Sedan två år tillbaka är klimatkrisen förpassad till facket ”gamla nyheter som ingen längre orkar läsa om”. Nu verkar samma öde vara på väg att drabba skuldkrisen. Efter den stundtals intensiva bevakningen i höstas är det nu mest pliktrapporter om det senaste i eurokrisen. Inte ens den annars så känsliga marknaden bryr sig, även om allt fler euroländer rör sig närmare avgrunden.

Som en påminnelse om hur skuldkrisen drabbar just nu, om än inte just här i Sverige, rapporterar Kajsa Ekis Ekman i en läsvärd essä om läget i Grekland:

Centralvärmen har slutat fungera i huset där jag bor eftersom människor inte har råd att betala räkningarna. De flesta går runt med rinnande näsor och en envis hosta. Då jag glömmer att stänga av varmvattenberedaren efter att jag duschat blir folk vansinniga; fattar du inte vad det kostar? Det råder brist på allt i Grekland för tillfället med tomma kylskåp, skolor utan böcker, mängder av människor utan mat.

Hon skriver också skarpt om orsakerna till läget och sätter in det i ett större perspektiv. Genom att flöda marknaden med billiga lån lockades massvis av människor att konsumera i dag, men betala i morgon, ”förutom att vara löneslavar, hade vi nu också blivit låneslavar”, skriver Ekman och utvecklar det hela utifrån Pål Steigans bok En gång skall jorden bliva vår.

De här lånen blev grundplåtar i en allt komplexare ekonomi, där lånen paketeras och säljs om och om igen. Problemet, skriver Pål Steigan, var bara att ju fler kapitalister som slutade investera i produktion och gick över till finansspekulation, desto mindre produktiv verksamhet fanns som kunde mata dem. Man kan jämföra det hela med en mygga som suger blod av en människa: så länge myggan är relativt liten och människan stor och stark, kan detta förhållande upprätthållas. Men om myggan blir gigantisk och människan mindre och svagare, kan vem som helst förstå att både myggan och människan kommer gå under – och att människan kommer att dö först. Precis detta hände också 2008. Den riktiga ekonomin hade blivit alltför liten för att kunna mätta finanskapitalisternas hunger. Först hotades bankerna av konkurs. Då gick stater in och räddade dem. Nu är det stater som riskerar konkurs.

Och först i tur står som sagt Grekland. Om man nu inte kan få till det där avtalet som löser saken en gång för alla. Men som blogggrannen Flute skriver, det där avtalet har en tendens att ständigt skjutas på framtiden: ”Att få till ett avtal verkar vara lika svårt som att försöka komma fram till regnbågens fot – när man gått en bit har den förflyttat sig bortåt.”

Det som är förrädiskt med den medieskugga som uppstår är det inte gör att kriserna försvinner, varken klimatkrisen eller skuldkrisen. Däremot är det väl känt att sådant som inte föräras en plats i medias strålkastarsken snabbt  försvinner ut ur våra medvetanden. Det gör kanske att det känns som om saker är lite mer under kontroll, men innebär samtidigt att vår mentala beredskap för de förträngda kriserna är låg.

Tills dess att någon av kriserna flammar upp och gör sig hörd genom mediebruset får man hålla sig uppdaterad på andra sätt.

Bloggen Climate Progress utforskar outtröttligt senaste nytt på klimatfronten, till exempel om kopplingen mellan kylan i Europa och den smältande polarisen.

Eller kika på denna artikel på Newsmill som visar att Sveriges är lika skuldsatt som Grekland, om vi inte bara ser till statsskulden utan även räknar in den privata skuldsättningen.