När man ägnar en stor del av sin vakna tid åt att läsa om och fundera över klimatet, hållbarheten och allt som har med det att göra, händer det inte sällan att man nördar ner sig i det man senast läst. Det kan vara FN:s klimatförhandlingar, stadsplanering, det rätta sättet att prata klimat med andra eller lokal omställning som plötsligt framstår som den enda och smartaste vägen att ta världen bort från ett spår som leder till okontrollerbara klimatförändringar.
Men det brukar inte ta lång tid innan man påminns om att det inte fungerar så, utan att någon slags omställning behövs på alla nivåer. Samtidigt. Eftersom de faktiskt hör ihop.

Själv har jag, inte helt utan inspiration från min kollega Jespers bloggserie här, snöat in på lokal odling. Ett sådant fantastiskt sätt att gå runt den koldioxidstinna matindustrin, samtidigt som man lär känna sina grannar och gör något roligt.Jag och några entusiastiska grannar gör gemensam sak, ser ut en plats för en pallkragsodling och kommer överens om att nästa steg naturligtvis är att också starta en kompost för vårt matavfall. Mindre sopor och alldeles egen jord, kan det bli bättre?
För att lugna omvärldens oro över eventuella råttor och dålig lukt bestämmer vi att allt ska gå mycket korrekt och rätt till.

Det är där någonstans jag slår huvudet i en av de andra nivåerna. Matkomposter behöver man anmäla. Fair enough. Jag läser vidare på Stockholms stads hemsida och upptäcker till min stora förvåning att för den som bor i villa är detta gratis, men bor man i flerfamiljshus kostar det 2 700 kronor. Nästan dubbelt så mycket som själva komposten.
Jag ringer miljöförvaltningens upplysningstjänst, men får själv guida informatören till rätt sida på nätet och lyckas inte få något begripligt svar på varför det ska kosta så mycket för någon som bor i lägenhet att bespara kommunen lite matavfall när det är helt gratis för den som har hus.

Känner någon av Effektbloggens läsare till någon vettig förklaring, får ni gärna bidra med den. Men för mig framstår det som ett tydligt exempel på att den samhällets byråkrati inte alls hänger med, samtidigt som den nivån skulle kunna ge den personliga och lokala nivån en ordentlig push.

För ingen vinner väl på att något så basic som kompostering blir en plånboksfråga?