Det är strålande sol i London idag. Engelsmännen går man ur huse för att uppleva den första riktiga vårdagen. På shoppinggatorna är det fullt med folk. Jag har just varit på min lokala High Street, stadsdelens huvudgata. Överallt mäniskor, glad stämning, reapriser. Fulla caféer. Glassförsäljning på trottoaren. Kunder och butiksbiträden småpratar om det soliga vädret och en affär bjuder på gratis iced tea.

Jag har inte riktigt kunnat släppa det där TV-programmet jag såg på BBC för ett tag sedan. Det stämmer så väl: Sedan några hundratal år tillbaks är det på shoppinggatan vi minglar, pratar och skaffar oss koll på vad som händer i stan. För många är en tur bland affärerna en obligatorisk del av helgen. Inte för att man behöver prylar utan för att det är mysigt att gå runt, titta på fina saker, småprata. Att ta en sväng bland butikerna är den enklaste lösningen om man vill se lite folk men ändå gå i sina egna tankar. Människor är sociala varelser. Västvärlden har världens största andel singelhushåll. Är det att gå för långt att se shoppingen som ett symptom på det problemet?

Visst, prylar gör oss inte lyckligare. ”Att känna delaktighet i samhället visar sig, när de grundläggande behoven tillfredsställts, vara den enskilt viktigaste variabeln på lyckobarometern,” som det sammanfattas i en recension av Tim Jacksons Välfärd utan tillväxt. Men för dem som hamnat utanför det dagliga samhällslivet – pesionärer och långtidsarbetslösa, till exempel – är shoppandet i sig ett sätt att känna sig delaktig. Ingen att prata med? Gå till köpcentret! För butiksbiträdet med provision är alla värda ett samtal (så länge de kan betala för tröjan de köper, förstås). Eller tänk en gammal dam på ICA, som handlar en liter mjölk för att få en pratstund med kassörskan. Så tuggar det på: Mer shoppande, mer kommers, fler mäniskor som inte hänger med utan hamnar utanför.

Kanske lämnade kyrkan ett gap efter sig när vi sekulariserades – förr i världen var det på kyrkbacken man fick de senaste nyheterna och diskuterade de senaste ryktena. När den möjligheten inte finns längre, när gänget man kan hänga med efter högmässan består av sju personer, är kanske köpcentret det enklaste alternativet. Vi som varken är kristna eller vill ha ytterligare en mobiltelefon får gå till Friskis och Svettis eller gymmet, eller till parken med en picknickkorg. Som sagt, dags för andra ställen där vi kan umgås utan att ha konsumtion som ursäkt att anta utmaningen.