koldioxid

Hotat hav

Haven har under de senaste 300 miljoner åren inte någon gång försurats lika snabbt som nu. Och då har världen under den tiden ändå upplevt flera perioder av marin massdöd. Den obehagliga slutsatsen drar en internationell forskargrupp i en studie som publicerats i tidskriften Science. Forskarna har undersökt tillgängliga geologiska data, och varnar nu för själva hastigheten i försurningen. Viktiga marina arter hinner inte anpassa sig, nya arter hinner inte utvecklas för att ersätta dem som kommer att dö ut.

Havsförsurningen är den ibland förbisedda bieffekten av våra koldioxidutsläpp. Medan klimateffekterna är välkända och föremål för intensiv forskning, är kunskapsläget sämre när det gäller koldioxidutsläppens påverkan på livet i haven. Men de senaste 30 åren har bilden börjat klarna.

Den grundläggande kemin är enkel. Ungefär en fjärdedel av de koldioxidutsläpp som orsakats av människan hamnar i haven. Där löses koldioxiden upp, och det bildas kolsyra som gör havsvattnet surare. Försurningen leder till att det blir mindre kalk över till de marina livsformer som behöver bilda skal av kalciumkarbonat. En lång rad organismer riskerar att drabbas – bl a ostron, musslor, koraller (som även påverkas av själva uppvärmningen) samt olika sorters plankton. I förlängningen kan organismer högre upp i näringskedjan få se sin föda minska drastiskt. Konsekvenserna är svåra att överblicka.

Sedan förindustriell tid har havsvattnets pH-värde sjunkit från 8,2 till 8,1. Det låter inte så mycket, men pH-skalan är logaritmisk och minskningen innebär att haven har blivit 30 procent surare. Om vi inte får bukt med koldioxidutsläppen antas pH-värdet sjunka ytterligare 2-4 tiondelar det närmaste seklet. Världen har upplevt försurade hav tidigare. Men då har processerna tagit åtminstone tusentals år.  Bärbel Hönisch, paleoceanograf vid Columbia University och huvudförfattare till studien i Science, säger:

”Vi vet att under tidigare försurningsperioder slogs inte det marina livet ut. Nya arter utvecklades och ersatte dem som dog ut. Men om de industriella koldioxidutsläppen fortsätter i dagens takt kan vi komma att förlora organismer vi bryr oss mycket om – korallreven, ostronen, laxen.”

Våra 200 år med kol och olja utgör ett experiment utan motstycke. Det riskerar att sluta mycket, mycket illa.

Engradersmålet

Hoppet är inte ute. Men nu är det väldigt bråttom.

Ungefär så låter det i en artikel om klimatförändringarna som lades ut på nätet i maj. Författarna är inte vilka som helst. Bakom ”The Case for Young People and Nature” står några av världens ledande klimatforskare, paleoklimatologer, oceanografer och polarforskare. Svenske Johan Rockström från Stockholm Environment Institute har också undertecknat. Huvudförfattare är USA:s kanske främste klimatforskare, James Hansen från NASA.

Det har varit tyst om artikeln i Sverige. Men jag tror inte att det finns något viktigare att läsa just nu. Här reser sig nämligen forskarna från sina skrivbord och sina datorer, och berättar exakt hur allvarligt de anser att läget är. De talar lågmält, som vetenskapsmän brukar göra. Men slutsatserna utgör en dånande maning till handling. Snart kan det vara för sent.

Artikeln är på sätt och vis en syntes av de senaste årens klimatforskning, vilken har fått alltfler forskare att ifrågasätta slutsatserna i FN:s klimatpanels (IPCC:s) senaste rapport från 2007. James Hansen och hans medförfattare menar numera att det omtalade tvågradersmålet är bokstavligen livsfarligt. Ambitionerna måste skruvas upp.

De konstaterar att vi redan ser effekterna av den globala uppvärmningen. Avsmältningen i Arktis och på Grönland går betydligt snabbare än vad IPCC förutsåg. Glaciärerna drar sig tillbaka runt om i världen. De subtropiska klimatbältena expanderar, korallreven hotas och det blir allt vanligare med extremt väder. Mänsklighetens stora experiment med klimatet har redan givit resultat. Men går det att säga något om när uppvärmningen når såpass kritiska nivåer att vårt sätt att leva – eller säg civilisationen - börjar hotas?

Ja, det anser artikelförfattarna att vi kan göra. Paleoklimatologin – vetenskapen om tidigare klimat – har ganska mycket att berätta. Vi vet således att dagens förhållanden är extrema. Atmosfärens koldioxidhalt har inte varit så här hög på tre miljoner år, och den har dessutom ökat snabbare än någonsin. Processer som tidigare har tagit tusentals år, har mänskligheten satt igång på ett sekel. Isavsmältningen har som sagt redan inletts. Dels kommer detta att innebära havsnivåhöjningar på så småningom flera meter. Dels leder isens försvinnande till att mindre solinstrålning reflekteras – vilket skyndar på uppvärmningen ytterligare. Bortom horisonten anas de mekanismer som kan leda till att klimatförändringarna skenar. I Sibiriens tundra och på de arktiska havens bottnar finns enorma mängder metan bundna. Forskarna är inte säkra, men misstänker starkt att vissa tidigare kraftiga uppvärmningar av jorden, på 5-6 grader, har orsakats av att sådana metanfyndigheter frigjorts.

Vi leker redan med elden. Hittills har temperaturen stigit med 0,7-0,8 grader sedan förindustriell tid. Ytterligare 0,3 grader är redan intecknade. De växthusgaser vi har pumpat ut i atmosfären verkar långsamt. Det finns en fördröjningseffekt. Forskarna bakom artikeln jämför med konsekvenser av tidigare klimatskiften, och menar att en uppvärmning på drygt en grad inte är hållbar någon längre tid. Risken att vi sätter igång ostoppbara kedjereaktioner är för stor.

Hittills har debatten gällt om målet ska vara högst 2 eller högst 1,5 graders uppvärmning. James Hansen och de andra forskarna menar alltså att vi måste undvika att nå upp till ens 1,5 grader, och att vi måste ner under en grads uppvärmning innan seklet är slut. Det kräver dels att vi reducerar atmosfärens koldioxidhalt från dagens 390 ppm(miljondelar) till högst 350 ppm, dels att vi måste börja skära ner på utsläppen väldigt snabbt.

Ord och inga visor. Men är sådana utsläppsminskningar verkligen möjliga?

Ja, menar artikelförfattarna. Men uppgiften är inte lätt. Glöm alla resonemang om att de globala utsläppen ska få peaka 2015-2020 och att de ska ner med 50 procent till år 2050. James Hansen och de andra artikelförfattarna menar att utsläppen måste börja minska med 6 procent om året redan år 2013. Det innebär att de ska ned med 65 procent till år 2030, och med 90 procent till år 2050. Det är helt enkelt vad som krävs, om vi ska nå ner till en koldioxidhalt på 350 ppm andra hälften av det här århundradet. Men det räcker inte med bara utsläppsreduceringar. Dessutom måste vi satsa på massiva skogsplanteringar och på bättre metoder i lantbruket. Då kan markerna kan binda en del av den koldioxid som frigjorts genom det senaste seklets skogsavverkningar. Om vi lyckas med allt detta, ser det ut som om temperaturen kommer att stiga med ytterligare 3-4 tiondelars grad de närmaste decennierna, för att sedan börja sjunka och nå dagens nivå framåt år 2150.

Vi skulle troligen klara oss. Vi skulle ha rasat en bra bit ner i branten, men klamrat oss fast i grästuvor några decimeter från bråddjupet.

Å andra sidan: Om dagens utsläppsökningar fortsätter i 20 år till, spelar det ingen roll om vi sedan snabbt fasar ut de fossila bränslena. Vi kommer då redan att ha släppt ut tillräckligt med koldioxid för att garantera 1-1,5 graders uppvärmning i flera hundra år till. Riskerna för klimatkatastrof skulle vara överhängande.

Forskarnas beräkningar är förstås inte huggna i sten. Det finns osäkerheter inbyggda i prognoserna för det framtida klimatet. Därför kan vi alltid knäppa händerna, och önska att vi har mer tid på oss än James Hansen och hans medförfattare räknar med. Möjligheten finns att vi kan vänta ett tag till med kraftåtgärder. Det går kanske att dröja lite med den radikala omställning av våra samhällen, som är enda alternativet om vi ska nå engradersmålet.

Ja, vi kan chansa, och göra det valet. Det är ungefär som att blunda och korsa en motorväg, istället för att ta en besvärlig omväg. Kanske hinner bilisterna bromsa.

Frågan är om det är bra klimatpolitik.

Ingen sommartorka på klimatfronten

Arktis förlorar rekordmycket is.

Världshaven tar upp allt mindre koldioxid.

Marken avger mer växthusgaser

De tre nyheterna är från den senaste veckan. Jag fann dem i utländska media. Här hemma har de trängts undan av rubriker som: ”Polisen sköt huvudet av katten Kajsa”, ”Fräckt, Måns” och ”Här är Elin med ny kille”. Om jag inte har missat någon notis någonstans, gick de tre nya forskningsrönen svenska redaktioner totalt förbi.

I min värld hade de hamnat på förstasidan. Och rubrikerna hade blivit feta.

För stora nyheter är det. Enligt US National Snow and Ice Data Centers satellitmätningar är Arktis istäcke nu ovanligt litet – rentav mindre än vid denna tid år 2007, då sommarisen kom att krympa till sin minsta yta sedan mätningarna inleddes . Samtidigt visar mätningar från University of Washingtons Polar Science Center att isen dessutom är rekordtunn. Forskarna räknar med att vi kan få se isfria somrar i Arktis redan år 2030. Det är 40 år tidigare än vad FN:s klimatpanel utgick ifrån så sent som 2007.

Om det krympande Arktis uppmärksammats tidigare, har inte havens koldioxidupptag rönt samma intresse. Ändå handlar det om något som kan avgöra klimatets framtid. Ungefär en tredjedel av all den koldioxid vi släpper ut tas nämligen upp av haven – man brukar tala om oceanerna som en väldig ”koldioxidsänka”. En av forskarnas mardrömmar är att världshavens förmåga att lagra koldioxid kan komma att avta, vilket skulle innebära att en större del av utsläppen än hittills stannar i atmosfären och bidrar till växthuseffekten.
Enligt en ny studie som publicerats i Nature Geosciences är detta exakt vad som nu sker. Forskargruppen bakom studien har riktat in sig på Nordatlanten och studerat mätserier från tidsperioden 1981-2009. Resultaten visar att de studerade havsområdena mycket riktigt tar upp mindre koldioxid än tidigare. Enligt forskarna är sambanden med uppvärmningen av haven tydliga.

Det tredje nya rönet handlar om hur marken reagerar på ökade koldioxidhalter i luften. Mer koldioxid leder i princip till mer växtlighet, som i sin tur kan ta upp mer koldioxid från luften. Denna mekanism begränsar uppvärmningen en smula. Forskare från Trinity College i Dublin, University of Florida och Nothern Arizona University konstaterar emellertid nu andra, oroande effekter. Data från en mängd experiment i Nordamerika, Asien och Europa visar att ökade koldioxidhalter i luften leder till att mikroorganismer i marken stimuleras och ger ifrån sig ökade mängder av metan och lustgas – två ämnen som bidrar till växthuseffekten.

Alla tre nyheterna är illavarslande. Ett isfritt Arktis kommer att reflektera mindre solljus, och därmed bidra till ytterligare uppvärmning. Om havens och växtlighetens roll som kolsänka avtar, kommer halterna av koldioxid i atmosfären att öka snabbare än annars. Det handlar om självförstärkande mekanismer som forskarna känt till risken för, men som inte räknats in i dagens klimatmodeller.

Kort sagt: de klimatforskare som ibland beskrivs som alarmister är i regel väldigt försiktiga i sina prognoser. De senaste årens forskning tyder mycket starkt på att FN:s klimatpanel hittills har underskattat effekterna av koldioxidutsläppen. Den senaste veckans nyheter bekräftar den bilden.

Så varför denna tystnad?

Jag tror att svaret är lika självklart, som beklämmande. På redaktionerna har man bestämt sig för att klimatet är gårdagens nyheter. Man tror att läsarna har tröttnat. Man tror att de behöver en paus. Det är väl därför som till exempel Aftonbladets webbsida ”Klimathotet” inte uppdaterats sedan i höstas. Det finns ju alltid andra läskiga saker att skrämmas med. Vad är väl en smältande nordpol mot oregelbundna födelsemärken, fästingar och en rejäl getingsommar?

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Mr M: Det behövs fler partier som verkligen bryr sig om...
  • Martin Saar: Som observatör och deltagare i alla de händelser du...
  • Thorsten Laxvik: Tack David för intressant artikel. Det är sant som...
  • Buster: Fast världen är tyvärr vare sig enkel eller svart-vit...
  • Buster: Ganska så likt svenskt traditionellt jordbruk alltså....