Liberala samhällsdebattören Johan Norberg skriver en intressant artikel i dag på DN Debatt om skuldkrisen:

Vi kom aldrig ur krisen, vi sköt bara upp den. Men de skulder som var ohållbara 2008 har inte blivit mindre ohållbara för att de har flyttats till staterna, som lider i sviterna av oansvarigt spenderande i högkonjunktur och en utdragen lågkonjunktur. Det finns inte mycket tillväxt att betala skulderna med, särskilt inte i Medelhavsländerna som saknar konkurrenskraft till dagens eurokurs.

Statsbankrutterna är på väg. Vi kan bara påverka så att den här processen sker på ett ordnat sätt. Insolventa länder som Grekland, Portugal och Irland bör förklaras i konkurs. De bör skriva ned sina skulder – eller förlänga löptiden på sina lån – och snabbt avveckla budgetunderskotten. Förmodligen måste de lämna euron för att kunna exportera igen. Alternativet är att med öppna ögon gå mot ett kaotiskt sönderfall.

Johan Norbergs sjukdomsbeskrivningen av det ekonomiska systemet verkar helt korrekt, även om jag inte tror på hans medicin: att till varje pris få igång tillväxten.

Också brittiske klimatdebattören George Monbiot skriver om skuldkrisen och landar i ett för Effekts läsare mer lättintagligt recept: välfärd utan tillväxt, så som denna idé presenteras av Tim Jackson. Dilemmat med tillväxtsamhället är att det förstör förutsättningarna för ett fungerande samhälle samtidigt som den ekonomi vi är beroende av förutsätter tillväxt:

But how do you escape from growth without tanking the economy – and our prosperity? Under the current system, you can’t: when growth stops, it collapses. So Jackson has begun developing a macro-economic model which would allow economic output to be stabilised. He experiments with raising the ratio of investment to consumption, changing the nature and conditions of investment and shifting the balance from private to public spending, while staying within tight constraints on the use of resources. He finds that the redistribution of both income and employment (through shorter working hours) is essential to the project. So is re-regulation of the banks, enhanced taxation of resources and pollution, and measures to discourage manic consumption, such as tighter restrictions on advertising.

Det är som sagt experiment som ingen vet hur väl de skulle fungera. Hur snabbt de skulle kunna ta oss från tillväxtberoendet. Men oavsett vore det väldigt lägligt om vi fick igång en bred diskussion om livet efter tillväxten. Även om de föreslagna åtgärderna inte ens skulle vara i närheten av tillräckliga för att få allt att snurra på ungefär som vanligt så skulle de åtminstone kunna mildra kraschen.

Här är den amerikanske författaren Richard Heinbergs förklaring av varför vi nu ser slutet på tillväxteran: