I den i stort sett helt misslyckade filmen The Happening (skriven och regisserad av M. Night Shyamalan) börjar växter utsöndra ett giftigt ämne som slår ut människors överlevnadsinstinkt och får dem att begå självmord. Naturens hämnd, alltså. Det enda som filmen tillför ett välbekant tema är … ja, total övertydlighet. Ändå är det en fascinerande film, dess tafflighet till trots. Sannolikt har Shyamalan velat skapa sedelärande underhållning där läxan lyder att naturen dödar dem som dödar den, så vi måste ta vara på naturen. Men filmen är snarare dess motsats – en manifestation av den naturskräck som vissa menar är just bakgrunden, eller åtminstone förutsättningen, för exploateringen av naturens resurser. Shyamalan kommer, mot sin förmodade vilja, ut ur garderoben som naturofob. Men han är i gott sällskap.

Under den hårdvinklade rubriken Nature strikes back kopplar danska Statens Museum for Kunst grepp om människans relation till naturen. Med hjälp av västerländsk konst och lika västerländsk filosofi och teori har museet och de två curatorerna Hanne Kolind Poulsen och Henrik Holm skapat en snabbkurs i västerlandets förhållningssätt till naturen under mer än ett halvsekel. Här vimlar det av naturskräck.

Utställningens drar med avstamp i den kristna teologin en linje från Odysseus – som kallas den första naturbekämparen – till industrialismens tidiga dagar. När Adam tar den där tuggan på det där äpplet och människans frihet inleds sägs viljan att dominera naturen födas. Att Jesus återuppstår ger oss förlåtelse, det vill säga ett carte blanche att utnyttja naturen. Men detta är historien sedd genom 1900-talsfilosofers glasögon, bland andra den danske filosofen Søren Kirkegaard.

Den utställda konsten ger exempel på hur naturen tidigt använts till att illustrera den mänskliga tillvaron. Först med (national)romantiken blir naturen ett motiv i sin egen rätt. Dock fortfarande med det underliggande motivet att säga något om till exempel folksjälen hos det folk som växer upp i den porträtterade naturen. Detta gör utställningens titel gravt missvisande. I den mån naturen slår tillbaka i konsten, är det ett utslag för gudsfruktan, och en eller annan gång simpel, mänsklig misantropi, och inget annat. Med vilken vågkraft syndafloden än drabbar människan är vågen ett straff mot människan, och då inte för hennes syn på naturen, utan hennes just syndfulla leverne. Att dra in naturen i utdelandet av straff kan man tycka är fegt av den Gud som vill låta sina barn känna på hur besviken han är på dem. 

Utställningen är uppdelad i fem rum och genom dem löper en korridor som slutar i sista rummet.  Där hänger en tavla med fyra, prydliga bokstäver: HELL. Vi får alltså redan när vi står i första rummet reda på hur det kommer att sluta. Sista rummet har rubriken ”Syndafloder, domedag, helvete – och mycket dåligt väder”. Utställningen menar, outtalat, att den apokalyptiska tematik som klimatfrågan är häftad vid har teologiska rötter. Tre verk föreställande syndafallet ställs jämte ett piskande, jordiskt hav signerat August Strindberg för att illustrera detta (se bilden i högerspalten). Så mycket till aha-upplevelse innebär med andra ord inte Nature strikes back. Hela det västerländska samhället vilar på kristen, teologisk grund – varför skulle klimatfrågan inte göra det? Menar utställningens skapare att tanken på en katastrof av global storlek är en del av vår västerländska tradition? Och leder inte det till slutsatsen att denna katastrof är en historiskt ärvd fiktion?

Med Hell och dess avskalade och balanserade estetik har konstnären Peter Bonde skapat ett ironiskt verk som mycket medvetet står i rak motsättning till hur helvetet porträtterats historiskt – som kaos. Helvetet är en natur utan ordning. Tydligare kan väl inte människans förhållande till naturen illustreras? Kaoset behöver domesticeras. Den mänskliga handen behövs för att mota helvetet. (Vilket handlar både om att tukta den grönskande naturen och i religionens namn även den mänskliga.)

Men oavsett denna grundläggande naturskräck har synen på naturen varierat historiskt. Från att ha varit besjälad och en guds skapelse har naturen systematiserats och jämställts med ett urverk, till att slutligen ses som kaotisk. Filosofiskt sätt, ska sägas, även om filosofi och naturvetenskap ofta gått hand i hand. Filosofiska teorier är endast en del av den mänskliga verkligheten, även om Nature strikes back gör filosofin till den allenarådande principen i historien genom att helt skala bort det omliggande samhället och de där rådande maktförhållandena.

Det är också det starkaste intryck jag har med mig när jag lämnar Statens Museum for Kunst: människans användande av naturen styrs av helt andra lagar än vad de för tillfället rådande idéerna om den säger. Och samtalen om de lagarna pågår just som detta skrivs runt om i hela Köpenhamn. I förhandlingarnas Bella Center, på det alternativa Klimaforum och bland sovsäckarna på gymnastiksalsgolven där de ditresta klimatungdomarna inte kan sova.