Få samhällsdebattörer har sådan genomslagskraft som Naomi Klein. Hennes första bok, No Logo, var med och satte agendan för hela den alternativa globaliseringsrörelsen kring millennieskiftet. I hennes nästa bok, Chockdoktrinen, gick hon igenom hur den neoliberala kapitalismen gång på gång har försökt profitera på katastrofer – en bok som fortfarande diskuteras flitigt. Det är ingen vild gissning att det kommer att skrivas spaltmeter om hennes bok om klimatet som kommer ut nästa år.
Faktum är att boken redan har orsakat än hätsk debatt, efter att Naomi Klein intervjuades i Earth Island Journal. Klein riktar några hårda slag inte bara mot företag och politiker som driver det hon kallar en ohållbar ekonomi byggd på hyperkonsumtion, utan även mot stora delar av den traditionella miljörörelsen, som hon menar sitter i samma båt som företagen.
”Vi har gått från ’stäm dom djävlarna’ till att ’arbeta tillsammans med dom djävlarna genom företagssamverkan’. Det finns ingen fiende längre. Och det har blivit mer än så: företagen lyfts fram som lösningen, som den villiga samarbetspartnern”.
Naomi Klein menar att vi måste inse att det finns människor och företag som kommer att förlora pengar och makt i omställningen till ett fossilfritt samhälle. Problemet när vi inte gör det är att det egentligen bara är de mäktiga, ekonomiska intressena som är vinnare. Det är de som tjänar på handeln med utsläppsrätter, på Clean Development Mechanism, CDM, och på det amerikanska Climate Action Partnership, USCAP.
”Det finns många förlorare i vinn-vinn-strategin. Många människor offras i dess namn”, säger Klein.
Under USCAP har miljöorganisationer som Natural Resource Defense Council och World Resources Institute gått samman med företag som BP, Ford, och – innan konkursen – Lehman Brothers för att minska klimatgasutsläppen. Problemet är att utsläppsminskningarna inom USCAP inte är i närheten av vad IPCC rekommenderar (för att inte tala om minskningarna som behövs för att vi ska hålla koldioxidhalten i atmosfären under 350 miljondelar). I USCAP är det också uttalat att det är lika viktigt att minska utsläppen som att kostnaderna är överkomliga. Det har alltså aldrig varit tal om att minska utsläppen så mycket som forskarna kräver, bara så mycket som företagens ekonomi klarar av.
När miljörörelsen ser industrin som sin kompanjon, så sker det på medborgarnas bekostnad, enligt Klein.
”I boken som jag skriver argumenterar jag för att våra lösningar på klimatförändringarna kan återskapa det offentliga rummet, kan stärka våra lokalsamhällen, kan vara ett arbete med värdighet. Vi kan attackera den finansiella krisen och den ekologiska krisen samtidigt – det tror jag på. Men jag tror att det är genom att bygga koalitioner med människor, inte med företag, som vi når framgång. Och vad jag ser nu är att vi är beredda att offra de fundamentala solidaritetsprinciperna.”
Naomi Klein sågar delar av den amerikanska miljörörelsen – dem hon kallar ’Big Green´:
”Jag tror att det finns en djupgående förnekelse inom miljörörelsen och de stora gröna organisationerna. Och för att vara helt ärlig, jag tror det har varit mer skadligt än förnekelsen på högerkanten om vi funderar på hur mycket tid vi har förlorat.”
Jag håller med Naomi Klein i det mesta hon säger. I Sverige har kanske inte miljöorganisationerna satt sig i riktigt samma sits, även om mycket kritik har riktats mot Världsnaturfonden WWF:s samarbete med Ikea efter Uppdrag gransknings reportage. Dock finns det en tendens bland politiker av alla färger att vara beredda att kompromissa bort miljöfrågorna. Antingen för att kunna påstå att de har nått en överenskommelse – oavsett innebörden av avtalet – eller för att inte stöta sig med finansiella intressen. Vi har sett det i de internationella förhandlingarna i COP-mötena som har resulterat i en uppsjö urvattnade avsiktsförklaringar och svaga löften; vi såg det när Carl Bildt inte ens vågade lyfta frågan om att stoppa oljeborrningarna i Arktis under Arktiska rådets möte, eftersom han var rädd för att de andra länderna skulle säga nej; vi hörde det när Socialdemokraterna slog fast att deras bestämda uppfattning är att jobben går före naturen. Som Naomi Klein säger: det är mycket som offras när alla ska vinna.
Det dröjde dock inte länge förrän Klein fick mothugg från delar av den miljörörelse hon kritiserar. På bloggen Climate Progress skriver Joe Romm ett argt inlägg närmast i affekt, där han hävdar att Naomi Kleins bok inte ens kommer att vara värd att läsa, och lyckas på något sätt jämföra henne med Björn Lomborg, författare till boken ”Världens verkliga tillstånd”.
Jag vet inte vem av Klein eller Lomborg som blir mest förbannad över den liknelsen, och det är kanske inte heller värt att fundera över. Däremot är Joe Romms inlägg ett tecken på att det finns en självgodhet och brist på självinsikt inom delar av miljörörelsen, som inte vågar fråga sig vilka resultat som faktiskt uppnås när de samarbetar med de stora företagen.
Foto: David Shankbone/Flickr/Creative Commons
Jonas • 16 september 2013 kl. 02:09
En sak som slår mig när jag tänker på hennes argument är den inte helt solklara logiken.
Alltså. Utsläppen har ökat och samtidigt har vissa Big Greens, större miljöorganisationer, samarbetat med företag.
Men lika sant är: utsläppen har ökat och folkrörelser som 350.org och Climate Justice Now har valt att inte jobba med storföretag. Mängder av nätverk och grupper runt om i världen har valt och väljer att inte samarbeta med företag. Men ändå ökar utsläppen.
Jag förstår hennes resonemang, men kan det inte vara så att det behövs Big greens OCH massiva folkrörelser? Att läget är så ansträngt att ingen strategi med nödvändighet är den bästa, utan att varje person eller grupp som för fram ekologins begränsning för mänsklig framfart ändå bidrar mer eller mindre?
För min känsla är inte att världskapitalismens planerade avskaffande är en rimlig dröm inom den tid dessa enorma omvandlingar behöver ske. Blir det då inte orättvist att anklaga alla som samarbetar med företag för att vara lika goda kålsupare som klimatförnekare?
Jag menar att det är rimligt att vara kritisk, så klart. Men hennes argument om att Big Greens varit värre än klimatförnekare, nej, det köper jag inte.
/Jonas Gren, Effektmedarbetare
Gäst • 16 september 2013 kl. 22:07
”kan det inte vara så att det behövs Big greens OCH massiva folkrörelser”
Det finns ändligt med personer och tid till klimatengagemang så val behöver göras.
Kärnfrågan är hur samhällsförändringar sker. Genom att storföretag har möten, samråd och mediaframträdanden ihop med aktivister? Eller genom konflikt d.v.s. storföretag agerar motvilligt när trycker från oberoende miljörörelser blir så stort att företaget riskerar att förlora pengar om det inte ändrar kurs.
Kjell Vowles • 16 september 2013 kl. 22:49
Jonas, du har en poäng, och det är klart det är omöjligt att veta vad som skulle ha hänt utan samarbetet med storföretagen.
Dock tror jag att vi ska vara lite försiktiga med hur vi läser Kleins kommentarer. Hon säger faktiskt inte att Big Green över lag har varit värre än klimatförnekare, utan att deras beteende har gjort mer skada vad gäller tiden som har gått förlorad.
Det går så klart att ha synpunkter på det här med, men som jag ser det handlar det om att klimatförnekarna på högerkanten vid det här laget är så marginaliserade att de faktiskt inte har ett stort inflytande policies, medan Big Green skulle kunna påverka på ett bättre sätt men har misslyckas. Ett intressant exempel finns här gällande fracking i Kalifornien (http://www.earthisland.org/journal/index.php/elist/eListRead/a_california_fracking_moratorium_post-mortem/), och FN rapporterar om hur mycket företagen har kvar att göra trots alla fina utspel (http://www.theguardian.com/sustainable-business/business-sustainability-progress-ungc-report).
Jag tror verkligen inte att Klein menar att Big Green är lika goda kolsupare som klimatförnekarna, och det är därför Joe Romms svar blir problematiskt. För han hackar ju på något sätt upp den spricka som Klein har skapat och gör den till ett närmast oöverkomligt stup, trots att han säger att man inte ska bråka med dem som försöker genomföra samma sak fast på ett annat sätt.