacken. Plötsligt slapp de vara hemma och mata in ved i spisen. I stället kunde de vara ute i skogen eller på åkern, eller komplettera de knappa inkomsterna från gården med andra extrajobb. Dessutom gav oljan och elen ljus, så att arbete kunde utföras också efter mörkrets inbrott.

Efter andra världskriget fanns en nationell och internationell marknad för industriprodukter, men för att få igång exportmarknaden krävdes arbetskraft. Den kom snart att bestå av före detta bönder, skriver Carin Martiin (i uppsatsen Ruling the Rural). År 1947 inleddes en stor rationalisering av jordbruket, till stor del för att frigöra arbetskraft för industrin och olika jobb i stan. Små gårdar slogs ihop med granngårdar som bedömdes ha möjlighet att bli mer effektiva, och ägarna flyttade till moderna förorter och stadiga jobb.

Andelen jordbrukare började minska – i dag är Sveriges bönder några få procent av befolkningen, men minskningen fortsätter än. Tack vare industrialisering, rationalisering och tillgång till olja och el kunde jordbruksproduktionen ändå hållas hög nog att förse hela landet med mat. Samtidigt ökade Sveriges industrisektor och export. Maten blev billigare och människor fick råd att lägga pengar på annat.

– Enligt en rapport från Jordbruksverket kostade maten 19 procent av folks budget år 1978, säger Carin Martiin. År 2006 hade siffran sjunkit till 13 procent. Den disponibla inkomsten har under samma tid ökat med 60 procent. Det blir mycket pengar kvar att sätta fart på resten av samhället med.

Att den moderna energianvändningen verkligen förändrade Sveriges jordbruk är ett faktum, menar Carin Martiins kollega Anders Wästfelt, också forskare på Sveriges lantbruksuniversitet.

– Den billiga energin är A och O i dagens jordbruk, säger han. Europa och USA är helt beroende av att ha den. Vi kan inte använda en enda maskin annars.

Dessutom används fossila bränslen för att tillverka konstgjorda gödningsmedel, till exempel kvävegödsel som skapas genom att kväve plockas ur atmosfären, säger Anders Wästfelt. Och det är inte bara oljan som används till bristningsgränsen i dagens industrijordbruk. I flera år har forskare varnat för peak fosfor, tidpunkten då fosfatgruvorna i världen börjar sina.

Så vad kommer att hända när resurserna börjar ta slut? Eva Alfredsson är analytiker vid Tillväxtanalys, Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, och studerar dagens tjänsteekonomi.

– På artonhundratalet, innan de fossila bränslenas tid, gick allt arbete ut på att samla in energi, säger hon. Det fanns i stort sett ingen tid över till annan produktion. Det är energin i fossilbränslena som lett till den exceptionella tillväxt och välståndsutveckling vi har sett under 1900-talet.

Energiinnehållet i ett fat olja motsvarar tolv personers årliga arbete, 40 timmar per vecka, berättar Eva Alfredsson. Det innebär att vi i dag har tillgång till stora mängder billig arbetskraft. Vi nyttjar hundratals ”energislavar” i vårt dagliga liv.

– Det går naturligtvis inte att ersätta denna mängd energi med muskelkraft.

Arbetslivet i en värld med resursbrister bör se annorlunda ut, tror Eva Alfredsson. Troligen förutsätter många av dagens välavlönade jobb inom tjänstesektorn en hög välfärdsnivå. Men när oljan försvinner kommer antagligen olika sorters manuellt arbete att bli lönsamt igen, som att laga skor eller kläder som fått en mindre skada.

– Både historiska data och logik talar för att vi kommer att få arbeta mer. Om än inte förvärvsarbete, säger Eva Alfredsson.

Mycket jobb kan nog bli oavlönat hemarbete i stället. Det är ingen brist på viktiga uppgifter här i världen, men frågan är vilka som kommer att avlönas, och hur: på en privat marknad eller via gemensamma resurser som vi avsatt?

Hur vår levnadsstandard utvecklar sig efter peak oil beror på hur väl vi förbereder oss, tror Eva Alfredsson. Vi kommer kanske inte att kunna resa lika ofta på långresor och till samma låga pris, och de dagliga resorna måste också bli betydligt miljövänligare. Det kommer att kräva förändrad samhällsplanering, till exempel för boende, arbetsplatser och service.

– Men om vi genomför omställningen på ett bra sätt kan vi bevara och utveckla välfärden kvalitativt. Vi bör investera i förnyelsebar energi och energieffektivitet, och avveckla subventionerna som motverkar omställning, inte minst subventionerna av fossila bränslen.

Även Anders Wästfelt tror att samhället kommer att förändras. Utan billig energi måste fler människor arbeta med matproduktion, menar han. Frånvaron av industrijordbrukets höga produktivitet kan i framtiden kompenseras med innovationer som beskärning, skuggkontroll och gödsling. Men till det krävs tid.

– Man kan ha hög produktivitet utan olja, för vi har med oss teknik vi inte hade förut. Men man måste acceptera en liten skala, att man är bunden till platsen, att man måste använda sin kunskap, som förr. Och det kommer att behövas folk, vi kan inte sköta detta maskinellt i samma utsträckning som nu.

Den nya samhällsorganisationen kommer också att innebära en förändrad levnadsstandard.

– Vi har en bisarr transportrörlighet i dag, säger Anders Wästfelt.

Han nämner geografen David Harvey, som talar om avståndsfriktion. Ju rikare vi blir, desto mindre viktiga blir geografiska avstånd. Att frakta snittblommor från Kenya, dagpendla mellan Gävle och Stockholm eller att åka till andra världsdelar på semester är plötsligt inget problem. Men med sinande fossil energi försvinner det långväga billiga resandet. Det blir också dyrare att transportera saker. På så vis blir världen större igen. Produktion måste förläggas närmare konsumenterna och avstånd blir viktigare än lönenivåer.

– Vad väger vi in i levnadsstandard? Frågar sig Anders Wästfelt. Jag tror inte att standarden kommer att sjunka markant, men att den kommer att ändras.

En förändring av samhället baserad på resursbrist skulle också kunna slå åt andra hållet. Kanske skulle den innebära att vi får arbeta mindre? Nyligen skrev fyra miljöpartister ett debattinlägg på tidningen Arenas hemsida, där de argumenterade för förkortad arbetstid för människans och miljöns skull. Samtidigt rapporterar Naturvårdsverket och EU-parlamentets miljöutskott att kortare jobbdagar skulle spara naturresurser.

– Man kan argumentera att produktionsapparaten, med pendlande och industri, är det mest oljekonsumerande vi har, säger Roland Paulsen. Att sänka överkonsumtion, av olja och annat, är viktigt inom arbetskritiken. Argumentet är att vi måste arbeta mindre, eftersom vårt arbete tär så mycket på jordens resurser.

Dessutom går enorma resurser åt för att öka konsumtionen.

– Jag är också för nya datorer, nya telefoner. Men inte kvantitativt utan kvalitativt. I dag tvingas vi hela tiden köpa nytt. Industrin har stora intressen av det. Folk tjänar på att producera dålig teknik så att vi får lov att köpa nya prylar. Saker som datorer och telefoner skapas för att gå sönder, eller för att föråldras väldigt snabbt.

Roland Paulsen berättar hur General Electrics en gång kommenderade en underleverantör att sänka livslängden på glödlampor från ett tusen timmar till 750. De nya lamporna kostade lika mycket att producera, men de ökade konsumtionen.

I en resurssnål framtid kan förbättring av telefoner, datorer och bilar komma att innebära ökad kvalitet snarare än ökad kvantitet, menar han. Dessutom kommer oljeparentesen att lämna efter sig teknik, vetenskapsutveckling och kommunikationsmöjligheter. Tillsammans kan det hjälpa oss att jobba mindre. En sådan framtid skulle inte bara innebära samma levnadsstandard som i dag, utan en förbättring.

Men Roland Paulsen ser också att det finns en risk att vi måste jobba mer utan det gratisarbete som oljan utför åt oss. Vi kan inte bara räkna med att oljebristen kommer att driva en positiv förändring. Arbetstidsförkortning och ökad livskvalitet handlar till allra största delen om politiska ambitioner.

– Många TV-serier och filmer handlar om jordens undergång, säger han. Det är familjefilmer, feel-goodfilmer nästan. Apokalypsromantik. Vi längtar så efter en förändring. Men om folk tänker sig in i vad en apokalyps skulle innebära förstår de ju att det skulle bli värre. När man argumenterar för förändrad arbetstid tror jag att det är en retorisk svaghet att luta sig för mycket mot att oljan försvinner. Då lägger man över ansvaret för att initiera förändring på en extern faktor.

I stället, menar Roland Paulsen, måste initiativet komma från oss själva. Det är en uppfordrande tanke. Men kanske kan den hjälpa oss att hitta en jämvikt mellan arbetstid, resursförbrukning och levnadsstandard. En jämvikt som vi med oljans hjälp har rusat förbi.

Matilda Welin