Kommunikation

52, exakt!

Jag fastnar framför ett test där vardagens livsstil plockas isär. Det räknar ut hur mycket slavarbete som ligger bakom mina konsumtionsvaror. Utan konkreta exempel är det lätt att glömma precis hur intrikat det globala samhället är. Hur långt vissa ingredienser i mitt läppstift har färdats. Hur många som har hostat sönder en lunga för att bryta coltanet i min telefon. 

Jag älskar test. De är roliga. Och det här är dessutom riktigt väldesignat. Alla har ju inte läsvanan att tackla en lång, komplicerad text.

Det finns nackdelar med snajdiga presentationer, såklart. All snyggt förklarad fakta måste backas upp av gedigen kunskap, forskning och diskussion. Färgglatt och lättillgängligt är en slutprodukt, ett presentationsverktyg, som inte kan ersätta välgrundat, arbetsamt teoribygge. Dessutom är det svårt att göra saker roligare utan att samtidigt råka fördumma, förenkla eller förvilla. 52 personer har slavat för mina prylar, visar det sig. Det låter som en misstänkt exakt siffra. Det är som BBC:s interaktiva sajt om jordens befolkning, där man kan se som vilken person i ordningen man är född och där ett räkneverk obevekligt tickar upp mot 7 miljarder människor på jorden, sekund för sekund. Det är klart att uppgifterna inte är precisa. Det är klart att räkneverket inte stämmer på pricken. Vid vilket ögonblick vi når 7 miljarder, denna jättesiffra, är förresten inte ens poängen. Det viktiga är effekterna och vad vi kan göra för att vända utvecklingen.

Men interaktiva sajter och test fäster vår uppmärksamhet på vad det är som händer. De är bra kommunikationsmedel. Och spelar det så stor roll att siffrorna är lite för konkreta, händelseförloppen lite för direkta? De inspirerar till engagemang och sätter mig själv i relation till resten av världen. 52 personer. 7 miljarder människor, precis nu. De ger ett omskakande perspektiv. Det behövs.

Hjälp miljörörelsen förnya sig!

Konferensen Climate Existense, som fyllde första halvan av denna veckan, har dröjt sig kvar i huvudet på mig.
Framför allt är det enormt befriande  när diskussionerna får gå vidare från ett evigt konstaterande av att vi har ett (eller, för all del, många) problem och hur de ser ut.
Här var snarare frågan hur det kommer sig att mänskligheten tycks så totalt oförmögen att göra något åt situationen vi har försatt oss i. Där har psykologin, filosofin och kulturen långt fler svar än vad miljoner diagram över utsläpps- eller temperaturökningar någonsin kan erbjuda.

I den allmänna klimatdebatten finns det än så länge väldigt lite av detta. Därför var det med växande glädje jag lyssnade på Barbara Evaeus, klimatkommunikatör på WWF.
Hon visade en filmsnutt från Sergels torg i Stockholm på aktionsdagen 10/10/10. Människor dansade i ring, ledda av en ullig WWF-panda. Jättetrevligt och medryckande, konstaterade Barbara Evaeus. Men efteråt hade hon börjat fråga sig vad det egentligen leder till. Hur många av de förbipasserande lördagsshopparna som stannade för att dansa gjorde någon som helst koppling till klimatfrågan?

Efter att ha läst rapporterna från sin brittiske WWF-kollega Tom Crompton (som vi har nämnt förut på Effektbloggen, bland annat här och här) är hennes slutsats att det inte räcker att tala om för folk vad de ska göra, med en och annan ekonomisk morot i sikte. Man måste faktiskt också veta varför man gör något.

– Just nu säger vi till folk: Vi har de här massiva utmaningarna framför oss, men fortsätt ni att byta era glödlampor! Det ger människor en falsk känsla av trygghet, att vi faktiskt gör vad vi kan. Och det är ingen särskilt briljant strategi om man verkligen vill att något ska hända, sade Barbara Evaeus.

Tom Crompton och hans 20 personer stora grupp som arbetar för att hitta bra sätt att kommunicera klimatfrågan, har kommit fram till att miljö- och klimatrörelsen måste börja prata om de värderingar som ligger bakom olika handlingar i stället för att använda samma typ av argument som har försatt oss i skiten ("klimatsmarta" lösningar ska öka Sveriges BNP, "allas" bekvämlighet och tjockleken på just din plånbok). Att bli varse att människan faktiskt är en del av naturen är en annan poäng.

Att förstå och hålla med om detta är en sak. Att omsätta det i kampanjer en annan. Barbara Evaeus fråga, som hon ställde till alla deltagare på seminariet, var: Hur gör man detta rent praktiskt?

– Jag planerar för Earth Hour 2011 nu. Hur kan vi uppmuntra människar att göra mer än att släcka sina lampor? Hur får vi dem att gå till handling? undrade hon.

Kanske har Effekts läsare förslag?

Isbjörnar, isbjörnar, isbjörnar

Inte nog med att vi är på väg att utrota dem, de stackars isbjörnarna börjar bli så överexploaterade att de borde fridlysas inte bara som art utan även som symbol. I princip alla miljöorganisationers propaganda används isbjörnarna på alla möjliga kreativa sätt. Senast i Plane Stupids brutala och blodiga variant. Coca-cola har gjort en serie av reklamfilmer med isbjörnar och här nedan är ännu ett exempel med isbjörnar som reklambudskap (i just denna på ett högst subtilt och medvetet ironiskt/cyniskt sätt?):

I det andra numret av Effekt, som just nu trycks och som når butiker och prenumeranter i mitten av nästa vecka, handlar det delvis om dessa isbjörnar och varför det inte alltid är en så lysande symbol när vi pratar med andra om klimatkrisen.

Här är i varje fall en isbjörnsfilm med humor:

 

Media: Obama kommer till Köpenhamn (DN, Sydsvenskan, SVD), smart elbilspool, Halterna av koldioxid i atmosfären fortsätter accelerera

Blodiga isbjörnar och klimatförnekelse på frammarsch

Känsliga tittare varnas för denna reklamfilm från brittiska aktivistgruppen Plane Stupid:

Om man oroas över att det snackas mycket om klimathotet utan att det för den skull görs så särskilt mycket ligger det nära tillhands att gilla filmer som dessa. Om folk inte lyssnar när man skriker får man väl skrika högre?

Men, som Renee Lertzman kommenterar på Identity Campaigning, om man skriker på mandarin till en spanjor spelar det ingen roll hur högt man skriker. "Om vi inte tar itu med de underliggande motiveringarna och känslomässiga dimensionerna av vår konsumtionsbaserade livsstil, då missar vi båten helt."

Tom Crompton skriver på samma blogg att lärdomarna från psykoterapin är att hårda och dömande budskap om folks nuvarande beteenden inte leder till positiva beteendeförändringar. Dessutom riskerar budskap som Plane Stupids att frammana en skuldkänsla som folk hanterar genom att till exempel förneka sitt eget ansvar ("det är USA:s och Kina:s fel") eller föreställningar om att klimathotet inte existerar.

Klimatfrågan kan därmed utvecklas till en situation där de mest oroade över klimathotet, med vetenskaplig backup, skriker sig hesa med konsekvensen att fler tar skydd i förnekelsen.

Klimatförnekarna, hur tossiga, konspiratoriska och haveristiska de än är, verkar inte ha några problem med att locka folk över till sin sida.

Just nu sprider media "nyheten" att klimathotet är överdrivet, bevisat med hjälp av diverse lösryckta citat i påstått läckta mejl från ett forskningscenter (Aftonbladet, DN, SR). I Aftonbladets nätundersökning svarar en majoritet ja på frågan om de tycker att att klimathotet är överdrivet.

Kanske dags för en annan approach än stegrande tonläge?

 

Kommentarer om "klimathotet är överdrivet"-nyheten: Karin Bojs i DN, Osynlige mannen

Entusiasm som smittar

När jag för ett par år sedan höll mina första föreläsningar om klimathotet och vad vi kan göra åt det gjorde jag misstaget att på ett ganska träigt sätt luta mig på vad andra ansåg. Lite läroboksaktigt, "så här kan man göra, eller så här...". Resultatet blev inte alltid så lyckat.

Idag försöker jag alltid att plocka fram min egen entusiasm inför de lösningar som jag föreslår vilket ofta fungerar mycket bättre.

Jag har dock en bit kvar till den orkesterdirigent som inleder Itay Talgams inspirerande föredrag om olika sätt att få med sig folk på det man vill.

Se och lär:

Vilka budskap fungerar?

De som har förstått allvaret i klimathotet och som har resurser att göra något åt det pumpar nu in pengar i åtskilliga informationsprojekt.

Inför Köpenhamn pågår en rad kampanjer som ska få folk att agera för klimatet (se en sammanställning av kampanjfilmer här).

Men budskapen verkar inte gå fram, eller åtminstone inte förändra något. Vi fortsätter att hålla stadig kurs mot ett scenario som gör att filmer som Mad Max lär kännas kusligt förutseende.

Den brittiska regeringen kör just nu en omdebatterad filmkampanj inom sitt Act on CO2-projekt som ser ut så här:

Jag håller med Henry Hicks från kommunikationsbyrån Futerra när han sågar denna kampanjfilm med motiveringen att

... skuldbeläggande gör att folk slutar lyssna.

... det är kontraproduktivt att kritisera hem och familj.

... oro för framtiden är en dålig drivkraft för att ändra beteenden i dag.

... att den försöker sälja ett helvete.

Futerra driver idén att klimathotet måste förpackas bättre om folk ska vilja göra något åt det. Förmodligen sant, men hur?

I Effekts kommunikationsskola försöker vi undersöka detta (i det kommande numret av Effekt bör den som gillar att prata isbjörnar och klimat se upp). Men jag är nyfiken på vad som ni som läser detta tycker funkar i praktiken. Vad ska man säga för att folk faktiskt ska lyssna, och agera?

Effekt inleder i och med detta inlägg ett samarbete med diskussionsforumet Ecoprofile. I särskilt heta frågor korspostar vi blogginläggen både på Ecoprofile och här på Effektbloggen för att stimulera en än mer levande diskussion i Ecoprofiles forum.

Ecoprofile är Sveriges största diskussionsforum om grön omställning. Registrera dig nu!

Diskussionstråden "Vilka budskap fungerar?" på Ecoprofile.

(Obs! Det går naturligtvis utmärkt att fortsätta posta kommentarer här.)

På samma tema: Är roligare bättre?

Så gör du klimatfrågan mer attraktiv

Solitaire Townsend från Futerra brinner för bättre klimatkommunikation. Hon beskriver vårt sätt att få något att hända i klimatfrågan som att vi har en fantastisk produkt, som vi försöker sälja med dålig förpackning. Ungefär som att vi har producerat en ny extremt god glass, men paketerar den i "bajsbrunt omslag, säljer den svindyrt och bara i ett fåtal svåråtkomliga butiker i London".

I premiärnumret av Effekt är Solitaire Townsend först ut i vår kommunikationsskola.

Här ger hon ett underhållande föredrag om hur vi bättre kommunicerar klimatfrågan:

Senaste kommentarerna

  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...
  • Gäst: Ha ha ha! Ja ni borgare bryr ju er verkligen om miljön...