Få samhällsdebattörer har sådan genomslagskraft som Naomi Klein. Hennes första bok, No Logo, var med och satte agendan för hela den alternativa globaliseringsrörelsen kring millennieskiftet. I hennes nästa bok, Chockdoktrinen, gick hon igenom hur den neoliberala kapitalismen gång på gång har försökt profitera på katastrofer – en bok som fortfarande diskuteras flitigt. Det är ingen vild gissning att det kommer att skrivas spaltmeter om hennes bok om klimatet som kommer ut nästa år.

Faktum är att boken redan har orsakat än hätsk debatt, efter att Naomi Klein intervjuades i Earth Island Journal. Klein riktar några hårda slag inte bara mot företag och politiker som driver det hon kallar en ohållbar ekonomi byggd på hyperkonsumtion, utan även mot stora delar av den traditionella miljörörelsen, som hon menar sitter i samma båt som företagen.

”Vi har gått från ’stäm dom djävlarna’ till att ’arbeta tillsammans med dom djävlarna genom företagssamverkan’. Det finns ingen fiende längre. Och det har blivit mer än så: företagen lyfts fram som lösningen, som den villiga samarbetspartnern”.

Naomi Klein menar att vi måste inse att det finns människor och företag som kommer att förlora pengar och makt i omställningen till ett fossilfritt samhälle. Problemet när vi inte gör det är att det egentligen bara är de mäktiga, ekonomiska intressena som är vinnare. Det är de som tjänar på handeln med utsläppsrätter, på Clean Development Mechanism, CDM, och på det amerikanska Climate Action Partnership, USCAP.

”Det finns många förlorare i vinn-vinn-strategin. Många människor offras i dess namn”, säger Klein.

Under USCAP har miljöorganisationer som Natural Resource Defense Council och World Resources Institute gått samman med företag som BP, Ford, och – innan konkursen – Lehman Brothers för att minska klimatgasutsläppen. Problemet är att utsläppsminskningarna inom USCAP inte är i närheten av vad IPCC rekommenderar (för att inte tala om minskningarna som behövs för att vi ska hålla koldioxidhalten i atmosfären under 350 miljondelar). I USCAP är det också uttalat att det är lika viktigt att minska utsläppen som att kostnaderna är överkomliga. Det har alltså aldrig varit tal om att minska utsläppen så mycket som forskarna kräver, bara så mycket som företagens ekonomi klarar av.

När miljörörelsen ser industrin som sin kompanjon, så sker det på medborgarnas bekostnad, enligt Klein.

”I boken som jag skriver argumenterar jag för att våra lösningar på klimatförändringarna kan återskapa det offentliga rummet, kan stärka våra lokalsamhällen, kan vara ett arbete med värdighet. Vi kan attackera den finansiella krisen och den ekologiska krisen samtidigt – det tror jag på. Men jag tror att det är genom att bygga koalitioner med människor, inte med företag, som vi når framgång. Och vad jag ser nu är att vi är beredda att offra de fundamentala solidaritetsprinciperna.”

Naomi Klein sågar delar av den amerikanska miljörörelsen – dem hon kallar ’Big Green´:

”Jag tror att det finns en djupgående förnekelse inom miljörörelsen och de stora gröna organisationerna. Och för att vara helt ärlig, jag tror det har varit mer skadligt än förnekelsen på högerkanten om vi funderar på hur mycket tid vi har förlorat.”

Jag håller med Naomi Klein i det mesta hon säger. I Sverige har kanske inte miljöorganisationerna satt sig i riktigt samma sits, även om mycket kritik har riktats mot Världsnaturfonden WWF:s samarbete med Ikea efter Uppdrag gransknings reportage. Dock finns det en tendens bland politiker av alla färger att vara beredda att kompromissa bort miljöfrågorna. Antingen för att kunna påstå att de har nått en överenskommelse – oavsett innebörden av avtalet – eller för att inte stöta sig med finansiella intressen. Vi har sett det i de internationella förhandlingarna i COP-mötena som har resulterat i en uppsjö urvattnade avsiktsförklaringar och svaga löften; vi såg det när Carl Bildt inte ens vågade lyfta frågan om att stoppa oljeborrningarna i Arktis under Arktiska rådets möte, eftersom han var rädd för att de andra länderna skulle säga nej; vi hörde det när Socialdemokraterna slog fast att deras bestämda uppfattning är att jobben går före naturen. Som Naomi Klein säger: det är mycket som offras när alla ska vinna.

Det dröjde dock inte länge förrän Klein fick mothugg från delar av den miljörörelse hon kritiserar. På bloggen Climate Progress skriver Joe Romm ett argt inlägg närmast i affekt, där han hävdar att Naomi Kleins bok inte ens kommer att vara värd att läsa, och lyckas på något sätt jämföra henne med Björn Lomborg, författare till boken ”Världens verkliga tillstånd”.

Jag vet inte vem av Klein eller Lomborg som blir mest förbannad över den liknelsen, och det är kanske inte heller värt att fundera över. Däremot är Joe Romms inlägg ett tecken på att det finns en självgodhet och brist på självinsikt inom delar av miljörörelsen, som inte vågar fråga sig vilka resultat som faktiskt uppnås när de samarbetar med de stora företagen.

Foto: David Shankbone/Flickr/Creative Commons