Allt fler blir medvetna om den djupa kris som mänskligheten befinner sig i på grund av ett förändrat klimat och övernyttjade resurser. Samtidigt är det fler och fler som börjar tappa tron på möjligheten att undvika en kollaps.

Det är en svår balansgång att förklara allvaret i krisen utan att folk tappar hoppet, eller stänger av. Att trigga det krismedvetande som behövs för att effektivt kunna svara på krisen lockar oundvikligen fram drastiska exempel och ett alarmistiskt språk.

I rapporten ”Warm Words – How are we telling the climate story and can we tell it better” varnar författarna för att det sensationella språket i klimatfrågan riskerar att utvecklas till en sorts klimatporr. Till slut fungerar de apokalyptiska beskrivningarna snarare som en kittlande lockelse än ett avskräckande budskap. Det blir overkligt och spännande, precis som i en bra film.

Ingen kan dock förneka att konsekvenserna av skenande klimatförändringar i kombination med tömda oljereserver, utarmad jordbruksmark, utfiskade hav och så vidare ligger nära våra föreställningar av en kollaps eller, om man så vill, en apokalyps.

Nyligen publicerade The Guardian en brevväxlning mellan de brittiska klimatdebattörerna George Monbiot och Paul Kingsnorth om huruvida det är möjligt om ens önskvärt att försöka rädda civilisationen.

Det är en fascinerande och hård ordväxling där båda har uppenbara poänger. Kingsnorth menar att det nuvarande systemet inte visar några som helst tecken på att låta sig reformeras till vad som krävs för att undvika en kollaps. Vi har redan passerat ”the point of no return”. Bättre än att stånga huvudet blodigt mot väggen är att förbereda sig:

”Utmaningen ligger inte i att försöka stötta upp ett söndervittrande imperium med vågmaskiner och globala möten, utan att börja fundera på hur vi ska leva när det faller och vad vi kan lära oss från dess kollaps.”

Monbiot replikerar att detta är att ge upp hoppet om att kunna skapa en kontrollerad omställning av samhället så att miljarder människor slipper utrotas i kollapsen. Även om han medger att chanserna att klara detta är små och snabbt krympande.

Läs hela brevväxlingen här.

En liknande brevväxling skedde tidigare i år mellan den amerikanske författaren Richard Heinberg och Rob Hopkins, grundaren av Ställ om-rörelsen i Storbritannien. Knäckfrågan är återigen: hur motiverar man människor att börja agera? Genom hopp eller rädsla?

Det vore lätt och mest politiskt korrekt att svara hopp. Men intressant nog har de Ställ om-städer (Transition Towns) som nu sprider sig genom USA ett betydligt starkare drag av förberedelse för en eventuell kollaps jämfört med Ställ om-städer i Storbritannien. Kanske för att den amerikanska kulturen innehåller mer rädsla än den brittiska.

En slutsats skulle därför kunna vara att olika budskap fungerar olika beroende på kultur eller person. Men också att allt behövs. Både rädslan och hoppet. Både kampen för att undvika en kollaps, men också förberedelserna för en situation där denna kamp, i värsta fall, förloras.

 

Filmtips: Earth 2100: The final century of civilization?

redaktion@effektmagasin.se