kärnkraft

Monbiot brottas med sig själv

George Monbiot verkar, precis som vissa andra inom klimat- och miljörörelsen, befinna sig i ett stadie av förvirring. Han kämpar med att få ihop sina värderingar med insikten om att en realistisk lösning på klimat- och resurskrisen framstår som minst sagt avlägsen. Det går sådär. "Vi i den gröna rörelsen är alla vilse", skriver han.

Efter Fukushima började Monbiot att argumentera för kärnkraft. Han konstaterade att om en jordbävning och tsunami inte ställer till med värre skada i ett kärnkraftverk än vad som var fallet i Japan så är kärnkraften säker. Åtminstone tillräckligt säker för att vara värd att satsa på. Vilket, enligt Monbiot, är nödvändigt om den industriella infrastrukturen ska kunna hållas vid liv med annat än fossil energi. Och det är just kring detta som dilemmat kretsar: hur upprätthåller man det industriella systemet som inte bara möjliggör ekologisk förstörelse, men också välfärd och produktion och en massa saker som underlättar våra liv.

I Monbiots ögon är det inte möjligt att tänka sig en framtid utan detta system. En mer lokal, mindre omfattande energiproduktion – glöm det.

"How do we drive our textile mills, brick kilns, blast furnaces and electric railways — not to mention advanced industrial processes? Rooftop solar panels? The moment you consider the demands of the whole economy is the moment that you fall out of love with local energy production."

Han får svar av Simon Fairlie, redaktör för magasinet The Land:

"Speak for yourself, George. The moment a genuine green thinker, or indeed anyone with an ounce of spiritual insight, considers the demands of the whole economy is the moment that they start to wonder why we are producing all this crap. Why do we spend our lives driving to and fro on a daily basis, buying new clothes that we don't need, shunting food around the planet when it grows next door, eating disproportionate amounts of meat, wasting staggering amounts of food, discarding an endless stream of packaging, heating up entire houses to tee-shirt temperature when a warm room would do, warming up the firmament with patio heaters, and purchasing roomfuls of gewgaws and gizmos — the pursuit of Mammon, as it used to be called — when there is no evidence that this makes us any more fulfilled than we would be if we contented ourselves with a sufficiency of food, shelter, medicine and the cultural technology that was available in the days of Bach, Shakespeare and Leonardo da Vinci. The green ethic rejects economic growth in the industrialized countries because it imposes excessive demand on the world's resources, and it rejects nuclear power because that would only encourage economic growth."

Monbiots artikel har rubriken "Let's face it: none of our environmental fixes break the planet-wrecking project" som följs upp i dag av denna som ger uttryck för än mer förvirring: "The green problem: how do we fight without losing what we're fighting for?"

Här är en video som visar hur Monbiot brottas med sig själv:

Fukushima får vissa att älska kärnkraften

Medan många har blivit mer kärnkraftskritiska efter vad som har skett i Japan den senaste veckan, finns det en och annan som drar en helt omvänd slutsats: Att katastrofen i Fukushima inte blivit värre är ett starkt skäl till att bygga mer kärnkraft.

Brittiske klimatdebattören George Monbiot skriver under rubriken "Why Fukushima made me stop worrying and love nuclear power" att han numer är för en utbyggnad av kärnkraften eftersom:

"A crappy old plant with inadequate safety features was hit by a monster earthquake and a vast tsunami. The electricity supply failed, knocking out the cooling system. The reactors began to explode and melt down. The disaster exposed a familiar legacy of poor design and corner-cutting. Yet, as far as we know, no one has yet received a lethal dose of radiation."

Argumentet är det gamla vanliga. Kärnkraft är inte så himla farligt trots allt och alternativet till ingen kärnkraft är sämre – antingen fossil energi eller en utveckling mot ett mindre industriellt samhälle.

Jag har alltid gillat Monbiot för hans intellektuella självständighet. Han gör det inte bekvämt för sig genom att följa med strömmen – i detta fall den lätta kritiken mot kärnkraften med Fukushimas rykande reaktorer som fond.

Och jag hålla med Monbiot om att riskerna med ett kärnkraftshaveri tenderar att överdrivas och att det inte är det tyngsta argumentet mot kärnkraften (även om det är tungt nog). Men det faktum att haveriet i Fukushima inte (hittills) lett till många dödsfall hjälper inte mot alla övriga argument mot kärnkraften. Till exempel:

1) Det finns inget sätt att säkert förvara det slutavfall som är farligt i hundra tusen år.

2) Kärnkraften är inte ren. Vilket blir uppenbart för den som besöker någon av de platser där uranet bryts.

3) Kärnkraften är inte klimatneutral. Räknas allt som görs från uranbrytning till slutlagring med innebär kärnkraften relativt stora koldioxidutsläpp. Mindre än kol, men större än vindkraft.

4) I väntan på slutlagring ligger stora mängder utjänt kärnbränsle lagrat runt om i världen. Detta förutsätter ständig nedkylning vilket lär bli ett problem i ett samhälle präglat av energibrist även om kärnkraften skulle byggas ut (tänk oljetoppen).

5) Det utjänta kärnbränslet utgör ytterligare en risk i en värld med tilltagande militära konflikter där kärnbränslet skulle kunna användas i krigföringen.

 

Jag har skrivit det fler gånger förr, senast i Sydsvenskan i fredags: kärnkraft är inget säkert alternativ i en osäker värld.

I Japan försöker man lugna barn med den tecknade filmen Nuclear Boy där haveriet liknas vid ett barn som håller på att bajsa på sig. Det är troligen inte den den som har fått Monbiot att bli kärnkraftsförespråkare, men filmen påminner rätt mycket om hur anhängare av ny kärnkraft argumenterar:

Exploderande kärnkraftverk knäcker industrisamhällets självbild

Att döma av kommentarerna på den debattartikel jag skrev till SVT Debatt igår är det ytterst provocerande för många att hävda att kärnkraften aldrig kan bli en energilösning utan stor risk för katastrofer liknande den just nu i Japan. Det finns såklart många skäl till att folk hoppas på kärnkraften och att de därför provoceras av den som dömer ut den. Men i grunden tror jag att mycket av känslorna som rörs upp i kärnkraftsdebatten handlar om självbilder.

Det moderna industriella samhället har fostrat många till en självbild som ser ut ungefär så här när det gäller energiförsörjningen:

Vår förmåga att skapa det samhälle vi vill ha är obegränsade. Vi kan (och måste) förse oss med exakt så mycket energi som vi behöver för att hålla igång det moderna samhället. Om det uppstår problem, som med den fossila energin, tar vi med hjälp av ingenjörskonst itu med de problemen. Alla problem har en lösning. Kärnkraften är inget undantag. Den blir per automatik säkrare för varje reaktor som byggs eftersom den mänskliga ingenjörskonsten hela tiden når nya höjder.

Och så rullar det in en tsunami mitt i sinnebilden av högteknologisk kompetens. Elen slås ut och tretton reservaggregat vägrar fungera – plötsligt är katastrofen ett faktum och självbilden hos miljontals, framför allt västerländska män, får sig en hård smäll.

Lägg till det faktum att klimatförändringarna, även om vi ströp alla utsläpp i morgon, kommer att orsaka väderkaos under tusentals år framöver. Till exempel hotades flera ryska kärnkraftverk av haverier i somras när skogsbränderna härjade som bäst. Lägg också till en energikris där elavbrotten lär bli ett vanligt inslag liksom finanskriser som gör det svårt att ha råd med nödvändiga underhåll och investeringar i säkerhet.

Det finns ingen säker kärnkraft i en osäker framtid.

Självbilden krackelerar.

I botten ligger vetskapen om att sol- och vindkraft inte på långa vägar kan ersätta de fossila bränslen som i dag utgör 85 procent av världens energiproduktion. Vill man undvika en klimatkollaps – men inte kan tänka sig en värld där energianvändningen minskar – är kärnkraften det sista halmstrået.

Så länge folk kämpar med att upprätthålla den framstegs- och tekniktroende självbilden lär de inte göra annat än att på alla sätt slåss för kärnkraften som världens frälsning.

Vi andra ser på nyheterna från Japan och tänker på helt andra saker än frälsning.

 

Bloggat: Flute skriver om konsekvenserna för mat, energi och ekonomi,  Röda Malmö om undergångstankar

Media: ab123456 ex12 svd1234 dn12345678 gp1234 svt1, VG HD D SkD SkD2

Småskalig energi ger mindre sårbarhet

Tappa upp vatten i badkaret, köp hem ficklampor och batterier, om du har kamin bör du ha lagrat ved, skriver Svenska Dagbladet. Det är tips för att förbereda sig inför det strömavbrott som riskerar att komma på grund av Sveriges just nu överbelastade elnät. Elbolagen varnar för omfattande strömavbrott i hela Sverige. Orsak: två kärnkraftsreaktorer står stilla, en tredje går på halvfart.

Att de inte är igång har inga dramatiska skäl, ombyggnationen har bara dragit ut på tiden. Det är stora komponenter som måste bytas ut förklarar enhetschefen på Strål­säkerhetsmyndigheten.

Även om du slipper strömavbrott just denna vecka kan det vara läge att läsa igenom Energimyndighetens sida "När det blir strömavbrott". 10-talet lär bjuda på många sådana eftersom de närmaste tio åren, enligt bland annat Internationella Energiorganet, kommer att innebära att vi rör oss in i en energikris.

Förutom att förbereda sig personligen bör vi också fundera över hur vårt samhälle bäst hanterar de chocker som en energikris kommer att innebära. Som vanligt sätter många hoppet till storskaliga projekt. Solpaneler som fyller hela Sahara och en fetingledning som transporterar elen till Sverige är en populär dröm. Mer kärnkraft önskas av regeringen.

Storskaliga energisystem har förvisso fördelen att de kan pumpa ut mycket energi – men bara när de fungerar. Nackdelen är att de gör oss väldigt beroende av just dessa storskaliga system. Ofta är dessa tekniskt komplicerade och därmed sårbara eftersom de är beroende av andra storskaliga system.

Två kärnkraftsreaktorer som står still räcker för att knäcka Sveriges elförsörjning.

Det mer resilienta alternativet (resiliens betyder ungefär motståndskraft) är att decentralisera energiförsörjningen genom att bygga mer småskalig energiproduktion. Solpaneler och vindkraftverk. Vedeldade kaminer och små fjärrvärmeverk. Lokala kraftnät med egen lagring av el.

Kärnkraftsanhängarna har rätt i att vinden inte alltid blåser och solen inte alltid skiner. Men att vindkraften står stilla i en region må vara hänt om andra energikällor fungerar, och allt inte står och faller med ett par megaprojekt.

 

Annat intressant i media:

Min gamla Arbetaren-kollega Rikard Warlenius är numer precis som jag frilansskribent inom klimatområdet. I dagens Aftonbladet skriver han om klimatförnekarna utifrån nya boken Climate Cover-up.

Alf Hornborg, professor i humanekologi, skriver på SVT Debatt om att 00-talet var den sista sucken för den fossildrivna världsekonomin.

Bloggat: Hållplats Hådén

Media: SVD, SVD2, DN, GP, GP2,

Senaste kommentarerna

  • Magnus Redin: Ok! Tre nr PDF prenumeration beställd. Om klimatfrågan...
  • Mattias: Du vet inte om det, men du ljuger. För dig själv!
  • AktivaDagar: Intressant inlägg/krönika! Jag tror även på detta med...
  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...