Läkarundersökningar och provtagningar har pågått i ett par decennier nu, men resultatet fortsätter att vara icke-önskvärt. Vårt globala industriella samhälle – det enda vi känner – har av i stort sett samtliga tillfrågade läkare getts en diagnos som med stor sannolikhet kommer att innebära dess slut.

Egentligen vet vi att inget varar för evigt – vi kommer alla att dö någon gång – men just detta samhälle som vi är födda i hade vi kanske hoppats att det skulle leva länge till, rent av för alltid.

Så, hur tacklar vi detta besked?

Psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross har utvecklat en välkänd modell där besked av den här typen hanteras i fem olika steg. Jag brukar vara skeptisk till sådana generella modeller eftersom de ofta låter mycket bättre än hur de fungerar i verkligheten. Men i detta fall är jag beredd att göra ett undantag. De fem stegen är följande (kompletterade med aktuella exempel):

1) Förnekelse. ”Så där sa man på sjuttitalet också. Vi löste det då, vi löser det nu”.

2) Ilska. ”Det är oljebolagens fel!”

3) Förhandling. ”Men om vi bygger ut kollektivtrafiken?”

4) Depression. ”Världen kommer ändå att gå under snart.”

5) Acceptans. ”Hur ska vi hantera detta?”

De flesta verkar hoppa fram och tillbaka mellan de första stegen och ibland befinna sig på flera nivåer samtidigt. Men på det stora hela fungerar faktiskt denna modell ganska bra med hur många hanterar den kollaps som vi står inför. Själv har jag betat av samtliga. I stort sett i ordningen ovan.

I förra veckan kom ett nytt utlåtande om världens tillstånd. Världsbanken påminde om att vi kan räkna med fyra graders global temperaturhöjning som en följd av det sätt som vårt samhälle fungerar på. Det var för övrigt en nyhet som skickades rakt in i ett nyhetsflöde som annars mest domineras av att världsekonomin går väldigt knackigt eftersom det konsumeras för lite.

Budskapet borde stämma till viss eftertanke. Kanske en mer mogen syn på vad som händer och vad som lär hända. Men nej. När miljöminister Lena Ek får frågan om hur vi ska komma till rätta med klimatkrisen framstår hon som hoppfull.

– Det finns så otroligt mycket teknik som hjälper oss på vägen. Teknik som gör att jag tror att vi faktiskt kan skapa bättre livsvillkor för den fattiga världen och samtidigt komma till rätta med klimatförändringen, säger hon i en intervju med Svenska Dagbladet.

Det är en kombination av 1) förnekelse och 3) förhandling.

Förnekelse av teknikens många begränsningar. Till exempel finns det för de långväga transporter som bär upp dagens globala samhälle (flyg, fartyg och lastbil) ingen känd teknik som kan trolla bort dessa transporters oljeberoende.

Förnekelse också av det faktum att den industriella teknik som Ek syftar på hittills i historien oftast har skapat mer problem än den har löst.

Förhandling med vetenskapens brutala krav på drastiskt minskande utsläpp i dag, inte positiva visioner för 2030.

Förhandling också med den logik med vilken det moderna samhället fungerar. Det vill säga, i stort sett alla investeringar och strävanden, såväl historiska som nutida, syftar till ökad konsumtion och därmed ökade utsläpp. Denna logik skulle, rent teoretiskt, kunna ställas på huvudet. Ett par miljarder människor drar samtidigt i nödbromsen. Men i teorin är allt möjligt, även att få alla kineser att hoppa samtidigt (för att testa om det blir jordbävning då).

Samtliga av de fyra första stadierna i Kübler-Ross-modellen går ut på att ljuga för sig själv. Givetvis så övertygande som möjligt i förhållande till verkligheten. En bekant skriver i ett mejl att ”psykologisk forskning visar att den som lyckas ljuga inför sig själv är en mer övertygande lögnare också inför andra (självlögn kan därför ha gynnats av evolutionen)”.

Detta är lite läskigt. Om vi blir bättre lögnare inför andra om vi lyckas ljuga för oss själva och om vi kollektivt reagerar på budskapet om vår civilisationens slut. Då hjälper vi varandra att ljuga för oss själva och blir därmed ännu bättre på att övertyga andra om att ljuga för sig själva…

Turligt nog verkar det sitta en backventil mellan de fyra första stadierna och acceptans-stadiet. Den som väl har tagit sig dit backar sällan tillbaka. Min erfarenhet efter att det senaste året pratat kollaps i ett sextiotal olika sammanhang är att det är många som redan har tagit detta steg. Och för varje dag är det några till som gör det.

Om det här stämmer innebär det att vi får en allt mer polariserad debatt. Mellan en grupp som allt mer frenetiskt övertygar sig själv om att alla lösningar ligger runt hörnet och en växande grupp som har accepterat att allt inte levereras med en lösning.

Tyvärr verkar folk som sitter på maktpositioner lätt fastna i den första gruppen. Det kommer med tiden att göra denna konflikt än mer spännande.