I förra veckan höll den brittiska klimatforskaren Kevin Anderson en uppmärksammad föreläsning på Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm. Bland annat gjorde han klart att Sverige inte är i närheten av att uppfylla de åtaganden som följer av Parisavtalet och som innebär att världen ska begränsa den globala medeltemperaturhöjningen till väl under två grader och sträva efter att hålla höjningen till 1,5 grader.

Regeringens klimatmål, som bygger på överenskommelsen i Miljömålsberedningen förra året, innebär att Sverige senast till år 2045 ska ha minskat utsläppen i landet med 85 procent jämfört med 1990 års nivåer. Tanken är att Sverige ändå ska komma upp i 100 procents minskning (och därefter minusutsläpp), detta genom att tillgodoräkna sig kompletterande åtgärder, så som upptag i skog och mark, utsläppsminskningar genom investeringar i andra länder samt avskiljning och lagring av koldioxid.

Kevin Anderson förklarade dock under föreläsningen att ett rimligare mål för Sverige vore 75 procent minskning till 2025 och att koldioxidutsläppen från energianvändningen i princip måste vara helt borta till 2035 – detta för att i alla fall ligga i linje med tvågradersmålet som i sig kommer vara katastrofal för stora delar av världen.

Effekt passade på att fråga Kevin Anderson efter föreläsningen hur han ser på forskarnas roll i detta. Kevin Anderson är själv professor vid University of Manchester samt biträdande chef vid det internationellt erkända Tyndall Centre for Climate Change Research. Han är även gästprofessor vid Uppsala universitet, på Zennströms klimatprofessur med inriktning på området klimatledarskap.

Regeringen ska snart tillsätta ett klimatpolitiskt råd, vilket är en av beståndsdelarna i det klimatpolitiska ramverk (pdf) som riksdagen röstade igenom i somras. Rådet ska få i uppgift att som ett oberoende och tvärvetenskapligt expertorgan granska den förda politiken och utvärdera om den är förenlig med klimatmålen. Men du menar ju att klimatmålen är långt ifrån tillräckliga för att Sverige ska göra sin del av Parisavtalet. Hur ser du att man som forskare i rådet ska tänka här? 

– För det första tycker jag att det klimatpolitiska rådet ska offentliggöra slutsatserna från sina möten, så att alla kan se vad de är. Kanske också ge en sammanfattning av vilka argument och diskussioner som ledde fram till dessa slutsatser.

– Men avgörande är vad det klimatpolitiska rådet ska titta på. Ska rådet bara fokusera på de politiska målen som är satta i Sverige? Eller ska man också fokusera på målen som sattes genom Parisavtalet? Ska rådet bara titta på de nationella klimatmålen tycker jag forskarna ska göra klart publikt att dessa mål är inkonsekventa med åtagandena som gjordes i Paris.

I dag, berättar Kevin Anderson vidare, finns det vetenskapliga beräkningar som ganska exakt visar på hur mycket växthusgaser som kan släppas ut globalt för att medeltemperaturhöjningen ska kunna begränsas till 1,5 respektive två grader. Men den kakan kan inte delas upp rakt av mellan rika och fattiga länder, och i Parisavtalet ges frågan om just rättvis fördelning av det kvarvarande utsläppsutrymmet stor plats.

– Det här har varit en diskussion i många år. Men jag menar att om man tittar på vad Sveriges del av kakan blir så är det utsläppsutrymmet betydligt mindre än vad ni underförstått tagit åt er genom att sätta de klimatmål ni satt. Här blir det alltså viktigt för det klimatpolitiska rådet att säga att om Sverige följer dessa mål så är de mer i linje med en framtid på jorden där medeltemperaturen höjs med tre, fyra eller fem grader. Och det här är mitt andra och viktigaste tips, att forskarna i det här sammanhanget måste ignorera vad som ses som politiskt och ekonomiskt möjligt. Det är inte deras jobb, utan det de ska göra är att ge tydliga råd till regeringen, till riksdagen och till resten av samhället, oavsett hur obekväma dessa råd kan tänkas vara.

Formerna för organiseringen av det klimatpolitiska rådet är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet.