Jonas Fogelqvist

Vilka ska konsumera mindre?

Det är egentligen enkelt. Västvärldens glupande aptit på världens resurser måste minska. Världsnaturfonden räknar med att det skulle krävas tre jordklot om alla tog för sig som vi svenskar gör. Ingen har hittills kunnat förklara hur klimatet och ekosystemen ska kunna räddas om de rika länderna gör anspråk på fortsatt tillväxt.

Så långt är allt gott och väl i den berättelse som miljörörelsen brukar presentera. Men sedan är det alltid någon som säger att ”vi måste konsumera mindre”. Och precis där börjar skivan hacka.

Vilka vi?

Jag skulle vilja lyssna till en delvis annorlunda berättelse någon gång. Den skulle förklara vad det är som inte längre kan konsumeras i sådana mängder. Den skulle också göra klart vem det är som måste dra ner.

Våra förutsättningar är ju minst sagt olika. I min egen medelklasstillvaro är det lätt att se sådant som jag kan försaka. Om jag arbetade på en förskola hade det varit svårare att dra ner på konsumtionen. Om jag bleve utförsäkrad hade det varit nästintill omöjligt.

Hur är det däremot med dem som tjänar allra mest? Vilket skulle bli resultatet om vi fick dem att konsumera lite mindre? Efter de senaste decennierna verkar kanske själva idén underlig. Det skulle antagligen vara lättare att framställa guld ur vatten. Men låt oss vara lite utopiska och tänka oss att det gick.

Vi kan till exempel räkna på vad som händer ifall ingen fick tjäna mer är 35 000 kronor i månaden efter skatt. Eftersom vi ändå rör oss i fantasins utmarker kan vi kalla det för ”rättvisa”. Det moraliska i den här principen kan förstås diskuteras. Fortfarande skulle börsmäklarens arbete anses mer än dubbelt så mycket värt som undersköterskans, vilket ju är bisarrt. Men någon måtta får det vara även på utopierna.

Enligt SCB:s statistik över de disponibla inkomsterna tjänar den rikaste tiondelen av svenskarna i snitt 597 000 kronor om året efter skatt och inklusive kapitalinkomster. Då är barnen medräknade – i den här statistiska modellen viktar man hushållsmedlemmarna på olika sätt för att få fram medelvärden. Alltså: 900 000 svenskar kan bidra med 177 000 kronor var till statskassan efter vår skattereform. Det gör 159 miljarder kronor om året.

Den summan motsvarar nästan 20 procent av statsbudgeten. De pengarna hade räckt till ganska ambitiösa satsningar på att göra samhället hållbart. Det hade kunnat bekosta nya järnvägar, ökad spårtrafik i städerna och bra busslinjer i glesbygden. Det hade räckt till vindkraftparker och till solceller och solpaneler. Det hade räckt till mycket. Ja, det hade även räckt till ett mycket gott liv för den översta tiondelen. De flesta av oss kan bara drömma om 35 000 kronor efter skatt.

Innan ni nu börjar rada upp invändningar så låt mig säga en sak: jag är inte dum i huvudet. Jag vet att utfallet hade blivit ett annat av en sådan här skattereform. Det hade blivit skatteflykt, och utlandsflytter och skattefria förmåner och tusen andra sätt för eliten att behålla sin standard. Utifrån den kapitalistiska logik som styr samhället hade det säkert skadat ekonomin rejält. Det här är ett sätt att få grepp på överkonsumtionen - inget annat.

Jag tror inte heller, ska poängteras, att resten av oss kan fortsätta att leva våra liv som om inget hänt. Låt oss säga såhär: vi måste nog säga adjö till flygcharter och köttfrossa och shoppingkultur, men vi kan säkert istället skaffa oss en bättre barnomsorg, en fungerande kollektivtrafik, en lärartätare skola och en mänsklig äldreomsorg.

Och ändå: ett räkneexempel som det ovan säger en del om vilka som allra lättast kan bidra till att konsumtionen minskar - rejält. Om vi någon gång ska börja anpassa matsäcken efter vad jorden tål, är det inget tal om vilka som först måste dra åt svångremmen.

När permafrosten tinar

Klimatforskningen går inte riktigt mänsklighetens väg just nu. Själv betonar jag ofta att mycket är osäkert och att slutsatserna är preliminära. Det är de. Men osäkerheten betyder inte bara att det kanske inte går riktigt så illa som vi befarar. Det tråkiga är att det kommer allt fler rön som tyder på att läget tvärtom är allvarligare än vi trodde.

En sådan liten otäck artikel är nu publicerad i Nature Geoscience. Det kostar pengar att läsa den, men du finner en sammanfattning här. Den handlar om klimateffekterna av att permafrosten tinar. Forskarna bakom artikeln kommer fram till att vi får räkna med ytterligare 0,25 grader det här seklet, att lägga på den uppvärmning som följer av all annan mänsklig påverkan.

Bloggaren Tamino på Open Mind sammanfattar hur många reagerat på resultaten: Oh shit!

Permafrosten innehåller enorma mängder fruset organiskt material. När marken nu börjat tina reagerar de organiska ämnena med syret i luften. Det bildas koldioxid. Processen är känd, men bedömningarna av klimateffekten har skiftat. Författarna till den nya artikeln har utgått från fyra olika utsläppsscenarier för resten av 2000-talet, och från olika värden på klimatkänsligheten (uppvärmningen i grader vid en fördubblad halt växthusgaser).

Den tinande permafrosten bidrar med cirka 0,25 grader till år 2100 i alla scenarier, även i de där koldioxidutsläppen börjar sjunka snabbt. Anledningen till att skillnaden inte är så stor handlar om att en viss mängd ytterligare koldioxid får större effekt vid lägre än vid högre halter i atmosfären.  

Alltså: 0,25 grader. Det riktigt problematiska är att den tinande permafrosten tycks komma att orsaka den uppvärmningen oavsett vad vi gör. Om vi stoppade alla utsläpp i morgon dag skulle den frusna marken likväl fortsätta att tina och orsaka koldioxidutsläpp. Processen är redan självgående, menar forskarna bakom studien.

Det ska påpekas att artikelförfattaren lämnat andra processer därhän. De tar inte hänsyn till att permafrosten även kommer att ge ifrån sig en del metan. De utgår endast från marklager ner till 3,5 meters djup. De räknar inte med effekterna av kusterosion eller möjliga utsläpp från metanhydrater under havsbottnen. Dessutom är 0,25 grader ett medelvärde, osäkerhetsintervallen är stora och det kan dra iväg uppemot 0,8 grader. Det är kort sagt försiktiga beräkningar de har gjort. Det säger de själva.

Det kan låta lite med 0,25 grader. I en värld där uppvärmningen redan nått 0,8 grader och där forskningens varningsklockor börjar ringa när vi närmar oss 1,5 rader är det mycket. Mycket. Det är aldrig för sent att börja bedriva en klimatpolitik som tar forskningen på allvar, brukar det heta. Det stämmer. Men om den politiken ska lämna en anständig värld i arv, så är det bråttom nu.

Vem i hela världen kan man lita på?

Det finns ett antal vetenskapsmän som går emot strömmen och förnekar vad den överväldigande majoriteten av forskarna hävdar. De menar att det inte finns någon konsensus, att frågan inte är avgjord.

De är inte vilka som helst. Deras meriter är ibland imponerande. I deras led hittar man bl a:

En professor i molekylärbiologi vid University of California.
En nobelpristagare i kemi.
En biologiprofessor vid University of Massachusetts.
En tidigare professor i cellbiologi och patologi.
En nu avliden matematikprofessor vid Yale University.

Du hittar fler framstående namn på den här wikipediasidan. Och nej, den handlar inte om kända klimatförnekare, utan om den (mikroskopiskt) lilla minoritet forskare som inte tror att HIV orsakar AIDS.

Det är så här det brukar vara. Forskning utgår från hypoteser, som ibland stärks till den grad att man börjar tala om en konsensusuppfattning. Så var det med teorin om att tobaksrökning orsakar cancer, med hypotesen att det är farligt att andas in asbestfibrer, med det misstänkta sambandet mellan freoner och ozonhålet och med många, många andra teorier.

Men det har hela tiden funnits dissidenter, och vissa av dem har aldrig gett upp sin kritik mot de alltmer etablerade teorierna. Skälen har varierat. De som förnekade sambandet mellan cancer och rökning sponsrades inte sällan av tobaksindustrin, och freontillverkarna var förstås inte alldeles förtjusta i ozonlarmen. Men påfallande ofta har dessutom politiska åsikter spelat in. Som vetenskapshistorikerna Naomi Oreskes och Erik Conway konstaterade i boken Merchants of doubt (Bloomsbury)häromåret: de som är fundamentalistiska motståndare till statliga regleringar vänder sig gärna mot forskningsresultat som tycks visa på behovet av sådana ingripanden.

När det gäller HIV-förnekarna är skälen mer svårförståeliga. I några av fallen tycks det helt enkelt handla om forskare som tidigt bundit sig vid en åsikt – som de sedan haft svårt att överge. Det är i vilket fall svårt att hitta några skumma ekonomiska motiv bakom – utom möjligen då Sydafrikas förre president Thabo Mbeki sällade sig till förnekarna. Bromsmediciner kostar pengar, stora pengar för ett fattigt land.

Det är få klimatforskare som förnekar de stora dragen i teorin om att människans fossila utsläpp orsakat större delen av den globala uppvärmningen. Den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift, PNAS, publicerade 2010 en ambitiös genomgång av forskningsläget. Man fann att 97-98 procent av de mest aktiva klimatforskarna delade konsensusuppfattningen.

Det innebär samtidigt att 2-3 procent av forskarna INTE är överens. Det är svårt att placera dem i en fålla. Alla är inte ”betalda av oljeindustrin” som det ibland påstås. Naomi Oreskes och Erik Conway betonar istället de politiska bevekelsegrunderna. Flera av de mest framträdande förnekarna rör sig hemtamt hos libertarianska tankesmedjor och i republikanska kongresskorridorer.

Men det gäller inte samtliga. Några av dem tycks helt enkelt vara oerhört envisa i sin strävan efter att välta konsensus över ända. De tycker sig ha hittat brister i teorin, och fortsätter att söka efter bekräftelser på att de har rätt. När de blir vederlagda – och det, mina vänner, händer ofta – finns det hela tiden nya oklarheter att gräva i. De har lagt ned oerhört mycket prestige i att motbevisa tesen att människan orsakat den globala uppvärmningen, och de tänker inte krypa till korset.

De sistnämnda är förstås inte lika stolliga som HIV-förnekarna. Men i ett avseende påminner de om varandra – nämligen i oviljan att ompröva sina åsikter, även när bromsmediciner fungerar och Arktis smälter. Akademiska examina utgör inga garantier för ett öppet och kritiskt sinnelag. Ibland har även nobelpristagare helt enkelt fel.

Klasskamp för kolet

För en månad sedan utspelade sig ett drama i en kolgruva på Sardinien. 100 arbetare ockuperade gruvan, barrikaderade sig och hotade att spränga den om regeringen inte gick med på deras krav. På en direktsänd presskonferens skar deras talesperson upp sin ena handled för att visa sin beslutsamhet. Efter en vecka avbröts ockupationen. Arbetarna hotar med att vidta nya drastiska åtgärder om regeringen inte viker sig.

Vilka är då deras krav? Jo, att regeringen ska garantera fortsatt drift i denna Italiens enda kolgruva, vilken dragits med lönsamhetsproblem i många år. Arbetslösheten på Sardinien är 15 procent. De 500 som arbetar i gruvan kommer att få svårt att hitta nya jobb. Arbetarna vill att staten och EU ska investera i ett nytt kolkraftverk i anslutning till gruvan. Kraftverket ska tillämpa CCS-teknologi som avskiljer koldioxiden vilken sedan ska förvaras under jord. Regeringen har nu lovat att studera möjligheterna till fortsatt kolbrytning.

Jag har sällan läst om en strid som så koncentrerat beskriver vilka utmaningar mänskligheten står inför.

Å ena sidan: Sardinien är ett extremt klassamhälle, hårt drabbat av nyliberal politik och europeisk kris. Medan sydvästra delen av ön, där den aktuella gruvan ligger, präglas av industriruiner, nedlagda gruvor och en medelinkomst på 10 000 kronor i månaden, låter eliten bygga lyxpalats längs östkusten. Där har rentav Silvio Berlusconi ett av sina residens. Om den sista kolgruvan läggs ner handlar det om ytterligare en katastrof för arbetarklassen, medan de rika fortsätter att leva sina liv som om ingenting hänt. Det hör till saken att gruvan har ockuperats flera gånger förut, i protest mot inte bara nedläggningsplaner, utan också mot arbetsvillkor som hämtade från för hundra år sedan. Det handlar helt enkelt om klasskamp i sin renaste form.

Å andra sidan: Världen är i ett nödläge. Klimatförändringarna är redan här – i form av ett smältande Arktis, långa torkperioder, mer frekvent extremväder, skogsbränder och tinande permafrost. Även om vi avbröt all fossilförbränning redan idag, skulle temperaturen fortsätta att stiga några tiondelar till. De mest optimistiska målsättningarna nu handlar om att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader jämfört med dagens 0,8 grader i förhållande till förindustriell nivå. Om vi ska ha skuggan av en chans att klara detta måste vi lämna stora delar av den återstående oljan, gasen och kolet kvar under jord.

Och då vore det trots allt bra om Italiens sista kolgruva stängs ner.

Den föreslagna CCS-tekniken är ännu inte prövad i stor skala. Den lär inte komma i kommersiell drift förrän på 2030-talet. Och om den överhuvudtaget blir verklighet så kommer den att kosta stora pengar. Kolindustrin – och kolgruvefack runt om i världen - använder idag CCS-tekniken som ett alibi för business as usual. Men samtidigt avvecklas existerande CCS-projekt av lönsamhetsskäl. Dessutom går matematiken helt enkelt inte ihop. Även om vi skulle svälja de mest rosenröda CCS-prognoserna, har vi inte råd att vänta. Kolkraften expanderar år för år. Med 20 år till av den utvecklingen kommer vi att ha hunnit släppa ut för mycket koldioxid för att klara ens de mest urvattnade klimatmålen. Då kommer vi att vara på väg mot minst två graders uppvärmning, troligen mer.

Jag skulle emellertid känna mig en aning obekväm om jag ställde mig och predikade sådana saker framför gruvarbetarna på Sardinien. De hade, i bästa fall, frågat vilka alternativen är. Och vad hade jag egentligen svarat då?

Den här historien kan berättas från många fler ställen i världen. Den utspelar sig i fler gruvor än den på Sardinien. Den förtäljs i bilfabriker i USA och Sverige, bland skogsarbetare i Amazonas, på flygplatser och valfångstfartyg, på oljefält och palmoljeplantager.

Det finns kort sagt en hel del jobb och arbetsplatser som måste försvinna. Det finns miljoner och åter miljoner människor som måste börja arbeta med något annat om vi ska undvika klimatkatastrof. Så länge alternativet är fattigdom och arbetslöshet kan vi dock vara säkra på följande; folk kommer att bita sig fast vid sina jobb, arbetsplatser kommer att ockuperas, oheliga allianser kommer att uppstå mellan ägare och fackföreningar med syftet att rädda både vinster och jobb. I det korta perspektivet tjänar alla på business as usual.

Alternativet för kolgruvearbetarna på Sardinien, och för många fler, måste helt enkelt vara något annat än soppköken och socialbidragen. Den som vill göra politik av klimatfrågan måste hitta möjliga lösningar. Själv har jag inga program att presentera, men en sak är jag övertygad om: så länge mångmiljonärerna lever tryggt i sina lyxvillor längs den sardinska kusten, och bara blir rikare och rikare, är det svårt att kräva ”omställning” i gruvsamhällena.

 

Vad händer när Arktis smälter?

Det ser ut som om Arktisisen har slutat att smälta för året. Helt säkra kan vi inte vara, men den senaste veckan har kurvan planat ut. Den nya rekordnoteringen landar i så fall på en isutbredning om drygt 3,4 miljoner kvadratkilometer, enligt den amerikanska myndigheten NSDIC:s mätningar. Förra rekordet var från 2007, på drygt 4,1 miljoner kvadratkilometer. Sommarisen har nu halverats sedan 1970-talet.

Och då talar vi om den synliga isen. De forskare som mäter på djupet, och beräknar isvolymen, kommer fram till än extremare siffror – cirka 75 procent av isen har försvunnit. Det innebär att Arktis får svårt att återhämta sig. Havet kommer att frysa till i vinter igen, men när smältsäsongen inleds igen nästa år är isen svagare och tunnare. Det talar för att Arktis är inne i en dödsspiral. Det finns forskare som tror att sommarisen försvinner redan 2015-2016. De flesta räknar visserligen med att det dröjer längre, men det står ändå tämligen klart att FN:s klimatpanel (IPCC) var alldeles för optimistisk i sin senaste rapport 2007, då man trodde att sommarisen skulle överleva till slutet av seklet.

Vilka blir konsekvenserna? Hur påverkas klimat och väder när stora delar av Arktis blir öppet hav under sommaren?

Sådana frågor diskuteras nu intensivt. Forskarkåren är på sätt och vis yrvaken. Avsmältningen går betydligt snabbare än beräknat. Man har helt enkelt inte hängt med i svängarna.

Några grundläggande fakta står i och för sig klara: när istäcket försvinner drar mörkt hav till sig mer solenergi, uppvärmningen tilltar, det öppna havet avger mer vattenånga. Men i övrigt blir det något otillfredsställande svaret helt enkelt att vi inte riktigt vet.

Vi kanemellertid vara ganska säkra på att ett varmare Arktis kommer att påverka den enorma landisen på Grönland. Det handlar inte om någon nära förestående kollaps av glaciären. Grönland kommer att vara istäckt i ytterligare hundratals år. Men takten på avsmältningen får konsekvenser för hur mycket havsnivåerna stiger detta sekel, och därmed för människor i kustnära regioner runt om i världen. Dagens uppskattningar varierar stort, mellan ungefär 0,3 och 1,5 meter till år 2100. För människor i till exempel Bangladesh och Vietnam stavas de högre prognoserna katastrof.

Vi vet också att ett varmare arktiskt klimat orsakar upptining av permafrost i bl a norra Sibirien, och att den kommer att släppa ifrån sig stora mängder av den potenta växthusgasen metan. Det spekuleras även i att frusna lager av metanhydrater i havsbottnen kan tina – vilket enligt vissa scenarier riskerar att orsaka galopperande, ohejdbara klimatförändringar. Detta är dock en minoritetsuppfattning. Den framstående klimatforskaren David Archer gav i vintras en försiktigare bild av vad som väntar. Om man ska försöka sammanfatta var forskningen står, så blir resultatet ungefär detta: ett varmare Arktis leder till större metanutsläpp, vilket ställer oss inför än större utmaningar, men domedagen väntar inte runt hörnet.

Avsmältningen i Arktis leder dock inte bara till konsekvenser på sikt. Det mesta talar för att vi kommer att påverkas redan i vinter – frågan är bara hur. När isen snart börjar lägga sig kommer havet att avge en hel del värmeenergi, som hamnar i atmosfären. Den brittiska forskaren Jennifer Francis har konstaterat: hur skulle detta INTE kunna påverka vädret?

Det finns en hypotes som de senaste åren stärkts alltmer. Den ser (mycket förenklat) ut såhär: Arktis värms upp mer än områdena  söderut. Temperaturskillnaderna mellan norr och söder minskar alltså. Detta leder till att jetströmmen – en västlig vind på hög nivå – försvagas. Denna vind separerar kall luft i norr från varmare luft i Europa, norra Asien och Nordamerika. När jetströmmen avtar drar arktisk kyla ibland lättare ner över till exempel norra Europa, samtidigt som varmare luft ibland förflyttar sig norrut. Vädret blir helt enkelt instabilare.

Den försvagade jetströmmen leder samtidigt till att låg- och högtryck tenderar att permanentas längre tider. Extremt väder sveper då inte bara förbi, utan stannar veckor i sträck. Detta skulle kunna vara en förklaring till väderfenomen som följt i spåren av isavsmältningen i Arktis de senaste åren, som de två extremt kalla vintrarna i Sverige 2009-2011, detta års abnormt regniga sommar i Storbritannien samt de långvariga högtrycken över Grönland.

Än så länge vet vi inte om de här teorierna stämmer. Däremot kan vi vara ganska säkra på att den kommande vintern blir intressant att följa. Rekordavsmältningen i Arktis kommer att få konsekvenser för vädret – osäkerheten gäller bara vilka. Klimatförändringarna är inte framtid. De är här. Nu.

Månlandningen var en bluff. Klimathotet också.

Klimatförnekare är ofta extrema marknadsliberaler. Människor som tror på konspirationsteorier avvisar gärna även klimatvetenskapen

De resultaten kom professor Stephan Lewandowsky, från University of Western Australia, fram till efter att ha gjort en enkät bland besökare på klimatbloggar. Studien publiceras i nästa nummer av Psychological Science.

Resultaten bygger på svar från drygt 1100 personer som fick en rad frågor om politiska sympatier och klimatvetenskap. De tillfrågades även om huruvida de tror på fastslagna vetenskapliga rön som att HIV orsakar AIDS och att tobaksrökning kan leda till lungcancer. Slutligen fick de svara på vad de anser om en rad populära konspirationsteorier; som att månlandningen var en bluff, att besök av utomjordiska rymdskepp har hemlighållits och att det brittiska kungahuset lät mörda Diana.

Det tydligaste sambandet i svaren är att människor med starka marknadsliberala sympatier är tveksammare till klimatvetenskapen. Detta är i linje med vad en rad tidigare studier har kommit fram till. Förklaringen är säkert banal: klimatforskningen signalerar behovet av regleringar, vilket är dåliga nyheter för dem som anser att staten ska hålla sig borta från marknaden. Bättre då att blunda och hålla för öronen.

Lewandowsky fann emellertid även att extrema marknadsliberaler oftare än andra avvisar andra vetenskapliga fakta, som att tobak orsakar lungcancer och att HIV orsakar AIDS. Detta borde förstås få oss att höja på ögonbrynen. Sambanden är inte lika tydliga som när det gäller klimatforskningen, men de finns där. De tycks varsla om en allmänt växande klyfta mellan vetenskap och ideologi på den nyliberala kanten. Det är onekligen intressant.

Det andra klara sambandet i studien är att människor som tror på konspirationsteorier också gärna ser klimathotet som en bluff. Det konspiratoriska tänkandet omfattar vanligen ett helt paket av föreställningar om att staten för oss bakom ljuset. Det må gälla vilka som ligger bakom mord på politiska ledare, hur det egentligen stod till med månlandningen – eller vad som sägs på FN-konferenser om klimatet.

Detta innebär inte att de flesta som förnekar klimatvetenskapen också tror på konspirationsteorier. Men den som följer våra vanligaste förnekarbloggar märker snabbt att de gärna anammar delar av det konspiratoriska tänkandet. Deras teorier skulle knappast hålla ihop annars. Därför påstås det gärna att klimatforskarna fabricerar bevis, tystar obekväma röster och håller tyst om känsliga forskningsrön. Det antyds lika gärna att världens regeringar accepterar undermålig vetenskap bara för att få höja skatter och kontrollera medborgarna. Och i skuggorna lurar det mäktiga FN, som förstås är ute efter att bygga en världsregering med klimathotet som förevändning.

Ironiskt nog har dessa bloggares svar på den aktuella studien blivit att – ana en konspiration. Lewandowsky ska ha ljugit om att han försökt få enkäten utlagd även på ”skeptiska” bloggar. De ”troende” ska ha författat falska enkätsvar. Osv, osv. Här kan du läsa en rolig genomgång av en del av det som har påståtts.

Osäkerhet och risk

Den globala uppvärmningen kanske inte blir riktigt så allvarlig som vi befarar.

Ibland upprepar jag det mantrat för mig själv. Sedan frågar jag mig följande:
Skulle jag sätta mig på ett plan om risken för att det störtar är, säg 25 procent?

Så kan nämligen klimatfrågan sammanfattas. Det råder en hel del osäkerhet om vad som kommer att hända. När FN:s klimatpanel år 2007 uppskattade klimatkänsligheten – dvs uppvärmningen vid fördubblad koldioxidhalt – angav man ett spann på 2-4,5 grader, med det troligaste värdet kring 3 grader.

Innan vi började elda upp fossila bränslen låg koldioxidhalten i atmosfären på ca 280 ppm(miljondelar av en procent). Klimatpanelens uppskattningar utgår från vad som händer om halten stiger till 560 ppm. Idag är den knappt 400 ppm.

Om klimatkänsligheten är låg – kring 2 grader – innebär det alltså att vi har mer tid på oss att komma tillrätta med utsläppen. Om den är hög ser det riktigt illa ut.

Det finns flera skäl till osäkerheten. Framförallt är forskarna ännu inte helt säkra på hur molnbildningen kan påverka klimatet. Kommer den att förändras i en varmare värld, och blir nettoeffekten avkylande eller uppvärmande? Forskningen är intensiv, men några tydliga svar har ännu inte givits. En annan osäkerhetsfaktor gäller havets och växtlighetens samvariation med de högre koldioxidhalterna. Hur länge kan havet fortsätta att neutralisera en stor del av våra utsläpp? Kan koldioxidens positiva inverkan på växtligheten begränsa växthuseffekten, och i så fall hur länge? Vi vet inte riktigt.

Det går att måla upp ett scenario där en rad feedbacks gör att uppvärmningen inte blir lika allvarlig som befarat. Detta är viktigt att komma ihåg. Annars gör vi som klimatförnekarna – och ser bara till de faktorer som styrker den egna hypotesen.

Tyvärr är det minst lika lätt att hitta möjliga feedbacks som orsakar HÖGRE temperaturer än vad forskningen tidigare utgått ifrån. Det mest aktuella exemplet är avsmältningen i Arktis, som tycks gå betydligt snabbare än klimatmodellerna förutspått. Konsekvenserna är svåröverskådliga, men kommer utan tvivel att bidra till den globala uppvärmningen.

Det finns fler faktorer som kan varsla om en större klimatkänslighet. Tinande permafrost i Sibirien med påföljande utsläpp av koldioxid och metan är en sådan. Oroväckande resultat från studier av hur klimatet reagerade på höjda koldioxidhalter för mycket länge sedan är en annan. Forskningen i forntida klimatvariationer visar även att en naturlig uppvärmning – till följd av exempelvis förändringar i jordens bana kring solen – förr eller senare triggar igång ökade koldioxidhalter. Detta är rön som kan få de mest sansade forskare att kallsvettas.

Det skulle gå att räkna upp många fler osäkerheter i vad vi vet om klimatet och den globala uppvärmningen. Men till sist måste vi göra en riskbedömning. Hur säkra vill vi vara på att vi undviker farliga klimatförändringar?

Dagens klimatpolitik, i Sverige och i övriga världen, utgår i praktiken från att vi måste ha rejäla lass bondtur. De vanligaste uppskattningarna av klimatkänsligheten måste helt enkelt vara överdrivna. Annars har tiden snart runnit ut för att begränsa uppvärmningen till ens 2 grader. På andra sidan det målet väntar en värld vi helst vill undvika.

Vi beter oss inte ens som flygpassageraren som säger till sig själv att ”tre gånger av fyra störtar den här gamla skothögen ändå inte”. Vi tar faktiskt en betydligt större risk. Vår tro på turen gränsar till det vanvettiga.

 

Rekordlite is i Arktis

Den senaste veckan har alla vetat att rekordet snart skulle slås. Idag blev det officiellt. Sedan mätningarna inleddes på 1970-talet har det aldrig funnits så lite is i Arktis som nu.

Beskedet från USA-myndigheten NSIDC är egentligen bara ett i raden. Andra myndigheter och forskningsinstitut har redan tidigare i veckan konstaterat faktum. Men NSIDC:s mätningar brukar tillmätas störst tyngd.

Det minst sagt obehagliga är att rekordet slås redan. Om tidigare mönster följs, fortsätter avsmältningen åtminstone två-tre veckor till. Under vintern kommer naturligtvis stora delar av arktiska oceanen att frysa till igen. Men för varje gång det slås nya rekord, blir det mindre tjock flerårig is kvar. Som vi berättat om tidigare minskar isvolymen betydligt snabbare än isytan.

De forskare som följer utvecklingen i Arktis är snudd på bestörta. Inga modeller har förutspått de senaste årens massaker på sommarisen. Däremot vet man att öppet hav istället för istäcken får konsekvenser för allt ifrån fortsatt uppvärmning och tinande permafrost till havsströmmar och vindförhållanden. Vi kommer knappast att veta hur stora effekterna blir, förrän de kommer och hälsar på.

Det finns en vanlig liknelse, för att beskriva Arktis roll i klimatet.   Förr i tiden hade man kanariefåglar i gruvorna för att få förvarningar om giftiga gaser. När fåglarna tystnade förstod man att det var fara å färde. På motsvarande sätt kan det som händer i arktiska oceanen varsla om hur allvarliga klimatför'ändringarna egentligen är.

Och i  Arktis hörs inte längre kanariefågeln.

Ny guldålder för oljan?

Är det dags att avföra Peak Oil från agendan? Kommer oljeutvinningen i själva verket att öka kraftigt de närmaste tio åren? Blir det överflöd istället för brist?

Sådana frågor har ställts i internationella media denna sommar. Det började med att den italienske oljeanalytikern Leonardo Maugeri publicerade en studie om den framtida oljeproduktionen – Oil: The next revolution. Maugeri kommer själv inifrån oljebranschen. Han har en bakgrund i italienska oljebolaget ENI, och hans forskning vid Harvard University har finansierats av brittiska BP.

Med hjälp av data om världens viktigaste oljeregioner har Maugeri nu analyserat pågående produktion, investeringar i ny produktion samt trolig produktionsutveckling. Han kommer fram till att oljeutvinningen det närmaste decenniet kommer att öka snabbare än någon gång sedan 1980-talet. Orsaken är enligt Maugeri dels de stora investeringar som gjorts på grund av det högre oljepriset, dels utvecklingen av ny teknik för att utvinna tidigare svåråtkomlig olja.

Hans utgångspunkter är intressanta. Det tycks faktiskt som om de senaste årens investeringar kommer att ge resultat. Såväl Internationella energibyrån (IEA) som OPEC utgår från att oljeproduktionen ökar de närmaste 3-4 åren. Intressant nog räknar man med att även produktionen av konventionell råolja kommer att öka ett tag till. Det handlar alltså inte bara om mer produktion av dyr skifferolja och oljesandsolja. De som hävdat att den konventionella oljan redan peakat kan alltså ha varit lite för tidigt ute.

Men Maugeri nöjer sig alltså inte med att flytta fram peaken. Han förutspår istället en oljans nya guldålder. Och det nappade förstås media på, trots att varningsklockor borde ha klämtat. Studien är inte peer-reviewad, och hans prognoser om en oljeproduktion på 119 miljoner fat om dagen år 2020 överträffar med råge vad alla andra räknar med. Men varför fundera över om någonting möjligen inte stämde här? De många artiklarna som följde på temat ”dags att glömma Peak Oil” berättar en del om hur vi fortfarande inte riktigt vill ta till oss att nödvändiga råvaror kan vara ändliga.

Till och med den annars så  kritiske samhälls- och klimatdebattören George Monbiot drogs med i vågsvallet. För honom betydde dock Maugeris slutsatser dåliga nyheter – för klimatet. Det finns nog med olja för att steka oss alla, konstaterade Monbiot.

Det var många som var för snabba med att kasta sig över tangentborden. Bara några veckor efter att Maugeris studie publicerats har kritiker hittat ett antal svarta hål i analysen. Det väsentligaste handlar om hans beräkningar av den genomsnittliga produktionsminskningen från befintliga oljefält. Maugeri räknar med att den ligger på 1,5 - 2 procent om året.

Många har kliat sig i huvudet över den siffran. IEA och de ansedda oljeanalytikerna på konsultföretaget IHS-CERA (som för övrigt anser att peak oil ligger långt i framtiden) räknar med en årlig minskning på 4-4,5 procent. Hittills har Maugeri inte presenterat någon förklaring till skillnaden. Och den är viktig. I princip hela Maugeris produktionsökning försvinner om man utgår från IEA:s och IHS-CERA:s antaganden. Steve Sorrell från Sussex Energy Group och Christophe McGlade från UCL Energy Institute reder ut begreppen här.

Det förekommer ibland övertoner i Peak Oil-debatten. För vissa är det som om produktionstoppen inte kan komma snabbt nog. Det där är inte bra. Utvecklingen har en tendens att överraska dem som bortser från möjligheten till tekniska genombrott som snabbt ökar de utvinningsbara oljereserverna. Mycket tyder på att peaken låter vänta på sig några år till.

Men det gäller att samtidigt ha perspektiv på vad som krävs för att produktionen ska kunna fortsätta att öka efter, säg 2016. Eftersom produktionen från dagens oljefält minskar, krävs det att ny  kommer till. Om IEA:s och IHS-CERA:s beräkningar stämmer måste tre nya miljoner fat om dagen tillkomma varje år. Det motsvarar ett nytt Saudiarabien vart tredje år.

Den som tror att detta ska vara möjligt i längden måste åtminstone komma med skarpare argument än vad Leonardo Maugeri gör.

MER OM MAUGERIS ANALYS:

David Strahan om pinsamma räknefel.
Rich Turcotte har sammanställt såväl jubel som kritik.

 

Försvinnande is

Det kommer oroväckande rapporter från Arktis. I några av världens mest otillgängliga trakter pågår ett drama som det är viktigt att följa. Sagornas isrike kan vara dömt till undergång. Och det, mina vänner, är dåliga nyheter.

Ja, tanken svindlar faktiskt.

När jag var liten läste jag gärna om upptäcksfärder. Det har många av oss gjort – vår nyfikenhet på världen visste inga gränser. Jag tror att det var i en serietidning jag först läste om Robert Peary. 1909 blev han den första människan att nå Nordpolen. Troligen. Det har rått kontroverser om saken ända sedan dess.

I vilket fall: jag blev inte så lockad av att resa i hans fotspår. Afrika och Asien verkade mer spännande. Och varmare.

Det är egentligen inte förrän de senaste åren som jag har börjat bli intresserad av Arktis igen. Den här gången är det tyvärr inte upptäckarlusten som driver mig (även om jag nog tänker ge mig av dit någon gång). Orsaken är en helt annan. Det kan vara i Arktis som vår framtid avgörs, och det i skrivande stund.

Det är känt att istäcket över Artis har minskat drastiskt sedan 1970-talet. Den största minskningen har skett sommartid. Avsmältningen brukar pågå en bit in i september. 2007 slogs ett rekord som gav eko. Isutbredningen i september var då 40 procent mindre än snittet sedan 1979. Forskarna började revidera tidigare prognoser, vilka hade pekat på att Arktis kunde bli isfritt sommartid mot slutet av det här seklet, om den globala uppvärmningen fortskred. Nu blev man rädda för att avsmältningen kunde gå snabbare, och att ett isfritt Arktis skulle bli verklighet på den här sidan 2050.

Konsekvenserna av att sommarisen försvinner är svåröverskådliga. Men vi vet att Nordpolen kommer att bli ännu varmare. Isen reflekterar inkommande värmestrålning, mörkt hav gör det inte. Det är som att byta från en vit till en svart t-tröja när det är solsken. Detta leder till en eskalerande uppvärmning av Arktis – där redan nu temperaturstegringarna varit högre än i övriga världen. Varmare hav runt Grönland kommer att påskynda glaciärernas avsmältning, vilket leder till snabbare havsnivåhöjningar globalt. Varmare vatten längs de sibiriska kusterna hotar att frigöra stora mängder av den potenta växthusgasen metan från såväl havsbotten som permafrost. Slutligen riskerar ytterligare klimatförändringar i Arktis att allvarligt rubba nordliga vädersystem. Jetströmmen, vilken fungerar som en slags barriär mellan arktiska och nordliga luftlager riskerar att försvagas. För till exempel svensk del kan det resultera i ömsom ovanligt varma vintrar, ömsom väldigt kalla.

Det är allt detta som gör att man talar försvinnandet av sommarisen i Arktis som en möjlig ”tipping point” – alltså som en händelse vilken orsakar klimatförändringar vi inte längre kan påverka. Det behöver inte innebära att allt är kört, men väl att utmaningarna blir större, betydligt större.

Den senaste veckans rapporter har varit dramatiska. Det började med att utmärkta bloggen Arctic Sea Ice kunde berätta att en sällsynt sommarcyklon bildats över Arktis. Det befarades att stormen kunde förstärka årets avsmältning, bl a genom att vindarna bryter sönder svaga istäcken och att varmare vatten väller upp från under det tunna lagret av kallt vatten under isen. Innan stormen hade kurvan över isutbredningen ganska exakt följt rekordåret 2007. Detta var i sig oroväckande, eftersom årets väderförhållanden egentligen inte borde gynna avsmältningen. Den troligaste förklaringen är att isen är tunnare i år än den var 2007. Den senaste veckan har emellertid alla kurvorna fallit brant. Vi vet ännu inte om det gamla rekordet slås, men det ser mycket illa ut.

Bara några dagar efter att den arktiska stormen slog till kom rapporter från teamet bakom Europeiska rymdbyråns satellit CryoSat 2, som sköts upp 2010 i syfte att bättre uppskatta hur tjock den arktiska isen egentligen är – och hur snabbt volymen egentligen minskar. Den sammanlagda ismassan är ju egentligen ett bättre mått på avsmältningen är isytan. Årets resultat har redan sänt chockvågor genom forskarsamhället. Bara det senaste året har volymen minskat med 900 kubikkilometer. Det är 50 procent mer än tidigare prognoser. Den totala isvolymen beräknas den här sommaren till 7000 kubikkilometer – vilket är närmare en halvering jämfört med 2004 (då uppskattningarna i och för sig var mer osäkra).

Ni som redan har börjat räkna har rätt. Om minskningen fortsätter i denna takt kan Arktis bli isfritt under sensommaren redan någon gång i slutet av detta decennium. Detta är ingenting vi kan ta för givet, det kan finnas naturliga variationer med i bilden, men redan risken borde få larmsignalerna att ljuda högt.

Det är allvar nu.

FÖR ÖVRIGT: Men det är klart att man alltid kan se annorlunda på saken. Det gjorde Svenska Dagbladets ledarsida i veckan. Där meddelades:
Men smältande isar innebär inte enbart stora problem. Ett minskande istäcke gör det mer attraktivt än tidigare att utvinna naturresurser och bedriva sjöfart i polarområdena.

Tur det.

Senaste kommentarerna

  • Thorsten Laxvik: Tack David för intressant artikel. Det är sant som...
  • Buster: Fast världen är tyvärr vare sig enkel eller svart-vit...
  • Buster: Ganska så likt svenskt traditionellt jordbruk alltså....
  • Gäst: "... som behandlar djuren väl" Suck! Salatin, Jonstad...
  • perfectcopyshop.com: Men tvekar inte för att ta i när det behövs. Och hon...