Foto: Enrique Dans/Flickr/Creative Commons

Knappt var julklapparna öppnade förrän det var dags att shoppa ännu mer under mellandagsrean. Vi har ett konstant begär efter mer prylar och saker, som köps och förbrukas och kastas ut med soporna och det får ekonomin att gå som på räls. Eller rättare sagt: det får vissa delar av ekonomin att tuffa på. För när allt fler av våra inköp sker på nätet hos multinationella företag som Amazon, utarmar konsumtionen inte bara naturens resurser, den urholkar även grunderna för vår välfärd.

När omställningsrörelsen lyfter frågan om vår ohållbara köpfest, är det alltid någon som argumenterar för att handel behövs för att skapa välstånd. I sin mer bisarra variant används argumentet av debattörer som Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet som innan årets köpfria dag 30 november konstaterade att ”en köpfridag gör ingen rik” och att vi inte ska gå ”på myten att mänsklig aktivitet är mänsklighetens hot”. Med den meningen är Maria Ludvigsson farligt nära att ansluta sig till klimatförnekarna. Vårt nuvarande system som bygger på förbränningen av fossila bränslen är inte nödvändigtvis synonymt med mänsklig aktivitet, men att det är ett hot mot den planet som vi känner till råder det inget tvivel om.

Betydligt mer sansad är exempelvis Anders Wijkman (bland annat på Global utmaning), som argumenterar för att vi måste ställa om till en cirkulär ekonomi där vi fortfarande konsumerar men resurserna återanvänds. Wijkman menar att en nerväxt skulle få för stora sociala konsekvenser för att vara ett bra alternativ.

Vi måste ställa oss frågan om hur välfärden ska utformas i ett system som inte bygger på en fortsatt rovdrift på naturen, och jag tror vi måste finna svaret på frågan gemensamt. Men om vi skulle behöva ännu mer argument om varför en omställning är nödvändig kan vi fundera på vilken effekt vårt nuvarande system har på just välfärden, om vi för en sekund bortser från dess påverkan på planeten.

I ett fantastiskt wallraffreportage i tidningen The Observer vikarierar journalisten Carole Cadwalladr på ett av postorderföretaget Amazons gigantiska lager. I den elva fotbollsplaner stora byggnaden i Swansea arbetar hon med att packa barbiekalendrar, dildos, hundblöjor och i stort sett allting annat både tänkbart och otänkbart. Hennes skift är mer än tio timmar långa, och 15-minutersrasterna börjar vart hon än må vara på lagret. Hon beskriver hur det kan ta henne sex minuter att gå till metalldetektorerna som hon måste passera för att komma till toaletterna. I en minut genomsöks hon, sedan köar hon en minut för toaletterna, och till slut hinner hon hämta en banan ur sitt skåp innan hon måste tillbaka till hyllorna.

Carole Cadwalladr beskriver hur Amazon utökade sin arbetsstyrka i Storbritannien med 15 000 vikarier inför jul, personer som knappast kan räkna med fortsatt jobb när helgerna är över. De arbetar för motsvarande 70 kronor i timmen utan möjlighet till fackanslutning, och om de sjukskriver sig mer än tre pass får de sparken. Den walesiska regeringen gav Amazon 8.8 miljoner pund (nästan 100 miljoner svenska kronor ) i bidrag för att de skulle bygga lagret i Swansea. 2012 sålde företaget varor för 4.2 miljarder kronor, men de betalade endast 3.2 miljoner kronor i bolagsskatt. Storbritanniendelen av verksamheten är nämligen registrerad i Luxemburg där de har 380 anställda, jämfört med 21 000 i Storbritannien.

Carole Cadwalladr skriver:

”Att arbeta på Amazon är att arbeta i konsumismens kärna. Att vara vittne till vårt sug efter prylar”.

Det är detta sug som inte bara utarmar vår planet, men som numera även urholkar vår välfärd. Stadskärnorna dör och skatteintäkterna minskar eftersom vi kräver kläder, böcker och leksaker som är så billiga att de som säljer och tillverkar dem inte kan få vettigt betalt och schyssta arbetsvillkor.

När vi diskuterar hur vår framtida välfärd ska finansieras är detta värt att komma i håg. Vårt nuvarande konsumtionsmönster är på intet sett nödvändigt för en modern välfärdsstat. Tvärtom, det utarmar allt mer av våra gemensamma resurser – oavsett om de är ekologiska, ekonomiska eller sociala. Eller som Carole Cadwalladr skriver:

”Vårt sug efter billiga, rabatterade varor som levereras direkt till dörren punktligt och effektivt har ett pris. Vi har bara inte kommit på vad det är än.”