Jonas Fogelqvist

Efter Rio

Köpenhamn 2009. Durban 2011. Rio 2012. Nederlagens lista börjar ta form. I framtidens skolböcker kommer årtalen att tecknas i svart.

FN:s toppmöte i Rio skiljde dock ut sig, och det på två sätt. Dels var förväntningarna lägre än tidigare. Dels slogs ett slags all-time-high i meningslöshet. Slutdeklarationen rensades på allt som måhända kunde ha varit kontroversiellt för någon av supermakterna. Kvar blev ändlösa rader om att världsledarna förstår att läget inte är så bra. Det görs inga konkreta åtaganden. Däremot får läsaren gång på gång sig inpräntat att den ”hållbara utvecklingen” ska åstadkommas med ”uthållig och inkluderande tillväxt”. Nej, jag ironiserar inte. Gamle pastor Jansson kunde ha hållit i pennan.

De stora miljöorganisationerna har reagerat med bestörtning. Greenpeace talar om ett misslyckande av episka proportioner. Vanligtvis försiktiga Världsnaturfonden sörjer ett förlorat tillfälle. Jag har faktiskt bara hört applåder från ett enda håll; nämligen från de klimatförnekande foliehattarna på Climate Scam. För en gångs skull har de förstått något.

Frågan är hur länge vi ska fortsätta så här. Det kommer ju inte att saknas tillfällen. Nästa FN- toppmöte om klimatet hålls i Doha i november. Ska vi hoppas att makthavarna då äntligen börjar se verkligheten i vitögat? Och om även det mötet slutar i floskler och stillestånd? Ska vi dåistället börja mobilisera inför toppmötena 2013?

Den kände klimatdebattören George Monbiot tycker att det är dags att sluta tro på illusioner. I en ömsom svavelosande, ömsom sorgsen krönika i Guardian gör han ett slags bokslut över de senaste årens klimatkamp. Det låter bl a så här:

Regeringarna koncentrerar sig inte på att skydda Jorden från förstörelse, utan på att försvara det maskineri som förstör den. Närhelst konsumtionskapitalismen snärjer in sig i sina egna motsättningar, försöker regeringarna att reparera maskineriet – trots att det slukar förutsättningarna för våra liv – så att det kan rusa på snabbare än någonsin förut.

Men skulden är inte bara regeringarnas eller den ekonomiska elitens, menar Monbiot. Alla vi som deltar i det tidiga 2000-talets stora konsumtionsfest deltar i spelet:

Vi har använt våra stora friheter, som våra förfäder kämpat så hårt för att ge oss, inte till att agitera för rättvisa, kräva omfördelning eller försvara våra gemensamma intressen, utan för att skaffa oss dopaminkickar genom att köpa produkter vi inte behöver.

Det är dags att ge upp hoppet om de internationella klimatförhandlingarna, anser George Monbiot. Han tycker att det känns nästan som en befrielse, samtidigt som det är smärtsamt. Det är med största sannolikhet för sent att undvika två graders global uppvärmning. Vi vet att konsekvenserna blir synnerligen allvarliga.

Vad är då att göra? George Monbiot ger inga konkreta förslag, utom att slå ett slag för en egen hjärtefråga – återskapandet av områden med vildmark, där hotade arter och ekosystem kan överleva. Men han förespråkar även fortsatt politisk kamp, hur dåliga oddsen än är. Det kanske går att mildra och försena de hotande ekologiska sammanbrotten. Och kanske, kanske är dagens rovgiriga ekonomiska system inte lika stabilt som det verkar. Så länge det skymtar minsta lilla strimma av hopp vid horisonten, går det inte att ge upp.

Det märks att det är en dyster George Monbiot som har hållit i pennan. Ändå är det svårt att inte skriva under på det mesta han skriver. Jag önskar visserligen att han hade gjort några distinktioner i sin beskrivning av dagens konsumistiska dans vid avgrundens rand. Det är skillnad på undersköterskans och börsmäklarens ekologiska fotavtryck. Men ändå har han en poäng även här. I västvärlden är de allra flesta av oss i någon mån delaktiga i förödelsen av Jorden och utplundringen av Syd.

Jag tror framförallt att han har rätt i det han skriver om de internationella klimatförhandlingarna.  Ingenting lär hända på toppmötena förrän klimatkampen får sina Tahir- och Syntagmatorg, förrän tillväxtkapitalismen utmanas på allvar. Och den visionen känns ärligt talat inte särskilt näraliggande.

Om den någonsin ska bli till allvar, tror jag inte att det blir i Stockholm, eller i London, eller i New York. Men frågan är vad som sker i Vietnam när Mekongdeltat blir för salt, eller i Bangladesh när kustområdena översvämmas, eller i Peru när vattnet från glaciärerna sinar? Det brukar trots allt vara de som har minst att förlora på förändring, och mest att riskera på business at usual, som ibland lyckas skära upp revor i den väv som kallas för sakernas naturliga tillstånd.

Rio lockar inte de mäktiga

 

Det hålls två internationella toppmöten i veckan som kommer. Först är det G 20-mötet i Mexiko. Sedan väntar den stora FN-konferensen om hållbar utveckling i Rio de Janeiro – kallad Rio +20, eftersom det är 20 år sedan FN:s stora miljökonferens i samma stad 1992.

Gissa vilket av mötena som världens mäktigaste ledare prioriterar?

Svaret borde egentligen vara enkelt. Inför Riokonferensen har det publicerats en rad rapporter om tillståndet för biosfären. Mest omtalad är en studie som presenterades i Nature. Ett 20-tal forskare från världen över varnar för kollapser av en rad ekosystem det kommande seklet om vi inte snart slår in på en annan väg. Det handlar inte bara om att klimatförändringarna riskerar att bli oåterkalleliga, utan även om förluster av jordbruksmark, fiskbestånd och rent vatten.

Det saknas heller inte nya oroväckande rön från klimatforskningen. I norra Sibirien förvandlas tundra till skog snabbare än beräknat, vilket påverkar albedon – alltså jordens förmåga att reflektera bort solenergi. Mörk skog reflekterar kort sagt mindre än öppen mark. Andra forskare varnar för att man hittills underskattat konsekvenserna av kommande havsnivåhöjningar. Och i USA väntas skogsbränderna bli fler och mer omfattande.

Vi har just genomlevt den näst varmaste majmånaden globalt sedan mätningarna inleddes 1880 (förra rekordet uppmättes 2010). Och i Arktis sker just nu en ovanligt snabb isavsmältning – ingen kan förutspå vad som sker resten av sommaren, men risken finns att vi går mot ett nytt isminimum senare detta år.

Till råga på allt: Nya uppgifter tyder på att den kinesiska statistiken underskattar landets koldioxidutsläpp med kanske 20 procent. Världens utsläpp 2011 var redan med dagens beräkningar rekordhöga (trots 20 år av klimatförhandlingar). De kan i själva verket ha varit ännu högre.

Alarmklockorna dånar alltså ljudligare än någonsin.

Men de tycks inte höras överallt. Flera ledare kommer att saknas i Rio. Barack Obama åker inte. Ej heller Storbritanniens David Cameron, Kanadas Stephen Harper eller Tysklands Angela Merkel. De kanske inte missar så mycket. Ingen väntar sig några revolutionerande beslut i Rio. Förhandlingarna inför mötet har stått och stampat. Den rika världens ovilja att betala för investeringar i Syd är ett avgörande hinder, liksom stormaktsspelet mellan Kina och USA. Som bäst lär vi få oss presenterad en deklaration med rader av vackra ord. Sedan åker Vladimir Putin, Hu Jin Tao och de andra som trots allt deltar hem igen. Sedan vidtar business as usual.

Däremot kommer Obama & Co förstås att vara med och diskutera eurokris och frihandel på G 20-mötet i Mexiko. Deras eventuella frånvaro skulle ha emottagits med bestörtning och krigsrubriker. Tydligare kan knappast motsättningen mellan det globala ekonomiska systemet och världens ekologiska gränser illustreras. Det anses fortfarande viktigare att få fart på tillväxten än att försöka hejda förödelsen av jordens ekosystem.

Valspråket är, som alltid: Efter oss – syndafloden.

Missat tvågradersmål?

Uttalandet borde naturligtvis ha toppat varje förstasida och inlett varje nyhetssändning. Förre chefen för FN:s klimatförhandlingar, Yvo de Boer, sade idag till Ekot att det är för sent att klara tvågradersmålet. Forskningen visar att utsläppen måste börja vända neråt senast 2015, och den möjligheten ger inte de Boer mycket för.

– Två grader är utom räckhåll nu, vi ser inte politiker som agerar och klimatförhandlingarna är i princip uppskjutna till 2015. Därför tror jag tyvärr att vi kommer att missa vårt mål.

Det är ett besked om att en annorlunda värld väntar. En global uppvärmning på två-tre grader kan enligt  tillgänglig forskning innebära bl a följande:

Förändrade monsunförhållanden orsakar mer översvämningar i Sydkina och mer torka i Nordkina, vilket kommer att innebära svåra påfrestningar för jordbruket i världens folkrikaste land.

Extrema värmeböljor som den vilken drabbade Europa 2003 och orsakade 20 000-30 000 människors död blir något vi får vara med om vart och vartannat år. Det sydeuropeiska klimatet kommer att mer och mer påminna om det nordafrikanska.

Botswana och flera andra länder i södra Afrika riskerar att slås ut på grund av ihållande torka.

På grund av minskade regnmängder och tilltagande skogsbränder kan de väldiga regnskogarna i Amazonas gå in i en dödsspiral.

Arktis blir så småningom isfritt på somrarna. Grönlandsisen är troligen dömd (även om det kommer att ta många hundra år innan den helt försvinner) och Antarktis väldiga inlandsisar lär börja krympa.

Vi skulle kunna fortsätta. Vi skulle kunna lista katastrof efter katastrof, diskutera blekta korallrev och försurade hav och tinande permafrost, men vi skulle ändå bara landa i samma slutsats. Det är en hård värld som Yvo de Boer förutspår.

Det här är bakgrunden till att allt fler klimatforskare menar att det rimliga målet egentligen borde ligga på max 1,5 graders uppvärmning jämfört med förindustriell nivå (vi har redan åstadkommit en 0,7-0,8 grader varmare värld). De befarar en rad så kallade tipping points om vi närmar oss två grader. När Arktisisen minskar i omfång försvinner stora områden som hittills reflekterat bort solljus. När permafrosten tinar frigörs stora mängder metan och koldioxid. Och ingen vet riktigt hur länge till världshaven bevarar sin förmåga att ta upp hälften av den koldioxid vi släpper ut. Risken för skenande klimatförändringar blir överhängande.

Jag gissar dock att Yvo de Boer inte bryr sig om att sätta odds på att vi klarar 1,5-gradersmålet.

Klimatförhandlingarna i FN:s regi har nu pågått sedan 1992. Facit: halten koldioxid i atmosfären har ökat från 356 ppm till 392 ppm. De globala utsläppen markerade förra året ett kraftfullt all-time-high. När de Boer säger att vi inte ser politiker som agerar är det förstås en dramatisk underdrift. Det vi ser, är en samling världsledare som förråder sina barn och barnbarn. Det vi tyvärr har att göra med, är ett ekonomiskt och politiskt världssystem som tycks ha dömt sig självt till att köra ut över stupet.

Om några ska bromsa, lär det få bli alla vi andra.

 

Börsnoterad klimatkatastrof

Klimatkatastrofen är inte bara nära förestående. Den är dessutom börsnoterad.

Det konstaterar brittiska organisationen Carbon Tracker Initiative i rapporten Unburnable Carbon, som kom förra året men som inte blivit särskilt uppmärksammad i Sverige. Här tas det ett nytt grepp på frågan om hur vi ska undvika att den globala uppvärmningen skenar iväg. Man har räknat på hur pass stora bevisade reserver av olja, kol och gas som världens börsnoterade företag  redovisar. Summan blir alldeles för stor för att vi ska slippa mardrömmar.

Utgångspunkten är beräkningar som forskarna Malte Meinshausen m fl publicerade i Nature 2009. De ville veta hur stor vår ”koldioxidbudget” är, om vi ska undvika att den globala uppvärmningen passerar 2 grader. De kom fram till att budgeten för 2000-2050 är 886 miljarder ton(Gt) koldioxid om risken för att spräcka tvågradersmålet inte ska bli större än 20 procent.

Det kan låta som mycket, men redan under 2000-talets första decennium har vi släppt ut 282 Gt koldioxid. Ytterligare utsläpp om 29 Gt har orsakats av skogsavverkning, lantbruk m m. Vi har alltså kvar 565 Gt i budgeten. Med nuvarande utsläppstakt har vi kanske intecknat oss för två grader redan någon gång mot slutet av 2020-talet.

Det är omtvistat hur stora reserver av fossila bränslen som vi verkligen kan utvinna. Det torde emellertid stå helt klart att vi har tillräckligt för att med råge spräcka det redan farliga tvågradersmålet. Meinshausen m fl analyserar statistik från BP och World Energy Council och kommer fram till att reserverna räcker till utsläpp av 2 800 Gt koldioxid – alltså fem (!) gånger mer än vad vi har råd att släppa ut om vi ska ha en rimlig möjlighet att undvika klimatkatastrof

Även om den siffran skulle visa sig överdriven, är Carbon Tracker Initiatives analys en väckarklocka. De har studerat de hundra största börsnoterade kolföretagen samt de hundra största börsnoterade olje- och gasbolagen. Här talar vi alltså om fossila tillgångar som redan prissatts av marknaden, och inte om de massiva men ibland osäkra tillgångar som är statligt ägda. Nå, hur stora ekonomiskt utvinningsbara reserver äger de här företagen i dagsläget? Svaret: tillräckligt för att orsaka utsläpp av 745 Gt koldioxid.  Alltså mer än nog för att ta oss förbi tvågradersmålet.

Carbon Tracker Initiatives slutsats är att det existerar en finansiell koldioxidbubbla. De stora fossila företagen kommer inte att kunna realisera sina tillgångar, utan att vi förstör civilisationen. Därför bör de investerare som sitter på stora innehav i kol- och oljebolag dra öronen åt sig. När det internationella samfundet börjar ta itu med utsläppen, kan de fossila reserverna plötsligt visa sig vara värdelösa.

Den slutsatsen kan just nu te sig rätt så blåögd. Ändå bär den inom sig en nödvändighet. Det mesta av kol- olje- och gasreserverna måste stanna under jord. Det finns inget annat alternativ.

Läs även: Rikard Warlenius har i två läsvärda blogginlägg diskuterat om de fossila reserverna räcker för att orsaka skenande klimatförändringar. Det korta svaret: Ja. Det längre svaret läser du här och här.

 

 

Riksrevisionen sågar regeringens klimatpolitik

Det har väl hänt, någon gång, att vi undrat lite över hur regeringens alla vägsatsningar går ihop med klimatmålen. Vi har inte riktigt förstått. Vad är det i ekvationen som vi har missat?

Det lär inte finnas någon annan regering i världen som talar med lika stora ord om den egna klimatpolitiken (även om det ska erkännas att jag inte vet hur det står till med Nordkorea i just det avseendet). Utsläppen ska minska rekordsnabbt. Bilflottan ska vara fossilfri till år 2030. Vi har redan uppfunnit den ”hållbara tillväxten”. Och samtidigt: ständigt nya motorvägar, Förbifart Stockholm och en infrastrukturplan som förutsätter ökad biltrafik.

Nu visar det sig att Riksrevisionen (RR) inte heller har förstått.

RR:s färska rapport Infrastrukturplanering – på väg mot klimatmålen? utgör en närmast förödande kritik av regeringens (brist på) klimatpolitik.

Rapporten granskar regeringens senaste infrastrukturplan, som gäller för åren 2011-2020. Denna plan beslutades i mars 2010 och handlar om inte så lite pengar. Den lägger fast hur 417 miljarder statliga kronor ska användas för drift och underhåll samt nyinvesteringar i främst väg och järnväg. Sammantaget kommer en något större del av pengarna att gå till satsningar på vägtrafiken.

RR har analyserat beslutsgång och klimatkonsekvenser. Man sammanfattar:

Riksrevisionen konstaterar att lönsamheten för många objekt bygger på antaganden om trafikvolymer och trafikökningar som med nu tillgänglig kunskap sannolikt är svåra att förena med klimatmålen. Eftersom regeringen inte har tydliggjort sambandet mellan lönsamhet, trafikökningar och ökade koldioxidutsläpp blir rapporteringen till riksdagen inte transparent, konsistent, eller rättvisande utifrån klimatmålen.

Vilket på gammeldags bondsvenska kan sammanfattas ungefär så här: Det regeringen säger är snömos.

Rapporten bör verkligen läsas av alla som har det minsta intresse för transport- och klimatpolitik. Man häpnar faktiskt, gång på gång. Det är ibland som om man befann sig i en bananrepublik. Riksrevisionen konstaterar till exempel att:

Dåvarande Väg- och Banverken (numera sammanslagna till Trafikverket), skulle visserligen i sin åtgärdsplanering, som föregick beslutet, utarbeta underlag till hur fördelningen mellan järnväg och väg borde se ut. Men då var redan 85 procent av pengarna låsta i tidigare beslut. Och regeringen hade givit direktiv om att resten skulle fördelas fifty-fifty.

När de båda trafikverken utarbetade konsekvensanalyser för hur trafikmålen skulle påverka växthusgasutsläppen, utgick de från att kraftfulla ekonomiska styrmedel skulle införas. När sådana inte kom till, fanns det inte tid att göra nya analyser. Därmed underskattades trafiktillväxten på väg, och överskattades densamma på järnväg. Riksdagen fick följaktligen inte ett korrekt underlag för diskussion.

Ingen hänsyn har tagits till hur vare sig väginvesteringar eller höjda banavgifter för järnvägen påverkar godstransporternas utveckling.

Intressantast är kanske RR:s granskning av möjligheterna till att bilarna ska drivas fossilfritt i framtiden. Detta är till sist ändå kärnan i det trolleri regeringen försöker sig på. Om vi snabbt kan få bort bensinen, spelar det kanske inte någon roll om trafiken ökar?

Riksrevisionen har gått igenom ett digert underlag. Man har läst analyser från bl a Trafikverket, Naturvårdsverket, EU-kommissionen och IAEA. Och man har beställt en särskild forskningsöversikt , som utförts av Jonas Åkerman på avdelningen för miljöstrategisk analys vid KTH.

Ingen av analyserna drar åt det teknikpessimistiska hållet, långt därifrån. De får ändå Riksrevisionen att dra bl a dessa slutsatser:

Medan regeringen tror att laddhybrider och elbilar ska stå för 45 procent av nyförsäljningen år 2020, torde den verkliga andelen ligga på 5-10 procent. Det finns potential för biobränslen, men på längre sikt kommer marknaden att bli begränsad på grund av att marken inte räcker till. Mycket talar även för att bioenergin kommer att användas i andra sektorer än transporterna. Regeringen har dessutom inte gjort några livscykelanalyser av nya bilars klimatpåverkan, och därmed inte räknat in de växthusgasutsläpp som själva bilproduktionen orsakar.

Riksrevisionens slutsats? Jo:

Det är osäkert om investeringarna bidrar till att klimatmålen uppnås eftersom de koldioxidutsläpp som följer av infrastrukturplanen har underskattats.

Vilket torde vara ett sådant understatement som bara ämbetsmän kan tillåta sig.

Förlorat hopp

Det känns som längesedan nu. Jag brukar inte missa valvakorna då det väljs president i USA, och jag kommer aldrig att glömma just detta ögonblick. Tidigt på morgonen svensk tid den 5 november 2008 höll Obama sitt segertal i en park i hemstaden Chicago. Kameran zoomade in gamle medborgarrättskämpen Jesse Jackson. Tårarna rann ner för hans kinder. Det var en magisk stund. Vi var många världen över som tillät oss en stund av hopp just då. Även flera av oss som läst vår läxa om finanskapitalets makt och USA:s globala intressen tänkte att kanske, kanske kan någonting hända nu. Jag gjorde det.

En av de saker som fick oss att hoppas var att Obama signalerat kursändring i klimatpolitiken. Nu skulle det bli stopp för USA:s ständiga sabotage av försöken att hejda den globala uppvärmningen. Fossilindustrin skulle inte längre få sätta agendan. I ett tal lovade Obama till och med, att hans tillträde skulle markera tidpunkten då havsnivåhöjningarna började sakta ner.

Knappt fyra år senare, i ett tal i Oklahoma i veckan, sammanfattade Obama själv hur det gick med den nya politiken. Låt oss lyssna:

Now, under my administration, America is producing more oil today than at any time in the last eight years. (Applause.) That’s important to know. Over the last three years, I’ve directed my administration to open up millions of acres for gas and oil exploration across 23 different states. We’re opening up more than 75 percent of our potential oil resources offshore. We’ve quadrupled the number of operating rigs to a record high. We’ve added enough new oil and gas pipeline to encircle the Earth and then some. So we are drilling all over the place — right now….

USA producerar alltså mer olja och gas än någonsin, och Obama tar åt sig äran.
Talet ska förstås sättas i ett sammanhang. Oljeprishöjningar har lett till ovanligt dyr bensin, och de republikanska presidentkandidaterna skyller på Obama. De angriper administrationens tillfälliga stopp för bygget av den kontroversiella pipelinen Keystone XL, och hävdar att det görs för lite för att USA ska bli oberoende av utländsk olja. De populistiska påhoppen är legio när Mitt Romney och Rick Santorum vädrar blod.

För populism är just vad det är. Oljepriset sätts på världsmarknaden. Det är ökad efterfrågan i växande ekonomier som gör bensinen dyrare i USA. Och vad gäller Keystone XL, som ska transportera olja från Kanadas smutsiga oljesandsfält, så mer eller mindre lovar Obama att godkänna projektet, så småningom. Stoppet för översyn har motiverats med lokal oro i Nebraska över den föreslagna sträckningen genom områden med stora färskvattenreservoarer. Det mesta tyder på att pipelinen kommer att byggas, men kanske längs en delvis annorlunda väg. Obama sade i Oklahoma:

But the fact is that my administration has approved dozens of new oil and gas pipelines over the last three years -– including one from Canada. And as long as I’m President, we’re going to keep on encouraging oil development and infrastructure and we’re going to do it in a way that protects the health and safety of the American people. We don’t have to choose between one or the other, we can do both.

Sedan Obama tidigt misslyckades med att lotsa ett försiktigt förslag om utsläppsrätter genom senaten, har det blivit påfallande tyst om klimatfrågor i presidentens tal. Istället har Obama vid olika tillfällen sagt att hans energipolitik kan sammanfattas i uttrycket “mer av allt”: mer vindkraft, mer solenergi, mer kärnkraft, mer fossila bränslen. Politiken är slående lik den kinesiska, och är väl naturlig för en desperat stormakt som tänker slåss med näbbar och klor för att behålla sin globala ställning. När Obama håller sitt segertal i höst tror jag inte att tårarna kommer att rinna ner för särskilt många kinder.

Varmare Arktis bakom extrema vintrar?

Det är inte bara som vi tror. De senaste vintrarna har faktiskt varit underliga. Det har varit rysskyla och tidiga vårar, köldrekord och varma decembermånader, snöstormar och svaga isar. Om vi vidgar blicken, och ser ut över hela det norra halvklotet, har det ofta varit allt detta på en gång. När det var som kallast i Sverige för en månad sedan, var det isfritt och över tio grader varmare än normalt på Svalbard.

Det här intresserar naturligtvis klimatforskarna. Vädret är visserligen kaotiskt till sin natur, och såväl värme- och köldrekord slogs redan innan den globala uppvärmningen tog fart. Men tre sådana här vintrar i rad tillhör sällsyntheterna. Vad är det egentligen som pågår?

Den enkla svaret är tyvärr tråkigt: man vet inte riktigt. Tre år är en ytterst kort tid när vi diskuterar klimatförändringar. Det kan finnas flera orsaker till det extrema vintervädret. Det kan handla om naturliga variationer.

Men samtidigt har flera forskare börjat intressera sig för hur uppvärmningen över Arktis egentligen påverkar vädret i Nordamerika, Europa och Ryssland. Det har börjat formuleras en teori om hur det förändrade arktiska klimatet kan orsaka annorlunda vinterförhållanden även söder om polcirkeln.

I korthet ser resonemanget ut så här: Arktis har värmts upp mer än övriga världen. Båda de två senaste åren har nya värmerekord slagits. I fjol var medeltemperaturen 2,28 grader över snittet för 1951-1980. Uppvärmningen är som störst under höstmånaderna, framförallt beroende på att isutbredningen på 40 år har minskat med 30 procent under sensommarmånaderna.

De ovanliga förhållandena i Arktis kan få konsekvenser för vädret på övriga norra halvklotet. I regel utgör  den nordliga jetströmmen – en ständig västlig luftström på hög höjd – en sannskyldig barriär mellan kall arktisk luft och varmare kontinental luft. Man kan säga att den artiska kylan hålls på plats.

Men uppvärmningen i Arktis har gjort att temperatur- och tryckskillnaderna mellan de nordliga och sydliga luftlagren har minskat. Detta kan ligga bakom en observerad försvagning av jetströmmen, som även har blivit mindre stabil. De kalla luftlagren har lättare trängt söderut på vissa ställen, och den varmare luften har på andra ställen ibland dragit norrut. Det har till exempel kunnat uppstå extremt varma temperaturer i Kanada, samtidigt som Skandinavien nästan fryst igen. Jetströmmens försvagning har också lett till att kalla respektive varma väderförhållanden dröjt sig kvar längre än vanligt.

Det finns flera studier som pekar i riktning mot den här förklaringen, senast en av Jiping Liu m fl som publicerades i amerikanska vetenskapliga tidskriften PNAS i januari. Nyligen förklarade också chefsforskaren på Met Office – brittiska SMHI – att det troligen finns ett samband mellan minskande is i Arktis och kallare vintrar i England.

Andra forskare är försiktigare. När New York Times nyligen gjorde en genomgång av kunskapsläget, påminde man om läget i början av 1990-talet. Då tycktes det tvärtom som om den nordliga jetströmmen stärktes, vilket gav flera år med ovanligt milda vintrar i USA och Västeuropa. Det spekulerades även då om samband med den globala uppvärmningen. Atmosfärforskaren John M Wallace vid University of Washington var en av forskarna som lutade åt den förklaringen. Den här gången tänker Wallace vänta med att dra slutsatser, säger han till New York Times.
”Just när du har publicerat något, och tycker dig se samband, är det som om naturen har en tendens att förödmjuka oss.”

Uppvärmningen av Arktis kommer utan tvivel att få konsekvenser. Ett mindre istäcke leder till att klimatförändringarna skyndas på. I en varmare värld blir vädret  instabilare. Det är möjligt att det är prologen vi nu ser. Vi lär få vänta några år innan vi vet säkert. Men vi har skäl att vara nervösa.

 

 

 

Hotat hav

Haven har under de senaste 300 miljoner åren inte någon gång försurats lika snabbt som nu. Och då har världen under den tiden ändå upplevt flera perioder av marin massdöd. Den obehagliga slutsatsen drar en internationell forskargrupp i en studie som publicerats i tidskriften Science. Forskarna har undersökt tillgängliga geologiska data, och varnar nu för själva hastigheten i försurningen. Viktiga marina arter hinner inte anpassa sig, nya arter hinner inte utvecklas för att ersätta dem som kommer att dö ut.

Havsförsurningen är den ibland förbisedda bieffekten av våra koldioxidutsläpp. Medan klimateffekterna är välkända och föremål för intensiv forskning, är kunskapsläget sämre när det gäller koldioxidutsläppens påverkan på livet i haven. Men de senaste 30 åren har bilden börjat klarna.

Den grundläggande kemin är enkel. Ungefär en fjärdedel av de koldioxidutsläpp som orsakats av människan hamnar i haven. Där löses koldioxiden upp, och det bildas kolsyra som gör havsvattnet surare. Försurningen leder till att det blir mindre kalk över till de marina livsformer som behöver bilda skal av kalciumkarbonat. En lång rad organismer riskerar att drabbas – bl a ostron, musslor, koraller (som även påverkas av själva uppvärmningen) samt olika sorters plankton. I förlängningen kan organismer högre upp i näringskedjan få se sin föda minska drastiskt. Konsekvenserna är svåra att överblicka.

Sedan förindustriell tid har havsvattnets pH-värde sjunkit från 8,2 till 8,1. Det låter inte så mycket, men pH-skalan är logaritmisk och minskningen innebär att haven har blivit 30 procent surare. Om vi inte får bukt med koldioxidutsläppen antas pH-värdet sjunka ytterligare 2-4 tiondelar det närmaste seklet. Världen har upplevt försurade hav tidigare. Men då har processerna tagit åtminstone tusentals år.  Bärbel Hönisch, paleoceanograf vid Columbia University och huvudförfattare till studien i Science, säger:

”Vi vet att under tidigare försurningsperioder slogs inte det marina livet ut. Nya arter utvecklades och ersatte dem som dog ut. Men om de industriella koldioxidutsläppen fortsätter i dagens takt kan vi komma att förlora organismer vi bryr oss mycket om – korallreven, ostronen, laxen.”

Våra 200 år med kol och olja utgör ett experiment utan motstycke. Det riskerar att sluta mycket, mycket illa.

Attackerad klimatforskning

I veckan sattes det punkt för en bisarr rättssak i USA. På ena sidan stod Virginias republikanske justitieminister Ken Cuccinelli, på den andra University of Virginia och klimatforskaren Michael Mann. Cuccinelli tror inte att människan orsakat den globala uppvärmningen och hävdar att Michael Mann har använt förfalskade data för att få forskningsanslag. De senaste två åren har han slagits i domstolarna för att tvinga universitetet att lämna ut alla e-mail och dokument med anknytning till Mann under dennes tid vid lärosätet 1999-2005. Det amerikanska vetenskapssamhället har varit i uppror och talat om McCarthyism. När frågan nu hamnade hos Virginias högsta domstol blev utslaget klockrent: Cuccinelli ansågs inte ha några som helst skäl för sina misstankar och hans krav avslogs.

Den som läser forskarnas kommentarer till beslutet kan nästan höra en kollektiv lättnadens suck mellan raderna. Och samtidigt känna av den malande oron. Alla vet att den stora striden inte är avgjord. Klimatforskningen är under attack i USA. En ledande republikansk presidentkandidat som Rick Santorum kan öppet utpeka klimatvetenskapen som en stor bluff. Många senatorer och kongressmän säger detsamma. ”Moderata” republikaner som Mitch Romney har tidigare ställt sig bakom forskningens grunder, men har nu börjat svaja och säga att ingenting ännu är bevisat. I stora nyhetsmedia som Fox News och Wall Street Journal pågår intensivt krypskytte mot klimatforskningen, och demokrater som Obama talar allt tystare om frågan.

Det handlar inte bara om opinionsbildning. De senaste åren har kampen mot klimatforskningen blivit allt aggressivare. Målet för en del av kampanjmakarna tycks helt enkelt vara att få tyst på besvärliga vetenskapsmän. Och då tycks alla medel vara tillåtna. Allt fler forskare vittnar om hur de nu börjat motta direkta hot, mot dem själva och deras familjer. Det börjar bli standard att utmåla dem som ett gäng fuskare och konspiratörer, som smygmarxister med en dold agenda. Hetsen drabbar även uttalade republikanska sympatisörer som Kerry Emanuel och Katharine Hayhoe. Parallellt med sådana attacker pågår systematiska försök att krympa anslag till klimatforskning och att begränsa det amerikanska naturvårdsverkets (EPA) befogenheter.

Michael Mann har det senaste decenniet varit en av de hårdast angripna forskarna. Ken Cuccinellis försök att komma åt honom utgjorde bara en kulmen på år av svartmålning och förolämpningar. Om detta har Mann nu skrivit en bok – The hockey stick and the climate wars (Columbia university press) – som jag hoppas översätts snarast. Det handlar om en rapport från fronten, i ett krig som kan avgöra allas vår framtid.

Michael Mann är sedan några år tillbaka professor vid Penn University. Han är fysiker och en av världens främsta klimatforskare. Mest känd är han för den rekonstruktion av de senaste 1000 årens klimat som fått namnet Hockeyklubban. Tillsammans med kollegorna Raymond Bradley och Malcolm Hughes använde han data från bl a trädringar och isborrkärnor för att kartlägga historiska temperaturvariationer över det norra halvklotet. 1998 publicerade de resultat från de senaste 600 åren, och året efteråt kom deras studie över det senaste millenniet. Båda temperaturserierna visade på relativt små variationer fram till 1900-talets början då kurvan plötsligt började stiga brant – därav likheten med en hockeyklubba. Båda serierna visar att 1900-talets sista decennium troligen var det varmaste under de senaste tusen åren.

Den så kallade hockeyklubban är inte Beviset med stor B för den globala uppvärmningen. Det finns tillräckligt med andra forskningsrön för att klimatvetenskapen skulle klara sig utan Michael Manns temperaturserie. Men den utgör en viktig pusselbit, och ingen studie har så till den milda grad retat upp världens alla klimatförnekare. De senare vill gärna påstå att klimatets naturliga variationer påverkar mer än växthusgaserna. Hockeyklubban tyder på motsatsen. Därför gällde det att på alla sätt misstänkliggöra Mann. Han har genom åren anklagats för alltifrån bristande statistiska metoder till renodlat fusk. 2006 publicerade statistikern Edward Wegman en rapport som tycktes ge kritikerna delvis rätt vad gällde metoderna. Wegman hade dock handplockats av den republikanske senatorn Joe Barton, och hans rapport har sedermera sågats jäms med fotknölarna. Tyngre vägde en granskning som gjordes av amerikanska vetenskapsakademin samma år. Även denna rapport anmärkte på detaljer i hur olika data vägts samman, men kom fram till att det handlade om mindre svagheter som inte hade någon betydelse för slutresultaten. Och det handlade enligt vetenskapsakademin definitivt inte om några medvetet utförda fel.

Vad mera är: sedan Michael Manns ursprungliga studie har fler än ett dussin liknande rekonstruktioner publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Samtliga kommer fram till liknande resultat som Mann m fl. Frågan är i princip avgjord. Det senaste halvseklets uppvärmning är utan motstycke de senaste 1000 åren, troligen även de senaste 1500 åren.

Petitesser som entydiga forskningsresultat bekymrar dock inte dem som driver kampanj mot klimatvetenskapen. Attackerna mot Michael Mann har inte avtagit i styrka. Efter att en hackare 2009 kom åt mängder av e-mailkorrespondens mellan framstående klimatforskare, däribland Mann, växlade kritiken från kuling till storm. Historien kom att kallas för Climategate. Handplockade och utbrutna citat tycktes tyda på att forskarna ägnade sig åt medvetet fusk. Ett antal oberoende utredningar har visserligen gjort obönhörligt klart att mailen inte avslöjat några tveksamheter överhuvudtaget. Men inom den alltmer paranoida förnekarsfären lever Climategate kvar som bevis för ”klimatbluffen”.

Man kan undra hur en forskare som Michael Mann egentligen står ut i denna Kafkavärld. Han drogs till forskningen eftersom han älskade problemlösning, och han undvek länge att delta i den offentliga debatten. Han trivdes bättre i laboratoriet, och tycker att det var olyckligt att Hockeyklubban blev en sådan ”ikon” för klimatforskningen. Det märks att han inte har tagit kampanjerna mot hans person helt lätt. Michael Mann tillhör dem som utsatts för inte bara påhopp från bloggosfären, utan även för direkta hot.

Samtidigt har han kommit till slutsatsen att forskarna måste delta i debatten. De måste berätta precis hur allvarligt läget är. Tillsammans med andra framträdande klimatvetare startade han 2004 den inflytelserika bloggen Real Climate Han håller föredrag, skriver artiklar och böcker. Och han ser med glädje hur allt fler forskare kommer till samma slutsats: vetenskapens integritet måste försvaras. När Ken Cuccinelli inledde sin kampanj mot Michael Mann kom det protestuttalanden från ärevördiga institutioner som American Association for the Advancement of Science och American Meteorological Society. Han tycker sig märka av en utbredd känsla inom forskarvärlden som säger: Det är nog nu! Det kanske pågår ett krig, men Michael Mann tror inte att det är förlorat.

Varm vinter

Så här långt har det varit en väldigt varm vinter. Det är kanske inte så konstigt att en och annan klimataktivist mumlar ett försiktigt ”vad var det vi sa” – framförallt inte som det dessutom har stormat en del. Men det borde vi sluta med. Det finns foliehattar på diverse webbsajter som går i spinn så fort det snöar mer än normalt. Det finns ingen anledning att ta efter.

Faktum är att globalt tycks den här vintern bli en av 2000-talets kallaste. Mönstret är omvänt till exempel förrförra vintern, då Kung Bore kramade musten ur oss nordbor, men då det samtidigt var ovanligt varmt i snitt över världen. Det är skillnad på väder och klimat. Vädret är kaotiskt. Klimatförändringarna blir tydliga först över tillräckligt lång tid. Det är som med tidvattnets flod. Alla vågor är inte lika starka, ibland drar sig vattnet rentav tillbaka en liten stund, men om du ligger för långt ner på stranden vet du ändå hur det kommer att gå.

Det här är luriga saker. Om man studerar en kurva över den globala uppvärmningen det senaste halvseklet är det lätt att bli förvirrad. Temperaturen stiger inte i jämn takt. Det finns rejäla hack i kurvan. När klimatförnekarna hävdar att temperaturerna inte har stigit det senaste decenniet har de en poäng. Vi är mitt inne i ett av hacken. För att egentligen kunna säga något om trenden måste vi se klimatförändringarna ur minst ett 30-årsperspektiv. Då blir bilden entydig. Uppvärmningen är oregelbunden men obönhörlig

Men varför varierar klimatet? Den frågan intresserar forskarna. De senaste tio åren har medeltemperaturerna trots allt legat tämligen stilla. Varför denna utplaning? Här råder det osäkerhet. En möjlig förklaring är det som sker i Kina. Där har kolförbränningen ökat drastiskt, och till stor del utan rökgasrening. Följden är stora svavelutsläpp. Svavelpartiklarna bildar minimala droppar – aerosoler – som reflekterar solljus och minskar uppvärmningen. Hur mycket? Det är en av klimatforskningens stora olösta frågor. Det kan handla om allt emellan 0,1 och 0,5 grader. När Kina moderniserar sina kolkraftverk får vi en del av svaret.

Det är emellertid inte säkert att den svaga uppvärmningen under 2000-talet beror på aerosolerna. Det finns andra faktorer att ta med i beräkningen. Solaktiviteten skiftar, liksom regelbundet återkommande havsströmmar och väderfenomen som La Nina och El Nino. Det senaste året har vi således haft såväl svag solaktivitet som en stark La Nina. Då och då kommer det stora vulkanutbrott, som kan kyla ner vädret ett par år. En färsk studie från klimatforskaren Stefan Rahmstorf och statistikern Grant Foster har försökt ta hänsyn till sådana faktorer. De har utgått från temperaturtrenderna sedan 1979, och rensat dem från La Ninas och El Ninos(som kyler respektive värmer havsytan i delar av Stilla havet), från solaktivitetens skiftningar och från effekter av stora vulkanutbrott. Resultatet? Stigande temperaturer även de senaste tio åren. Hacken finns kvar, men har blivit mindre

Fosters och Rahmstorfs studie innebär kanske inte sista ordet i diskussionen. Men en sak är i stort sett alla klimatforskare överens om. Den globala uppvärmningen har inte upphört. Flodvågen fortsätter att välla in över stranden.

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Kjell Vowles: Hej, Effekt har inte på något sätt varit inblandade i...
  • Gäst: hej! jag har en fråga kring nationella provet, som ni...
  • Pella: När du har begravt dig själv som individ kanske du...
  • Sören: Har precis skummat rapporten och ur vetenskaplig...
  • Farfar: Du skriver.....”En arbetsgrupp sammansatt av...