Gästbloggpost av Anders Schröder som är på plats på klimatmötet i Cancún i Mexiko. Anders Schröder skriver till vardags på Supermiljöbloggen.

 

Antagligen tyckte FN:s Klimatkonvention att Köpenhamns minusgrader och snöslask inte gav önskat resultat, följaktligen ligger årets klimatmöte på en plats som är nästan så olik Köpenhamns gator som man kan tänka sig, Cancún.

Staden Cancún fanns överhuvudtaget inte innan 1970. Det var då den mexikanska staten bestämde sig för att grunda det semesterparadis på Yucatánhalvön som nu har över 700 000 invånare.
Mässan där mötet hålls ligger dock 45 minuter med bil utanför stadskärnan, så möjligheterna för folkrörelser och vanligt folk att ta sig dit och protestera är ganska obefintliga. Och då har jag ändå bortsett från den avskräckande effekten av tusentals poliser med automatvapen och skottsäkra västar. Några kravaller lär vi nog inte få se under mötet.

På själva mässan finns som vanligt ett myller av organisationer ifrån olika delar av civilsamhället. Det handlar om allt ifrån de vanliga forskarna och klimatorganisationerna till flygindustri och klimatskeptiker. Många är upprörda över att civilsamhällets möten är förlagda till en byggnad som ligger en tjugo minuters bussresa bort från platsen där förhandlingarna pågår. Vad är vitsen med att komma hit om vi inte ens har möjligheten att prata med delegaterna, undrar man.

Uppdelningen mellan civilsamhället och delegaterna kombinerat med att de flesta möten är stängda gör att det också är svårt att få information om vad som pågår inne i förhandlingsrummen. Sporadisk information når oss som är utanför förhandlingarna, via mejlgrupper och små nyhetsblad som delas ut varje dag. Var den officiellt hemliga informationen kommer ifrån är oklart. Ofta verkar den komma från förhandlingsgruppen för önationer, AOSIS, som känner mer samhörighet med civilsamhället än med de länder som genom att bromsa förhandlingarna riskerar att sänka önationerna i oceanen.

Förhandlingarna är även i vanliga fall väldigt otillgängliga till sin natur, men i år verkar det gälla i särskilt hög grad. På grund av Köpenhamnsmisslyckandet har alla tankar på ett komplett avtal i Cancún lagts åt sidan, i stället fokuserar man på att lösa de mindre och enklare knutarna först, som ofta är av teknisk karaktär. Det handlar om klimatfinansiering och vem som ska ha kontrollen över pengarna. Det handlar om skogsavverkning och i vilken grad länder ska kunna tillgodoräkna sig utsläppsrätter för att de minskar sin avskogning.
Förhoppningen är att genom att lösa de ”enklare” frågorna så läggs grunden för ett möjligt avtal på nästa års klimatmöte i Sydafrika. Det är dock mest en from förhoppning. USA kommer knappast att ta på sig några kännbara åtaganden så länge republikanerna har något inflytande. Samtidigt har EU sagt att man inte kommer att höja sina ambitioner förrän USA har gjort det. Det innebär att större delen av den rika världen inte kommer att förbinda sig till några ytterligare minskningar förrän tidigast 2014, då USA har nästa val till kongressen. Och om inte de rika länderna tar något ansvar, varför skulle de fattiga länderna som har gott om andra problem att brottas med ta ett större ansvar?

Vikten av de förlorade åren kan knappast underskattas. År 2012 går den nuvarande åttagandeperioden inom Kyotoprotokollet ut, därefter finns det inga nya åtaganden för något land att förhålla sig till. FN:s miljöorgan UNEP släppte för någon vecka sedan en rapport som har blivit en snackis på mötet. Rapporten pekar ut vilka åtaganden som behövs för att klara målet på två grader. En av slutsatserna i rapporten är att de globala utsläppen måste börja minska senast år 2020. Med ett avtal 2014 eller kanske ännu senare blir det nästan omöjligt att klara en peak till 2020 eftersom implementeringen av avtalet dröjer flera år från att det har antagits.

De flesta här är smärtsamt medvetna om bristen på tid, men det gör inte att knuten är lättare att lösa. Köpenhamnsmötet kallades för ”sista chansen att rädda planeten”. Sydafrika är ”vår sista andra chans att rädda planeten”. Chanserna för att det ska lyckas är små, men alternativet är för oroväckande för att man ska vilja överväga det. Därför hoppas människor fortfarande, och därför fortsätter delegaterna att förhandla, trots att ett avtal på många sätt är längre bort än någonsin.

Anders Schröder