Richard Perkins tittar till kycklingarna och fåren som nu under vintern har flyttat in i en så kallad poly-tunnel, ett slags ouppvärmt växthus i plast. Bland kycklingarna trampar även ett par påfåglar omkring.

– Vi siktar på att öka antalet djur nästa år. Jag tror fortfarande inte vi har utnyttjat markens maximala bärkraft, säger han.

Planen är att de på gården Ridgedale ska ha mer än 300 kycklingar under sommarhalvåret, som kommer att gå ute på bete bakom korna och plocka ut proteinrika flugor från deras dynga, samtidigt som de fungerar som levande gödselspridare.

Richards partner Yohanna Amselem är i en lada på andra sidan gården, och mockar ur båsen där deras två fjällkor Viola och Clover huserar under den kallaste vintertiden. De kommer att föda var sin kalv under året, och sedan kommer de fyra korna att gå först i djurparaden runt gården, som förutom kor, får och kycklingar även innefattar getter och ankor, och antagligen en påfågel eller två. Korna fick gå ute långt in på hösten tills snön blev för djup.

Vad vi kan se genom den mänskliga jordbrukshistorien är att varje civilisation som har förstört sin jordresurs har gått under.
Richard Perkins

– Och vi har ingen värme i ladan. Med korna här så håller sig temperaturen hyfsad, men när de var ute på dagarna började vattnet i ladan till slut att frysa, säger Yohanna Amselem.

Det har gått ungefär ett år sedan de på allvar etablerade sig på gården, som ligger sex kilometer utanför det lilla samhället Västra Ämtervik i centrala Värmland. Richard Perkins, som ursprungligen kommer från England, kallar verksamheten för »carbon sequestering farming«, ungefär kolbindande jordbruk.

– En fundamental kärna i regenerativt jordbruk tycker jag är att det måste bygga upp matjord, vilket jag skulle hävda innebär kolbindning, säger han.

Han är starkt influerad av Allan Savorys metoder med roterande betesbruk. Djuren får beta intensivt på en liten yta en kort period. Det gäller att alltid ha översikt över vad som pågår, för gräset ska aldrig få betas ända till roten. Efter en dag – eller till och med bara en halv dag – flyttas djuren vidare till nytt gräs med hjälp av ett mobilt stängsel. Tanken är att när gräset har betats men sedan får tid att återhämta sig så ökar fotosyntesen, och därmed dras mer kol ur luften, skickas ner i gräsrötterna, och blir till slut mat för en hel värld av ljusskygga, mikroskopiska organismer som lever under jord.

Läs mer: Jord: Funderingar kring grunden för vår tillvaro – Håkan Wallander Blev årets trädgårdsbok 2013 trots att författaren själv hävdar att han inte skrev den som sådan. Lättillgänglig populärvetenskap på svenska som tar med oss på forskningsresor i olika delar av världen och till Håkan Wallanders egen kompost. Boken ger många nya insikter, bland annat att morötter som odlas i torvjord i Närke är klimatbovar. Har varit slut på förlaget, men kommer i nytryck i år.

Läs mer:
Jord: Funderingar kring grunden för vår tillvaro – Håkan Wallander
Blev årets trädgårdsbok 2013 trots att författaren själv hävdar att han inte skrev den som sådan. Lättillgänglig populärvetenskap på svenska som tar med oss på forskningsresor i olika delar av världen och till Håkan Wallanders egen kompost. Boken ger många nya insikter, bland annat att morötter som odlas i torvjord i Närke är klimatbovar. Har varit slut på förlaget, men kommer i nytryck i år.

Globalt finns det cirka 2 500 gigaton kol i jorden, ner till en meters djup, vilket är cirka tre gånger mer än i atmosfären, och cirka fyra gånger mer än vad som finns i världens samlade biomassa ovan jord. I sitt ständiga kretslopp binder sig kolatomerna med många andra atomer och bildar en mängd olika ämnen. En kolatom och två syreatomer bildar exempelvis koldioxid (CO2), medan en kolatom och fyra vätemolekyler bilder metan (CH4). I jorden är en stor del av kolet organiskt – det är en del av levande eller döda organismer, de senare i olika grad av nedbrytning.

Genom fotosyntesen tar växter koldioxid ur atmosfären och bryter upp kol- och syreatomerna med hjälp av vatten. Det mesta syret går tillbaka till luften, medan kolet blir till kolhydrater som dels används för att bygga upp växtens egen biomassa, dels skickas de ner i jorden genom rötterna. Där konsumeras de av svampar och mikroorganismer. Och nästan som tack för att växten har försett dem med kol, tar mikroorganismerna med sig mineraler till växten. Mikrobiologen Elaine Ingham har beskrivit det som att växterna bakar kakor och kex som de göder mikroorganismerna med, vilka i sin tur tillhandahåller mineraler som växten behöver.

Utbytet mellan växternas rötter och livet i jorden fungerar efter liknande principer oavsett om det gäller skogs- eller gräsmark. Mest utvecklat är det här underjordiska samarbetet när det gäller mykorrhizasvampar, som lever på växternas rötter och sträcker sig ut i jorden i långa nätverk. I sin bok Jord beskriver Håkan Wallander, professor i mikrobiologi vid Lunds universitet, hur de tunna svamphyferna kan växa ut i flera hundratals meter från en enda rotspets i en mager tallskog. Därmed blir det »uppenbart att rötternas huvudsakliga uppgift är att föda svampen så att den kan leta upp de näringsämnen som tallen behöver. I utbyte får den kolhydrater som tallen bildat genom sin fotosyntes.«

Richard Perkins radar upp anledningar till att det är viktigt att de på Ridgedale binder kolet och för ner det i marken. För honom handlar det inte främst om oro för klimatförändringarna, utan att han ser det som nödvändigt för gårdens långsiktiga överlevnad och markens möjlighet att producera mat.

– Vad vi kan se genom den mänskliga jordbrukshistorien är att varje civilisation som har förstört sin jordresurs har gått under. Och i allt jordbruk där jorden plöjs, så försämras jorden och kol släpps ut i atmosfären. Vad många människor inte inser är inte bara att kolets plats är i jorden, utan att dess roll i jorden är den viktigaste delen. För inte bara stabiliserar kolet ph-nivåerna i jorden, det hjälper även till och motarbetar jordkompression, det håller kvar vattnet, och det är mat för mikroorganismerna som lever i marken och som möjliggör all produktion.

När djuren flyttas runt på gården kommer de inte bara att beta gräset. De kommer även att konstant gödsla marken med urin och avföring, som de själva sprider runt eftersom de betar i en viss ordning. Exempelvis kommer kycklingar och änder att plocka proteinrika insekter från komockan, och samtidigt sprida ut den med sina klor. Det gör att näringen cirkulerar på betesmarkerna, och eftersom marken aldrig får överbetas, kommer jorden aldrig att ligga bar.

Det är inte bara kor och andra djur som kommer att hjälpa dem att binda kolet i marken på Ridgedale. Förutom Savorys idéer så är gården till stor del uppbyggd kring metoder som har sin grund i permakulturen. Trots att de bara har varit där i ett år, har Richard och Yohanna med hjälp av volontärer, praktikanter och deltagare i flera av de permakulturkurser som har hållits på Ridgedale, lyckats plantera flera tusen träd och buskar. Äpple-, päron-, körsbär- och plommonträd står om varandra i långa kurviga linjer som i stort följer höjdkurvorna, och framför dem står en rad med buskar, bland annat hallon och svarta vinbär. Alla är perenna, fleråriga, växter, som kommer att hjälpa till att binda kolet i jorden.

Den enda plöjningen som har skett är med en så kallad Yeomans-plog som endast skär skåror i den undre delen av jordmånen. Detta görs för att jorden ska bli mindre kompakt, samtidigt som den aldrig ska få ligga bar mot himlen, allt för att minimera kolläckage.

Rattan Lal, som är chef för The Carbon Management and Sequestration Center vid Ohio State University i USA, har beräknat att mellan 50–75 procent av det organiska markkolet i ekosystem som styrs av människan har gått förlorat, och att det under ett sekel skulle gå att få ner koldioxidhalten i atmosfären med 75–100 miljondelar, ppm, genom att ändra sättet vi brukar jord och mark.

Ett sätt att undvika kolläckage från marken är att använda plöjningsfritt jordbruk. Med traditionella plöjningsmetoder vänds marken i princip upp och ner, och jorden kommer i kontakt med syre. Det ökar nedbrytningstakten av döda organismer, och därmed bildandet av koldioxid som avges till atmosfären. Om jorden sedan tillåts ligga bar, ökar även risken för erosion från vind och vatten, vilket orsakar ännu större kolförluster. I dagens konventionella jordbruk sker dessutom en stor del av plöjningen med stora maskiner som har diesel eller bensin i tanken.

På Ridgedale försöker de cirkulera alla resurser så långt det går, och bli så självförsörjande på energi som möjligt. Bland annat används solpaneler för att driva de mobila elstängsel som inhägnar dagens kohage. Men även på Ridgedale används maskiner när det behövs, och Richard Perkins är inte fundamentalist vad gäller fossila bränslen. Däremot menar han att alla maskiner måste kunna användas effektivt på flera olika sätt, för att gården ska kunna gå runt ekonomiskt.

– Många gårdar kommer att använda en traktor för en halv miljon kronor för att köra hö från en fossiluppvärmd lada som ligger en lång bit från gården. Det handlar om att planera och designa ett system för hela gården, säger han.

Plöjning kan även trasa sönder mykorrhizasvamparnas långa trådar, vilket leder till att fosforupptaget minskar, och då krävs det mer fosforgödsel för att upprätthålla produktionen. Också Håkan Wallander, professorn i mikrobiologi vid Lunds universitet, är en förespråkare av plöjningsfritt jordbruk.

– I den intensiva jordbruksskötseln med konstgödsel och där man rör om i marken motverkar man svampsamhällena väldigt mycket. Om man däremot kan utveckla system med mindre omrörning – där man har mer perenna grödor och försöker plöja mindre – då gynnar man svampsamhällena mer, och då får man bättre mullhalt i marken, och svamparna har bättre möjlighet att hålla kvar kolet i marken, säger han när Effekt når honom på telefon.

Mull är den organiska delen i marken, och består till stor del av kol.

– Om man ökar mullhalten i världens jordbruk binder man samtidigt in mer kol. Och då förbättrar man jordarna, de blir mycket mindre känsliga för erosion och kan hålla näringen bättre. Framförallt i tropikerna, där jordarna är utarmade, finns det en väldig möjlighet att förbättra jordarna och samtidigt binda in kol tror jag, säger Håkan Wallander.

Det är fortfarande mycket vi inte vet om processerna som pågår under jord, och i sin bok beskriver Håkan Wallander jordens roll i klimatförändringarna som några av de »hårdaste nötterna att knäcka för framtidens klimatforskare«. Ett exempel på hur kunskapen hela tiden utvecklats är den forskning som han själv var del i och som resulterade i en artikel i tidskriften Science 2013, som visade att 50–70 procent av markkolet i norrbottniska barrskogar utgörs av resterna av växternas rötter och svamparna som växer på dem. Tidigare var antagandet att majoriteten av kolet kom från döda grenar och blad som föll ner på marken.

Det har blivit ett mycket, mycket mer hett ämne trots att det är svårt att studera vad som sker
Håkan Wallander

Även om Håkan Wallander menar att resultatet kanske var exceptionellt i det kalla, nordliga klimatet, visar det hur viktigt det är att vi förstår vad som händer både ovan och under jord.

– Det är lättare att titta på hur vegetationen påverkas när koldioxidhalten ökar, man kan se att det växer lite bättre. Men vad som händer i marken har man mycket sämre koll på. Och om då det mesta kolet i marken kommer via rötterna så måste man lära sig att förstå detta bättre, säger Håkan Wallander.

Skogsgödsling har använts som ett argument för att öka växttakten och därmed binda in kol ovan jord. Men ökat näringsinnehåll i marken kan vara negativt för svampmycelet, och därmed kanske kolbindningen under jord minskar istället, förklarar han.

– Det är två olika processer, och man måste förstå båda två om man ska förutsäga vad som händer på sikt i framtiden. Det är en stor kunskapslucka som vi försöker fylla i.

Modellerna som klimatforskarna använder är ganska generella, menar Håkan Wallander. Det är klarlagt i stora drag hur temperaturen påverkar nedbrytningen av organiskt material, och att det går snabbare i varmare temperaturer. Däremot är det fortfarande mycket kunskap som saknas om enskilda ämnen, och vad som kan hända om det organiska materialet förändras av att det exempelvis är mer koldioxid i atmosfären eller om kvävecykeln rubbas.

– I stora drag fungerar modellerna men om det blir förändringar på mer detaljnivå i marken så är de nog inte tillräckligt detaljerade. Och det är så enormt mycket kol som ligger bundet i marken, det är mer än vad som finns i atmosfären och vegetationen tillsammans. Så blir det små, små förändringar i det här flödet av kol – antingen in i marken eller ut ur marken – så kan det få enorma konsekvenser för koldioxidhalten i atmosfären. Därmed är det viktigt att förstå mer i detalj hur det styrs, säger Håkan Wallander.

Läs mer: The Soil Will Save Us – Kristin Ohlson Amerikanska journalisten Kristin Ohlson utforskar jordens möjligheter och är för första gången sedan hon hörde talas om klimatförändringarna hoppfull om att vi faktiskt kan klara oss, tack vare att jorden tar upp kolet. En fascinerande och inspirerande reportagebok – där Ohlson bokstavligen gräver där hon står – men som kan visa sig vara överoptimistisk gällande möjligheterna för kolbindning i marken.

Läs mer:
The Soil Will Save Us – Kristin Ohlson
Amerikanska journalisten Kristin Ohlson utforskar jordens möjligheter och är för första gången sedan hon hörde talas om klimatförändringarna hoppfull om att vi faktiskt kan klara oss, tack vare att jorden tar upp kolet. En fascinerande och inspirerande reportagebok – där Ohlson bokstavligen gräver där hon står – men som kan visa sig vara överoptimistisk gällande möjligheterna för kolbindning i marken.

Intresset för kolet i jorden har ökat markant. Enbart det senaste året har det publicerats flera populärvetenskapliga böcker i ämnet och Allan Savorys Tedtalk om roterande betesbruk har nästan tre miljoner visningar på Youtube. I USA pratas det om »carbon ranching« och »carbon cowboys« och i Australien har kollagring i jord varit en del av landets system med utsläppshandel. Världsbanken har finansierat projekt som försöker öka kolhalten i jorden och FN har utsett 2015 som det internationella året för jordmån.

Även inom vetenskapen tycker Håkan Wallander att det har skett en förändring på hur forskarna ser på jorden i och med att dess betydelse för klimatet har blivit uppenbar.

– Det har blivit ett mycket, mycket mer hett ämne trots att det är svårt att studera vad som sker, säger han.

Eftersom det fortfarande finns stora kunskapsluckor finns det också många olika åsikter och teorier om markkolet. Inom den akademiska världen verkar alla vara överens om att det finns oerhört mycket kol i jorden, och att det därför är viktigt att veta vad som händer med den. Men därefter går meningarna isär.

Allan Savorys idéer om roterande betesbruk är fortfarande omstridda och till viss del vetenskapligt oprövade, särskilt vad gäller effekterna i olika ekosystem och på olika breddgrader. Bland annat beror detta på att Savorys metod kräver att bonden alltid har översikt och flyttar djuren allt eftersom hen ser hur marken förändras med tiden, vilket gör att det är svårt att leva upp till vetenskapens krav på att försöken måste gå att replikera.

Även andra metoder för att lagra kolet i marken är omstridda. I essän Holistic Cowboys and Carbon Farmers i sin bok Meat: A Benign Extravagance sammanfattar köttbonden och skribenten Simon Fairlie diskussionen på ett träffande sätt när han skriver att »för varje vetenskaplig artikel som visar att en viss metod för att bruka marken, så som att göra betesmarker till skog, använda minimal plöjning på odlingsmark, eller att exkludera betesdjuren från hagen, kommer att öka mängden kol bundet i jorden, så finns det en annan som visar att, under andra förutsättningar, så kommer effekten att vara den motsatta.«

Som ett exempel kan nämnas att i tidskriften Nature Scientific Reports publicerades i april i fjol en artikel av några forskare från Nottingham i Storbritannien som kom fram till att plöjningsfritt jordbruk kan spela »en betydande roll i att minimera växthusgasutsläpp från jord och bidra till att förhindra klimatförändringarna.«

Tre månader senare publicerade dock forskare från bland annat Rothamsted i Storbritannien en artikel i Nature Climate Change som argumenterade för att plöjningsfritt jordbruk är bra »för jorden och för att anpassa jordbruket till klimatförändringarna, men dess roll i att förhindra dem är rejält överskattad«. Forskarna bakom den senare artikeln menade att den ökade kolmängden som syns i de översta jordlagren i plöjningsfritt jordbruk mest beror på att kol har kommit upp från djupare jordlager.

Läs mer: Meat: A Benign Extravagance – Simon Fairlie Engelska köttbonden Simon Fairlie vill inget hellre än att Allan Savory ska ha rätt i att roterande betesbruk och restaureringen av planetens gräsmarker ska kunna dra ner koldioxidhalten till förindustriella nivåer. Just därför blir hans balanserade och välgrundade kapitel om Holistic Cowboys and Carbon Farmers – där han kommer fram till att potentialen kan vara överdriven – ännu mer läsvärd.

Läs mer:
Meat: A Benign Extravagance – Simon Fairlie
Engelska köttbonden Simon Fairlie vill inget hellre än att Allan Savory ska ha rätt i att roterande betesbruk och restaureringen av planetens gräsmarker ska kunna dra ner koldioxidhalten till förindustriella nivåer. Just därför blir hans balanserade och välgrundade kapitel om Holistic Cowboys and Carbon Farmers – där han kommer fram till att potentialen kan vara överdriven – ännu mer läsvärd.

Så vad betyder den här osäkerheten för dagens jordbrukare? Egentligen kanske inte så mycket. Eftersom flera av metoderna så som plöjningsfritt jordbruk, perenna grödor och att gräva ner träkol – förkolnat organiskt material som hjälper till att göra jorden mer näringsrik – verkar ha positiv påverkan på själva matproduktionen, så är de värda att använda av den anledningen, oberoende av den globala potentialen för kolbindning i marken. Och även om vi inte ska tro att det här är en snabbfix på klimatkrisen, finns fortfarande chansen att det kommer visa sig vara väldigt lyckade åtgärder.

Detta är metoder som också går att använda småskaligt i exempelvis en trädgård eller kolonilott. För att uppmärksamma FN:s jordmånsår så har Omställningsnätverket dragit igång projektet »Hylla myllan«. Förhoppningen är att andra föreningar och nätverk ska hoppa på projektet, så att flera olika arrangemang kan äga rum under året. Kontaktpersonen Pella Thiel menar att de vill uppmärksamma matjorden – »en lite bortglömd miljöfråga« – och att de vill inspirera människor att själva försöka förbättra den.

– Många miljöfrågor handlar om att minimera vår påverkan, man tänker att det kanske vore bättre om människor inte fanns här. Men vad gäller jorden så finns det så mycket man aktivt kan göra för att faktiskt ha positiv påverkan och inte bara negativ, genom att jobba för mikrolivet i jorden och för att jorden ska bli mer frisk och produktiv och innehålla mera kol, säger Pella Thiel.

I Värmland hoppas Richard Perkins och Yohanna Amselem kunna bidra med rigid data från deras gård som kan hjälpa forskare och andra som är intresserade att förstå mer om de processer som pågår. På deras hemsida har de publicerat information om den biologiska mångfalden på betesmarken, och hur kycklingarna har reagerat på att gå på bete efter korna. Än så länge har de inte haft råd att skicka in jordprover till ett professionellt laboratorium för att se exakt hur mycket kol som finns bundet. Men Richard Perkins hoppas att de ska kunna göra det snart, och han är övertygad om att proverna över tid kommer att vara positiva.

Han är lika övertygad om att de själva – redan innan de har några provresultat – kommer att få se belöningen av sitt arbete genom att gården blir mer produktiv. Och detta är en viktig lärdom menar han, det går inte bara att se kolet som koldioxid som värmer upp planeten – vi måste se hela cykeln och hur kolet är en del i allt liv på jorden. Klimatförändringen är egentligen inte problemet, utan ett väldigt gravt symptom på att vi har rubbat kolcykeln, och när vi försöker behandla symtomen i stället för problemet, hamnar vi i teknofix-lösningar som att lagra koldioxid under havsbotten eller att skjuta upp solspeglar i atmosfären, säger Richard Perkins.

– Just nu arbetar de bästa hjärnorna och en massa pengar är investerade i att forska fram en teknologisk lösning på ett stort bekymmersamt biologiskt problem. En enorm massa expertkunskap används för att kämpa mot problemets symptom. Men när man tittar på jorden, och att stoppa tillbaka kolet ner i jordmånen, så sköter man jorden samtidigt som man kämpar mot klimatförändringarna. Dessutom till en mycket lägre kostnad och mycket lägre risk.

Fotnot: Översättningarna av de skrivna citaten från engelska är skribentens egna.

Reportaget är tidigare publicerat i Effekt nr 1/2015, som du kan köpa här. För att inte missa några framtida nummer, teckna din prenumeration här.