De svenska klimatrörelserna osar frustration. Man kämpar och kämpar och väldigt lite resultat syns. I alla fall om kurvan över växthusgasernas andel i luften är måttstocken. Men om man ser till hur stor den allmänna medvetenheten om klimatkrisen är, har klimatrörelserna anledning att slå sig för bröstet. I samklang med andra krafter har man på kort tid genomfört en medvetandehöjning av oerhörda proportioner.

Men klimatrörelserna kommer förr eller senare att ställas inför ett val om vilken väg man ska välja för att fortsätta vara relevanta. Runt hörnet, om inte redan idag, står klimatrörelserna inför kravet att förändra sitt självpålagda uppdrag eller se sig själv ha småsegrat sig till döds.

Klimatrörelserna (här använder jag det som samlingsnamn för rörelser om intresserar sig för miljö-, klimat- och naturresurser) har haft det bra förspänt. I synnerhet de unga, framväxande rörelserna. Man har haft ett arv att bygga på, en kvarlevande glöd från 70- och 80-talens miljökamp att eldslå sitt virke med. Den berättelse man har börjat sprida från mun till mun, från blogg till blogg, har inte varit absolut främmande för människor. Det har funnits plöjd jord att så i, så att säga.

Men viktigast är nog att den här gången har klimatrörelsen ett bedövande starkt stöd från vetenskapen. Detta ger en situation där det är ovanligt lätt att få den politiska och ekonomiska eliten att i stora drag erkänna den bild av de reella klimathoten som klimatrörelserna presenterar. Se till exempel på den svenska arbetsgivarhögerns snabba marsch från förnekelse till vilja att vara med och konkret diskutera vad som bör göras – denna taktiska reträtt är om något är ett kvitto på hur framgångsrik klimatrörelsernas informationsarbete har varit.

Men klimatrörelserna har bara beslutfattarnas samtycke till en viss gräns. Man är ense om den faktiska problembilden (om än inte hur akut eller allvarliga den är). Men makten slår dövörat till när det gäller de sociala och ekonomiska orsakerna till klimatkrisen. Varför det är så, behövs ingen större fantasi för att förstå. Vilka samhälleliga, eller mänskliga om man så vill, orsaker som erkänns påverkar så klart vilka samhälleliga/mänskliga insatser som krävs för att lindra problemen.

Men alla har alltså, mer eller mindre, erkänt klimatkrisen. Det är ingen vild gissning att vad som kommer att följa är en stark vilja att från politiska och ekonomiska håll ideologiskt kontrollera det vi kan kalla för berättelsen om eller bilden av klimatkrisen, alltså den klimatkrisens historiebeskrivning som bäst passar de egna intressena. Klimatfrågan blir då en ny arena för gamla politiska motsättningar. Allt medan växthusgasernas andel av atmosfären stadigt stiger.

Klyftan mellan dagens allmänt spridda klimatretorik och i vilken riktning pekar kurvorna – låt vara om det handlar om utsläpp, BNP, oljetillgång eller lycka – är grotesk, och den fortsätter vidgas. Mycket måste ske. Helst redan igår. Och stort ansvar hänger på klimatrörelsernas förmåga att engagera gräsrötterna, folket, du och jag eller vad man vill kalla det breda tryck som maktinnehavare på alla nivåer måste sättas under.

Hårddraget kvittar det om det är en blå, en röd eller en schackrutig regering som börjar klubba obekväma beslut för klimatets och därmed vårt bästa. Etablerade partier och företagsstyrelser måste tvingas att förändra sin politik respektive praktik utefter klimatkrisens natur.

Problemet är att klimatrörelserna, i synnerhet de äldre, riskerar att bli irrelevanta i en tid där deras budskap är accepterade ända in i den borgerliga regeringsbunkern, ända upp i FN och runt köksbord i alla väderstreck. Klimatrörelserna ställs inför en uppgift som de äldre och mer etablerade (miljö)rörelserna ägnat tid åt att att distansera sig ifrån: Att argumentera för alternativ.

Systemet så som det ser ut idag är icke-fungerande. Vågar klimatrörelserna fördjupa sin systemkritik? Vågar de formulera visioner? Om de menar allvar med all den information om situationens allvar som de sålt in till allmänhet, politiker och bolagsstyrelser har de anledning att ställa sig frågan om vad de bör göra för att fylla det växande klimatmedvetandet med ett verkningsfullt innehåll.