25 mil österut från Söderhamn – då är vi i Finland – ligger Olkiluoto kärnkraftverk, ett av två finska kärnkraftverk. Olkiluoto, som har två reaktorer men med ett tredje under uppförande, ligger i Euraåminne. Här bygger man Onkalo, ett tunnelsystem som ska bli en slutförvaringsanläggning för kärnkraftsavfall.

Utifrån vetskapen att förhållandena på jordytan är instabila, både i mänsklig bemärkelse (tänk krig) och geologisk sådan (tänk jordbävning och en och annan istid), har man bestämt sig att gömma kärnkraftsavfall runt 430 meter under jord. Kraven på säkerhet är enorma eftersom kärnavfallet kan användas för att skapa atombomber. Men även i sin ”rena” form är avfallet livsfarligt. Och det kommer att förbli livsfarligt i ungefär 100 000 år.

Ja, 100 000 år.

Om du liksom jag tänkt tanken att kärnkraft kanske inte är en så dålig idé för att kunna möta den kommande energikrisen, kan du dröja här och upprepa siffran. 100 000 år. (Och bara som en jämförelse: Homo Sapiens har existerat i blott 200 000 år. För 100 000 år sedan utvandrade neandertalare från Afrika till det som kom att kallas Europa, Mellanöstern och bort till Sibirien.)

Om arbetet med att skapa denna slutförvaringsplats för finskt kärnavfall har konstnären Michael Madsen gjort en existentiellt gastkramande dokumentär kallad Into Eternity. Han följer arbetet med att spränga djupare ner i berget och han intervjuar en famnfull nyckelpersoner – forskare och chefer – inom arbetet.

Ett problem man från förvaringsbyggarnas sida brottas med är hur man ska man förhindra att framtida generationer tar sig in i förvaringen och skadar sig själv eller andra. Ska man skriva varningsskyltar på världens alla språk? Ska man resa hotfulla konstverk som signalerar att det här är en farlig plats? Vet ens framtidens människor – om de existerar – vad strålning är? Kan de läsa?

En man i filmen tycker att Munchs tavla Skriet borde sända ut rätt signaler. En annan man tycker att det bästa vore kanske om slutförvaringsplatsen faller snabbt i glömska, hur man nu ser till att det blir så. En tredje man (ja, de är många) formulerar sin syn på saken: ”Personligen tror jag inte att något mänskligt intrång kommer att ske. Någonsin.” Han säger så. Utan att ens tveka. Han tror inte att intrång kommer att ske. Under 100 000 år.

Vilken människa kan säga en sådan sak? Vad har han för syn på sig och sin värld? Into Eternity är bara till synes en dokumentär om byggandet av en anläggning för slutförvar av kärnkraftsavfall. Ett i sig visserligen intressant ämne, men tyvärr ett som förmodligen mest engagerar tittare med ett ångande antikärnkraftsintresse. Regissören Michael Madsen lyckas dock med sina öppna frågeställningar och ett poetiskt formspråk att skapa en film som i undertexten handlar om någonting större: om vår civilisation, om hur man kan vara personligt säker på att inget mänskligt intrång kommer att ske under 100 000 år.

Att ens försöka konstruera en plats för slutförvar som ska vara säker så länge är förstås övermod på gränsen till vansinne. Och detta vansinne lyckas Michael Madsen förmedla till mig som tittare på ett djupare existentiellt plan än om han hade utgett sig för att göra en film om just detta övermod.

Into Eternity är en dokumentär som berör långt ner på djupet. Den petar i frågeställningar vi människor – även de mest klimatengagerade – vill undvika att tänka på. Men Into Eternity gör detta mjukt, rent av ödmjukt, utan att peka ut någon eller få tittaren att känna sig anklagande. Tvärtom, Into Eternity får mig som tittare att samtidigt känna a) självrannsakelse i egenskap av människa och b) vrede över den västerländska civilisationens övermod.

Det är svindlande känslor som sätts i rörelse med små, lågmälda medel.

Här finns, med andra ord, något att lära för alla som vill föra ut ett kritiskt budskap. Oavsett om du är en privatperson som vill nå dina vänner med dina funderingar eller en organisation som vill få politiker eller den folkliga massan att röra lite på sittfläsket.

 

Tidigare publicerad i Effekt nr 6/2010.