I slutet av maj sade Uppsala kommunfullmäktige i ett remissvar ja till att öppna för civilflyg på Ärna flygplats, en tidigare militär flygplats. Uppsala Air AB motiverar sin flygplats, som ligger endast tjugo minuters resväg från Arlanda, med välkända argument: nya jobbtillfällen, mer turism- och konferensintäkter och ökade valmöjligheter.

Den moderata kommunpolitikern Gunnar Hedberg ger uttryck för en lite mer nyanserad bild när han till Upsala Nya Tidning säger att civilt flyg på Ärna har både för- och nackdelar: ”Till det positiva hör att en civil flygplats innebär fler arbeten. Till det negativa hör miljöproblemen.”

Att Hedberg och hans Alliansvänner valde att säga ja till Ärna ger en vink om vilken av för- och nackdelarna som väger tyngst. Och vem kan klandra en kommunpolitiker som tar beslut som gagnar kommunen?

Kanske de 300 000 människor som redan idag dör till följd av klimatförändringar? Nej, det känns inte rätt, eller hur? En liten flygplats för lågprisflyg i Uppsala är ju ingenting mot de stora flygplatserna ute i världen, eller de bensinknarkande jättebilarna i USA, eller alla kineser och indier som vill ha västerländsk standard, för att inte tala om alla de oansvariga svenskar som packar in plastkassarna bak i bilen, när det finns alternativa tygpåsar.

Ansvaret ligger alltid någon annanstans tycks det. Varför? Är det så enkelt som att i klimatfrågor är ansvar intimt förknippat med skuld? Få vill se sig själv som skurken. Få vill finna sig själv sittandes med Svarte Petter på hand. Få ser till den stora bilden, den som spänner över rum och tid, när det ska fattas beslut. Att Uppsala eventuellt tjänar pengar på sin nya flygplats väger tyngre än förlusterna som staden – och resten av världen – kommer att göra till följd av de klimatrelaterade problem som flygplatsen kommer att bidra till. Att ta ett sådant beslut är bara möjligt i ett spel där man är övertygad om att Svarte Petter inte finns i kortleken.

Denna logik gäller inte bara för de som pressar foten på (flygplans)gasen trots medvetenhet om att det får konsekvenser. Svarte Petter-kortet är så oönskat att till och med konsekvenser av klimatförändringar måste förnekas.
 
Klimat- och sårbarhetsutredningen visade i en rapport 2006 att runt Vänern, som bara har ett utlopp, kan stora områden läggas under vatten vid ökad nederbörd. (I extrema fall kan Vänern stiga upp till 3 meter.) Vänersborg, Åmål, Säffle, Karlstad, Kristinehamn, Mariestad och Lidköping kommer att drabbas om Vänerns vattennivå höjs. Redan i dag bor 300 000 människor inom riskzonen. Och fler ska det bli – Lidköping och Karlstad struntar i sårbarhetsutredningens råd och bygger bostäder vid vattenlinjen.

Återigen finns det för- (attraktiva bostäder är på något vagt sätt bra för kommunens tillväxt) och nackdelar (attraktiva bostäder under vatten är kanske inte vad folk önskar sig). Och återigen får nackdelarna se sig bortspelade.

– Vi ser det som en stor möjlighet för att kunna utveckla kommunen i framtiden. Ja, ett måste skulle man nästan kunna säga, säger Torsten Lundin, planarkitekt i Lidköpings kommun, i ett SVT-reportage om Väners stigande vattennivå.

Att bygga är ett måste alltså. Även om det åtminstone vart tjugonde år (enligt sårbarhetsutredingen) innebär enorma kostnader för att hantera översvämningar. Lidköping och Karlstad agerar enligt samma tankes princip som beslutsfattarna i Uppsala – Svarte Petter bor inte här.

Och den som är bekant med Svarte Petter vet att det är ett kortspel som utmärker sig med att peka ut förlorare men ingen vinnare. Att hålla för öron och ögon och skrika att Allt Är Precis Som Vanligt är en framtidsstrategi som historien hittills visat vara förödande.