Jan Guillou konstaterar i sin senaste kolumn i Aftonbladet att ”det är något lurt med att ministrarna Mikael Damberg, Åsa Romson och Isabella Lövin kommit så lätt undan mediedrev när KU nu slagit fast att de ljög för svenska folket om försäljningen av Vattenfalls tyska brunkolshantering”.

Jan Guillou har rätt i att det är något lurt med detta. Men det är inte riktigt på det sätt som han beskriver det.

De tre ministrarna ljög nämligen inte alls för svenska folket. I stället är det KU som inte förstått vad frågan handlat om.

Men vi tar det från början.

********

I maj förra året begärde riksdagsledamoten Mattias Bäckström Johansson (SD) att KU skulle granska två uttalanden som handlade om att regeringen var förhindrad att stoppa försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet.

Det ena uttalandet var från näringsminister Mikael Damberg (S), som i en intervju med TV4 då hade sagt:

Riksdagen har bestämt att detta ska vara ett affärsdrivande bolag och det betyder att styrelsen kan inte kan fatta beslut som inte är affärsmässiga och inte heller regeringen kan agera i strid med riksdagens beslut.

Det andra uttalandet var från Isabella Lövin (MP), som vid tillfället var biståndsminister, och som på en fråga från Dagens Industri hade sagt:

Jag har förstått att för att stoppa den affären så måste man ändra ägardirektiven till Vattenfall. Ska vi kunna ändra det direktivet krävs det en majoritet i Sveriges riksdag.

När Mikael Damberg i april i år frågades ut av Konstitutionsutskottet återkom ledamöterna i KU gång på gång till frågan: Kunde regeringen säga nej till en försäljning?

Näringsminister Mikael Damberg återkom lika många gånger till att det hela var mer komplicerat än så. Han sa att ja, regeringen kunde ha sagt nej till en försäljning. Men bara om det skulle ha varit mer affärsmässigt att behålla och driva Vattenfalls tyska kolkraftverksamhet vidare. Frågan om affärsmässighet är nämligen det som regeringen menar, med hänvisning till ett riksdagsbeslut från 2010, är det avgörande i sammanhanget.

Att däremot säga nej till en affär, i syfte att låta stora delar av kolet ligga kvar i marken och samtidigt påbörja en utfasning av kolkraftverken – vilket var en åtgärd som bland annat många forskare och miljöorganisationer ville se vid den här tiden – det skulle enligt Mikael Damberg (som hänvisade till Vattenfall, regeringens egna jurister och regeringens externa finansiella rådgivare) inte ha varit affärsmässigt. Så om regeringen ville säga nej av den anledningen skulle det krävas ett nytt riksdagsbeslut, eftersom man då skulle frångå principen om affärsmässighet.

KU:s ledamöter, som ju hade att pröva om regeringen i den här processen överhuvudtaget kunde säga nej till en försäljning, får alltså höra av Mikael Damberg att absolut, regeringen kunde under vissa förutsättningar säga nej. Under andra förutsättningar kunde regeringen däremot inte säga nej, vilket var det som hans uttalande i TV4 handlade om.

Under utfrågningen med Mikael Damberg blir det därför i stället Isabella Lövins citat som nu hamnar i fokus. På henne låter det ju som att regeringen inte alls kunde säga nej till en affär på egen hand.

KU tar också upp ett uttalande som tidigare miljö- och klimatminister Åsa Romson (MP) gjorde i september 2015. Det exakta citatet nämns inte, men KU-ledamoten Per-Ingvar Johansson (C) säger:

– Hon gav uttryck för att det inte var möjligt att stoppa affären med försäljningen av brunkolsverksamheten.

Varken Åsa Romson eller Isabella Lövin var dock inbjudna av KU för att frågas ut om dessa uttalanden, men Andreas Norlén (M), KU:s ordförande, avslutar utfrågningen av Mikael Damberg med att säga:

– Statsrådet måste väl ändå hålla med om att citaten [från Åsa Romson och Isabella Lövin, red. anm.] som de står inte på ett korrekt sätt återspeglar det som statsrådet nu har gett uttryck för.

Mikael Damberg, som uppenbarligen inte hade Åsa Romsons uttalande framför sig, svarar angående hur han ser på Isabella Lövins uttalande:

– Det är korrekt att om man bara läser det här citatet rakt av så kan man få en uppfattning om att det inte handlar om affärsmässigheten. Men det är det som jag, när jag talar med Isabella Lövin, [förstår] att hon menade. Att skulle man frångå affärsmässigheten och det regelverk vi har så skulle man behöva gå till riksdagen. Det är det hon har velat uttrycka. Men exakt så står det ju inte i artikeln, nej.

*********

I torsdags kom så KU:s årliga granskningsbetänkande där KU konstaterar – precis som Mikael Damberg vid upprepade tillfällen förklarade under utfrågningen – att det alltså var möjligt för regeringen att säga nej till en affär. KU skriver:

Av granskningen har det framgått att det var möjligt att säga nej till avyttringen utan att ändra uppdraget för Vattenfall. Utskottet framhåller vikten av att statsråds uttalanden grundas på uppgifter som är korrekta.

KU:s ordförande Andreas Norlén, han kommenterade det hela till SVT:s Rapport så här under torsdagskvällen:

– Jag tycker att det är allvarligt när ministrar lämnar uppenbart felaktiga uppgifter.

På en pressträff tidigare under dagen fick KU-ledamoten Agneta Börjesson (MP) frågan vilka ministrar det är som KU menar har lämnat felaktiga uppgifter:

– Vi har väl sett att både Isabella Lövin och Åsa Romson har gjort det och möjligtvis också Mikael Damberg.

KU-ordförande Andreas Norlén förklarade på samma pressträff:

– Det handlar om ett pågående regeringsarbete, då ska det vara korrekt det som statsråden säger, och i det här fallet så var det inte det.

*********

Men har dessa tre statsråd verkligen lämnat ”uppenbart felaktiga uppgifter”?

KU menar att Mikael Damberg ”möjligtvis” gjort det. Men vad det är i Mikael Dambergs citat som inte är korrekt, det förklarar aldrig KU i sin rapport.

Isabella Lövin då?

Dagens Industri skriver att Isabella Lövins citat kommer från den presskonferens som Miljöpartiet höll när det stod klart att hon skulle föreslås till nytt språkrör.

Dagens Industri använder alltså följande citat:

Jag har förstått att för att stoppa den affären så måste man ändra ägardirektiven till Vattenfall. Ska vi kunna ändra det direktivet krävs det en majoritet i Sveriges riksdag.

På själva presskonferensen, som Sveriges Radio har en ljudupptagning från, säger dock Isabella Lövin (33:45):

Jag har förstått att för att stoppa den affären så måste man ändra ägardirektivet till Vattenfall, som i dag har som direktiv att man ska ha affärsmässig verksamhet. Ska vi kunna ändra det ägardirektivet så krävs det en majoritet i Sveriges riksdag.

Nu blir det minst sagt spännande. Är citatet i Dagens Industri fel? Och vad händer i så fall om Konstitutionsutskottet, som har i uppgift att undersöka om de ministrar som KU-anmälts har gjort fel eller inte, själva gör fel för att de inte har alla fakta på bordet?

Samtidigt, det skulle också kunna vara så att citatet i Dagens Industri är korrekt och kommer från en av alla de enskilda intervjuer som följde på presskonferensen. Men hade det då inte varit enkelt för KU att kolla med journalisten om svaret är riktigt återgivet eller om det kortats ned av utrymmesskäl för att få plats i tidningen? KU skulle då också kunna höra efter hur frågan från journalisten löd. Nästan alla frågor som riktades till Miljöpartiets representanter vid den här tiden hade nämligen att göra med om det var möjligt eller inte för regeringen att stoppa försäljningen med syfte att låta stora delar av kolet ligga kvar i marken och samtidigt påbörja en utfasning av kolkraftverken. Och om det var det som frågan handlade om – eller om det var det som Isabella Lövin uppfattade att frågan handlade om – så blir hennes svar korrekt oavsett vilken version av citaten ovan som faktiskt uttalades.

Åsa Romson då?

Enligt KU ska ju Åsa Romson ha sagt i september 2015 att det inte gick att säga nej till en affär. I KU:s rapport framgår dock inte vilket citat det är de har granskat, vilket förstås är anmärkningsvärt eftersom KU menar att hon kommit med felaktiga uppgifter. Det skulle möjligtvis kunna vara en TT-intervju som avses, som vid tillfället fick stor spridning, där Åsa Romson säger:

– Om Vattenfalls styrelse skulle komma till regeringen och säga att de vill sälja ett helt verksamhetsområde, då kan jag konstatera att regeringen inte kan stoppa ett sådant förslag utan att man gör helt nya ägardirektiv och de måste accepteras av riksdagen.

Inte heller i den här artikeln finns journalistens fråga med. Men det spelar faktiskt ingen roll, för Åsa Romson fortsätter intervjun med att säga:

– Vi får konstatera att vi har i dagsläget en riksdag som inte alls tar den typen av klimatpolitiska hänsyn när det gäller styrandet av Vattenfall.

Uttalandet blir därför korrekt i sin helhet. Att ta klimatpolitisk hänsyn är ju bara ett annat sätt att säga att inte bara affärsmässigheten ska gälla i det här fallet, något som regeringen alltså bedömer att man behöver ett riksdagsbeslut för att kunna få till.

Hade KU bara brytt sig om att fråga Åsa Romson och Isabella Lövin, samt möjligen också de två journalisterna, i vilket sammanhang deras citat hämtats från, ja då hade resultatet av KU:s granskning med stor sannolikhet blivit ett annat.

 

********

Med denna bakgrund verkar det inte bättre än att KU ser ut att helt ha missat poängen med vad debatten om Vattenfall handlade om. Att regeringen hade möjlighet att säga antingen ja eller nej till en affär utifrån affärsmässiga grunder, det visste alla som följde frågan, inte minst eftersom Mikael Damberg och många andra i regeringen upprepade detta gång på gång.

Men att sälja brunkolsverksamheten till ett tjeckiskt energibolag vars chef säger sig tro på en renässans för kolkraften i Europa, det var däremot en utomordentligt dålig affär för klimatet, i alla fall om man ska tro många av de forskare och miljöorganisationer som var inblandade i frågan. Poängen som de drev var dock att regeringen hade möjlighet att tolka ägardirektivet annorlunda. Regeringen hade kunnat lägga betydligt större vikt vid det faktum att Vattenfall inte bara ska ”bedriva affärsmässigt energiverksamhet”, utan också att Vattenfall ”ska vara ett av de företag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion”. Det senare stycket i ägardirektivet skulle helt enkelt räcka för att regeringen skulle kunna säga nej till en affär utan att blanda in riksdagen. Det här argumentet stöddes också av flera rättsexperter, bland annat Daniel Stattin, professor i associationsrätt vid Uppsala universitet.

Dessutom var det många som ifrågasatte att Sveriges regering, bara några månader efter att världens länder enats om både klimatavtalet i Paris och om FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling, lät ett statligt ägt energibolag agera på det här sättet. Var det rimligt att år 2016 sätta affärsmässigheten främst när de sociala och miljömässiga konsekvenserna av att sälja Vattenfalls tyska brunkolsverksamhet var så pass allvarliga? Den samlade kolkraften i Europa innebär exempelvis hälsorelaterade kostnader på uppåt 70 miljarder euro varje år, enligt en rapport som bland annat Health and Environment Alliance, Climate Action Network Europe och WWF European Policy Office står bakom. I en annan rapport från European Environment Agency, EEA, uppskattas att de utsläppsgenererande industrierna i EU under ett år kostar samhället 102-169 miljarder euro i form av skador på hälsa och miljö, baserat på data från 2009. Av detta stod Vattenfalls kolkraftverk årligen för en samhällskostnad på ungefär 3-5 miljarder euro.

Det hade därför varit betydligt mer intressant om Konstitutionsutskottet i stället för att ägna tid på att utreda en fråga som inte hade behövts utredas, hade tittat närmare på frågan om regeringen gjorde en korrekt eller felaktig tolkning av Vattenfalls ägardirektiv. Det vill säga: Hade regeringen på egen hand kunnat säga nej till en affär och i stället verka för en utfasning av den tyska brunkolsverksamheten, med hänvisning till det stycke i direktivet som säger att Vattenfall ”ska vara ett av de företag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion”?

Det hade varit intressant att veta. I stället har nu Konstitutionsutskottet hjälpt till att förvirra debatten ytterligare där nu exempelvis Dagens Nyheter berättar att Mikael Damberg, Isabella Lövin och Åsa Romson gjorde ”fel”, och där Jan Guillou alltså skriver i Aftonbladet att ministrarna ”ljög”. Detta är en korrekt rapportering eftersom båda artiklarna hänvisar till vad KU kommit fram till. Problemet är ju bara att det är KU som missat vad det hela handlar om.

 

_______________

Vill du prenumerera på klimatmagasinet Effekt i ett år?
Swisha till 123 006 43 60
250 kr + namn och adress, så får du 4 nummer av papperstidningen
200 kr + mejladress, så får du 4 nummer av tidningen som pdf
Start med nummer 2/2017, som har tema: vatten

_______________