Om man är en av världens mest erfarna klimatforskare, och en av de mest respekterade. Och man dessutom har fyllt 90 år. Då kan man tala rätt fritt om vad man tror om människans möjligheter att stoppa klimatförändringarna.
Därför säger James Lovelock som han gör: Det är troligen för sent att stoppa klimatförändringarna. Och även om det skulle vara teoretiskt möjligt är inte människan smart nog att göra det (en pik till de som vill bygga Förbifart Stockholm?):
– I don’t think we’re yet evolved to the point where we’re clever enough to handle as complex a situation as climate change, säger han till The Guaridan.
– We’re very active animals. We like to think, ’Ah yes, this will be a good policy,’ but it’s almost never that simple. Wars show this to be true. People are very certain they are fighting a just cause, but it doesn’t always work out like that. Climate change is kind of a repetition of a wartime situation. It could quite easily lead to a physical war.
Likt många som ser sanningen i vitögat leder det till märkliga idéer. James Lovelock tycker demokratin står i vägen för vad som borde göras:
– We need a more authoritative world. We’ve become a sort of cheeky, egalitarian world where everyone can have their say. It’s all very well, but there are certain circumstances – a war is a typical example – where you can’t do that. You’ve got to have a few people with authority who you trust who are running it. They should be very accountable too, of course – but it can’t happen in a modern democracy. This is one of the problems.
Här är en del av James Lovelocks intervju med BBC:
Se BBC:s hela intervju med James Lovelock.
Läs Leo Hickmans intervju i The Guardian.
Media: Förbifarten (DN, DN2, DN3 ) Sverige gillar kolkraft (SVD),
Mia • 31 mars 2010 kl. 11:06
Karln har ju en poäng, men det är väl få som är särskilt pigga på att inrätta en diktatur ändå. Jag menar, de brukar ju sällan vara okurrumperade särskilt länge… nej, den enda lösning jag ser är olika små, lokala lösningar som sköts genom grundläggande medlemsdemokrati. Och dit kommer vi väl inte om vi inte är nödda och tvungna till det – människan är kanske inte så dum egentligen, men rätt bekväm och rädd för att bryta invanda mönster, hur destruktiva de än är. Räknar även in mig själv i detta tyvärr (man får ju vara realist).
Robert Halvarsson • 31 mars 2010 kl. 11:18
Att döma av citaten efterlyser Lovelock någon form av upplyst despoti. I detta fall vill jag verkligen sätta på varningslamporna för denne herres tankar. Jag tror problemet är det motsatta, att vi idag har för lite inflytande och deltagande demokrati för den enskilde i samhället som helhet.
Gäst • 31 mars 2010 kl. 13:02
Äntligen säger någon det jag säger! Det är försent att bygga en folkrörelse och bygga på det lokala samhället om vi inte gör det NU!!! Jag kan knappt se någon tillstymmelse till det därför måste vi som anser att det är jäkligt bråttom börja bygga en kunskapsbas och förbereda inför ett krisläge för att kunna vägleda under kollapsen och se till att det sker på ett så demokratiskt sätt som möjligt, annars kommer klass skillnaderna bli enorma. För att hinna få ihop denna kunskapsbas krävs någon form av aktoritärt ledarskap.
Simon • 31 mars 2010 kl. 13:32
Hmm, så Lovelock lyckas i Guardian-intervjun med konststycket att samtidigt vara överdrivet alarmistisk (att en stor ismassa när som helst skulle bryta loss från Antarktis och ”omedelbart” orsaka 2 m havshöjning) och föra vidare typiska ”klimatskeptisker”-påståenden (forskare har manipulerat data, vintern har varit ”ovanligt kall”, modeller går inte att lita på… forskare är bara ute efter att göra karriär).
Visst kan man dela hans pessimism inför möjligheterna att sänka CO2-utsläpp med hjälp av internationella avtal och cap ’n’ trade, men att för den skull ge upp? Luta sig tillbaka och ”enjoy life”? Eller införa diktatur? Nej, jag fattar inte vad han vill egentligen.
Jag är tveksam inför er beskrivning av Lovelock som ”en av världens mest erfarna klimatforskare”. Sökte just efter ”Lovelock” i hela IPCC AR4-WG1 och hittade endast en referens (i kapitel ett, historisk överblick).
Mvh, Simon
Anders • 31 mars 2010 kl. 13:54
Vi sätter fingret på något viktigt här. Hur länge kan klimatrörelsen fortsätta prata om 1.5 grader respektive 350 ppm. Det KANSKE går i teorin. I praktiken tror jag det är väldigt få som tror det är politiskt möjligt att göra de förändringar som krävs för att undvika katastrofala klimatförändringar.
Så vad gör vi? Klimatdiktatur är idiotiskt, vem ska utse det här expertstyret? Vi har prövat diktaturer förut, det brukar inte bli bra.
Det jag ser som mest konstruktivt för klimatrörelsen nu är att bygga upp ett samhälle som kan hantera problemen som en idiotisk konsumtionskultur för med sig. Omställningsrörelsen är ett bra exempel. Om vi har byggt upp alternativa hållbara samhällen inom samhället så är det enklare för resten av samhället att kopiera våra lösningar när de väl inser att deras livsstil är ohållbar i ordets rätta bemärkelse.
Robban • 31 mars 2010 kl. 14:48
Anders:
Lovelock har faktiskt en viss poäng med sin syn på en central styrd auktoritet som agerar för en klimatomställning. Vi hinner tyvärr inte vänta på något lokalt initiativ även om detta är bra och nödvändigt. Om diktatur eller dylikt är såpass dåligt, varför agerar inte folk? Varför fortsätter man trots kunskapen om klimathotet?
Under andra världskriget militariserardes omvärlden för att möta hotet mot fascismen och det skedde direkt utan någon folkomröstning eller undergroundrörelse. Varför kunde man då men inte nu? Varför måste politikerna vänta på att någon ska tvinga dem när de har makten att ta de beslut som krävs på egen hand?
Anders • 31 mars 2010 kl. 17:56
Nej, vi hinner inte vänta på någon lokal undergroundrörelse. Men diktatur kommer inte lösa någonting. Det finns ingen chans att en auktoritär regering skulle kunna hantera klimathotet på ett bra sätt.
Klimat är en rättvisefråga. När vi slutar ha tillväxt måste vi fördela de återstående resurserna rättvist. Att tro att vi får en mer rättvis fördelning genom att bygga upp ett mer hierarkiskt system framstår för mig som helt absurt.
Jag tror att vi kan hoppas på ett uppvaknande när peak oil slår till, om vi bara förbereder oss. Då måste vi vara redo med tydliga förslag som visar hur vi undviker att drabbas av samma sak med kolet. Helst ser jag att vi redan nu börjar med åtgärder som ser till att kolet inte kan ersätta oljan, genom exempelvis lagstiftning. Det kommer vara lättare att driva igenom nu än om några år, eftersom marknadskrafterna för att exempelvis ersätta oljan i bilar med kol är relativt svag för tillfället.
Robban • 31 mars 2010 kl. 20:21
Man kan spekulera i om vi behöver diktatur eller modiga politiker som fattar beslut om planetens överlevnad på egen hand. Gör vi inget så kommer vi ändå ha en diktatur i slutändan för att upprättahålla ordning i en civilisation, präglad av kaos och anarki, när klimatet ballat ur.
En diktatur/auktoritär klimatregering skulle kunna hantera klimatfrågan på ett rättvist sätt genom t ex ett ransoneringssystem, enorma satsningar på förnyelsebar energi samt en radikalt annorlunda stadsplanering.
Om valet står mellan en klimatkatastrof, orsakad av sega ”demokratiska” politiker och en renodlad diktatur/auktoritär regering med klimatet för ögonen så blir valet det sistnämnda, tyvärr.
Björn • 31 mars 2010 kl. 16:25
Det känns förmätet att säga att jag håller med Lovelock. Men det gör jag, förstås. Än mer förmätet är det väl att, som jag, tycka att han trots allt har en alltför positiv bild av människors dådkraft och målsättningar i allmänhet (”People are very certain they are fighting a just cause…”). Hmm… en del, kanske. Lovelock verkar utgå ifrån att mänskligheten som helhet, och per automatik, ändå (alltid) försöker göra något åt globala problem som klimathot. Det tror jag inte är sant.
Lovelock lyfter fram begränsningar i (kollektiv) kognitiv förmåga – ”rationalitet”. Jag skyndar mig att komplettera bilden med de (social-)psykologiska fenomen som innebär att vi i praktiken vare sig vill se eller bry oss om något annat än sådant som rör oss personligen, påtagligt och i ögonblicket. Vår iver att aktivt förtränga allt annat är sedan upplysningens dagar definitionsmässigt absurd.
Jonstad skriver:
Likt många som ser sanningen i vitögat leder det till märkliga idéer. James Lovelock tycker demokratin står i vägen för vad som borde göras: – We need a more authoritative world.
Jonstad själv illustrerar därmed, i sitt reflexmässiga och politisk korrekta tillbakaryggande, just det bekvämlighetens styre över verklighetsuppfattningen som observationerna ovan i kombination leder till.
Eller som Hume hade sagt:
Förnuftet är passionernas slav, och kan aldrig göra anspråk på någon annan ställning än att tjäna och lyda dessa.
Sorgligt, men sant.
Elin B • 31 mars 2010 kl. 17:45
Jag ställer upp på diktatur om det gäller detta, annars är det väl bara att lägga sig ner och dö.
Christer Borg • 1 april 2010 kl. 09:45
Problemet är komplext. Jag tror att det just nu finns en växande gräsrotsrörelse i Sverige och en del andra länder. Baserar det på aktiviteter inom klimatarbete, allmän klimatmedvetande och fler och fler som vill delta i Omställning (Transition Towns). Samtidigt finns det också fler och fler namnkunniga personer som börjar se det riktiga problemet, nämligen kopplingen mellan vår definition på tillväxt och miljöförstöring (som klimat, kväveflöden, fosforflöden, biotop- och ekosystemutrotning etc).
Vad vi också har, trots denna positiva del, är en moment 22 situation som baseras på just hur vi inrättat vårt samhälle idag. De som tjänar på sakernas tillstånd (i princip alla företag som tjänar pengar på att sälja ”saker” som inte är livsnödvändiga, men som ger ”välstånd” för stunden) har alla makt vad gäller påverkan. Det är deras politiker som styr och som säger (oavsett partifärg) att tillväxt alltid är bra, det är de som har reklammakten och som med den pumpar ut livsstilsreklam som uppmuntrar mer av den ohållbara livsstilen.
Det som sker är att neoliberalernas tes om den egennyttiga människan självuppfylls! Detta trots att vi samtidigt egentligen också är altruistiska, ansvarstagande människor också! Vi skulle aldrig överlevt stenåldern om det bara var den starkes rätt som var vårt signum, medkänsla och samarbetsförmåga är egentligen lika viktiga egenskaper hos oss, men dessa undertrycks med automatik tack vare vårt nuvarande system där allas egen lycka är prio ett.
Diktatur är en nödlösning som är kontraproduktiv i sig; dessutom finns det inte någon som har makten att genomföra en sådan klimatdiktatur, det är helt enkelt inte i makthavarnas intresse. Tvärtom; den dag människor på allvar börjar sluta ”idiotshoppa” är risken stor för tvingande lagar åt andra hållet. På så sätt kan man faktiskt se ”arbetslinjen” som sossar och andra för fram. BNP har ökat stadigt sedan många decennier i vårt land, samtidigt som sjukvård, skolor och annat grundläggande utarmas. Pengar finns med andra ord; det finns till och med pengar för att genomföra en reform med ”medborgarlön”, men det vill ingen. Varför det?
Ja, inte är det för att det inte finns pengar; snarare skulle det välsignade hjulet sluta snurra så fort och det vore ju katastrof. Inte för miljön, inte för klimatet, inte för folks psykiska välbefinnande, men för tillväxten och för räntesystemet.
Hur ska man kunna tjäna pengar på förväntade ränteintäkter i framtiden om folk levde för något annat än att tjäna mer och mer pengar?
Det här är också ett problem på global skala. Så länge vi har detta system är vi tvungna att ha en fortsatt befolkningstillväxt, i all oändlighet. En oändlig tillväxt ekonomiskt förutsätter per definition att vi också har en oändlig befolkningsökning och helst en planet med oändliga resurser.
Och det är där det spricker…
Åsa • 20 april 2010 kl. 20:47
Vi är inte bara för dumma för att rädda planeten, vi är också för egoistiska, försvarsbenägna och kortsikta för att rädda planeten.
Vid det här laget kostar det stora delar av västvärlden deras lyx, lathet, njutning, beroende av konsumtion, kött, bilar och prylar för att de skulle ens vilja försöka förändra de beteenden och tankemönster som behövs.
Vi behöver förlita oss på att rika privatpersoner, företag, kemiföretag, oljebolag, bilföretag, flygplansbolag, rika politiker och stadsöverhuvuden leder vägen.
That’s not going to happen.
Over and out!