Klimatpolitiska rådet bildades i januari i år. Rådet, som består av en ordförande, en vice ordförande samt sex ledamöter, ska bistå regeringen med oberoende utvärderingar kring huruvida den samlade politik som regeringen lägger fram är förenlig med klimatmålen.

Senast vid utgången av februari varje år är det tänkt att rådet ska lämna en redogörelse.

I dag presenterades den första rapporten (pdf). Här skriver rådet att det inte finns några beprövade metoder för uppgiften att kontinuerligt utvärdera regeringens samlade politik mot ett långsiktigt mål, varför 2018 till stor del kommer att användas för att utforma ett genomtänkt arbetssätt och lämpliga metoder.

Råder skriver vidare:

För att nå det övergripande, långsiktiga målet om noll nettoutsläpp 2045 och därefter negativa utsläpp menar Klimatpolitiska rådet att det är väsentligt att anlägga ett strategiskt perspektiv på hur etappmålen uppnås. Det är inte säkert att det handlingsalternativ som ger kortsiktig kostnadseffektivitet är det alternativ som är mest effektivt för att nå det långsiktiga målet.

Förra året sa den brittiske klimatforskaren Kevin Anderson till Effekt att en avgörande fråga blir vilka klimatmål som rådet ska titta på:

– Ska rådet bara fokusera på de politiska målen som är satta i Sverige? Eller ska man också fokusera på målen som sattes genom Parisavtalet? Ska rådet bara titta på de nationella klimatmålen tycker jag forskarna ska göra klart publikt att dessa mål är inkonsekventa med åtagandena som gjordes i Paris.

I den nya rapporten som publicerades i dag framgår hur rådet resonerar kring denna fråga:

Det förs en löpande diskussion om huruvida olika länders klimatmål eller fastställda nationella bidrag är tillräckliga för att nå målen i Parisavtalet. Det handlar både om osäkerheter om vilka utsläppsminskningar som krävs och hur snabbt, men ännu mer om osäkerheter om de åtgärder som länderna åtar sig för de närmsta åren verkligen kommer att genomföras. Till detta förs också en diskussion om vad som är en rättvis fördelning av insatserna, till exempel hur man ska se på olika länders historiska utsläpp och vilket stöd som ska göras tillgängligt till de mindre bemedlade och samtidigt ofta mest sårbara länderna.

En sådan diskussion finns också vad gäller Sveriges klimatmål även om de hör till de mer ambitiösa i världen. Klimatpolitiska rådet ser dock som sin huvuduppgift att utvärdera huruvida de klimatmål som riksdagen har fastställt uppfylls, inte att föra en diskussion om själva målen.

De utsläppsmål som fastställts av riksdagen handlar i princip om de utsläpp som görs inom Sveriges gränser. Generationsmålet och miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan har dock båda referenser till bredare globala effekter, vilket gör att rådets arbete i viss mån kan komma att beröra även de utsläpp som sker i andra länder som är relaterade till svensk konsumtion.

******

Klimatpolitiska rådet består av följande personer:

  • Ingrid Bonde, ordförande, civilekonom
  • Johan Kuylenstierna, vice ordförande, vd Stockholm Environment Institute och adjungerad professor i naturgeografi vid Stockholms universitet
  • Tomas Kåberger, ledamot, professor i fysisk resursteori vid Chalmers tekniska högskola
  • Åsa Löfgren, ledamot, docent och universitetslektor i nationalekonomi vid Göteborgs universitet
  • Sverker Sörlin, ledamot, professor i miljöhistoria vid KTH
  • Markku Rummukainen, ledamot, professor i klimatologi vid Lunds universitet och huvudsekreterare vid Formas
  • Karin Bäckstrand, ledamot, professor i statskunskap vid Stockholms universitet
  • Katarina Eckerberg, ledamot, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet

En mer utförlig presentation av dessa personer finns i rådets första rapport, (sid 35-40).