Det är ett imponerande kulturutbud som COP15-mötets värdstad bjuder på. Allt ifrån den subtila men alarmerande installationen Seven Meters (Sju meter) – små rödblinkande lampor, fästa sju meter upp på stadens luktstolpar för att visa var vattenlinjen kommer att gå om all grönlandsis smälter – till Ud i kylen (Ut i kylan), en ”grotesk komedi om klimatet”. Just publika utomhusutställningar – bland annat en som pågår på tunnelbanans stationer – är överväldigande många. Och därmed också av skiftande kvalitet.

Även stadens kulturinstitutioner erbjuder klimatkultur. På Naturhistoriskt museum visas Klimat – Världen förändras. Utanför ingången ståtar finansiärernas namn och logotyper på en skylt. De mest i ögonfallande är Shell, Toyota och amerikanska ambassaden, vilket åtminstone sänker mina förhoppningar – vad går det att förvänta av en klimatutställning som vilar på fossilindustrins och dess försvarares finanser? Men mina fördomar kommer på skam redan innanför dörrarna. Slutstycket i utställningens programförklaring lyder: ”Vi vet inte om det fortfarande finns tid att undvika katastrofala klimatförändringar genom att förändra sättet vi lever på. Bara att reducera effekten av de nuvarande hoten kommer att kräva en seriös, världsomspännande ansträngning som sträcker sig över flera generationer. Och vi måste börja nu.”

Utställningen som följer är mycket bra. En pedagogisk och intressant utställning som informerar om klimatförändringarna, dess uppkomst och följder utan att ta till övertoner. Men som inte heller räds att tala allvar. Alla centrala och viktiga naturvetenskapliga processer som man bör känna till för att kunna orientera sig i klimatdebatten finns med – så när som på positiva återkopplingar, klimatskred och annan överkurs som inte letat sig in i IPCC:s digra rullor ännu. Att de sociala dimensionerna av klimatproblemen saknas förvånar inte, eftersom det är en naturhistorisk utställning. Så med det sagt är Klimat – Världen förändras public service när den är som bäst.

Smolket i bägaren är en andra klimatutställning på samma museum. Här möts man av det inledande påståendet att ”Ren elektricitet är nyckeln till att begränsa klimatförändringen.” Ett klockrent påstående – om man är en anhängare av business as usual-idén. Och det blir inte bättre ju mer av utställningen man tar del av. För svaret på den inledande frågan stavas enligt utställningen vattenkraft, vindkraft, kärnkraft,  CSS-förvaring av koldioxid, solkraft och jordvärme. Ja, CSS och kärnkraft samsas med de andra energikällorna. De ges lika stort utrymme och problematiseras varken mer eller mindre än t.ex. solkraft. Om CSS står att det är en ”stor utmaning”, vilket är det minsta man kan säga om en form av  koldioxidhantering som inte är testad och som bara förvarar koldioxiden men inte binder den.

Vidare ger en fjärdedel av utställningens utrymme åt ett danskt passivhusprojekt – det till leda upprepade exemplet som de flesta av oss sett på nyheterna någon gång. Ett hedervärt projekt, men proportionerna är… ja, galna. Redan i sig är huset ett missvisande exempel – ett stort, friliggande enfamiljshus med inredning och vitvaror av dyraste, senaste klass. Ett lyxprojekt, med andra ord. Knappast en hållbar lösning för det globala katastrofscenario som målades upp i Klimat-utställningen. Inte ens en hållbar lösning för Danmark. De tekniska lösningar kan appliceras på andra boendeformer, t.ex. flerfamiljshus eller vid en omställning av miljonprogramhus. Men på ett nästan övertydligt sätt illustrerar de två utställningarna på Naturhistoriskt museum det grundläggande missförhållande som COP15-förhandlingarna dras med. Å ena sidan en korrekt om än försiktig beskrivning av problemet. Å andra sidan ett lösningspaket som är fjuttigt i relation till problemets magnitud, samt en naiv tro på tekniska lösningar där en välbärgad, västerländsk familj utgör måttstocken (men därmed inte sagt att det skulle vara ok för en bangladesisk familj att få tillskansa sig den sortens livsstil).

Återkommer med fler kulturupplevelser från Köpenhamn!