Gästbloggpost av Anders Schröder som är på plats på klimatmötet i Cancún i Mexiko. Anders Schröder skriver till vardags på Supermiljöbloggen.
Antagligen tyckte FN:s Klimatkonvention att Köpenhamns minusgrader och snöslask inte gav önskat resultat, följaktligen ligger årets klimatmöte på en plats som är nästan så olik Köpenhamns gator som man kan tänka sig, Cancún.
Staden Cancún fanns överhuvudtaget inte innan 1970. Det var då den mexikanska staten bestämde sig för att grunda det semesterparadis på Yucatánhalvön som nu har över 700 000 invånare.
Mässan där mötet hålls ligger dock 45 minuter med bil utanför stadskärnan, så möjligheterna för folkrörelser och vanligt folk att ta sig dit och protestera är ganska obefintliga. Och då har jag ändå bortsett från den avskräckande effekten av tusentals poliser med automatvapen och skottsäkra västar. Några kravaller lär vi nog inte få se under mötet.
På själva mässan finns som vanligt ett myller av organisationer ifrån olika delar av civilsamhället. Det handlar om allt ifrån de vanliga forskarna och klimatorganisationerna till flygindustri och klimatskeptiker. Många är upprörda över att civilsamhällets möten är förlagda till en byggnad som ligger en tjugo minuters bussresa bort från platsen där förhandlingarna pågår. Vad är vitsen med att komma hit om vi inte ens har möjligheten att prata med delegaterna, undrar man.
Uppdelningen mellan civilsamhället och delegaterna kombinerat med att de flesta möten är stängda gör att det också är svårt att få information om vad som pågår inne i förhandlingsrummen. Sporadisk information når oss som är utanför förhandlingarna, via mejlgrupper och små nyhetsblad som delas ut varje dag. Var den officiellt hemliga informationen kommer ifrån är oklart. Ofta verkar den komma från förhandlingsgruppen för önationer, AOSIS, som känner mer samhörighet med civilsamhället än med de länder som genom att bromsa förhandlingarna riskerar att sänka önationerna i oceanen.
Förhandlingarna är även i vanliga fall väldigt otillgängliga till sin natur, men i år verkar det gälla i särskilt hög grad. På grund av Köpenhamnsmisslyckandet har alla tankar på ett komplett avtal i Cancún lagts åt sidan, i stället fokuserar man på att lösa de mindre och enklare knutarna först, som ofta är av teknisk karaktär. Det handlar om klimatfinansiering och vem som ska ha kontrollen över pengarna. Det handlar om skogsavverkning och i vilken grad länder ska kunna tillgodoräkna sig utsläppsrätter för att de minskar sin avskogning.
Förhoppningen är att genom att lösa de ”enklare” frågorna så läggs grunden för ett möjligt avtal på nästa års klimatmöte i Sydafrika. Det är dock mest en from förhoppning. USA kommer knappast att ta på sig några kännbara åtaganden så länge republikanerna har något inflytande. Samtidigt har EU sagt att man inte kommer att höja sina ambitioner förrän USA har gjort det. Det innebär att större delen av den rika världen inte kommer att förbinda sig till några ytterligare minskningar förrän tidigast 2014, då USA har nästa val till kongressen. Och om inte de rika länderna tar något ansvar, varför skulle de fattiga länderna som har gott om andra problem att brottas med ta ett större ansvar?
Vikten av de förlorade åren kan knappast underskattas. År 2012 går den nuvarande åttagandeperioden inom Kyotoprotokollet ut, därefter finns det inga nya åtaganden för något land att förhålla sig till. FN:s miljöorgan UNEP släppte för någon vecka sedan en rapport som har blivit en snackis på mötet. Rapporten pekar ut vilka åtaganden som behövs för att klara målet på två grader. En av slutsatserna i rapporten är att de globala utsläppen måste börja minska senast år 2020. Med ett avtal 2014 eller kanske ännu senare blir det nästan omöjligt att klara en peak till 2020 eftersom implementeringen av avtalet dröjer flera år från att det har antagits.
De flesta här är smärtsamt medvetna om bristen på tid, men det gör inte att knuten är lättare att lösa. Köpenhamnsmötet kallades för ”sista chansen att rädda planeten”. Sydafrika är ”vår sista andra chans att rädda planeten”. Chanserna för att det ska lyckas är små, men alternativet är för oroväckande för att man ska vilja överväga det. Därför hoppas människor fortfarande, och därför fortsätter delegaterna att förhandla, trots att ett avtal på många sätt är längre bort än någonsin.
Anders Schröder
Martin Saar • 6 december 2010 kl. 17:43
USA:s agerande är inte förvånande! Så här gör en självsvåldig stormakt som ännu inte upptäckt att man är på deken. Börjar allt mer hopps att Kjell Aleklett och forskarna Global Energy i Uppsala får/har rätt, att det finns inte tillräckligt med olja, kol och gas för att IPCC:s värsta scenarier kan inträffa. Kan låta uppgivet och det är det.
USA inser att klimatförändringarna kommer att dränkas i det korta perspektivet av en global finanskris 2.0 som i det medellånga perspektivet övergår i en olje- och energikris. Detta leder i bästa fall fram till att det globala skuld- och räntebaserade ekonomiska systemet kollapsar. Utsläppen minskar, globaliseringen avtar och en lång recension med deflation vidtar, där lokala ekonomiska system ges utrymme att växa fram. Omställning tar fart!
J-O • 7 december 2010 kl. 15:33
Martin : Jag förstår att det är jobbigt att kliva ur AGW sekten men det känns tryggt att du fortfarande har ”peak-allting” sekten för ditt fortsatta dyrkande av ragnarrök.
Magnus • 7 december 2010 kl. 06:46
@Martin Saar
Vi har mötts förr Martin, på Ställ om bloggen.
Intressant att få se dina verkliga åsikter nu när du är lite mindre officiell. Kan inte säga att jag är förvånad…
”Detta leder i bästa fall fram till att det globala skuld- och räntebaserade ekonomiska systemet kollapsar. ”
Det här är ett scenario där människor med säkerhet kommer dö som flugor i främst fattiga delen av världen men även i den rika delen. Och det kallar du BÄSTA fall…
Okänslighet inför mänskligt lidande av Stalins grad. Rent skrämmande! Och det av en medarbetare på SvT.
Och det förespråkar du för att några datormodeller (som har programmerats baserat på antagandet att co2 påverkar temp) visar att det blir varmare när det blir med co2. Skit in skit ut skulle jag säga.
Du kan vara lugn Martin, AGW kommer att dö söt döden. Och det är allt som kommer att hända. Och det för att AGW förtjänar det, på samma sätt som kommunismen och 68-vågen.
Martin Saar • 7 december 2010 kl. 12:37
@Magnus
Tror nog att du inte riktigt läst allt som jag skrev om sambanden mellan Energi, Ekonomi och Ekologi på Ställ om.
Måste göra dig besviken men mina farhågor som jag förde fram i många kommentarer på Ställ om, var att problemen i närtid är en förestående energi- och resursbrist, inte en klimatkris. Så det där med ”intressant att se dina verkliga åsikter” har jag lite svårt att förstå.
Självklart kommer en kollaps av den ränte- och skuldbaserade ekonomin ställa till en enorm oreda och mycket lidande.Framför allt för oss som bor i Nord och har byggt vår välfärd på billig olja/energi de senaste 60 åren.
Mina kommentarer och inlägg på Ställ om är entydiga: Vårt ekonomiska system bygger på tillväxt vilket i sin tur kräver ständigt mer energi och resurser som exempelvis olja och mineraler. Allt detta får ekologiska konsekvenser, bl a klimatförändringar.
Du skriver: ”Och det förespråkar du för att några datormodeller”. Vad jag förespråkar är att evig tillväxt på en planet med ändliga resurser är en utopi. Ju längre vi hänger kvar vid en skuld- och räntebaserad ekonomi desto tuffare blir omställningen till ett annat ekonomiskt system. Den kanske måste föregås av en kollaps. Därför är omställning till en lokal ekonomi inte bara nödvändig utan akut.
Göran Ekblad • 8 december 2010 kl. 11:18
Jag håller fullständigt med dej om det du skriver. det sista stycket kunde jag ha skrivit själv.
Låt mej försöka med ett par nya begrepp i diskussionen. Ekologisk tillväxt som en motsats till ekonomisk tillväxt.
Reproduktion som motsats eller rättare sagt komplettering till produktion.
Reproduktion ger ekologisk tillväxt.
Produktion ger ekonomisk tillväxt.
Reproduktion är uppbyggande och ”närande” verksamhet.
Produktion är nedbrytande och ”tärande” verksamhet.
Fundera på detta, det kan öppna nya perspektiv.
Gäst • 11 december 2010 kl. 17:05
Sam paused and looked out at the rows of faces. Would anyone answer?
”Well, it appears we’ll run out of oil,” said Amy.
”Amy, do you like pistachio nuts?” Sam asked her.
”Doesn’t everyone?”
”Suppose for your birthday I gave you a room full of pistachio nuts in the shell. It’s a big room, say the size of this classroom. The room is filled with pistachio nuts up to a height of five feet. There are millions of them. Happy birthday, Amy. Welcome to the Nut Room. The nuts in this room are yours for the taking. Any time you want to come in here and help yourself, there is no charge. Bring your friends if you’d like. Just wade in and have a pistachio party. You’re thrilled of course—”
”Thrilled?”
”OK, mildly happy. Work with me.” Sam said, smiling. ”You’re happy because you love pistachio nuts. Outside the Nut Room, they’re expensive. Inside, they’re free. There’s only one rule in the Nut Room. As you eat the nuts, you’ve got to leave the shells in the room. You can’t take them out with you. At first, that’s no problem. For the first few days and maybe weeks and months, the pistachios are plentiful. But as the years go by, it takes longer and longer to find a pistachio. The shells start getting in the way. You come in with your friends and you spend hours wading through the shells of pistachios you’ve already eaten in order to find one containing a nut. Your friends say, we’ve got to stop meeting like this. ’Why?’ you ask. ’Don’t you like free pistachio nuts?’ And what do your friends say in response?”
”The nuts aren’t free any more,” Amy said.
”Exactly!” Sam shouted in triumph. ”After a while, you’re better off paying for nuts in the store rather than spending hours trying to extract a nut from the depths of the pile. The cost of the nuts in the Nut Room has gotten too high. It’s the same with oil. Years before the last drop of oil is found and extracted, we’ll walk away from oil as an energy source. It will be too hard to find new reserves. Or too expensive to extract the reserves we know about. Long before we run out of oil, we’ll switch to cheaper alternatives. Remember the pistachios!”
The kid in the back row leaned over again to his friend. ”I told you he was crazy. Too much time in the Nut Room.”