Det globala klimatarbetet har, i och med Parisavtalet, övergått in i en ny fas med fokus på genomförande. Målet för klimatarbetet är nu tydligt: att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2 °C, höja ländernas kapacitet att anpassa sig till effekterna av klimatförändringar och styra om de finansiella flödena till klimatvänliga investeringar.

Det är alltmer tydligt hur effekterna av klimatförändringen, som redan drabbar fattiga länder extra hårt, riskerar att undergräva ett effektivt utvecklingsbistånd. Klimatrelaterat bistånd är avgörande dels för att höja förmågan till anpassning och dels för att stärka fattiga länder i deras arbete för den globala klimatomställningen.

Sverige har länge jobbat för att klimatrelaterat bistånd ska öka. Regeringen har, till exempel i policyramverket för svenskt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd, aviserat att “Sverige ska vara ett föregångsland i att inkludera miljö- och klimataspekter i utvecklingssamarbetet, bland annat avseende utsläppsbegränsningar och klimatanpassning” (Regeringens skrivelse 2016:17.60). Som helhet anser regeringen att fattigdomsbekämpning bör relateras till “aktivt miljö- och klimatarbete” i en tid av “nya utmaningar”. I samma dokument tydliggör regeringen att det finns “miljö- och klimatkopplingar till i princip alla globala mål” i Agenda 2030.

Även flera forskningsinstitut, inklusive Stockholm Environment Institute (SEI), pekar på beröringspunkter mellan de globala utvecklingsmålen och länders individuella och samlade åtaganden för att nå Parisavtalets mål. I samband med regeringens senaste utrikesdeklaration kunde vi också höra att: “Sverige tar ansvar. Vi har världens mest ambitiösa klimatlag och vi ger stora bidrag till utvecklingsländernas klimat-, miljö- och havsinsatser” (Utrikesdeklarationen 2018).

I september förra året aviserade regeringen 742 miljoner kronor i ökat klimatbistånd. Samtidigt som Sveriges bidrag till multilaterala fonder med klimatfokus är bland det mest ambitiösa i världen, räknat i bidrag per invånare, har det bilaterala klimatbiståndet ökat dramatiskt. Under de tio senaste åren har också det samlade klimatrelaterade biståndet från OECD-länder ökat stort.

Klimatbiståndet länkar också direkt till Parisavtalet under vilket utvecklade länder lovat att mobilisera 100 miljarder USD årligen, från och med 2020, till stöd för klimatinsatser i fattiga länder. Det råder dock oenighet mellan OECD och utvecklingsländerna om hur mycket klimatrelaterat bistånd som får räkas av mot löftet om klimatfinansiering. Det beror bland annat på att systemet för hur biståndet ska redovisas är ifrågasatt.

För att klassificera vilken kategori eller vilket verksamhetsområdet ett bistånd hör till används så kallade policymarkörer inklusive miljöindikatorer (de så kallade Riomarkörena). Med det menas om biståndet klassas som att det huvudsakligen (eller som delsyfte) är ämnat att främja exempelvis utbildning, hållbar samhällsbyggnad, hälsa eller miljö och klimat. Tio olika klassificeringar har utvecklats av Sida och sammanfaller med riktlinjer från OECD.

Problemet är att biståndsprojekt ofta klassificeras med fler markörer. Detta leder till stora skillnader mellan hur OECD redovisar det klimatrelaterade biståndet och vad utvecklingsländerna upplever att de erhåller. OECD redovisar ofta hela kostnaden för ett projekt som klimatrelaterat även om endast en del av projektet faktiskt är relevant för klimatarbetet. Inte sällan räknar OECD-länder sedan av hela eller stora delar av summan som ett bidrag till vägen mot målet att mobilisera 100 miljarder USD årligen.

Biståndsorganisationen Concord skriver i en färsk rapport att EU missar målet med sitt bistånd. År 2017 stannade en femtedel av biståndet från EU inom unionen. Den senaste IPCC-rapporten betonar att det krävs stora ansträngningar för att nå upp till satta klimatmål. Det gäller insatser i de egna länderna och det gäller stöd till fattiga länder genom bistånd och andra internationella klimatinsatser. Om EU-länder och andra OECD-länder trixar med bokföringen och inte betalar utlovat stöd skjuter de sig själva i foten.

Enligt Concord håller Sverige biståndsfanan högt. Sverige borde använda den trovärdighet man har i såväl klimat- som biståndsfrågor till att påverka EU och OECD. Klimatförändringar låter sig inte hejdas med mindre än konkreta insatser.

Mathias Fridahl, Fredrik von Matern & Markus Larsson
Fores klimat- och miljöprogram