Klimatförnekare
Pragmatiker eller klimatförnekare?
Den 29 januari debatterades klimatförändringen i riksdagen. En underhållande tillställning enligt vissa, skrämmande enligt andra. Varken saklig eller särskilt nytänkande, enligt mig. I debatten hörs huvudsakligen samma argument som vanligt. Diskussionen grundades i att Miljöpartiet lagt fram ett förslag om ett nytt klimatpolitiskt ramverk där det föreslås tuffare åtgärder för att regeringen ska kunna leva upp till de klimatlöften Sverige avgett i internationella förhandlingar. Som det är nu ligger vi risigt till, menar Gustav Fridolin.
– Med den takt som regeringen håller i klimatarbetet kommer vi inte att nå EU:s klimatmål för 2050 i tid. Faktum är att vi kommer att nå det först framåt år 2200, 150 år för sent. Vi gör inte ens det som vi har lovat i de internationella förhandlingarna. Vi använder tricks och det regeringen själv kallar bokföringsmetoder. Möjligen lurar det någon, men det lurar inte klimatet.
De flesta partier är överens, vi måste ändra vårt beteende, både som individer och som land. Det som skiljer partierna är hur förändringen bör se ut. Hur bör vi utveckla tågnätet? Och vad ska vi göra med energifrågan? Vad har vi egentligen för ansvar? Gentemot vem? Ska Sverige satsa på ökad tillväxt eller inte? Hur ska tillväxten i så fall se ut? Vi har hört det förut. Vänsterpartiet ifrågasätter prioriteringen av ekonomisk tillväxt, alliansen ser den som absolut nödvändig.
Men två saker skiljer sig från allt annat i debatten. Den ena är köttet. Där diskuteras det huruvida vi bör dra ner på vårt köttätande eller inte. Tyvärr är det bara två av partierna som lyfter frågan, och de är inte överens. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt uttrycker sig på följande sätt:
– Vi bör minska vår konsumtion av kött. Vi bör till exempel alltid erbjuda vegetariska alternativ i skolor och andra offentliga miljöer. Vi bör ta bort subventionerna till animalieproduktionen som finns framför allt inom den europeiska unionen i dag. Vi skulle nog också må lite bättre av att äta mindre kött.
Det andra partiet som väljer att ventilera köttfrågan, men med en lite annorlunda vinkel är Sverigedemokraterna:
– Det senaste i raden av påföljder där man använder klimatet för sin politiska agenda är köttskatt. Där tycks det som att självaste Jordbruksverket har tagits över av veganrörelsen. Uppfinningsrik som man ofta är i dessa sammanhang kan man koppla klimathotet till nästan vilken fråga som helst.
Sverigedemokraterna utgör den andra särskiljande faktorn, genom att under hela debatten välja ett annat spår än övriga partier. Josef Fransson ifrågasätter nämligen inte bara tanken på en eventuell köttskatt utan också hela klimatfrågan.
– Sveriges bidrag till de globala utsläppen är, som tidigare sagts här, ganska låga och blygsamma 1,6 promille. Trots detta låter det oftast i retoriken som om det är av signifikans hur mycket koldioxid vi i Sverige verkligen släpper ut. I motioner och debattartiklar låter det inte sällan som om vi måste göra si eller så för att rädda klimatet, precis som om det skulle ha någon förankring i verkligheten.
Argumentationen kanske inte är så förvånande för ett parti som varken nämner ”miljö” eller ”klimat” på sin hemsida, och resonemanget är anmärkningsvärt likt det sätt republikanernas presidentkandidat Mitt Romney valde att bemöta klimatfrågan på under det senaste amerikanska valet. Han förklarade varför USA måste satsa stenhårt på sin egen olje-, gas-, och kärnkraftsproduktion med följande ord:
– Min uppfattning är att vi inte vet vad som orsakar klimatförändringarna på den här planeten. Och idén att spendera triljoner och åter triljoner dollar på att minska koldioxidutsläppen är inte rätt väg för oss.
I miljösammanhang kallas Mitt Romney då och då, antagligen i ett försök att släta över de återkommande klimatskeptiska uttalandena, för pragmatiker. Kanske är det också vad Sverigedemokraterna förespråkar? En pragmatisk klimatpolitik? De kan i så fall vara hur pragmatiska de vill – det är på tiden att klimatskeptismen hos Sverigedemokraterna uppmärksammas fullt ut. Att Fransson dessutom förklarar förslaget om köttskatt med att ”veganrörelsen” infiltrerat jordbruksverket tyder på att han inte drar sig från konspirationsteorier, en vinkel klimatförnekare aldrig tycks tröttna på.
Bild: Rob McCann/Creative Commons
Vem i hela världen kan man lita på?
Det finns ett antal vetenskapsmän som går emot strömmen och förnekar vad den överväldigande majoriteten av forskarna hävdar. De menar att det inte finns någon konsensus, att frågan inte är avgjord.
De är inte vilka som helst. Deras meriter är ibland imponerande. I deras led hittar man bl a:
En professor i molekylärbiologi vid University of California.
En nobelpristagare i kemi.
En biologiprofessor vid University of Massachusetts.
En tidigare professor i cellbiologi och patologi.
En nu avliden matematikprofessor vid Yale University.
Du hittar fler framstående namn på den här wikipediasidan. Och nej, den handlar inte om kända klimatförnekare, utan om den (mikroskopiskt) lilla minoritet forskare som inte tror att HIV orsakar AIDS.
Det är så här det brukar vara. Forskning utgår från hypoteser, som ibland stärks till den grad att man börjar tala om en konsensusuppfattning. Så var det med teorin om att tobaksrökning orsakar cancer, med hypotesen att det är farligt att andas in asbestfibrer, med det misstänkta sambandet mellan freoner och ozonhålet och med många, många andra teorier.
Men det har hela tiden funnits dissidenter, och vissa av dem har aldrig gett upp sin kritik mot de alltmer etablerade teorierna. Skälen har varierat. De som förnekade sambandet mellan cancer och rökning sponsrades inte sällan av tobaksindustrin, och freontillverkarna var förstås inte alldeles förtjusta i ozonlarmen. Men påfallande ofta har dessutom politiska åsikter spelat in. Som vetenskapshistorikerna Naomi Oreskes och Erik Conway konstaterade i boken Merchants of doubt (Bloomsbury)häromåret: de som är fundamentalistiska motståndare till statliga regleringar vänder sig gärna mot forskningsresultat som tycks visa på behovet av sådana ingripanden.
När det gäller HIV-förnekarna är skälen mer svårförståeliga. I några av fallen tycks det helt enkelt handla om forskare som tidigt bundit sig vid en åsikt – som de sedan haft svårt att överge. Det är i vilket fall svårt att hitta några skumma ekonomiska motiv bakom – utom möjligen då Sydafrikas förre president Thabo Mbeki sällade sig till förnekarna. Bromsmediciner kostar pengar, stora pengar för ett fattigt land.
Det är få klimatforskare som förnekar de stora dragen i teorin om att människans fossila utsläpp orsakat större delen av den globala uppvärmningen. Den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift, PNAS, publicerade 2010 en ambitiös genomgång av forskningsläget. Man fann att 97-98 procent av de mest aktiva klimatforskarna delade konsensusuppfattningen.
Det innebär samtidigt att 2-3 procent av forskarna INTE är överens. Det är svårt att placera dem i en fålla. Alla är inte ”betalda av oljeindustrin” som det ibland påstås. Naomi Oreskes och Erik Conway betonar istället de politiska bevekelsegrunderna. Flera av de mest framträdande förnekarna rör sig hemtamt hos libertarianska tankesmedjor och i republikanska kongresskorridorer.
Men det gäller inte samtliga. Några av dem tycks helt enkelt vara oerhört envisa i sin strävan efter att välta konsensus över ända. De tycker sig ha hittat brister i teorin, och fortsätter att söka efter bekräftelser på att de har rätt. När de blir vederlagda – och det, mina vänner, händer ofta – finns det hela tiden nya oklarheter att gräva i. De har lagt ned oerhört mycket prestige i att motbevisa tesen att människan orsakat den globala uppvärmningen, och de tänker inte krypa till korset.
De sistnämnda är förstås inte lika stolliga som HIV-förnekarna. Men i ett avseende påminner de om varandra – nämligen i oviljan att ompröva sina åsikter, även när bromsmediciner fungerar och Arktis smälter. Akademiska examina utgör inga garantier för ett öppet och kritiskt sinnelag. Ibland har även nobelpristagare helt enkelt fel.
Månlandningen var en bluff. Klimathotet också.
Klimatförnekare är ofta extrema marknadsliberaler. Människor som tror på konspirationsteorier avvisar gärna även klimatvetenskapen
De resultaten kom professor Stephan Lewandowsky, från University of Western Australia, fram till efter att ha gjort en enkät bland besökare på klimatbloggar. Studien publiceras i nästa nummer av Psychological Science.
Resultaten bygger på svar från drygt 1100 personer som fick en rad frågor om politiska sympatier och klimatvetenskap. De tillfrågades även om huruvida de tror på fastslagna vetenskapliga rön som att HIV orsakar AIDS och att tobaksrökning kan leda till lungcancer. Slutligen fick de svara på vad de anser om en rad populära konspirationsteorier; som att månlandningen var en bluff, att besök av utomjordiska rymdskepp har hemlighållits och att det brittiska kungahuset lät mörda Diana.
Det tydligaste sambandet i svaren är att människor med starka marknadsliberala sympatier är tveksammare till klimatvetenskapen. Detta är i linje med vad en rad tidigare studier har kommit fram till. Förklaringen är säkert banal: klimatforskningen signalerar behovet av regleringar, vilket är dåliga nyheter för dem som anser att staten ska hålla sig borta från marknaden. Bättre då att blunda och hålla för öronen.
Lewandowsky fann emellertid även att extrema marknadsliberaler oftare än andra avvisar andra vetenskapliga fakta, som att tobak orsakar lungcancer och att HIV orsakar AIDS. Detta borde förstås få oss att höja på ögonbrynen. Sambanden är inte lika tydliga som när det gäller klimatforskningen, men de finns där. De tycks varsla om en allmänt växande klyfta mellan vetenskap och ideologi på den nyliberala kanten. Det är onekligen intressant.
Det andra klara sambandet i studien är att människor som tror på konspirationsteorier också gärna ser klimathotet som en bluff. Det konspiratoriska tänkandet omfattar vanligen ett helt paket av föreställningar om att staten för oss bakom ljuset. Det må gälla vilka som ligger bakom mord på politiska ledare, hur det egentligen stod till med månlandningen – eller vad som sägs på FN-konferenser om klimatet.
Detta innebär inte att de flesta som förnekar klimatvetenskapen också tror på konspirationsteorier. Men den som följer våra vanligaste förnekarbloggar märker snabbt att de gärna anammar delar av det konspiratoriska tänkandet. Deras teorier skulle knappast hålla ihop annars. Därför påstås det gärna att klimatforskarna fabricerar bevis, tystar obekväma röster och håller tyst om känsliga forskningsrön. Det antyds lika gärna att världens regeringar accepterar undermålig vetenskap bara för att få höja skatter och kontrollera medborgarna. Och i skuggorna lurar det mäktiga FN, som förstås är ute efter att bygga en världsregering med klimathotet som förevändning.
Ironiskt nog har dessa bloggares svar på den aktuella studien blivit att – ana en konspiration. Lewandowsky ska ha ljugit om att han försökt få enkäten utlagd även på ”skeptiska” bloggar. De ”troende” ska ha författat falska enkätsvar. Osv, osv. Här kan du läsa en rolig genomgång av en del av det som har påståtts.
Video om omställningen
I samarbete med filmaren Tomas Boman och produktionsbolaget Andersö&Boman försöker vi – i videoform – fånga in olika delar av den omställning som vårt samhälle står inför. Filmerna består av korta intervjuer med olika personer som förklarar problemen eller föreslår sätt att hantera dem.
Intervjuade personer
Björn Forsberg, författare till boken Omställningens tid
Nicole Foss, grundare av finansbloggen The Automatic Earth.
Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet
David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut
Oscar Kjellberg, ekonom och agronom
Stina Oscarson, chef för Radioteatern
Pella Thiel, ekolog
Anders Wijkman, författare till boken Den stora förnekelsen
Sorterat utifrån ämne
Ekonomi
Skuldkrisen (Foss)
Tillväxt (Foss, Oscarson, Kjellberg, Forsberg, Thiel)
Pengar (Hornborg)
Finansiering (Kjellberg)
Energi
Kärnkraft (Foss)
Förnybar energi (Foss, Forsberg)
Tekniktro (Hornborg)
Ekologi
Resurskrisen (Hornborg, Jonstad, Wijkman, Forsberg, Thiel)
Omställning
Allmänt om omställning (Wijkman, Forsberg)
Kultur och psykologi (Hornborg, Jonstad, Wijkman, Oscarson, Thiel)
Bygga resiliens (Jonstad)
Kollaps (Jonstad)
Best of
Alf Hornborg: Maskinen – vår tids fetisch
Nicole Foss: Om det finansiella systemet och finansbubblor
Anders Wijkman: Omställning
David Jonstad: Evigt framsteg eller apokalyps
Stina Oscarson: Icke mätbara värden
Oscar Kjellberg: Finansiering efter oljetoppen
Björn Forsberg: Omställningens möjligheter
Pella Thiel: Ett meningslöst system:
Naomi Klein om klimatet och kapitalismen
De är som vattenmeloner. Gröna på utsidan och röda inuti.
Så lyder ett populärt gammalt högerskämt om miljövänner. Jag tror inte att Gustaf Fridolin skrattar så att han gråter. Den del av miljörörelsen som brukar bedyra hur mycket de tror på företagande och marknader är inte särskilt förtjusta i sådan humor.
När kanadensiska journalisten och författaren Naomi Klein (Chockdoktrinen m fl böcker) besöker Heartland Institutes klimatkonferens i Washington får hon höra en lite grövre variant på den gamla vitsen. Det är republikanen Richard Rothschild som undrar om inte miljörörelsen är en ”grön trojansk häst vars mage är fylld med röda marxistiska doktriner”.
Heartland Institutes årliga konferens är julafton för alla dem som menar att klimatvetenskapen utgör en attack mot individens friheter och rättigheter. Här framträder de fåtaliga forskare som går mot strömmen. Här trängs herrar från de olika nyliberala och konservativa tankesmedjorna. Här finns en publik som älskar att få sina åsikter bekräftade. När inflytelserike klimatförnekaren Marc Morano liknar miljövänner vid aztekpräster som offrar människor för att ändra på vädret, sticker han inte direkt ut från mängden.
Man kan tycka att det är bisarrt. Men Naomi Klein undrar om inte Heartlandfolket förstår något som vänstern inte riktigt greppar.
Det går djupa politiska skiljelinjer i klimatdebatten. I USA är de extrema, men man ser dem även i Sverige. Högern känner sig inte bekväm med klimatforskningen. Den kanske inte förnekas. Men man tonar gärna ner situationens allvar. Det är inte konstigt, menar Klein. Klimatkrisen kan nämligen inte lösas inom det ekonomiska systemets ramar. Kapitalismen står ivägen för de åtgärder som krävs. Och det är det som konferensdeltagarna i Washington anar. Det är därför som de så ivrigt lyssnar till varenda marginaliserad eller havererad forskare som påstår att det inte är någon fara på taket.
Den som följer klimatforskningen vet att det krävs snabba och omfattande åtgärder om vi ska undvika alltför farliga konsekvenser. Till och med försiktiga International Energy Agency menar att tiden håller på att rinna ut. Vad är det då som krävs? Naomi Klein räknar upp sex punkter, som hon menar är närmast självklara, men som alla utmanar rådande ordning.
1. Rusta upp den kollektiva infrastrukturen. Tunnelbanor, spår- och järnvägar, förnyelsebar energi, smarta elnät, energisnåla bostäder – allt detta kräver massiva investeringar. Flera av dessa satsningar lär inte vara kortsiktigt lönsamma, framförallt inte om människor ska ha råd att bo, betala elräkningar och åka tåg. Det är bara samhället, vi tillsammans, som kan åstadkomma en sådan kraftsamling.
2. Återuppliva samhällsplaneringen. Varje land, stad och by måste planera för hur omställningen till ett fossilfritt samhälle ska gå till. Anställda i kolraftverk, bilindustrier och andra fossilslukande verksamheter måste få andra jobb eller börja producera nya saker. Jordbruket måste ställas om utan att matsäkerheten äventyras. Vi måste lära oss att åter vara medborgare och inte bara kunder
3. Begränsa företagens makt. Många direkt klimatskadliga verksamheter måste helt enkelt förbjudas, andra begränsas. Om vi förlitar oss till marknadsmekanismer eller ekonomiska styrmedel för att begränsa kolkraften, SUV-åkandet, oljeborrandet i Arktis och en massa andra vansinnigheter spelar vi roulette med klimatmålen.
4. Mer lokal produktion. En värld där alltifrån laxfiléer till plastleksaker skeppas och flygs kors och tvärs över världen är ohållbar. Handel mellan regioner och länder kommer att fortsätta, men bör begränsas till varor som inte kan produceras lokalt.
5. Avveckla shoppingkulturen. Kraven på ständig tillväxt kräver en fortsatt ökande konsumtion. Det tillväxtutrymme som eventuellt fortfarande existerar måste reserveras för länder som håller på att ta sig ur direkt fattigdom. I västvärlden måste offentlig sektor, kooperativ och småföretag som inte drivs av kraven på ständigt ökande profiter få expandera på storföretagens bekostnad.
6. Beskatta de rika och de som förstör ekosystemen. Det måste frigöras pengar till klimatinvesteringar. Skatter måste tas ut på koldioxid, finansiell spekulation, storföretag och höga inkomster.
Naomi Klein summerar: om vi ska komma tillrätta med klimatkrisen måste vi bryta mot varenda regel i de marknadsliberala läroböckerna. Och vi måste göra det skyndsamt. Alternativet är inte statssocialistiska monster som forna Sovjet, där ekosystemen förstördes minst lika effektivt som under kapitalismen. Men så länge som profitjakten är det ekonomiska systemets kärna, innebär framtiden fortsatta ekologiska katastrofer.
Detta är bakgrunden till hatet som vibrerar i luften när Heartland Institute håller konferens. Det är lättare att förneka verkligheten än att se sin världsbild falla samman, skriver Naomi Klein. De rika och privilegierade har all anledning att känna sig obekväma med kraven på en klimatpolitik som tar vetenskapen på allvar.
Foto på Naomi Klein: Ed Kashi
Klimatförnekaren som tar bladet från munnen
Det sägs ibland att alla framstående klimatforskare är ense om att människan orsakat den globala uppvärmningen. Det sägs att det råder konsensus.
Det stämmer nästan – men inte riktigt. Det finns några få forskare med goda meriter som genom åren gått mot strömmen. Roy Spencer vid University of Alabama är en av de namnkunnigaste. Han tillhör följaktligen ikonerna på olika klimatförnekande websajter världen över.
Roy Spencer drev länge tesen att eftersom satellitdata inte visade på samma uppvärmning som mätningar vid jordens yta, hade temperaturhöjningarna det senaste seklet överdrivits. Det visade sig senare att de data som Spencer åberopade sig på inte var korrekta, och sedan dessa har han istället inriktat sig på naturliga molnvariationer och kosmisk strålning som alternativa förklaringar till uppvärmningen.
Roy Spencers vetenskapliga objektivitet har ifrågasatts flera gånger. Det har påpekats att han är en övertygad motståndare till evolutionsteorin och en anhängare till hypoteserna om Intelligent Design. Han har även undertecknat en ”evangelisk deklaration” om klimatet, i vilken det heter:
We believe Earth and its ecosystems — created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence — are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory. Earth's climate system is no exception.
Nå, detta betyder i och för sig inte att Roy Spencers forskningsresultat behöver vara felaktiga. Han kan ju i teorin hålla isär sina personliga övertygelser och sin forskning. Det har det genom historien funnits andra forskare som gjort.
Nu har emellertid Roy Spencer berättat vad som egentligen driver honom som klimatforskare. I ett svar till en läsare skriver han på den egna hemsidan:
Nicholas, I would wager that my job has helped save our economy from the economic ravages of out-of-control environmental extremism.
I view my job a little like a legislator, supported by the taxpayer, to protect the interests of the taxpayer and to minimize the role of government.
If I and others are ultimately successful, it may well be that my job is no longer needed. Well then, that is progress. There are other things I can do.
Alltså: Denne ”framstående” klimatforskare ser som sitt jobb att skydda ekonomin från miljöextremism och statliga ingripanden. Så mycket för vetenskaplig metod och etik på den kanten, alltså.
Miljöaktivister påstår ibland, lite slarvigt, att klimatforskare som Roy Spencer måste vara köpta av fossilindustrin. Det stämmer inte riktigt (även om det förstås förekommer – se här). Ser man sig som frivillig aktivist i den nyliberala eller kreationistiska rörelsen behövs nog inga mutor.
Ingen mer desinformation?
International Court of Justice, Haag. Foto: Alkan de Beaumont Chaglar
Viktig update för klimatförnekare: Nu höjs röster om att ”förnekelse av klimatförändringar” ska läggas till listan över erkända brott mot mänskligheten.
Under Bolivias gräsrotskonferens om klimatfrågan i april i år, restes krav på att FN skulle sätta upp en internationell domstol för klimatbrott. Samtidigt föreslog brittiska Polly Higgins att ecocide – förstörelse av natur och miljö i stor skala – skulle kunna tas upp i Internationella brottsmålsdomstolen jämte folkmord och brott mot mänskligheten.
Nu tar amerikanska Donald Brown från Penn State University saken ett steg längre. I en debattartikel i the Guardian, tidigare publicerad på universitetets Climate Ethics-blogg, angriper han storföretagens försök att så tvivel om klimatproblemen och hejda klimatkampen, och argumenterar för att desinformation om klimatproblem i sig borde klassificeras som ett brott mot mänskligheten. ”Desinformation om läget för forskning kring klimatförändringar är extremt moraliskt förkastlig om den leder till att handling för att minska hotet från klimatförädirngar uteblir”, skriver han. ”[Detta eftersom] konsekvenserna av en försenad handling kan bli mycket allvarliga och världens fattigaste människor är bland de mest utsatta.” Företagen som ligger bakom har oftast ekonomisk vinning som motivation, påpekar Brown vidare.
Denna typ av åtal skulle angripa storföretagens och branschorganisationernas försvar mot klimatanpassning på en viktig punkt. Desinformation om klimatförändringarna utgör en av grundbultarna i företagens lobbyverksamhet, som ofta backas upp av så stora resurser att den lätt påverkar nationella beslutsprocesser, inte minst i små länder. När enskilda företags intressen tar oproportionerligt stor plats i demokratiska beslut, är besluten inte särskilt demokratiska alls. (Även om de verkar vara det - större delen av lobbyverksamheten sker utan att uppmärksammas.) Att kunna hindra de felaktiga argument som ligger till grund för detta vore en dröm, även om den nog ännu är ganska ouppnåelig.
Europeiska energibolag finansierar klimatförnekare
Flera stora europeiska företag stödjer aktivt klimatförnekare i USA. Det visar en granskning som den stora klimatorganisationen Climate Action Network, CAN, presenterade i dag.
BP och EON är två av de bolag som har gett stöd till senatorer i USA som förnekar de mänskligt orsakade klimatförändringarna. Stödet har framför allt riktats till senatorer och även kongressledamöter som blockerat lagförslag om minskade koldixoidutsläpp.
Totalt har de åtta utpekade bolagen i CAN:s granskning betalat ut 240 000 dollar i kampanjstöd till senatorer som öppet förnekar klimatförändringarna.
– Det är ett hyckleri att dessa europeiska förorenare stödjer anti-klimataktivister i USA och samtidigt bekämpar lagstiftning om en stark klimatavtal i Europa med argumentet att EU inte kan göra meningsfulla utsläppsminskningar utan att USA gör samma sak, säger Tomas Wyns, CAN Europe Senior Policy Officer.
Sedan tidigare är det väl känt att amerikanske energibolag ger ett omfattande finansiellt stöd till organisationer och politiker som aktivt bekämpar alla försök att minska utsläppen. Men hittills har det var relativt tyst om hur europeiska bolag använder sina pengar för att försena kampen mot klimathotet.
Både EON, som har en omfattade verksamhet i Sverige, och BP, som leds av svenske styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg, har försökt hålla en hög miljöprofil.
– Det är i sig uppseendeväckande att företagen går in och aktivt stöder vissa senatorer med specifika åsikter i klimatfrågan, när vi är i så stor behov av ett internationellt klimatavtal, som de i andra sammanhang säger sig bejaka. Det ska bli intressant att höra hur Carl-Henric Svanberg förklarar företagets agerande, säger Svante Axelsson generalsekreterare på Naturskyddsföreningen i ett pressmeddelande.
Dagens tv-tips
Missa inte kvällens visning av filmen Yes Men fix the world. Ett roligt sätt att ta sig an klimatförnekarfrågan, och ganska mycket annat också. Visas på SVT1 kl 22 i kväll, och i repris 29/9 kl 12.05 samt 3/10 kl 12.05.
Ett smakprov:
Mitt i kollapsen?
Diskussioner om klimatförändringar förs ofta i futurum. Om vi inte gör något nu kommer en hel massa hemskheter att hända. Vi kan drabbas av torka och översvämningar, dyrare mat och folkförflyttningar.
Men, vänta nu, påpekar skribenten Kurt Cobb i en text på sin blogg Resource Insights: Tänk om vi inte alls håller på att närma oss en punkt i historien som kan tippa oss över i ekologisk katastrof, som vi måste ta oss samman för att hindra? Tänk om vi redan befinner oss mitt i den katastrofen, och att den redan har pågått en tid?
Och man behöver inte mer än öppna tidningarna eller sätta på tv:n för att se faktiska manifestationer av det som tills nyligen mest har utmålats som framtida skräckscenarier. Pakistan ligger under vatten efter enorma skyfall. 1 600 personer beräknades i söndags ha dött och 15 miljoner drabbas av katastrofen.
I Kina uppger regeringen att landet hittills i år har drabbats av 1 700 översvämningar, översämningar som på ett eller annat sätt har drabbat 140 miljoner människor. I norra Kina saknas just nu över 2000 personer och räddningsarbetare letar förvivlat efter överlevande i meterdjup lera.
Från en av Grönlands stora glaciärer har den största isön på nästan 50 år brutits loss och drivit iväg.
I Moskva beskrivs läget som "helvetet på jorden" med bränder som rasar efter ihållande torka och vetefält som går upp i rök. Sedan i juni har vetepriserna ökat med 70 procent och när Ryssland i förra veckan meddelade att de stoppar all export av vete orsakade det diskussioner om huruvida vi står inför en matkris liknande den 2008.
Men medan de flesta rapporteringar fortfarande behandlar alla dessa katastrofer som märkliga sammanträffanden och klimatsamtalen i Bonn inte lyckades ta sig framåt tvekar inte Rysslands president Medvedev att ta k-ordet i sin mun:
"What's happening with the planet's climate right now needs to be a wake-up call to all of us, meaning all heads of state, all heads of social organizations, in order to take a more energetic approach to countering the global changes to the climate."sade han redan i slutet av juli.
Tillbaka till Kurt Cobb och hans funderingar kring om vi befinner oss mitt i katastrofen i stället för att ha den framför oss. Det finns de som menar att en sådan inställning leder till apati, konstaterar han. Men han jämför med hur det är när man får besked om en allvarlig sjukdom:
"Having failed to prevent it, we set about treating it. We try to alleviate the symptoms if they are severe. We attempt to get at the underlying cause to shorten the time of recovery. And, if the problem proves chronic, we look for ways to cope with the condition long term."
På filmen nedan kan man se hur röken ligger tät över Moskva. Observera turisterna som försöker bete sig som om de vore på en helt vanlig semester och fotar rakt ut i det gråa diset, där inga sevärdheter längre syns.
Fördjupning
© Copyright 2009–2013. All rights reserved. Designad av