Jonas Fogelqvist

Det senaste dryga decenniet har den globala uppvärmningen tyckts långsam. Detta är ingen hemlighet, och heller inget konstigt. Uppvärmningen har genom de senaste 150 åren varit ryckig, ömsom tagit pauser, ömsom gått snabbt.

Det problematiska är att vetenskapen inte riktigt kunnat förklara varför temperaturkurvan planat ut något under 2000-talet. Den oförmågan har lämnat fältet fritt för påståenden om att den globala uppvärmningen nu har stannat av. Det ska sägas, att även en del seriösa forskare har frågat sig om växthusgasernas effekter på temperaturen kanske ska skrivas ner något.

Samtidigt har många forskare anat förklaringen. När vi talar om den globala medeltemperaturen handlar det om en sammanvägning av två sorters mätningar – atmosfärens temperatur över land samt temperaturen i oceanernas ytvatten. Men vad händer egentligen djupare ner i haven? Med tanke på att världens oceaner tar emot drygt 90 procent av den solenergi som träffar Jorden är frågan minst sagt befogad.

Några viktiga svar har just publicerats i Geophysical Research Letters. Det är forskarna Magdalena Balmaseda, Kevin Trenberth och Erland Källén som studerat de senaste decenniernas havstemperaturer. Deras slutsats: om vi räknar med hela haven har uppvärmningen inte bara fortsatt under 2000-talet – den har accelererat på ett sätt som saknar motstycke det senaste halvseklet.

Det som hänt är att allt mer värmeenergi lagrats långt ner i haven, på mer än 700 meters djup. Man vet fortfarande inte riktigt varför, men författarna till studien menar att det kan bero på kända väderfenomen i Stilla havet: starkare subtropiska vindar samt ett antal La Ninas, vilka lett till att varmt vatten vällt neråt i haven. En obevisad hypotes? Javisst. Men samtidigt vet vi att den globala medeltemperaturen påverkas kortsiktigt av värmande El Ninos och kylande La Ninas. Under 2000-talet har La Nina-fenomenet dominerat, vilket troligen maskerat en hel del uppvärmning.

Bilden är inte helt klar ännu, men det som börjar avteckna sig är en förklaring till att uppvärmningen av atmosfären gått något långsammare de senaste 15 åren. Det som inte bara skönjs, utan som står tydligare än någonsin, är att den globala uppvärmningen av själva planeten fortsätter. Förr eller senare påverkar ett varmare hav även luften. Detta kommer att märkas när Stilla havet går in i nästa El Nino, och det kommer bara att vara början.

 
Är klimathotet kanske inte så stort som vi har trott?

Den frågan ställdes nyligen i bl a Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Rubrikerna orsakades av ett pressmeddelande från Norge. En ny studie av klimatkänsligheten – antalet grader som blir följden av en fördubblad halt koldioxid i atmosfären – visade på betydligt lägre tal än de som FN:s klimatpanel (IPCC) presenterade 2007.

Just den här historien pös ihop när det visade sig att de norska beräkningarna var preliminära och ännu inte utsatts för den rigorösa fackgranskning (peer review) som krävs för publicering i vetenskapliga tidskrifter. Det handlar i och för sig om seriös forskning, men alltså inte om färdiga resultat. Det var heller inte alla medier som svalde nyheten. Fallet DN är lite intressant. I vanliga fall skrivs tidningens klimatnyheter av kunniga Karin Bojs. Men DN härbärgerar även journalisten Anders Bolling, som troligen är ättling i rakt nedstigande led till Doktor Pangloss i Candide – han som tolkade precis allting i tillvaron, även jordbävningar och tsunamis, till det bästa. Bolling missar inte ett tillfälle att meddela sina läsare sådant som kan göra dagen lite extra rosig, och när han får syn på ett pressmeddelande som det norska går det förstås inte att motstå betet.

Bakom detta mediala magplask döljer sig emellertid intressant forskning. Om Anders Bolling tagit lite tid på sig hade han kunnat finna flera publicerade studier som går att vinkla positivt. Klimatkänsligheten är inte huggen i sten. IPCC uppskattar visserligen att den med hög grad av sannolikhet ligger i intervallet 2-4,5 grader, och troligast kring 3 grader, men det finns de som kommit fram till lägre resultat.

De norska forskarna har preliminärt angett en klimatkänsligheten på mellan 1,2 och 2,9 grader, och troligast kring 1,9 grader. Det är ett ovanligt lågt värde, och norrmännen poängterar själva flera osäkerheter i sin metodik, men det är i princip inte omöjligt att de har prickat rätt.

För den lekman som ska försöka göra politik av forskningsresultaten gäller det emellertid att bedöma sannolikheter. Då måste man, ungefär som IPCC gör, bedöma den samlade, seriösa forskningen, och utifrån denna bedöma vilket klimatkänslighet som är troligast.

Det är ingen enkel uppgift. Det finns i princip två sätt att försöka avgöra hur mycket en viss höjning av koldioxidhalten höjer temperaturen. Dels kan man studera det senaste seklets klimatförändringar, och utifrån kända fakta som temperaturutveckling, förändrade halter av växthusgaser och fluktuationer i solinstrålningen försöka beräkna vad som är att vänta. Dels kan man titta tillbaka på forna tiders klimat – paleoklimatologi – och utifrån t ex förändringarna av koldioxidhalter och temperatur när den senaste istiden inleddes och avslutades komma till slutsatser när det gäller klimatkänsligheten.

Båda metoderna har sina svårigheter. De senaste hundra åren är en kort period. Dessutom är några faktorer osäkra – bland annat hur mycket de små svaveldroppar som kallas för aerosoler egentligen motverkat uppvärmningen, samt hur molnbildningen kommer att påverka temperaturförändringarna framöver. Paleoklimatologin brottas å sin sida med osäkra temperaturuppskattningar. Var den globala medeltemperaturen fyra eller fem eller sex grader kallare under senaste istiden? Medan man genom studier av isborrkärnor har en ganska god bild av koldioxidhalterna under denna tid vet man inte riktigt hur stor avkylning respektive uppvärmning som blev resultatet när halterna förändrades. När till exempel James Annan m fl nyligen uppskattade klimatkänsligheten till 2,5 grader, var det utifrån en lägre uppskattning av temperaturförändringarna efter istiden än vad andra kommit fram till.

Fortfarande gäller dock att de flesta beräkningar hamnar kring 3 grader, strax över eller strax under (en sammanställning av några viktiga studier ser du i bilden ovan). Det är klok politik att utgå från det värdet. Det är dessutom klok riskbedömning att räkna med att klimatkänsligheten kan vara större – det saknas nämligen inte studier som pekar åt det hållet.

Men om det nu ändå vore så att en fördubblad koldioxidhalt ”bara” leder till 2-2,5 graders uppvärmning; skulle det då vara dags att blåsa faran över?

Långt, långt därifrån. Och det av flera skäl.

Först och främst pekar allt på att vi med nuvarande utsläpp kommer att nå 560 ppm koldioxid i atmosfären om bara några decennier. Och det kommer inte att stanna där. Vårt nuvarande ekonomiska system tycks förutsätta att varje droppe olja och varje flisa kol till sist förbränns. Med business as usual blir det omöjligt att nå ens 2-gradersmålet, för att inte tala om den gräns på högst 1,5 graders uppvärmning som många ledande klimatforskare förespråkar.

För det andra ser vi nu allvarliga tecken på rubbningar i klimatet, tecken som forskarna bara för några år sedan inte räknade med skulle synas så tidigt. Arktis sommaris smälter snabbare än beräknat, extrema värmeböljor och stora skogsbränder har blivit vanligare och regnrekorden slås på löpande band. Och allt detta redan vid 0,8 graders uppvärmning.

För det tredje ser vi oroande tecken på att tinande permafrost börjat släppa ifrån sig växande mängder koldioxid och metan. Det tycks visserligen inte handla om någon ”metanbomb”, som det hetat i en del rapportering, men väl om ett utsläppstillskott som vi inte riktigt har råd med. Den här sortens utsläpp, då själva marken ger ifrån sig koldioxid istället för att binda den, brukar inte ingå i beräkningarna av klimatkänsligheten. Undantaget är då man beräknar den så kallade jordsystemskänsligheten – vad en fördubblad halt koldioxid leder till på tusentals års sikt när ”långsamma feedbacks” som jordens och havens minskade förmåga att lagra koldioxid kommer in i bilden. Om sådana återkopplingar börjar påverka klimatet redan nu är det inga bra nyheter.

Det vore alltså bra om klimatkänsligheten är lägre än de flesta forskare befarar. Det är faktiskt något att be en stilla bön om. Det skulle öka våra möjligheter att hejda en katastrof. Men bara om vi undviker att se världen genom Doktor Pangloss rosafärgade glasögon.

Läs mer

Klimatkänsligheten är en komplicerad historia, och ovan har vi bara vidrört den. Du som vill fördjupa dig kan börja med att läsa Uppsalainitiativets utmärkta introduktion (som är en översättning från sajten Skeptical Science).

Nu anländer politikerna till klimattoppmötet i Doha, och förhandlingarna börjar på allvar. Förväntningarna är lägre än någonsin. Kyotoprotokollet är färdigt att begravas. Det utlovade klimatbiståndet till Syd låter vänta på sig. De senaste rapporterna säger att sårbara länder kräver stöd för att hantera uppvärmningens konsekvenser. Kompensation för den rika världens utsläpp, alltså. Men det verkar Nord  motsätta sig. Det är alltså som vanligt.

Eldskriften på väggen säger samtidigt det ingen kan trolla bort med konferensspråk: det har aldrig släppts ut så mycket koldioxid som nu. Utsläppen per år har ökat med 58 procent sedan klimatförhandlingarna inleddes 1992.

Det bisarra är att de tröga förhandlingarna i Doha förs i ljuset av nya vetenskapliga rapporter som knappast någon delegat kan vara omedveten om. Rapporterna säger ganska entydigt detta: det är värre än vi trodde.

Världsbankens rapport om hur vi kan vara på väg mot fyra graders uppvärmning är den mest omtalade. Men det har kommit fler rön de senaste två veckorna. Medan världsbanken egentligen inte kom med så mycket nytt, så borde några av de senaste studierna ge Dohaförhandlarna kalla kårar. De tyder nämligen på att FN:s klimatpanel (IPCC) har underskattat vilka havsnivåhöjningar som vi har att vänta, och dessutom på att Grönlands mäktiga inlandsis smälter i en accelererande takt.

I IPCC:s senaste stora rapport från 2007 uppskattades det att havsnivåerna kommer att stiga med 18-59 cm till år 2100. Redan en sådan höjning innebär allvarliga konsekvenser längs en del av världens kuster. Flera forskare menar emellertid att IPCC var försiktig i överkant. En ny studie av Stefan Rahmstorf m fl pekar i den riktningen. Man konstaterar att IPCC underskattat de två senaste decenniernas havsnivåhöjningar med 60 procent. Medan FN:s klimatpanel antog att havet skulle stiga med cirka 2 mm per år, har den verkliga höjningen legat på 3,2 mm (+- 0,5 mm).

Denna undervärdering får konsekvenser för prognoserna fram till 2100, menar Rahmstorf m fl. Eftersom IPCC dessutom inte tar hänsyn till eventuellt ökad avsmältning av de stora landisarna på Grönland och Antarktis kan vi räkna med större havsnivåhöjningar än t o m de som anges i klimatpanelens mest pessimistiska beräkningar.

Och vad händer då på just Grönland och Antarktis? Bilden har nu klarnat betydligt. Ett forskarteam från flera länder har just presenterat den hittills ambitiösaste analysen av vad som sker med de stora landisarna. Det kommer förstås inte som någon sensation att de minskar i volym. Inte heller att deras bidrag till havsnivåhöjningen hittills varit ganska blygsam, cirka 2 cm de senaste 20 åren (betydligt mer har orsakats av att vattnets volym ökar när det blir varmare). Men det oroväckande är vad som tycks vara på gång med den grönländska isen. Den smälter nu fem gånger snabbare än i början av 1990-talet. Det handlar om just den sortens accelererande avsmältning, som får många forskare att räkna med havsnivåhöjningar på 1-2 meter det kommande seklet.

Detta skulle i sin tur innebära bokstavlig katastrof för människor i låglänta regioner runt om i världen. Stora landytor skulle läggas under vatten, bördiga deltaområden skulle behöva överges, öriken som Maldiverna och Tuvalu skulle i princip försvinna från kartan.

Det hoppfulla borde vara, att politikerna som nu samlas i Doha faktiskt har möjlighet att bromsa utsläppstakten och lägga fast en kurs som låter världen slippa de allra värsta konsekvenserna. Det makabra är att vi vet hur det kommer att sluta – med i bästa fall en till intet förpliktigande deklaration. Sällan har så många åstadkommit så lite som världens klimatförhandlare. Det måste vi börja dra slutsatser av.

It’s Global Warming, Stupid!

Så skrev Bloomberg Businessweek ett par dagar efter att orkanen Sandy drabbade USA. Rubriken fick vingar. Aldrig har väl något en affärstidning skrivit citerats så flitigt av klimat- och miljöbloggar. Det är faktiskt bekymmersamt.

Reaktionen var förstås förståelig. Efter flera månaders amerikansk valkampanj utan ett ord om klimatfrågan, tycktes Sandy vara naturens egen larmsignal. Det var ett bete en ganska desperat klimatrörelse naturligtvis högg på. Det har den senaste veckan sagts många tvärsäkra saker om sambandet mellan orkanen och den globala uppvärmningen.
Det är inte riktigt bra. Forskningsresultaten på den här fronten är nämligen inte alls entydiga. Frågan om hur klimatförändringar kommer att påverka orkaner tycks i själva verket vara osedvanligt svårbesvarad.

Det finns visserligen starka skäl att anta en viss påverkan. Det är som klimatforskaren Kevin Trenberth brukar påpeka: allt väder påverkas av den globala uppvärmningen. Men hur påverkas vädret, och hur mycket?

Det finns studier som tyder på att orkanerna redan blivit såväl fler som starkare. Vi skrev om en sådan forskningsrapport för några dagar sedan. Men det finns även forskning som kommer till motsatta resultat. De flesta klimatmodeller pekar på att vissa orkaner kommer att öka i styrka, men först under andra hälften av det här seklet. Samma modeller tyder på att orkanerna samtidigt blir färre.

Det fanns alltså orsaker till att FN:s klimatpanel förra året bedömde att det ännu inte går att säga något om hur orkanerna påverkats av uppvärmningen. Detta till skillnad mot exempelvis värmeböljor, torka, kraftiga regn och översvämningar, vilka med varierande grader av sannolikhet antas ha blivit vanligare de senaste 50 åren.

Klimatpanelen är förstås notoriskt försiktig i sina bedömningar. Utgångspunkten är vad de ledande forskarna kan enas om. Det finns en hel del forskning från senare år som tyder på att alla typer av extremväder blivit vanligare. Man brukar tala om ”väder på steroider”. Men enigheten är långt borta.

När det gäller just Sandy kan det finnas skäl att lyssna till Kevin Trenberth en gång till. Han är en av de forskare som klimatförnekarna brukar älska att hata. Han är kort sagt en ”alarmist”. Trenberth räknar med att den globala uppvärmningen förstärkte Sandy med 5-10 procent. Den flera meter höga flodvåg som dränkte New Jersey och Manhattan påverkades dessutom av havsnivåhöjningen. Men faktiskt bara marginellt. Havet har stigit cirka 3 decimeter det senaste seklet. I huvudsak var Sandy, menar han, ett resultat av naturliga variationer.

Klimatrörelsens reaktioner på Sandy må vara förståeliga, men jag tror ändå att de är lite farliga. Vi riskerar att bli som pojken som ropade på vargen, om vi inte kan se en bild på översvämningar någonstans i världen utan att utbrista ”Global uppvärmning!”. Rörelsens styrka är att den bygger på vad vetenskapen säger. Då måste vi nog acceptera de osäkerheter som finns. Läget är tillräckligt allvarligt ändå.