Jag har flera gånger skrivit om min oro för att vissa grupper planerar att storma klimatmötet i Köpenhamn eller på andra sätt provocera fram våldsam konfrontation och kravaller.

sajten Anarkisterna.com och på Arbetarens debattsida kritiseras jag för denna åsikt.

Här är mitt svar i form av en debattartikel i Arbetaren (nr 47/2009):

Vi måste diskutera strategi

När medlen blir målet blir det ofta problem. Klimatkrisen och övriga resurskriser beror till stor del på just detta. Tillväxt, ökad konsumtion, kan vara ett jättebra medel för att lyfta människor ur fattigdom. Däremot får tillväxt som ett mål i sig katastrofala konsekvenser eftersom jordens resurser inte är oändliga.

Samma sak med kravaller eller andra former av våldsam konfrontation. Historien visar att detta kan vara fullt nödvändiga medel för att, till exempel, lyfta människor ur fattigdom genom att störta en förtryckande regim.  Problemet är när kravallerna och den våldsamma konfrontationen med ordningsmakten blir ett mål i sig. Som för vissa grupper inom vänstern.
Det var så tydligt på fjolårets European Social Forum i Malmö. Kvällen innan den stora gemensamma demonstrationen hade en gatufest utlysts. De politiska målsättningarna med festen var diffusa – medlen desto tydligare. Här fanns alla möjliga deltagare, nyfikna ESF-besökare från hela världen, ännu mer nyfikna ungdomar och så de som satte agendan: utspridda över allt i små enheter av svartklädda maskerade personer med kroppen fylld av adrenalin och armarna tyngda av plastkassar med sten.
Det stora problemet var inte de skyltfönster som krossades, papperskorgarna som brändes upp eller husväggarna som sprejades ner. Problemet var att den globala rättviserörelse som i Malmö kämpade för att få luft under vingarna fick ännu en tyngd runt sina fötter när den ofrivilligt kopplades ihop med de autonoma gruppernas kravaller.

Samma sak med Stoppa Matchen-demonstrationen i samma stad i mars i år. Massor av människor samlas för att protestera mot tennismatchen mellan Israel och Sverige. Men de hinner inte ens fram till stadion innan autonoma grupper har brutit sig ur tåget för att få spänna musklerna mot polisen. Direkt flyttas fokus – från det politiska målet att protestera mot stödet till Israel till den grupp aktivister som knarkar adrenalinkickar genom våldsam konfrontation.
Är det en skendebatt att diskutera politiska strategier som dessa? Det tycker uppenbarligen den hemlige ”Bo Myre”. Han tycker också att klyftorna vad gäller val av politisk strategi mellan olika grupper är ”föreställda”. Jag håller inte med.

Om några veckor, under klimatmötet i Köpenhamn, är jag rädd att vi återigen får se en situation där autonoma grupper, i symbios med våldskåt massmedia, kapar agendan genom att utlösa kravaller.
Nätverket ”Never trust a COP” har markerat dagen innan den stora demonstrationen den 12 december som aktionsdag. Mötet ska ”störas, saboteras och om möjligt stoppas”, skriver man på sin hemsida där brinnande bilar utgör bakgrund.
Om en sådan politisk strategi skulle garantera snabba globala utsläppsminskningar som tar oss ner under 350-strecket hade jag själv kunnat tänka mig att hjälpa till. Men tvärtom tror jag att denna strategi är kontraproduktiv eftersom den kommer att spela motståndarna i händerna: De som till varje pris vill fortsätta använda den billiga fossila energin och som är livrädda för att det ska byggas upp ett folkligt tryck inte bara för ett globalt klimatavtal utan även politisk förändring på andra nivåer och områden i samhället.
Den unga klimatrörelse som mobiliserar till Köpenhamnsmötet kämpar i motvind. Jag hoppas att all den kraft som byggts upp inför mötet kan kanaliseras in i denna rörelse och göra den större, starkare och bredare.
”Bo Myre” skriver: ”Ska vi bli en bred och kraftfull klimatrörelse så räcker det inte med att sätta upp ambitiösa mål, vi måste utveckla effektiva metoder för att uppnå dem också.”
Exakt. Så varför inte diskutera vilka metoder som är effektiva? Precis som klimatfrågan mår bra av att få konfliktlinjerna belysta, mår klimatrörelsen bra av detsamma.
Det går inte att tvinga med andra grupper på den strategi som man själv tycker är bäst, men man har rätt att kritisera andras strategier – särskilt när dessa inverkar på de egna.

Demonstrationerna under Köpenhamnsmötet lär bli de största någonsin under ett klimatmöte. Ändå lär de inte tvinga fram något vettigt klimatavtal. Gör det dem meningslösa? Förhoppningsvis inte. De är att se som början på en oändligt viktig kamp som kommer att pågå länge. Vilka medel som i framtiden krävs för att nå rörelsens mål är svårt att säga. Men i Köpenhamn är jag övertygad om att klimatrörelsen har mest att vinna genom att inte låta bilden av demonstrationerna präglas av brinnande bilar och kravaller.

David Jonstad
Chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt