Hur står det till med barns förhållande till naturen så här års? Är de ute i skog och mark och lär sig se skillnad på rölleka och hundloka eller är ”utomhus” lika med stranden eller något äventyrsland? I nr 3-4, 2010 frågade sig Jonas Gren om det inte är dags att rädda en utrotningshotad nyckelart: barnet i naturen.

Eftersom Effekt fyller fem år i år firar vi genom att bläddra igenom vårt arkiv. Under sommaren publicerar vi därför en artikel i veckan här på bloggen.

Om ekosystemen ska kunna räddas, måste också en utrotningshotad nyckelart räddas: barnet i naturen. Det menar den amerikanske författaren Richard Louv, som manar till ett återtåg till skog och mark. Men varför är det så viktigt att de små connectar med naturen i stället för internet?

Av Jonas Gren

På vissa håll i USA har det blivit kri­minellt att bygga trädkojor, och i allt fler parker hindras barnen från att klättra i träd. I Israel ser inte längre de unga, till skillnad från en generation tillbaka, utomhusmiljöer som sin själv­klara lekplats. I Storbritannien kan den genomsnittlige åttaåringen namnge fler Pokemonfigurer än djur och väx­ter i sin omgivning.

Överallt i västvärlden syns trenden: barnen har blivit främmande inför naturen. Även i Sverige, trots Frilufts­främjandets ansträngningar med ur­-och-skur­dagis och pinnbrödsmustiga skogsmulle­stunder. Antalet barn som strövar i skogarna har minskat med hälften på 20 år, visar en undersökning av skogsprofessorn Lars Kardell vid SLU i Uppsala. ”Det är lite deppigt”, säger han i en intervju. ”Vi går miste om strukturerna. Förståelsen för hur vår tillvaro hänger ihop med bofinkarnas och talgoxarnas, hur vi ytterst är bero­ende av naturen – den förståelsen är nog i kris.”

Att den urbana, ständigt uppkopp­lade generationen förskjutit sin cen­trala plats från naturen till hemmet, inomhuslek, datorn, tevespel och film, är väl knappast en banbrytande fors­karupptäckt. Frågan är vad bristen på naturumgänge leder till? Jo, att barnen blir sjuka, slöa, feta, rädda för djur och växter och mindre intresserade av att rädda skogar från skövling och att en­gagera sig i klimat-­ och miljöfrågor. Det hävdar Richard Louv, välkänd ameri­kansk skribent, i Last child in the Woods. Saving our Children from Nature-Deficit Disorder, en bok som kommit att bli tongivande i den nya tillbaka­-till­-naturen­-kultur som på senare år vuxit fram i USA, där 80 pro­cent av barnen i dag är stadsbor. Louv kal­lar till akut handling om vi ska lyckas räd­da kommande generationer från vad han kallar nature deficit disor­der, natur­-brist-­störning (en anspelning på ADHD, Attention­Deficit/Hyperac­tivity Disorder). Han hänvi­sar till forskning, sociolo­gisk och psykologisk såväl som naturvetenskaplig, som entydigt pekar mot att de digitala bar­nen leker allt mer sällan i, kan allt mindre om, känner allt mindre för, uppmuntras allt mer sällan till att vistas i och blir allt mer stressade och välfärdssjuka av bristen på – levande natur. (Med ”natur” syftar Louv på större områden av sammanhäng­ande icke­mänskligt skapad omgivning. Begreppet är dock svårt att ringa in. Hur mycket ”o­natur” ska naturen innehålla för att inte längre vara natur?)

Boken presenterar en rad intressanta be­grepp – ett av dem: ekofobi. Samtidigt som barnen bygger färre trädkojor och lämnar fjärilshåvarna i förrådet rapporterar mass­media om klimatkaos och utrotning av ar­ter. Det skapar en irrationell föreställning av vildmark som något hotat och hotande. Barnen drabbas av ekofobi. I en alltmer industrialiserad värld tillbringar de både skoltid och fritid inomhus framför datorn; de blir ständigt inneslutna ”burkbarn” – ”containerized kids” – indoktrinerade av reklamfilmer med ”en fyrhjulsdriven SUV i hög fart längs en hisnande vacker bergs­bäck – medan de två barnen i baksätet på en nedfällbar teveskärm tittar på film ointresserade av landskapet och vattnet ned­anför fönstren”.

Louv förfasas,och målar upp bilden av sin egen barndom, 1950-­talets lyckliga ameri­kanska pojkår bland växter och vilda djur i en känsla av mirakel inför naturen. Ett nostalgiskt skimmer lägger sig över texten. Men varför anta att alla barn känner sig tryggare i skogen än i människors sällskap i staden? Det frågar sig frilansjournalisten Malin Krutmeijer i en kommentar till det faktum att hälften så många barn besöker skogarna i dag jämfört med 1987 (i Ordfronts temanummer om svenska skogen 3/2009): ”Kanske är det helt enkelt så att svenskarna håller på att bli urbana ända in i själen?”.

Krutmeijer resonerar kring den under­liggande tonen i Sverige att det skulle vara ”finare – mer svenskt på något vis – att kontemplera ensam i en vacker granskog än att på ett fördärvligt kontinentalt sätt dricka kaffe och tjattra på lokal”.

Men, tänker jag, att hylla kontempla­tion ensam i en vacker granskog, står det verkligen i motsats till dekadent stadsliv?

Inom ekologisk litteratur används be­greppet emergens för att beskriva kom­plexa biologiska system, exempelvis en myrstack. Emergens betecknar hur stack­en inte främst är mer än summan av sina delar, utan någonting annat. Urskogen är inte mer än Södermalm.

Den är någonting annat.

Jag fick förra sommaren, under en vecka tillsammans med nätverket Skydda Sko­gen, en fascinerande inblick i hur kom­plex och fantastisk en orörd gammelskog kan vara – en uppenbarelse ingen lyckats förmedla till mig som liten, men som jag tänker är den form av naturväckelse Louv eftersträvar.

Högsommar. Vi befinner oss i närheten av Jormvattnet vid norska gränsen och vadar genom hav av meterhög stormhatt uppför skogsslänten. Gruppen består av 20­-talet biologer, självlärda artexperter och allmänt naturintresserade som jag. Vi är här för att inventera i princip oav­verkade, oländiga områden och lämna artförteckningen till Länsstyrelsen med målet att försöka förhindra att skogen huggs ner (vilket sällan lyckas; dessutom struntar skogsbolagen många gånger i de internationella regelverken och sanktio­ner saknas).

Vi stiger in i ett parti av täta, enorma granar. Då händer det märkliga: sällska­pet förvandlas till en grupp barn! De kas­tar sig på knä, kryper runt, klänger, synar. Ropen börjar komma: ”norsk näverlav!”; ”sotticka!”; ”rödbrun blekspik!”. Den sist­nämnda påträffas av en man – brevbärare till yrket och självlärd lavexpert – som sit­ter i en bäck med luppen tryckt emot botten av en hårig gammelgran.

Så fortsätter det resten av veckan.

Några dagar senare sitter vi i bilen på väg hem. Jag ser de milsvida ödemarkerna av norrländskt kalhygge. Min färdkamrat från Artdatabanken i Uppsala stirrar mo­loket ut över vad som liknar ett slagfält. Sedan kommer vi in i ”skogen”.

– Virkesåker, borde det heta, säger han.

I snörräta rader står träden och gror mot skörd. Jag lär mig att så här är det med näs­tan all svensk skog. Bara några få procent är skyddad, resten avverkad och planterad, medan biologerna menar att minst 10 till 20 procent måste sparas om vi ska ha en chans att rädda den biologiska mångfalden. Men att nå dit politiskt anses omöjligt.

Med åkern av virke som fond, och med minnet av de rödlistade arter vi fann, som jag aldrig haft en aning om existerade på vår jord, läser jag ur Helena Granströms poetiska essä ”Alltings mått”: ”Utrotning av arter, utplåning av ekosystem, dräne­ringen av liv: destruktionen upphäver den sorg som den orsakar genom att omöjlig­göra den. Sorgen förutsätter upplevelsen av att något gått förlorat. I en värld där inga fjällrävar finns, där ingen levande människa mött en fjällräv, där ingen läng­re vet att berätta om baktassar över ljung­rev och vintervitt mot dallrande norrsken: i en sådan värld finns ingen sorg, för i en sådan värld finns inget att sörja.”

Bilresan är lika dystersom läsningen av Louvs bok. Att Last child in the woods dess­utom saknar förankring i villkoren för stora grupper av fattiga amerikaner – och mindre bemedlade världen över, som inte enkelt kan välja hur och var de tillbringar sin fritid – lämnar mig brydd. Problemet är att resonemangen tycks ställa sig utan­för strukturerna i samhället och undvika – liksom ekomodernismen i stort – att dra de reella konsekvenserna av situatio­nen som just målats upp. I stället för att omfamna vad som rimligtvis borde vara nyckeln till minskat förfrämlingande från naturen hos den stora mängden barn i dag, en omfattande politisk och struktu­rell samhällsförändring, klamrar sig Louv fast vid den lilla lösningen; att fler som han och hans söner i den västerländska medelklassen genom helgutflykter till nationalparken återknyter brustna band mellan människa och natur.

Anropas: Visionen om ett grönt liv för alla.

Väckarklockan som boken satt igång ringer samtidigt kvar: att vi behöver älska levande natur, och om det är någon gång vi ska lära oss det, är det som barn. Att tidig naturkontakt skapar kärlek till det levande och att denna kärlek föranleder vördnad snarare än önskan till herravälde var och är ju idén med ett koncept som Skogsmulle, skapat av Friluftsfrämjandets intendent Gösta Frohm på 1950-­talet.

Jag tänker på Sara Lidman, författaren som tog strid mot det moderna skogsbruk som hon ansåg förgrep sig på allt levande, och på hennes speciella naturförhållande, uppvuxen som hon var i suset från Mis­senträsks granskog med fadern som läste kvällsandakten så den flöt ihop med dånet. Var inte hon sinnebilden för Louvs natur­barn, som vuxen förvandlad till förkämpe för den biologiska mångfalden? I en sen intervju (Lidman avled 2004) minns hon en våldsam kärlekshistoria med en gran i sexårsåldern, som slutade med att Sara gjorde slut med det lilla trädet – som dog:

”Den där granen har förföljt mig genom livet (…) Och när man kommer till ett kal­hygge och ser våldtagen natur – som det ju är, hur själva marken, hur luften ovanför dessa stubbar och detta ris darrar av skam. Det är en oförrätt som har begåtts på dju­pet, som är en enda skriande anklagelse mot mänskligheten, som inte förstår att skog är något förmer än skogsråvara.”

Jonas Gren är journalist och poet och medarbetare i Effekt. Hans debutdiktsamling Lantmäteriet utkom våren 2014 på 10TAL Bok.

redaktion@effektmagasin.se