Konsumtion

I senaste numret av Effekt diskuterade vi köttfrosseriet och dess konsekvenser. I dag kom Jordbruksverket med en rapport som tydligt slår fast att vi i den rika västvärlden måste minska vårt köttätande. Rapporten föreslår även att ett medel för att styra konsumtionen bort från de värsta utsläppsbovarna är att köttet beläggs med en koldioxidskatt.

Den så kallade köttskatten har blivit dagens toppnyhet (bland annat här, här och här), men förslaget har viftats bort innan det ens kom upp på bordet. Anders Borg (M) säger att han inte tror på ”en särlösning på köttområdet” medan Annie Lööf (C) twittrade att ”köttskatt är ingen lösning. Viktigare då att vi väljer kött från glada kossor som betar gräs.” och att ”vi behöver inte mer skatt på kött, snarare mindre skatt för mer klimatsmart matproduktion.” Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) säger att det inte är aktuellt med en skatt och även Socialdemokraterna säger att det är uteslutet att införa den ”bara i Sverige”. Trots att Jordbruksverket själva ärr oerhört försiktiga i sina rekommendationer – köttskatten diskuteras endast som ett tänkbart medel – verkar själva tanken på skatten tillräcklig för att det ska ta skruv.

Köttet är känsligt. Den som ifrågasätter vår köttkonsumtion ifrågasätter inte bara vår mat, utan hela vår livsstil. Det handlar om steken på sommargrillen, korven från kiosken under fotbollsmatchen, och fyllehamburgaren på McDonalds. Det handlar om den manliga jägaren (som i vår tid gestaltas personligen av TV-kocken Per Morberg som ”jagar och lagar”) och om det idylliska öppna landskapet som kött- och mejeriproducenterna använder sig av i sin marknadsföring.

Men hur mycket av det här skulle egentligen hotas av en köttskatt? Steken, korven och hamburgaren skulle bli dyrare eller kanske försvinna, men Jordbruksverket slår i sin rapport effektivt hål på myten om köttets nyttighet. Det går utmärkt att få alla nödvändiga proteiner från vegetarisk kost, och Sverige ligger över World Cancer Research Funds rekommendationer vad gäller intag av rött kött, som ökar risken för tjock- och ändtarmscancer. Även risken för hjärt- och kärlsjukdomar ökar hos personer som äter mycket rött kött och charkprodukter.

Bättre hälsa känns som en utomordentlig bieffekt av att vi minskar våra utsläpp av växthusgaser.

Hur är det då med jakten? Även om det kan finnas etiska skäl mot jakt ur ett djurrättsperspektiv, så finns det få argument mot viltkött ur klimatsynpunkt. Förutsatt att inte extra foder läggs ut i naturen bidrar inte det skjutna djuret med några extra utsläpp under sin livstid. Och om jägaren undviker att bränna allt för mycket fossila bränslen genom transporter så blir de totala utsläppen nära på noll. Men jakten skulle inte påverkas av köttskatten. Jordbruksverket föreslår att skatten baseras på ett schablonbelopp som gäller för olika typer av kött. Därmed skulle skatten på ett kilo industriellt producerat nötkött bli betydligt högre än för ett kilo kyckling, och i sin tur högre än ett kilo vilt. En köttskatt är därmed inte ett hot mot jakten.

Och hur är det med de öppna landskapen? Öppna landskap är bra för den biologiska mångfalden, och att ta bort alla betesdjur med hänvisning till klimatet skulle motverka miljömålet om biodiversitet. Köttproduktionen och köttkonsumtionen är dock – vilket Jordbruksverket påpekar – till stor del frikopplade från varandra i dag. Trots att köttkonsumtionen i Sverige har ökat konstant så har antalet kor och grisar minskat. Den fria marknaden kommer med andra ord inte se till att vi får öppna marker bara för att vi äter mer kött, istället krävs det riktade insatser för att bevara naturbetet. Att en viss konsumtion av naturbeteskött är bra ur klimatsynpunkt (vilket bland annat intervju med Simon Fairlie visade i senaste Effekt) är inget argument för att vi ska fortsätta konsumera enorma mängder industriellt producerat kött som orsakar stora utsläpp av växthusgaser.

Här är det värt att nämna Annie Lööfs förslag om att det krävs minskade skatter på klimatsmart matproduktion snarare än en köttskatt. Problemet är att stora delar av den mat vi producerar kastas bort eller går förlorad som svinn, och målet måste vara att få ner den totala mängden utsläpp. Att därför stimulera ökad produktion av mat som per enhet släpper ut mindre än köttet – utan att faktiskt minska köttproduktionen – kommer antagligen bara att leda till en ökad total matproduktion och därmed ökade utsläpp.

Därmed inte sagt att en köttskatt baserad på schablonbelopp är oproblematisk. På grund av EU:s och WTO:s frihandelspolitik är det exempelvis svårt att sätta olika skattesatser på kött beroende på ursprungsland, trots att produktionsmetoderna för nötkött i exempelvis Brasilien orsakar betydlig högre utsläpp än produktionen i Sverige. Men i dagsläget kanske köttskatten är det bästa vi har, och därför är det trist – om kanske inte oväntat – att våra politiker förkastar förslaget utan att det ens får diskuteras. De enda som verkar vara villiga att ens prata om det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet, medan resten av riksdagspartierna slår ifrån sig en fråga som går rätt in i den svenska folksjälen. Men när inte våra folkvalda ledare vågar ta tag i frågorna, är det inte så förvånande att inte så många medborgare orkar engagera sig på individnivå.

Men för er som ändå orkar göra medvetna val i mataffären, kan Effekts utsläppsguide som går att ladda ner här nedan ge lite vägledning.

Grafik: Mats Jerndahl (publicerades i Effekt nr 4/2012)

Det är egentligen enkelt. Västvärldens glupande aptit på världens resurser måste minska. Världsnaturfonden räknar med att det skulle krävas tre jordklot om alla tog för sig som vi svenskar gör. Ingen har hittills kunnat förklara hur klimatet och ekosystemen ska kunna räddas om de rika länderna gör anspråk på fortsatt tillväxt.

Så långt är allt gott och väl i den berättelse som miljörörelsen brukar presentera. Men sedan är det alltid någon som säger att ”vi måste konsumera mindre”. Och precis där börjar skivan hacka.

Vilka vi?

Jag skulle vilja lyssna till en delvis annorlunda berättelse någon gång. Den skulle förklara vad det är som inte längre kan konsumeras i sådana mängder. Den skulle också göra klart vem det är som måste dra ner.

Våra förutsättningar är ju minst sagt olika. I min egen medelklasstillvaro är det lätt att se sådant som jag kan försaka. Om jag arbetade på en förskola hade det varit svårare att dra ner på konsumtionen. Om jag bleve utförsäkrad hade det varit nästintill omöjligt.

Hur är det däremot med dem som tjänar allra mest? Vilket skulle bli resultatet om vi fick dem att konsumera lite mindre? Efter de senaste decennierna verkar kanske själva idén underlig. Det skulle antagligen vara lättare att framställa guld ur vatten. Men låt oss vara lite utopiska och tänka oss att det gick.

Vi kan till exempel räkna på vad som händer ifall ingen fick tjäna mer är 35 000 kronor i månaden efter skatt. Eftersom vi ändå rör oss i fantasins utmarker kan vi kalla det för ”rättvisa”. Det moraliska i den här principen kan förstås diskuteras. Fortfarande skulle börsmäklarens arbete anses mer än dubbelt så mycket värt som undersköterskans, vilket ju är bisarrt. Men någon måtta får det vara även på utopierna.

Enligt SCB:s statistik över de disponibla inkomsterna tjänar den rikaste tiondelen av svenskarna i snitt 597 000 kronor om året efter skatt och inklusive kapitalinkomster. Då är barnen medräknade – i den här statistiska modellen viktar man hushållsmedlemmarna på olika sätt för att få fram medelvärden. Alltså: 900 000 svenskar kan bidra med 177 000 kronor var till statskassan efter vår skattereform. Det gör 159 miljarder kronor om året.

Den summan motsvarar nästan 20 procent av statsbudgeten. De pengarna hade räckt till ganska ambitiösa satsningar på att göra samhället hållbart. Det hade kunnat bekosta nya järnvägar, ökad spårtrafik i städerna och bra busslinjer i glesbygden. Det hade räckt till vindkraftparker och till solceller och solpaneler. Det hade räckt till mycket. Ja, det hade även räckt till ett mycket gott liv för den översta tiondelen. De flesta av oss kan bara drömma om 35 000 kronor efter skatt.

Innan ni nu börjar rada upp invändningar så låt mig säga en sak: jag är inte dum i huvudet. Jag vet att utfallet hade blivit ett annat av en sådan här skattereform. Det hade blivit skatteflykt, och utlandsflytter och skattefria förmåner och tusen andra sätt för eliten att behålla sin standard. Utifrån den kapitalistiska logik som styr samhället hade det säkert skadat ekonomin rejält. Det här är ett sätt att få grepp på överkonsumtionen - inget annat.

Jag tror inte heller, ska poängteras, att resten av oss kan fortsätta att leva våra liv som om inget hänt. Låt oss säga såhär: vi måste nog säga adjö till flygcharter och köttfrossa och shoppingkultur, men vi kan säkert istället skaffa oss en bättre barnomsorg, en fungerande kollektivtrafik, en lärartätare skola och en mänsklig äldreomsorg.

Och ändå: ett räkneexempel som det ovan säger en del om vilka som allra lättast kan bidra till att konsumtionen minskar - rejält. Om vi någon gång ska börja anpassa matsäcken efter vad jorden tål, är det inget tal om vilka som först måste dra åt svångremmen.

Det ohållbara språket, del 1:

Klimatsmart, smart argumentation för att få en i grunden ohållbar handling att framstå som något gott.

Exemplet kommer från en nyhet som valsat runt i media denna morgon som går ut på att närodlade grönsaker kan vara sämre ur klimatsynpunkt än grönsaker odlade långtbortistan:

"Det kan vara mer klimatsmart att köpa fryst broccoli från Sydamerika än svensk närproducerad." (DN)

Den här "nyheten" är en favorit bland landets journalister och de har  därför rapporterat den åtskilliga gånger under de senaste åren. Bakom nyheten denna gång ligger för övrigt Kommerskollegium vars själva syfte är att verka för mer global handel.

Nyheten är tacksam eftersom den både ser ut att avslöja en vedertagen sanning – att närodlat är bra – samtidigt som den legitimerar folks begär efter exotiska frukter och grönsaker som det inte är säsong för i Sverige.

Många som hör talas om denna nyhet kommer därmed tolka det som att de gör planeten en tjänst genom att fortsätta köpa gurka och tomater på vintern. Och så kommer de inte att försitta ett tillfälle att förnumstigt berätta att gazpachon som de gjort i mitten av maj är väldigt klimatsmart eftersom "det faktiskt är bättre med importera grönsakerna från Spanien än att köpa närodlat".

Det som är så förrädiskt i hela detta tankesätt – det klimatsmarta tankesättet – är att man får något dåligt att framstå som bra genom att jämföra det med något ännu sämre. I fallet med grönsakerna jämför man med närproducerade grönsaker som odlats i växthus drivna av fossil energi.

Man kan också få vissa bilar – som i sig är en stor ekologisk belastning – att framstå som klimatsmarta genom att jämföra dem med andra bilar som är ännu sämre.

Med samma resonemang skulle man kunna hävda att det är smartare att bara ta en liten hutt arsenik, jämfört med att dricka ett helt glas.

Alternativet till detta tankesätt är att avstå vissa saker – hur främmande detta än må vara i ett samhälle som vant sig vid att alltid kunna få allt. För vill man verkligen minska sin klimatpåverkan är inte valet i mataffären en kväll i maj  att göra soppa på fryst broccoli från Sydamerika eller fossilväxthusodlad brocolli från Sverige. Då får man avstå broccolin och göra soppan på något annat. Nässlorna är fina så här års till exempel. Sparrissoppa är inte heller fel. Och vem vet kanske finns det några fjolårsmorötter kvar som behöver ätas upp innan sommarprimörerna är redo att skördas?

Effekts videosamarbete med Andersö&Boman fortsätter. Här med Stina Oscarson, chef för Radioteatern, som bjuder på några eftertänksamma ord för vår tid av tillväxtfetisch och konsumism.

Alla tidigare intervjuer finns samlade på denna sida.

Den enda berättelsen:

Icke mätbara värden:

Säg ifrån!:

Kulturpolitikens uppgift:

Effektivitet: